Author: Jan Olof Bengtsson

Timbro och Arena Idé inbjuder i samarbete till “Samtal om det öppna samhället – och hoten mot det”. Den förra “tankesmedjans” Maria Rankka och den senares Boa Ruthström kommer att leda samtalet mellan den socialdemokratiske f.d. statssekreteraren i utbildningsdepartementet och numera professorn i statskunskap Sverker Gustavsson, som ska ge en idéhistorisk tillbakablick, Markus Uvell, tidigare vd för Demoskop och nu vid Svenskt Näringsliv, som kommer att redovisa en opinionsundersökning om stödet för Sverigedemokraterna, och Björn Fries, f.d. kommunalråd i Karlskrona, nu chef för forsknings- och utvecklingsenheten inom Socialtjänstförvaltningen i Stockholms stad, som ska berätta om erfarenheter av arbete med “främlingsfientliga” grupper.

Evenemanget presenteras med följande formuleringar: “Främlingsfientligheten har vuxit i hela Europa. För några årtionden sedan vann inte partier som ansågs vara rasistiska eller ha för starka band till fascismen tillträde till parlamenten. I dag är det inte ovanligt. Här hemma ser vi exempelvis ett ökat stöd för Sverigedemokraterna. Men betyder det att vi går mot ett mer slutet Sverige? Är idéerna om det öppna samhället hotade? Vad betyder den ekonomiska krisen i det här sammanhanget? Kan vi dra några lärdomar av 30-talskrisen och i så fall vilka?”

Några kanske minns mig från Timbro på 80-talet. Det var då en think tank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen (libertarianism), men också med ett starkt inslag av genuin konservatism, främst vad som brukar kallas kulturkonservatism – Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Jag medverkade vid många evenemang, bl.a. det s.k. Sommaruniversitetet (vid det första av dessa, 1985, höll jag ett föredrag om den närmast reaktionäre tänkaren Tage Lindbom, som sedan också själv medverkade), föreläste vid City-universitetet, och skrev åtminstone någon gång i Marknadsekonomisk Tidskrift, som senare blev Smedjan.

Därefter gick det emellertid utför. Det kulturkonservativa inslaget övergavs till förmån för Carl Rudbecks postmodernt relativistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala propaganda för vad många nyliberala globaliseringsideologer med en inte helt ny term kallade “den nya världsordningen”. I det den tilltagande politiskt-korrekta agendan anammades nästan i dess helhet, måste i sak även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Det visade sig att man i själva verket inte stod för vare sig de humanistisk-kulturella värden eller de politiska principer jag under ett tag fått intrycket var vägledande. Mitt deltagande minskade, och jag prioriterade andra former för min verksamhet.

Men även om man med de nämnda förändringarna i mycket gjort sig intellektuellt irrelevant – och man också förlorat den ställning man tidigare hade i den svenska debatten som det huvudsakliga instrumentet för Eskilssons och SAF:s på 70-talet initierade propagandasatsning – görs fortfarande ett och annat av viss vikt. Seminariet om yttrandefrihet förra året och de ståndpunkter som då intogs hedrar exempelvis nuvarande chefen Maria Rankka. Också det nu aktuella evenemanget ser ut att falla inom denna kategori såtillvida som man åtminstone formellt ställer öppna frågor i viktiga och kontroversiella ämnen i stället för att bara ge de vanliga färdiga svaren.

Dessa frågor avspeglar emellertid innehållsligt den ensidiga och begränsade problemformulering som bestämmer den dominerande svenska politiska idédebatten, och i ljuset av Timbros utveckling är det inte sannolikt att denna svaghet beror endast på samarbetet med Arena Idé. Jag försvarar inte, som Timbro säger sig göra, det öppna samhället i Poppers mening. Men jag försvarar heller inte den typ av slutet samhälle som Timbro i dag i verkligheten står för. När beteckningar som “främlingsfientlighet”, “rasism” och ”fascism” används för att utan närmare analys och dialog i finanskapitalismens och de i vissa avseenden mot globaliserande centralism tenderande ideologiska och ekonomiska manipulatörernas intresse avfärda, marginalisera och tysta personer och partier med avvikande agendor, blir problemformuleringen – att det på detta sätt betecknade utgör ett hot mot öppenheten – direkt självmotsägande.

