I det andra avsnittet av sin nya Modern Age-podd försökte Daniel McCarthy, i linje med den typ av konservativ tradition som han tillhör, bidra till att stoppa Trumps angrepp på Iran.
Att det traditionellt-konservativa och paleokonservativa motståndet mot neocons av såväl republikanskt som demokratiskt snitt än en gång misslyckades måste vara särskilt smärtsamt för McCarthy, som mer än någon annan av de ledande intellektuella i detta läger – alldeles för mycket, anmärkningsvärt mycket givet hans bildningsbakgrund – försökt tro på Trump som just deras representant, och i det längsta försvarat hans politik.
För nu står det väl slutgiltigt klart: det konservativa motståndet har visat sig fullständigt otillräckligt. Dess filosofi äger en bestående sanning som måste räddas, och det är en tröst att den “liberala demokratins” senaste tragiska vansinne rimligen kommer stärka den som allmän opinionsrörelse, på ett sätt som förhoppningsvis kommer få avgörande konsekvenser i en framtid. Som organiserad politisk rörelse i USA och i väst framstår den för närvarande som överkörd, maktlös, slut. Men imperieetablissemanget har komprometterat och förstört väst, och det motstånd och hat det skapar i den övriga världen torde garantera dess fortsatta nedgång.
Att så många satt ett oproportionerligt hopp till Trump är ett katastrofalt fattigdomsbevis. Och fattigdomen är delvis ideologisk. Antiimperie-konservatismens viktiga insikter och engagemang måste räddas in i ett annat, större och mer heltäckande ideologiskt och politiskt sammanhang. Ett sammanhang som med en nödvändig, större fullständighet kan förstå Atlantimperialismens väsen, med erforderligt djup uppfatta att och hur den hårda aggressionen i Mellanöstern och på flera håll i Latinamerika, Asien och Afrika är till sitt syfte densamma som den mjukare aggressionen, inklusive den i Östeuropa, genom NGO-operationer och färgrevolutioner.
I Iran har det aldrig enbart handlat om dess kärnenergiprogram. Det handlar om regimförändring, om den systembetingade nödvändigheten av politisk och ekonomisk makt och kontroll, på samma sätt som i Ryssland och i Kina, depuis toujours. Men till detta kommer förstås de nu med varandra oupplösligt förenade, extrem-särpräglade israeliska religiös-nationella strävandena, som de flesta kristianer i USA delar.
De enstaka kända dissidenterna inom Republikanerna har fortsatt sitt heroiska motstånd, och inför det nya akuta hotet efter Israels angrepp publicerades vad som kanske är den starkaste artikel jag någonsin läst i The American Conservative, den s.a.s. verkliga eller i alla fall meningsfulla konservatismens flaggskeppspublikation som startades av Buchanan 2002 för att stoppa neokonservatismen och Irakkriget. Åtminstone innehållsligt är den helt jämförbar med Buchanans klassiska. Författaren var Hunter DeRensis, och rubriken Zionism Is Not an American Principle.
Att denna artikel nu kunnat publiceras gör det obegripligt att den ypperlige Daniel Larison för flera år sedan tvingades sluta på TAC, såvitt jag förstod därför att han t.o.m. där kom att uppfattas som alltför kontroversiell. Han har i alla fall fortsatt sin konsekventa, skarpa argumentation i Responsible Statecraft och på sin egen Substack: “A joint U.S.-Israeli war on Iran”, skriver han nu, “amounts to having two powerful, nuclear-armed states gang up on a weaker country without nuclear weapons and killing its people simply because they can and want to. It is despicable and indefensible. It is an indictment of our foreign policy establishment and our political leadership that it is even being entertained as an option.”
I Sverige tror skojarna i SD och på Riks och Bulletin självklart entusiastiskt på det nya kriget. Så här låter det från den bisarre amerikaniseringsroboten Ronie Berggren: “Trump har bombat Irans kärnanläggningar. De är tillintetgjorda. Iran blev helt bortfintade av Trump och Netanyahu. Frihet för Iran. God Bless America. Tack President Trump!”
Med den linje jag försökte förespråka i SD och därefter under några månader 2018 i AfS skulle det senare partiet idag kunnat vara det långt större, seriösa, i ny mening socialkonservativa och nationella partiet som trovärdigt övertagit och på nyskapande sätt förvaltade bl.a. den fredslinje som det en gång internationellt – även utan för väst – respekterade Sverige stod för i världspolitiken, men som den nyliberalt provinsialamerikaniserade högern förstört. Men redan några månader efter sin lansering förstörde de dessa lysande möjligheter för sig själva och Sverige genom att liera sig med radikalnationalisterna och fascisterna.
Än mer provokativt än under sin första valrörelse 2018 har detta parti sedan dess omfamnat och satsat på just det jag då påtalade. “Ut med packet!” gjordes till en officiell paroll, medan jag bara kritiserat att de inte tog avstånd från att NMR skanderade det på torgmötena; “avståndstagande från avståndstagande” blev en bestående, central princip i stället för den tillfälliga olyckshändelse jag hoppats att det var; samarbetet med den idag största, direkt till den gamla svenska sektfascismen anknytande och även ukrofascistiska organisationen Det Fria Sverige fördjupades genom att dess medlemmar enrollerades som valarbetare. På nationaldagen i år talade partiledaren hos dem, och på torgmöten spelas med hans gillande det nazistiska bandet Storms – med album som ‘Hell seger’ (1994) – låt ‘Hellre död än röd’. Detta visade sig vara vad de ville; SD-ledningen hade rätt om dem.
Det är ett tragiskt resultat av den politisk-intellektuella torftighet den dekadenskapitalistiska nyliberala eran skapat att det starkaste och nästan enda konsekventa och partipolitiskt organiserade NATO- och krigsmotståndet i Sverige, utöver det wokevåbblande Kommunistiska Partiets och väl något nytt konspirationsorienterat småparti, kommer från AfS sådant det blev.
Till skillnad från antikrigskonservatismen har populistnationalismen, särskilt i Sverige, visat sig värdelös. Den har uppdelats i två falanger: å ena sidan den ansträngda “konservativa” wannabe-anpassningens, och å den andra den ofta av mobb-andan präglade radikalnationalismens. Men avståndet mellan dem minskar i och med att krigsborgerligheten blivit opinionsmässigt beroende av det stöd populistnationalismen ger, och dessutom åter behöver tillgripa inrikes övervaknings- och repressionsåtgärder av fascistisk typ. Den f.d. althögern i form av Daniel Fribergs Högerfirma har, genom sitt affärsområde Arktos, drivit Trumpkulten långt över gränsen till det komiska, och förhindrat utvecklingen av verkliga konservativa alternativ. Situationen är likartad i övriga Europa.
Och inom den vanliga svenska högern, där Trumphatet hittills, liksom hos etablissemangsvänstern, inte minst – om än givetvis långtifrån enbart – berott på vad som uppfattats som hans krigsmotstånd när det gäller Ryssland, har under de senaste åren inte mycket hörts om den allmänna atlanticistiska krigsaggressionen och tillhörande propagandan från dem som tidigare åtminstone i någon mån varit mottagliga för McCarthys typ av konservatism, främst genom dess även i USA sedan länge främste tänkare, Claes Ryn.
Jan Olof Bengtsson 