Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Historia och vetenskap

Flera gånger har jag nämnt Svante Nordins bok Historia och vetenskap: En essä om marxismen, historicismen och humaniora från 1981 som (möjligen med undantag för hans doktorsavhandling) den enda – jag tror åtminstone att detta ännu gäller – i hans stora produktion där han, fortfarande verksam vid filosofiska institutionen i Lund, ännu inte den idé- och lärdomshistoriska, framträder uteslutande som filosof i egen rätt.

Redan detta har alltid gjort den särskilt intressant i mina ögon. Men det tycks mig som om den dessutom med åren bara blir mer väsentlig än vad jag redan uppfattade den som när jag med stor uppskattning första gången läste den under min tid i Uppsala, nyutkommen och i sällskap med och lyssnande till oavbruten, lärd politisk monolog från viktige, ännu ej disputerade historikern Trotte-Petter (Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham: Utvecklingslinjer i svensk folkundervisning mellan feodalism och kapitalism, 1809-1860, 1992) inköpt på dåvarande jättelika, sedan länge mycket saknade boktemplet LundeQ i hörnet Drottninggatan/Östra Ågatan med tre eller var det rentav fyra våningar och rulltrappor, jämförbart med Blackwells i Oxford om man inte räknar in den relativt sena utvidgningen the Norrington Room en trappa ned.

Det ytterligare ökade intresset hänger för mig särskilt samman med min under det senaste årtiondet accelererande omprövning av högern i ljuset av den samtidshistoriska och politiska utvecklingen (jämför mitt inlägg Svante Nordin som filosof från 2015). För det är inte så att den marxism Nordin fortfarande med kritisk urskillning omfattade gör den mindre aktuell, utan precis tvärtom: den gör den idag mer relevant.

Men inte heller är det så att boken p.g.a. denna marxism saknar de viktiga, kulturkonservativa insikter och positioner som några år senare på 80-talet gjorde författaren känd som ledande kritiker av den länge rådande vänsterhegemonin inom humaniora, och som jag främst betonat i mina tidigare inlägg om den. För mycket av det filosofiskt väsentliga i detta, eller mycket av detta väsentliga som filosofiskt formulerat, är i själva verket, om än ibland endast i fröform, förhanden redan här, tillsammans med och i och genom diskussionen av marxismen och historicismen.

Denna kombination, och dess specifika art, gör, föreslår jag, att den 45 år gamla “essän” – i själva verket ett stort antal små essäetter uppdelade i fem större “avdelningar” – förtjänar att återvändas till och ånyo på flera punkter kommenteras som ett viktigt svenskt teoretiskt dokument från denna tid. Jag har länge velat försöka göra det från perspektivet av de ståndpunkter som anges av namnen på underavdelningarna till filosofikategorin i denna blogg.

Svante Nordin: Historia och vetenskap

Svante Nordin som filosof

Filosofin som spinozism

“Entweder Spinozismus oder keine Philosophie”, sa, berömt, Hegel i en filosofihistorisk föreläsning. Det är en riktig formulering såtillvida som den åsyftar den för filosofin definierande och konstitutiva demarkationslinjen gentemot den exoteriska bokstavsabrahamismens ortodoxa åskådning, i stor utsträckning även sådan den elaborerats i teologin. Här några allmänna konventionella reflexioner om detta, föranledda av ett avsnitt i Holms förtjänstfulla nätbildningsprojekt som jag vill stödja, följda av en mer specifik om personbegreppet i detta sammanhang.

Den renodlade ortoexoteriken ser Spinoza som ateist inte bara p.g.a. hans panteism, utan även hans panenteism, om man p.g.a. hans uppfattning om Guds/naturens/substansens oändliga attribut förstår hans ståndpunkt som en sådan. Filosofin kan godta kritiken av den enkla formuleringen av panteismen som helt enkelt en identifikation av Gud med och en reduktion av Gud till den fenomenella manifestationen eller vad ortoexoteriken förstår som skapelsen.