Det var intressant att den på sitt område ledande amerikanska tidskriften Foreign Affairs, utgiven av the Council on Foreign Relations som alltsedan 1920-talet huvudsakligen arbetat för en internationell ordning bortom och efter nationalstaterna, styrd av FN och relaterade övernationella organisationer, förra året publicerade en lång artikel av Jerry Z. Muller med titeln ‘Us and Them: The Enduring Power of Ethnic Nationalism’. Muller, en ledande kännare av den s.k. “konservativa revolutionen” i Tyskland under 1930-talet (en rörelse som inte alltid var orelaterad till men som också stod i motsättning till och undanträngdes av nationalsocialismen), betonade att fascismen och nationalsocialismen var extrema former av ett betydligt äldre och vidare fenomen: nationalismen som en djup politisk rörelse och idéströmning av central betydelse i den västerländska moderniteten. Han sökte visa att dess kraft knappast avtog ens efter andra världskriget, att den är en grundläggande realitet som kommer att bestå.

Det extrema i fascismen och nationalsocialismen har delvis rötter som går tillbaka till den franska revolutionen och dess nya ideologiska och praktisk-politiska radikalitet. Men det ligger framför allt i deras inkorporerande av distinkta element i en ny, radikalmodernistisk idévärld, i mycket skild från den som uppbar nationalstaternas framväxt i den tidigmoderna perioden såväl som från de nya nationalitetsrörelserna under 1800-talet. Och det förklaras i hög grad av den specifika historiska situation i vilken de växte fram, bestämd främst av det första världskrigets och Versaillesfredens allmänna katastrof för det gamla Europa.

Den olyckliga 1900-talshistoria som detta krig och denna fred i så många avseenden kom att bestämma sammanlänkade nationalismen med fascismen på ett sätt som oundvikligen lämnar mer eller mindre tydliga spår i de flesta av de nationalistiska partier som idag åter tar plats i Europas parlament. Men detta betyder inte att dessa partier, och framför allt inte nationalismen som sådan, kan avfärdas av det skälet att de anses ha “alltför starka band till fascismen”.

Deras livskraft bekräftar snarare att nationalismen inte kan reduceras till de specifika former den antog på 1930-talet. 1900-talets verklighet, i vilken fascismen var ett centralt inslag, var komplex. Den kräver en historisk, intellektuell och moralisk urskillning som de kommunistiska och ideologiskt transformerade liberala system som velat ersätta inte bara fascismen, och inte ens bara nationalismen som sådan, utan också hela den konservativa politiska idétraditionen, varit både oförmögna och ovilliga att mobilisera i sina analyser.

Den engelske historikern Edward Gibbon, författaren till det stora verket om det romerska imperiets nedgång och fall, kunde på 1700-talet tydligt se betydelsen även för den mänskliga friheten av Europas moderna uppdelning i en mångfald relativt oberoende men kulturellt och moraliskt närbesläktade stater. Med formuleringar av oförglömlig kraft förklarade han att närhelst en tyrann trädde fram i någon av dem, måste han uthärda sina jämställda härskares kritiska blick, ta i beaktande sina allierades råd, och räkna med sina fienders motstånd. Den som drabbades av hans onåd kunde relativt lätt finna både tillflykt och upprättelse i ett annat land. När makten en gång koncentrerades i det världsomfattande romerska imperiet var det omöjligt för den förföljde att fly.

Nationalitetsrörelserna under 1800-talet skapade nya nationalstater och förstärkte nationalismen i de gamla, men den grundläggande historiska sanningen om nationalstaterna och friheten, som är en sanning om vikten av den decentrerade och balanserade makten, gällde redan om de existerande staterna på Gibbons tid. Det samarbete som idag krävs för att verkligen hävda Europas intressen måste inkorporera denna sanning. EU som det ser ut idag gör det ej, och tjänar inte minst av detta skäl därför ej heller dessa intressen.

