En poäng med att “dela” texter av Caitlin Johnstone här är att de är så annorlunda i jämförelse med mina egna. Hennes stil kan uppfattas som alltför vulgär, eller alternativt som temperamentsfullt tidsenlig på ett positivt sätt. Det är mycket knulleri, liksom ju också i ordförande Haz’, knull-Haz’, liveströmmar (åtminstone var så fallet förr). Men vad man än tycker bör, föreslår jag, dessa stilaspekter inte göras till någon avgörande fråga i hennes fall.
Själv skriver jag hursomhelst inte som hon, annat än kanske undantagsvis. Under alla omständigheter läser många fler henne. Och det är viktigt att de gör det. Det är det som är det vitkiga. För just nu, exempelvis, säger hon det mesta av det väsentliga om det fullskaliga angreppskriget (åtminstone så fullskaligt som angriparna anser sig klara av) mot Iran och om förhållningssättet till de stridande parterna – eller det mesta av det som låter sig sägas utan det mer fullständiga analytiska instrumentarium som en akademisk eller annan teoretisk utbildning skänker.
Kraftfulla “rogue journalists” av hennes typ är helt nödvändiga, och deras genre kräver en annan typ av begåvning, skicklighet, och även perspektiv och sensibilitet än ideologiskt och på skilda fackområden mer initierade analytiker normalt äger. Ibland finns små enskilda punkter i hennes skrivande som man inte håller med om, men i dessa texter om kriget har jag inte funnit några sådana.
Inte minst är det för mig välkommet att inte behöva skriva själv, att bara kunna lyfta fram – genom att hänvisa till, referera, eller som i detta fall, och i fallet med exempelvis YouTube-kanaler som innehåller mer utvecklade analyser, helt enkelt oförändrat återge – andras arbete. Mitt ideal är ju, förutom att begränsa mig till de för mig centrala ämnena, framför allt att skriva om dem endast när ingen annan säger det som måste sägas, eller, ibland, i någon mening bara inte säger det på rätt eller tillräckligt bra sätt, och att inte skriva mer än nödvändigt.
Ofta tränger sig världens och tidens skeende på med en angelägenhetens oavvisliga intensitet som gör behovet att frångå denna princip och bara omedelbart ge uttryck för den nödvändiga responsen överväldigande, hur distraherande och tids- och energikrävande det än är. Generellt har politiken av detta skäl tagit över på den här nätplatsen på ett sätt jag inte alls avsett, och den atlantsionistiska imperialismens nya krig är ett mer plågsamt exempel på detta än något annat jag just nu kan minnas. Då är det en lättnad att kunna förmedla Catelinas texter, på det sätt hon själv tillåter, önskar och uppmuntrar. Hennes aktivistiska idealitet gör henne förstås särskilt förtjänt av ekonomiskt stöd!
Olle Bengtsson 