Men om även panenteismen avvisas blir den position som nödvändigt följer en för ortoteologin problematisk, eftersom den fenomenella manifestationen eller “skapelsen” då måste finnas “utanför” Gud i en mening som nödvändigt begränsar Gud själv. Gud kan inte vara helheten som innesluter den som en del, varför både “världen” och Gud måste vara ändliga delar inom en annan och större helhet.

Vad är det hela? Detta är på ett annat sätt än för ortoteologin filosofins fråga, sådan filosofin har kommit att förstås i väst. Och denna kan svara och har svarat: det absoluta. Exoteologin har alltså svårt att acceptera detta som skilt från och något annat än Gud, och är därmed, om panenteismen avvisas, involverad i olösliga svårigheter om den gör anspråk på att vara filosofisk.

Men filosofin har med Spinoza definierat Gud på ett sätt som möjliggör Guds identifikation med helheten eller det absoluta. Panenteismen kvarhåller en dimension av Guds transcendens i förhållande till den fenomenella manifestationen, samtidigt som den i enlighet med filosofins egen tankenödvändighet också gör det den strikta ortoexoteriska abrahamoliteralismen vägrar, nämligen inkluderar denna manifestation i Gud förstådd som detta helhetsabsoluta.

Klassifikationen av Spinoza som ateist beror således naturligtvis enbart på definitionen av Gud. Han är ateist i den meningen att han inte tror på den abrahamitiska bokstavsteologins Gud. Från denna teologis perspektiv blir noga taget alla som inte tror på just denne Gud, som tror på någon annan definition av Gud, ateister.

Central här har frågan om ortoexoterismens förståelse av Gud som personlig varit. Här är Spinoza tydligare än i frågan om panteism contra panenteism. Den rena bokstavsabrahamismen förstår Gud som personlig i antropomorfistisk mening, under det ortoteologin normalt – utan att för den skull bli esoterisk – vill ge begreppet en icke-antropomorf betydelse. Men även ortoteologin insisterar på bestämningen som sådan.

I det Spinoza däremot klart avvisar den, blir det relevant i det sammanhanget att använda den form av ordet Gud som jag föreslagit i några av mina texter, nämligen den neutrumform som svenska språket, liksom även exempelvis tyskan, grekiskan och latinet, tillåter: Gudet, ett Gud, som omväxling och tydligare alternativ till de ord som ibland används om en opersonlig gudig verklighet (Gudomen, die Gottheit, the Godhead, la divinité o.s.v.). Det är givetvis relevant främst i diskussionen även av många “mystiker” (Spinoza är i någon mån påverkad av kabbalismen) och österländska sofiska läror.

Men redan ortoteologins insisterande på att kvarhålla personbegreppet som Gudsdefinierande men ge det en annan mening än den exobokstavliga pekar på det faktum som föranlett vad som för mig blivit ett huvudtema, nämligen att detta begrepp, hur många viktiga betydelser som än på unikt och komplext sätt, formande en rikedom av värdeinsikter, knutits till det under det västerländska tänkandets hela historia, långtifrån har någon entydig och slutlig mening. Inte ens på människans nivå, och ännu mindre på Guds. Spinozas specifika, reduktiva definition av det som ändligt modus, som givetvis utesluter dess identifikation med det absoluta förstått som Gud, är i sin undantagsmässigt godtyckliga specificitet bara en illustration av detta faktum.

På ett mycket allmänt plan innebär detta förhållande att Gud för att förstås som personlig inte behöver reduceras till en begränsad del vid sidan av världen inom en större helhet, utan att en möjlighet föreligger för en uppfattning av Gud t.o.m. som i någon mening personlig även som den absoluta helheten.

Men detta är givetvis ett svårt ämne, där alla stora i Guénons allmänna, begränsat etymologiska mening metafysiska system, även när de inte själva vill erkänna det, och västerländska som österändska, filosofiska som sofiska, visar att förnuftet, vid vår vidaregång till konkret “erfarenhet” av det och medvaro i det, måste stanna inför ett nödvändigt accepterande av det absolutas paradoxalitet. Ett accepterande som dock inte innebär eller medför att dess behandling av det är meningslöst och inte, inom dess ram, kan nå avgörande insikter.

Paleokonservatismens slut?

Trumpregimen har lett till en kris för den amerikanska s.k. paleokonservatismen.

