Ahlberg lämnar Lund och börjar i stället som fri skriftställare, en ny sorts filosofisk folkbildare, förmedla sin av centrala, från den svenska personlighetsfilosofins tradition hämtade perspektiv modifierade och utvecklade kantiansk-idealistiska värdefilosofi.
Historicistiska och geografiska relativister, historiematerialister och postmodernister invänder givetvis att det inte finns några “filosofiska grundproblem” i Ahlbergs titels bestämda form. Och det är ju riktigt i den meningen att personer som uppfattas som och benämns filosofer i olika tider och på olika platser, betingade av skilda intellektuella, allmänkulturella och sociala förhållanden och för i högsta grad varierande syften, i en ständigt skiftande kontingens inte bara ger helt olika “svar” utan ställer helt olika “frågor”. Ahlberg behandlar tematiskt “problem” han vill urskilja som konstanta genom filosofins hela historia, även om “lösningarna” varierar.
Men detta implicerar eller pekar åtminstone mot en djupare problematik som man kan föreslå idag är viktigare, nämligen den som rör hela fenomenet “filosofin”, förstådd som en distinkt västerländsk intellektuell verksamhetsform alltsedan antiken, det fenomen som – åtminstone fram till 1900-talet – genom själva sin ursprungliga definierande konstitution utvecklas i form av den historia i vilken det överhuvudtaget är möjligt för Ahlberg att i denna lilla populära introduktion 1922 identifiera konstanta problem eller frågor – och, kan man tillägga, grundtyper av svar som också uppvisar återkommande likheter.
Jan Olof Bengtsson 