Såväl kommunismen som den liberala demokratin har under snart ett århundrade framträtt med globala imperialistiska ambitioner. Ideologer av den typ som normalt publiceras av Foreign Affairs (för att de inte ska förlora trovärdighet och framstå som ett enkelt propagandaorgan har de alltid då och då blandats med avvikare som Muller) har länge alltmer öppet och explicit planerat en global integration, dels via regionala enheter som EU, dels direkt genom IMF, Världsbanken, WTO, ICC o.s.v. (relativt direkt också genom OECD), och naturligtvis FN självt, som är historiskt mer eller mindre förbundet med de övriga organisationerna och har otaliga ytterligare till sig länkade sådana. Och denna integration har delvis till och med skett i tecknet av en likaledes länge eftersträvad syntes av kommunismen och den liberala kapitalismen, även om de ideologiska benämningarna skiftar. “Demokrati”, alltid ett centralt slagord för både kommunismen och den kapitalistiska liberalismen, är väl idag den mest använda, eller missbrukade. Grundläggande för den sköna nya världen har naturligtvis länge också varit den “multikulturella” – och inte minst anti-västliga – propagandan och lagstiftningen.

Den liberala demokratins och den borgerliga rättsstatens etablering och konsolidering var delvis historiskt oskiljaktiga från nationalismen. Nationalismen har frihetliga traditioner. Men även den liberala demokratin bar från början också på ett delvis problematiskt arv från den franska revolutionen. Som frihetligt konservativa kritiker från början såg, som politiska filosofer vetat alltsedan antiken, och som historien omedelbart visade, äger även den liberala demokratin en totalitär och imperialistisk potential, som alltmer förverkligats under en process av ideologisk förvandling som i vissa avseenden tog sin början redan under 1800-talet men accelererade kraftigt och förverkligades i termer av praktisk politik och institutionalisering under 1900-talet.

När vi ser hur redan den liberalkapitalistiska demokratin alstrar sin egen “politiska korrekthet” (eller snarare godtar den socialistiska – själva begreppet härrör från Sovjetunionen), med långtgående inskränkningar av tanke-, yttrande- och mötesfriheten, och mot bakgrund av den kommunistiska totalitarism som i kvantitativa termer lett till långt värre övergrepp än fascismen, är det lätt att förstå hur mycket längre en internationellt institutionaliserad liberalsocialistisk syntes, en den västerländska modernitetens systembetingade ortodoxi, kommer att kunna gå i denna riktning. Redan det andra världskrigets utgång, där de delar av Europa som förklarades räddade undan nationalsocialismen istället underordnades kommunismen, var ett resultat av denna syntessträvan. Edmund Burke skulle i vissa avseenden ha föraktat Churchill. Globaliseringssträvandena handlar på den högsta nivån inte i första eller ens andra eller tredje hand om öppenhet, frihandel, kontakter och kulturutbyte. Den handlar om centralistiska, anti-nationella, ideologiska och andra regleringar. Den handlar om ett systematiskt nedbrytande av kulturella egenarter och traditionell mångfald. Den handlar om frihetsinskränkningar i ett finanskapitalistiskt imperium som till skillnad från det romerska faktiskt kan bli verkligt världsomfattande.

I synnerhet med de ideologiska transformationerna och deras praktiska följder under 1900-talet är det lätt att se den problematiska potentialen också i nationalismen. Men det är viktigt att skilja denna potential, och för den delen nationalismen som sådan, från nationaliteten som sådan, och de frihetsbefrämjande nationalstaternas historiska realitet. Utöver Gibbons sanning om vad som idag skulle kallas den multipolära makten (om än bara i ett inomeuropeiskt sammanhang), är det historiskt ovedersägligt att det endast är i de moderna nationalstaterna som, på basis av den kulturella, moraliska och etniska gemenskapen, de i vid mening liberala, demokratiska, sekulära institutionerna – politiska, rättsliga, vetenskapliga, kulturella – kunnat växa fram och förverkligas. Och därmed mycket av grunderna för det system som sedan också vidareutvecklats utöver dess gränser.