Tidskriften Chronicles gick tidigare alltid längst i motståndet mot neokonservatismen, krigsinterventionismen och imperialismen i allmänhet, om än ej förstådd helt i leninistisk mening, även om t.o.m. inslag av ett slags allmänt leninistisk inflytande stundom ibland kunde sägas skönjas i paleokonservatismens teoribildning.

Men genom att alltför starkt ha bundit upp sig till Trump, efter de linjer även jag i någon utsträckning sympatiserade med och halvhjärtat kunde stödja åtminstone mot Hillary Clinton och de andra republikanska presidentkandidaterna 2016, ja när man med Paul Gottfried t.o.m. i viss mån kunde tro på utvecklingen av en meningsfull, större alternativhöger, har tidskriften den senaste tiden tyvärr fullständigt havererat.

Det alltför starka fasthållandet vid trumpismen, trots att dess oförmåga att upprätthålla och genomdriva den lovande linjen från 2016 års kampanj var på flera områden tydligt redan under den första presidentperioden. Och detta generella fastklamrande har fortsatt under det tragiska år som gått av den andra, och på ett sätt som nu, med Gaza, Iran, Venezuela och Grönland och den nakna makt- och våldspolitik som nu släppt alla de gamla förespeglingarna – både neocons’ och den liberala vänsterns – av demokratistisk humanitarianism, drivits in absurdum och lett till en total kollaps.

Många av paleokonservatismens ledande figurer har givetvis fullständigt förkastat detta slutliga övergivande av allt det som var det viktiga och värdefulla i den, och besvikelsen är oerhörd. Man orkar inte ens ge exempel; den nya kapitulationen är alltför deprimerande, och det är poänglöst att analysera. Den som är intresserad kan själv lätt gå in och se vad jag syftar på, och ta del av läsarreaktionerna i kommentarfälten (även i sociala media).

The American Conservative, det andra och större paleokonservativa huvudorganet som tidigare vacklade betydligt oftare än Chronicles i de för mig avgörande frågorna (inte minst fatalt genom avskedandet av Mellanösternanalytikern Daniel Larison), har förvisso fortsatt göra det även under Trumperan. Men intressant nog är det nu faktiskt där som fortfarande en och annan lysande, för paleokonservatismen när den varit som bäst alltfort representativ artikel publiceras.

Exempel på sådana, som till skillnad från de senaste månadernas Chronicles behandlar Trumps centrala katastrofområden som just sådana, är Hunter DeRensis’ Zionism Is Not an American Principle, Jennifer Kavanaghs Trump’s Backyard Imperialism Won’t Work, och nu senast Naman Habtoms (en tidigare gästforskare vid Försvarshögskolan i Stockholm, knuten till Quincy Institute) Opposing Greenland’s Annexation should be about Sovereignty, not Saving NATO.

En del mindre paleokonservativa nättidskrifter som fasthåller vid den klassiska och definierande paleokonservativa linjen finns också. Men att Chronicles kunnat avvika på det otroliga, flagranta sätt som nu skett markerar dock entydigt en paleokonservatismens kris. Ja, mer: kanske dess slut. Det är tillräckligt för att i praktiken bevisa det som tidigare alltid stått klart i teorin, nämligen att paleokonservatismen i sig är ideologiskt helt otillräcklig. Det många hoppades på hos Trump och alternativhögern när de först dök upp är i verkligheten helt omöjligt inom de ramar de är begränsade till och saknar förmåga att röra sig utöver.

Gottfried skapade en gång den skämtsamma men ingalunda meningslösa termen paleokonservatism. Han har länge varit paleokonservatismens ledande tänkare, och är sedan länge också Chronicles chefredaktör. Och han var ett av Daniel Fribergs två exempel medels vilka han i sin polemik mot mig på Motpol hösten 2021, fortsatt på kloaknivå tillsammans med Christoffer Dulny i dennes rent kuriöst obsoleta althögerpodd Vita Pillret, menade sig kunna visa hur fel jag hade i att det inte fanns någon alternativ höger, vad Friberg nu kallade en “riktig” höger, att den höger han avsåg i verkligheten till så stor del överlappade med den vanliga högern att de tillsammans bildade en större, oacceptabel högerhelhet och högerenhet.

