Trumpregimen har lett till en kris för den amerikanska s.k. paleokonservatismen.
Tidskriften Chronicles gick tidigare alltid längst i motståndet mot neokonservatismen, krigsinterventionismen och imperialismen i allmänhet, om än ej förstådd helt i leninistisk mening, även om t.o.m. inslag av ett slags allmänt leninistisk inflytande stundom ibland kunde sägas skönjas i paleokonservatismens teoribildning.
Men genom att alltför starkt ha bundit upp sig till Trump, efter de linjer även jag i någon utsträckning sympatiserade med och halvhjärtat kunde stödja åtminstone mot Hillary Clinton och de andra republikanska presidentkandidaterna 2016, ja när man med Paul Gottfried t.o.m. i viss mån kunde tro på utvecklingen av en meningsfull, större alternativhöger, har tidskriften den senaste tiden tyvärr fullständigt havererat.
Det alltför starka fasthållandet vid trumpismen, trots att dess oförmåga att upprätthålla och genomdriva den lovande linjen från 2016 års kampanj var på flera områden tydligt redan under den första presidentperioden. Och detta generella fastklamrande har fortsatt under det tragiska år som gått av den andra, och på ett sätt som nu, med Gaza, Iran, Venezuela och Grönland och den nakna makt- och våldspolitik som nu släppt alla de gamla förespeglingarna – både neocons’ och den liberala vänsterns – av demokratistisk humanitarianism, drivits in absurdum och lett till en total kollaps.
Många av paleokonservatismens ledande figurer har givetvis fullständigt förkastat detta slutliga övergivande av allt det som var det viktiga och värdefulla i den, och besvikelsen är oerhörd. Man orkar inte ens ge exempel; den nya kapitulationen är alltför deprimerande, och det är poänglöst att analysera. Den som är intresserad kan själv lätt gå in och se vad jag syftar på, och ta del av reaktionerna i kommentarfälten (även i sociala media).
The American Conservative, det andra och större paleokonservativa huvudorganet som tidigare vacklade betydligt oftare än Chronicles i de för mig avgörande frågorna (inte minst fatalt genom avskedandet av Mellanösternanalytikern Daniel Larison), har förvisso fortsatt göra det även under Trumperan. Men intressant nog är det nu faktiskt där som fortfarande en och annan lysande, för paleokonservatismen när den varit som bäst alltfort representativ artikel publiceras.
Exempel på sådana, som till skillnad från de senaste månadernas Chronicles behandlar Trumps centrala katastrofområden som just sådana, är Hunter DeRensis’ Zionism Is Not an American Principle, Jennifer Kavanaghs Trump’s Backyard Imperialism Won’t Work, och nu senast Naman Habtoms (en tidigare gästforskare vid Försvarshögskolan i Stockholm, knuten till Quincy Institute) Opposing Greenland’s Annexation should be about Sovereignty, not Saving NATO.
En del mindre paleokonservativa nättidskrifter som fasthåller vid den klassiska och definierande paleokonservativa linjen finns också. Men att Chronicles kunnat avvika på det otroliga, flagranta sätt som nu skett markerar dock entydigt en paleokonservatismens kris. Ja, mer: kanske dess slut. Det är tillräckligt för att i praktiken bevisa det som tidigare alltid stått klart i teorin, nämligen att paleokonservatismen i sig är ideologiskt helt otillräcklig. Det många hoppades på hos Trump och alternativhögern när de först dök upp är i verkligheten helt omöjligt inom de ramar de är begränsade till och saknar förmåga att röra sig utöver.
Mer än någonsin, och på det mest konkret allvarliga sätt, är det nu uppenbart att paleokonservatismen måste modifieras, kompletteras, vidareutvecklas och fördjupas. Att den nödvändigt måste bli en post-paleokonservatism. Och att den måste bli det i den mening jag försökt föreslå, om någonting av det som var betydelsefullt i den överhuvudtaget ska kunna räddas och förbli relevant för oss i Europa.
Jan Olof Bengtsson 