I ljuset av dessa historiska och samtida förhållanden framstår det vidareutvecklade, sig globaliserande systemets strategi att helt enkelt ignorera och tysta nationalistiska politiker och intellektuella, en strategi byggd på renodlandet av och den ensidiga tonvikten på överträdelserna i en extrem och kontextspecifik variant av nationalismen, som motsägelsefull och i längden sannolikt praktiskt omöjlig. Och de flesta av dagens nationalistiska partier är knappast mindre medvetna om problemen med arvet från fascismen än dagens “före detta” kommunister är medvetna om problemen med arvet från kommunismen.

Den av Gordon Brown vid det senaste G20-mötet i bombastiska, pseudomoraliska och t.o.m. pseudoreligiösa termer i St Paulskatedralen förkunnade globaliserande liberalsocialismen hotar idag centrala frihetliga och humanistiska värden i vad som kan beskrivas som den civilisatoriskt grundläggande alternativa modernitet som inte är principiellt anti-traditionalistisk, den modernitet som kunnat förena tradition med förnyelse och utveckling. En radikalisering och därmed en förstörelse äger rum. Med tröttsamt förutsägbart revolutionärt nit förklarar Brown att “den gamla världen”, d.v.s. världen före den nuvarande krisen, är “död”.

Idag förbjuds åter politiska partier i Europa. Genom den s.k. “hatbrotts”-lagstiftningens radikala förkastande av centrala principer framvuxna ur den västerländska rättstraditionen görs i allt högre grad åsiktsyttringar, på område efter område, olagliga, och beläggs med fängelsestraff. Starka grupperingar inom EU strävar att göra de mest långtgående kontinentaleuropeiska exemplen på sådan lagstiftning bindande för hela unionen. USA är pådrivande, och mäktiga lobbygrupper verkar där de facto för ett upphävande av de grundläggande, frihetsgaranterande tilläggen till konstitutionen. Inte minst genom sin medverkan i OSSE är USA engagerat också i Europa i dessa frågor. I FN försöker radikala muslimska grupper rida på samma våg och förbjuda kritik av islam. Debatten om den svenska FRA-lagstiftningen var bara ett lokalt uttryck för en utveckling av ett trans- och postnationellt kontrollsamhälle som på  många håll redan har långt starkare drag av polisstat än i Sverige.

Detta är formellt åtgärder av den typ som fascismen utifrån sin ideologi vidtog. De står i strid med de den ordnade frihetens principer som det under 1800-talet ibland såg ut som om de västerländska staterna, på basis av deras enhet-i-mångfald, i hög grad skulle kunna förverkliga, och som fortfarande är nödvändiga att försvara.

De ideologiska förtecknen är i mycket annorlunda. Men som i Sverige tidskriften Axess i flera nummer visat, finns idag en framväxande konsensus om det ohållbara i dagens dominerande, simplistiska multikulturalism. Det är av många skäl inte trovärdigt att avfärda alla kritiker av en i de globalistiska ekonomiska och maktpolitiska intressenas tjänst genomdriven, historiskt unik, radikal demografisk förändring som hotar just de nationaliteter och den enhet som möjliggjort de moderna västerländska staternas framsteg, som “främlingsfientliga” och “rasister”. Eller, som allt oftare sker i USA och Storbritannien, som potentiella “terrorister”. När även en erfaren och i vida kretsar respekterad journalist som Lars Adaktusson kan undra om det är legitimt att tala om och försvara det svenska i vårt nuvarande multikulturella samhälle, och andra regelbundet ifrågasätter om detta överhuvudtaget finns, befinner vi oss i en sant extrem situation av ny historielöshet. Det finns all anledning att dra lärdomar från 30-talet, ifråga om fascismens framväxt och den ekonomiska krisen. Men idag måste de bli delvis nya lärdomar.