Det är nödvändigt att hela tiden återvända till och vidareutveckla argumentationen i denna centrala debatt, eftersom huvuddelen av den västerländska dissidensen fortfarande tror att den enda framkomliga vägen går genom högern eller en till högern knuten radikalnationalism. Man måste analysera och förklara varför detta är att sitta fast i en illusion. På denna väg kan den “konservativa revolutionen” aldrig bli mer och annat än en enkel s.k. kontrarevolution. De modernitetens förhållanden vi oundvikligen rör oss inom nödvändiggör en helt annan, radikal men naturlig förändring och fortbildning av det förhandenvarande systemets ekonomiska och politiska grunder. Endast genom en sådan egentlig revolution kan de meningsfulla konservativa värdena räddas undan det nuvarande alltmer allsidiga atlantförfallet.

Signifikativt nog förnyade Friberg under Trumps andra valkampanj 2024 sin trumpism genom att på sitt förlag Arktos publicera en nästan overkligt bisarr bok om “esoterisk trumpism” av Constantin von Hoffmeister, som om den inte kom från Arktos bara skulle kunna förstås som ren satir över just Arktos. Så här presenterades den:

“Esoteric Trumpism delves into the profound and often unexplored dimensions of Donald Trump’s political journey, presenting it as a pivotal moment in the grand narrative of Western civilization. Through the lens of Oswald Spengler’s cyclical theory of history, the book explores Trump as a Faustian figure, striving against the tide of decline, embodying the spirit of American exceptionalism and the fierce battle for national identity.

Infused with a blend of Lovecraftian mystery and the barbaric glory of Robert E. Howard, Esoteric Trumpism offers a unique, philosophically rich perspective on Trump’s era, blending biblical motifs, apocalyptic imagery, and historical parallels to frame his presidency as a critical turning point in the saga of the West. A scholarly and artistic analysis, styled in a poetic manner, it offers an intriguing exploration of Trump’s unconventional approach to leadership.”

Mer än någonsin, och på det mest konkret allvarliga sätt, är det nu uppenbart att paleokonservatismen måste modifieras, kompletteras, vidareutvecklas och fördjupas. Att den nödvändigt måste bli en post-paleokonservatism. Och att den måste bli det i den mening jag försökt föreslå, om någonting av det som var betydelsefullt i den överhuvudtaget ska kunna räddas och förbli relevant för Europa.

Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack, Carl Wilén, Johan Örestig Kling, red.: Samtida marxistisk teori

Daidalos 2025

Förlagets beskrivning:

Efter decennier av nyliberal dominans och i kölvattnet av återkommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser har marxismen åter trätt fram som en gravitationspunkt för den samtida samhällsdebatten. Det växande behovet av verktyg för att förstå och utmana kapitalismens alltmer instabila ordning har drivit fram en global renässans för den marxistiska teorin – även i Sverige, där forskare, intellektuella och aktivister bidrar till dess utveckling.

I “Samtida marxistisk teori” presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, tänkare som har fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern förlorar mark till den inflytelserika koalitionen mellan techmiljardärer och auktoritära ledare, framburna av nykonservativa, antifeministiska och fascistiska rörelser? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman?

Den här boken riktar sig till dem som möter marxistisk teori för första gången men även till dem som vill bredda sin förståelse av vad den kan betyda idag.

Boken redaktörer: Evelina Johansson Wilén är docent i genus­vetenskap vid Örebro universitet. Lotte Schack är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. Carl Wilén är anställd som postdoktor vid Avdelningen för mänskliga rättigheter, Historiska institutionen, Lunds universitet. Johan Örestig Kling är fil.dr i sociologi och arbetar som universitetslektor vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Samtliga redaktörer ingår i redaktionen för den socialistiska kvartalstidskriften Röda rummet.

