Ännu en trotskistisk international, med Alan Woods i England som ledande kraft, the Revolutionary Communist International (RCI), har formerats. Eller det är i själva verket en rörelse som förra året så ombenämndes och omorganiserades efter att tidigare ha hetat International Marxist Tendency, i sin tur framvuxen ur vad som kallades Committee for a Marxist International (grundad av Ted Grant). Dess svenska sektion är det nya Revolutionära Kommunistiska Partiet som värvat många ungdomar som medlemmar.
Jag undrar om den kanske förtjänar uppmärksamhet såtillvida som den i några centrala frågor visat sig ligga vad jag tror måste sägas vara litet förvånande nära inte minst Alexander Mckays och CPGB-ML:s av mig ofta återgivna konservativa analyser och positioner.
Den ser på dessa punkter (socialdemokratin i allmänhet men i viss mån också den vanliga kapitalvänsterns wokeistiska Ersatz-radikalism, och tydligt ifråga om NATO och Ryssland – visserligen interimperialistiskt krig men NATO-väst orsaken – och Israel; i övrigt kvarstår ortodox-trotskistisk och annan, nytillkommen motsatsställning) inte riktigt ut att överensstämma med den trotskism Mckay hela tiden, i mycket utifrån erfarenheten av att själv en gång ha varit en del av den, under kompromisslöst dissekerande avvisar som en meningslös och rentav avsiktligt skapad eller åtminstone tillåten och understödd motståndsneutraliserande återvändsgränd.
Även om den kommer visa sig vara en sådan desarmerande, dissidensabsorberande operation är det högst intressant och signifikativt att en sådan av detta slag, med så långtgående skenbara eftergifter och kompromisser som de som nu uppvisas, har ansetts nödvändig. För här omfattas en förståelse och framförs analyser och positioner som nu är helt nödvändiga både för att bevara freden och bevara västvärlden från politisk, ekonomisk, social och kulturell nedgång och kanske katastrof. Invändningar, hur giltiga och viktiga de än förblir, måste tills vidare i stor utsträckning stå tillbaka för det nödvändigt överordnade konservativa syfte de i sig, som sådana, tjänar.
Borgerligheten, inklusive socialdemokraterna, motarbetar ju numera fullständigt Sveriges, Nordens och Europas såväl kort- som långsiktiga intressen, och har blivit – eller visat sig vara – spritt språngande galen, ja ett hot mot mänskligheten. Det lilla kvarstående högerkonservativa motståndet är, liksom vad som återstår av det populistnationalistiska, fullständigt otillräckligt. Att expropriera miljardärerna är ett sätt att stoppa deras rustningsprofitism, krig och folkmord.
I diskussionen ovan kommer den nämnda närheten och likheten ganska tydligt till uttryck. SOAS-utbildade Fiona Lali blev mycket uppmärksammad för sitt roliga krossande av dåvarande Tory-ministern Suella Braverman i en TV-debatt härom året (att Lali deltar i sådana är förstås enligt Mckay suspekt, ja mer, ett avslöjande bevis…), och hon intervjuades även av veteranaktivisten Roger Waters.
Jan Olof Bengtsson 
Mckays puritanism som du nämner mot slutet kan vara ganska störande ibland. ”X har medverkat i det programmet, X har fått lov att debattera med Y, därmed kan vi inte lita på X”. Svepande nu förvisso, men ändå.
Kontrollerade ”oppositioner” finns absolut på riktigt (titta bara på V i Sverige eller Die Linke i Tyskland), men jag upplever att den misstänksamheten, som i sig verkligen är sund, tenderar att bli så överdriven emellanåt att den förlamar förmågan till en bättre analys. Om Mckay skulle driva denna misstro till sin spets, så skulle han ju t. ex. inte kunna lyssna på en sådan utmärkt stämma som Max Blumenthal p.g.a fadern Sidney Blumenthals synder.
Precis. När det gäller debatter och överhuvudtaget media- och andra sammanhang för framträdanden tycker jag man så långt som möjligt bör fokusera enbart på vad som faktiskt i sak sägs, och bedöma det hela utifrån det.