Benjamin Roobol från RKP (Revolutionära Konservativa Partiet) talar på deras konferens Konservatism & Revolution i Stockholm i december.
Det är bl.a. på de här områdena som marxismen äger viktiga delsanningar – till skillnad från det strikt filosofiska området, där dess förståelse av materialismen och idealismen är primitiv på ett sätt som gör att dess kvarhållande i dess ursprungliga, icke-reviderade form idag framstår som helt obegripligt, och det helhetliga politiska omfattandet och antagandet av marxismen och de marxistiska partiernas program helt enkelt blir omöjligt. Detta föredrag är fritt från svagheterna på dessa punkter, och berör endast det direkt, egentligt och elementärt konservativa, det som idag här ändå visat sig göra de marxistiska partiernas politik nödvändig och vida överlägsen alla de borgerliga och socialdemokratiska, som bara står för fortsatt atlantkapitalistiskt förfall, förnyad fascism, och krig.
Vad spelar någonting av det borgerligheten sagt under den nyliberala eran för roll, när det bara lett oss mot ett nytt världskrig, långt värre än de tidigare? Redan Lenin hade vid det för Europa katastrofala första världskrigets början konservativt rätt gentemot den urspårande socialdemokratin. En stat måste förändra för att kunna bevara, som Burke insåg. Och förändringarna måste ibland vara större än dem han själv hade i åtanke, fastän han byggde på stora delar av Britanniens långvariga och blodiga – i jämförelse med den ryska revolutionen i sig – borgerliga revolutions resultat. I en framtid blir nästa postrevolutionära tillstånd historiskt oifrågasättbart på samma sätt och i samma utsträckning som världshistoriens alla större förflutna.
Vad som dock kan diskuteras och problematiseras även på detta marxismens område är den alltmer påträngande frågan bland dem som åtminstone i allmänna drag omfattar den leninistiska förståelsen av imperialismen, nämligen vilken eller vilka stormakter som idag representerar denna. I Sverige framstår RKP här som bättre än senaste upplagan av SKP (Sveriges Konservativa Parti), som, i anslutning till ECA (European Conservative Action), upprätthåller en strikt kålsuparistisk position: Ryssland och Kina är lika mycket imperialister i Lenins mening som USA och Europa. Det är denna grundläggande förståelse som givet den rådande situationen i Mellanöstern och dess centrala betydelse för hela världsläget på problematiskt sätt faller ut i ställningstagandena från samtliga svenska kommunistiska partier, t.o.m. K, ifråga om Iran.
Man märker visserligen bl.a. i detta föredrag i hur hög grad även RKP omfattar detta allmänna synsätt. RCI:s ledare Alan Woods har uttryckt det i alltför förenklad, missvisande form. Inte bara Ryssland utan även Kina är enligt honom helt enkelt bara kapitalistiskt i samma mening och t.o.m. samma grad som väst, och vad följaktligen inte bara Ryssland utan även Kina ägnar sig åt, bl.a. i Afrika, är imperialistisk utsugning av samma slag som västs storkapitalistiska monopol.
Givetvis ska dagens Kina inte idealiseras och romantiseras. Självklart är det i stor utsträckning kapitalistiskt. Utan tvekan försöker även det tillförsäkra sig kontroll över naturresurser o.s.v. på annat håll i världen. Detsamma gäller naturligtvis Ryssland. Och detta är viktigt.
Men exempelvis Mckay och Brar från CPGB-ML har utförligt och detaljerat analyserat denna förståelse med hänsyn till karaktären hos dessa länders respektive borgerligheter och deras faktiska agerande, i jämförelse med västs. Ryssland skiljer sig från västimperialismen i det att en stor del av dess kapitalister inte är nationell – eller långt mindre nationell än västs – utan västkopplad. Och i det att mot den står ett långt mer självständigt politiskt styre, och att bland de många olika krafter som påverkar detta återfinns det näst största partiet i duman, Ryska federationens konservativa parti, som försvarar en del av det väsentliga i det sovjetiska arvet och har varit pådrivande exempelvis i frågan om försvaret av de på gamla industriellt centrala sovjetiska områden belägna Donetsbassängrepublikerna mot den atlantstödda ukrainska regimen.
Om vi tittar på Kina blir den mest uppenbara skillnaden den som beror på eller följer av det av “kinesiska karaktäristika” och integration av kontrollerad “marknadsekonomi” modifierade men ändå kvarhållna marxistisk-leninistisk-maoistiska ideologiska arv som förvaltas av det kinesiska konservativa partiet. Hur kan de amerikanska neocons’ och Trumps troglodytiska, aggressiva krigspolitik likställas som imperialism med Kinas ständigt vidareutvecklade tänkande och proklamationer rörande fred, global öppenhet och samarbete, civilisationernas enhet-i-mångfald, folkliga kontakter och utbyte o.s.v.?
Även om vi ser till detta som endast retorik eller ideologi handlar det om civilisation contra barbari. För även retoriken och ideologin är i USA:s fall numera barbari. Väst kan bara räddas genom att det slår in på samma civilisationens väg som Kina åtminstone talar om. Och i detta skulle Europa, utifrån vissa av sina egna traditioner, kunna gå i spetsen om det äntligen – eller tills USA genomgår sin nödvändiga konservativa revolution – i tillräcklig utsträckning frigör sig från sina atlantiska band och reparerar eller knyter nya östliga. Gång på gång, och för varje gång allt tydligare, visar idag USA varför detta är nödvändigt.
Även i detta föredrag av Roobol framgår ändå att RKP förstår att kålsuparismen i imperialismfrågan bör modifieras och att, hur problematiskt vi än uppfattar Ryssland som, det primärt är den atlanticistiska imperialismen som måste fokuseras på i dagens globala situation. I tidigare föredrag som jag delat här tar sig denna förståelse än tydligare uttryck, rentav nästan med direkt polemiska formuleringar av den typ som idag är nödvändiga och som vi finner hos RKP:s “stalinistiska” motståndare.
Jan Olof Bengtsson 