Följande författarskap presenteras i boken: SAMIR AMIN, KEVIN B.ANDERSON, JAIRUS BANAJI, STEFANIA BARCA, GARGI BHATTACHARYYA, ROBERT BRENNER, MARTHA CAMPBELL, VIVEK CHIBBER, BRETT CHRISTOPHERS, TERRY EAGLETON, SILVIA FEDERICI, NANCY FRASER, RUTH WILSON GILMORE, RAMÓN GROSFOGUEL, DAVID HARVEY, MICHAEL HEINRICH, RAHEL JAEGGI, BOB JESSOP, ANNA G.JÓNASDÓTTIR, DOMENICO LOSURDO, DAVID MCNALLY, ANGELA MCROBBIE, SANDRO MEZZADRA & BRETT NEILSON, CHINA MIÉVILLE, DON MITCHELL, ANTONIO NEGRI, MOISHE POSTONE, KRISTIN ROSS, KOHEI SAITO, ANWAR SHAIKH, BEVERLY J.SILVER, BEVERLY SKEGGS, LISE VOGEL, IMMANUEL WALLERSTEIN, ELLEN MEIKSINS WOOD, ERIK OLIN WRIGHT, SLAVOJ ŽIŽEK

Medverkande skribenter: Johan Alfonsson, Andreas Back, Shabane Barot, Linus Bertilsson, Anuhya Bobba, Morgan Björö, Vanja Carlsson, Carl Cassegård, Nanna Dahler, Anna Engstam, Veronica Flyman, Simon Sirenius Frohlund, Jonas Grahn, Magnus Granberg, Lena Gunnarsson, Emelie Hane-Weijman, Markus Christian Hansen, Erik Hansson, John Hörnquist, Evelina Johansson Wilén, Henrik Jung, Hugo Lundberg, Hedvig Lärka, Michele Masucci, Viktor Mauritz, Mikael Omstedt, Sarah Philipson Isaac, Ella Petrini, Anders Ramsay, Lotte Schack, Ola Sigurdson, Lena Sohl, Daniel Strand, Ludvig Sunnemark, Mikael Svensson, Håkan Thörn, Helena Tolvhed, Andreaz Wasniowski, Carl Wilén, Mathias Wåg, David Zachariah och Johan Örestig Kling

–

Recension av Daniel Ankarloo i Parabol

Krig och upprustning: De konservativas svar

Benjamin Roobol från RKP (Revolutionära Konservativa Partiet) talar på deras konferens Konservatism & Revolution i Stockholm i december.

Det är bl.a. på de här områdena som marxismen äger viktiga delsanningar – till skillnad från det strikt filosofiska området, där dess förståelse av materialismen och idealismen är primitiv på ett sätt som gör att dess kvarhållande i dess ursprungliga, icke-reviderade form idag framstår som helt obegripligt, och det helhetliga politiska omfattandet och antagandet av marxismen och de marxistiska partiernas program helt enkelt blir omöjligt. Detta föredrag är fritt från svagheterna på dessa punkter, och berör endast det direkt, egentligt och elementärt konservativa, det som idag här ändå visat sig göra de marxistiska partiernas politik nödvändig och vida överlägsen alla de borgerliga och socialdemokratiska, som bara står för fortsatt atlantkapitalistiskt förfall, förnyad fascism, och krig.

Vad spelar någonting av det borgerligheten sagt under den nyliberala eran för roll, när det bara lett oss mot ett nytt världskrig, långt värre än de tidigare? Redan Lenin hade vid det för Europa katastrofala första världskrigets början konservativt rätt gentemot den urspårande socialdemokratin. En stat måste förändra för att kunna bevara, som Burke insåg. Och nu handlar det om att bevara mänskligheten. Ibland måste förändringarna vara större än dem han själv hade i åtanke, fastän han byggde på stora delar av Britanniens långvariga och blodiga – i jämförelse med den ryska revolutionen i sig – borgerliga revolutions resultat. I en framtid blir nästa postrevolutionära tillstånd historiskt oifrågasättbart på samma sätt och i samma utsträckning som världshistoriens alla större förflutna.

