Nu har den SD-stödda Tidöregeringen drivit igenom Morgan Johanssons projekt att kriminalisera förintelseförnekelse, en lagstiftning som en lång rad ledande forskare på området motsätter sig. Eller, mer exakt, de har fattat beslut om en lagrådsremiss.
Själv har jag har redan skrivit två inlägg i denna fråga, och börjar nu bli trött på själva det klumpiga ordet, dess exceptionella formella otymplighet: det rymmer både prefixet “för-” två gånger och suffixet “-else” två gånger. Regeringskansliet tar i sitt pressmeddelande ett litet språkligt steg i rätt riktning: de använder både formen “förnekelse” och “förnekande”, men de sammanställer dem inte med Förintelsen (som de skriver med stort F) till ett ord. SR fortsätter visserligen att göra det, men med förbättringen att åtminstone ett av suffixen undviks genom att “förnekelse” utbyts mot “förnekande”: “förintelseförnekande” (SR använder inte stort F).
Men det finns ju större problem. Definitionen av förnekelsen kräver givetvis att förintelsen ges en tillräckligt precis definition. Johanssons socialdemokratiske partikamrat Anders Lindberg försvarar högerregeringens beslut att göra förnekandet straffbart, medan borgerlige Mattias Svensson kritiserar det. Ingen av dem kommer emellertid ens i närheten av att ta upp frågan om definitionen, som självklart är avgörande för att begreppet ska kunna ges en juridisk tillämpning.
De överväganden de i stället uteslutande uppehåller sig vid har jag tagit upp i mina två tidigare inlägg, ‘Om förintelseförnekelse’ och ‘Morgan Johansson och förintelseförnekelsen’. Jag anser det vara tillräckligt, och lämnar dem nu åsido för att endast upprepa det centrala som måste sägas om definitionsfrågan och den för denna oundgängliga historievetenskapen.
Vilken tillräckligt precis definition av förintelsen är det som förnekelseförbudet gäller? Den mest grundläggande, allmänna, gängse definitionen är ju nazisternas dödande av sex miljoner judar. Är den också regeringens, och Lindbergs? Jag har svårt att se att lagstiftningen och rättstillämpningen i de länder där det nu hos oss aktuella förbudet tidigare införts i verkligheten kan laborera med denna vanliga definition. För bland historiker råder helt enkelt inte någon konsensus om den; debatt och en ofta betydande revision har kontinuerligt ägt rum ifråga om antalet dödade.
Lindberg säger, på häpnadsväckande sätt helt en passant och utan att det föranleder någon fråga från vare sig SR:s journalist eller Svensson, att “det handlar om antisemitiska konspirationsteorier som sprids i syftet att ge sig på judar; det är liksom ingen akademisk diskussion vi pratar om här, utan det här är hatkampanjer riktade mot judar i Sverige”.
Ska detta förstås som att regeringens beslut inte gäller akademisk diskussion? Eller som att revisionistisk diskussion om förintelsen inte kan vara akademisk, att akademisk revision definitionsmässigt är antisemitiska konspirationsteorier och hatkampanjer mot judar?
Regeringen skriver: “I Sverige finns redan ett starkt straffrättsligt skydd mot hatpropaganda på rasistiska grunder. Men det finns behov av att säkerställa att lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att möta samhällets avståndstagande från exempelvis förnekande av Förintelsen.”
Justitieminister Gunnar Strömmer säger: “Att förneka eller ursäkta Förintelsen göder antisemitism. Det handlar sällan om okunskap, utan om medvetna handlingar för att kränka eller hetsa och att förstärka idéer som strider mot våra grundläggande demokratiska värden. En tydligare kriminalisering är viktig för att markera samhällets avståndstagande.” Dessa formuleringar återfinns också i en artikel av Strömmer, socialminister Jakob Forssmed och jämställdhetsminister Paulina Brandberg om beslutet i Aftonbladet.
På vilket sätt har då lagstiftningen förtydligats?
Om definitionen av förintelsen är att sex miljoner judar dödades blir uppfattningen att exempelvis 5,9 miljoner dödades förnekelse. Eller var går gränsen för avvikelse från denna siffra? Var blir revision förnekande? Blir revision vid en viss punkt en antisemitisk konspirationsteori med syftet att ge sig på judar, en hatkampanj mot judar? Och i så fall vid vilken punkt?
Är det lagligt för en historiker att forska om nazisternas förföljelser och dödande av judar – något som ingen förnekar – och därvid komma fram till ett annat resultat än sex miljoner? Eller att ifrågasätta och ompröva något annat väsentligt som har med denna förföljelse och detta dödande att göra? Eller är det antingen okunskap eller en medveten handling för att kränka eller hetsa och att förstärka idéer som strider mot våra grundläggande demokratiska värden? Hatpropaganda på rasistisk grund? Figurerar någon annan, icke redovisad ny definition av förintelsen i förarbetena?
Dessa frågor måste regeringen kunna svara på. Att även termer som “förringande” och “förvanskning” av förintelsen används, i enlighet med föreskriven EU-uniform praxis, accentuerar bara ytterligare definitionsproblemet och oklarheten. Som det ser ut handlar det bara om en ny kriminalisering av något som förblir lika otydligt och odefinierat som någonsin.
Men inte ens kritikerna av högerns och vänsterns gemensamma förbud verkar längre förstå denna problematik. Även för Mattias Svensson tycks definitionsfrågan okontroversiell, ja obefintlig. Det enda det för honom handlar om är att man “har rätt att ha fel” och att det är kontraproduktivt att förbjuda folk att ha fel i denna fråga.
Det räcker inte. Regeringen har slagit in på en högst problematisk väg. Och det visar sig signifikativt nog att den redan har gått utöver förintelsen, och nu förklarar att det också handlar om att förnekelse av “vissa andra internationella brott uttryckligen kriminaliseras”. Här anas den för regeringen, EU och hela atlantimperialismen mest angelägna tillämpningen av den nya lagstiftningen i framtiden.
Den nödvändiga principiella invändningen är och måste vara en annan än Svenssons. Ingen del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om lagen används för ett historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat.
Exempel på hur regeringen för sina egna politiska syften kan ingripa för att dramatiskt förändra historieskrivningen på just det här aktuella området tycks finnas på nära håll i Polen, och det är inte svårt att tänka sig hur läget snabbt kan förändras. Det handlar inte om någon rättsstatens funktion. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt hotas i stället centrala högre värden. När vetenskapens röst inte längre kan göra sig hörd, blir förefintligheten eller frånvaron av antisemitiska och andra hatkampanjer bara mer beroende av skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke.
Jan Olof Bengtsson 