Vad som dock kan diskuteras och problematiseras även på detta marxismens område är den alltmer påträngande frågan bland dem som åtminstone i allmänna drag omfattar den leninistiska förståelsen av imperialismen, nämligen vilken eller vilka stormakter som idag representerar denna. I Sverige framstår RKP här som bättre än senaste upplagan av SKP (Sveriges Konservativa Parti), som, i anslutning till ECA (European Conservative Action), upprätthåller en strikt kålsuparistisk position: Ryssland och Kina är lika mycket imperialister i Lenins mening som USA och Europa. Det är denna grundläggande förståelse som givet den rådande situationen i Mellanöstern och dess centrala betydelse för hela världsläget på problematiskt sätt faller ut i ställningstagandena från samtliga svenska kommunistiska partier, t.o.m. K, ifråga om Iran.

Man märker visserligen bl.a. i detta föredrag i hur hög grad även RKP omfattar detta allmänna synsätt. RCI:s ledare Alan Woods har uttryckt det i alltför förenklad, missvisande form. Inte bara Ryssland utan även Kina är enligt honom helt enkelt bara kapitalistiskt i samma mening och t.o.m. samma grad som väst, och vad följaktligen inte bara Ryssland utan även Kina ägnar sig åt, bl.a. i Afrika, är imperialistisk utsugning av samma slag som västs storkapitalistiska monopol.

Givetvis ska dagens Kina inte idealiseras och romantiseras. Självklart är det i stor utsträckning kapitalistiskt. Utan tvekan försöker även det tillförsäkra sig kontroll över naturresurser o.s.v. på annat håll i världen. Detsamma gäller naturligtvis Ryssland. Och detta är viktigt.

Men exempelvis Mckay och Brar från CPGB-ML har utförligt och detaljerat analyserat denna förståelse med hänsyn till karaktären hos dessa länders respektive borgerligheter och deras faktiska agerande, i jämförelse med västs. Ryssland skiljer sig från västimperialismen i det att en stor del av dess kapitalister inte är nationell – eller långt mindre nationell än västs – utan västkopplad. Och i det att mot den står ett långt mer självständigt politiskt styre, och att bland de många olika krafter som påverkar detta återfinns det näst största partiet i duman, Ryska federationens konservativa parti, som försvarar en del av det väsentliga i det sovjetiska arvet och har varit pådrivande exempelvis i frågan om försvaret av de på gamla industriellt centrala sovjetiska områden belägna Donetsbassängrepublikerna mot den atlantstödda ukrainska regimen.

Om vi tittar på Kina blir den mest uppenbara skillnaden den som beror på eller följer av det av “kinesiska karaktäristika” och integration av kontrollerad “marknadsekonomi” modifierade men ändå kvarhållna marxistisk-leninistisk-maoistiska ideologiska arv som förvaltas av det kinesiska konservativa partiet med dess över 100 miljoner medlemmar. Hur kan de amerikanska neocons’ och Trumps troglodytiska, aggressiva krigspolitik likställas som imperialism med Kinas ständigt vidareutvecklade tänkande och proklamationer rörande fred, global öppenhet och samarbete, civilisationernas enhet-i-mångfald, folkliga kontakter och utbyte o.s.v.?

Även om vi ser till detta som endast retorik eller ideologi handlar det om civilisation contra barbari. För även retoriken och ideologin är i USA:s fall numera barbari. Väst kan bara räddas genom att det slår in på samma civilisationens väg som Kina åtminstone talar om. Och i detta skulle Europa, utifrån vissa av sina egna traditioner, kunna gå i spetsen om det äntligen – eller tills USA genomgår sin nödvändiga konservativa revolution – i tillräcklig utsträckning frigör sig från sina atlantiska band och reparerar eller knyter nya östliga. Gång på gång, och för varje gång allt tydligare, visar idag USA varför detta är nödvändigt.

Även i detta föredrag av Roobol framgår ändå att RKP förstår att kålsuparismen i imperialismfrågan bör modifieras och att, hur problematiskt vi än uppfattar Ryssland som, det primärt är den atlanticistiska imperialismen som måste fokuseras på i dagens globala situation. I tidigare föredrag som jag delat här tar sig denna förståelse än tydligare uttryck, rentav nästan med direkt polemiska formuleringar av den typ som idag är nödvändiga och som vi finner hos RKP:s “stalinistiska” motståndare.

Den svenska antimilitarismen