Signifikativt nog talar Brown, med hänvisning till Roosevelts krisbekämpning på 30-talet, om ett nytt “globalt New Deal”. Här är det naturligtvis den nya “globala” kontrollen som nationalisterna – som ofta försvarar åtminstone delar av den nationella välfärdsstaten – finner problematisk. Svenska analytiker förmedlar med bedövande samstämmighet den ytliga bilden av en regleringarnas reaktion från “vänster” mot en otyglad kapitalistisk “höger” som är ansvarig för krisen. I själva verket är det just samma banker och samma finanskapitalismens övriga operatörer som skapat krisen som nu, genom sin kontroll av statsmakt och politiker använder den för att erhålla de globalt homogeniserande och centraliserande förändringar de själva önskar. Även de genuina libertarianerna är ibland, hur ohållbara deras egna principer än är, väl medvetna om att de största storkapitalisterna aldrig varit intresserade av marknads- och annan frihet, utan endast av makt. Vänstern och i synnerhet kulturradikalismen förklaras historiskt i stor utsträckning av att de på många sätt varit eller kunnat göras till utmärkta indirekta redskap i denna makts tjänst. De franska och ryska revolutionernas excesser hade inte mycket med folket och dess intressen att göra, och det gäller i lika hög grad västmarxismens kritiska teori och postmarxismens reviderade subversion.

Friheten och öppenheten är idag lika hotade som någonsin – men inte främst av de krafter Timbro och Arena Idé tycks tro. Det är en historiens dystra ironi att det tvärtom är just förföljelsen av nationalisterna och andra med åsikter avvikande från den sedan länge från centrala supranationella maktpositioner propagerade och institutionaliserade ideologi som nu hotar dessa värden.

Men detta är en ironi endast i förhållande till den fascistiska varianten av nationalismen. Nationalismen har också andra traditioner. Att det idag är kanske främst de nationella partierna som principiellt motsätter sig den nya “hatbrotts”-lagstiftningen och den framväxande polisstaten beror naturligtvis på att det är just deras åsikter man vill förbjuda. Men detta försvar har också ett principiellt värde, och kan knytas till nationalismens egna frihetliga traditioner, alldeles oaktat deras egna problem och begränsningar. Samtidigt som dessa partier brottas med ett problematiskt 1900-talsarv är det idag de som främst försvarar den verkliga, ofta obekväma yttrandefrihet och demokrati som ligger bortom den påtvingade åsiktshegemonin.

De konservativa kritikerna vände sig från början mot vad som mycket väl kan kallas den nya “slutenheten” i den franska revolutionen. I ljuset av den övergripande proto-totalitära utveckling vi idag ser är det knappast möjligt att trovärdigt göra gällande att exempelvis de nuvarande svenska riksdagspartierna och de dominerande traditionella media, för att inte tala om EU-byråkratin, i högre grad än nationalisterna representerar öppenhet.

I synnerhet i närvaro av en seriös intellektuell och politisk representation av den frihetliga konservativa traditionen borde den europeiska nationalismen utan större svårigheter kunna hitta tillbaka till, lära av, och kreativt förnya och anpassa till nuet de mer måttfulla och rimliga former den än gång ägt, före 1900-talets katastrofer. Patriotismen och tonvikten på nationalitetens betydelse var ju en gång en självklar del av konservatismen själv, även om den ensidiga och extrema nationalismen avvisades. De var en del av konservatismens större helhet där universalitet och partikularitet kunde filosofiskt och historiskt förenas.

Den på många håll sedan länge avtynande och av åtminstone vissa former av den s.k. neokonservatismen och den politiska korrekthetens tvångströja ofta till oigenkännlighet förvandlade konservatismen borde i sin tur kunna lära en del av dagens europeiska nationalister om vilka vår tids verkligt centrala frågor är. Och att dessa frågor måste artikuleras och drivas i motsättning till den rådande, alltför konforma debattens ordning. Att försvara konservatismens verkliga värden i ett liberalsocialistiskt system delvis på väg mot global konsolidering och fortsatt radikalisering kräver ett mått av flexibilitet och nytänkande – även om termen “konservativ revolution” lätt ger felaktiga associationer och är förbunden med en i flera avseenden problematisk historisk strömning.

För att förstå varför situationen när det gäller öppenhet och slutenhet är den omvända i förhållande till frågorna i Timbros och Arena Idés inbjudan, och vad som krävs av oss i denna situation, är historisk klarsyn nödvändig. Vi måste hitta tillbaka till ett vägskäl där vi en gång valde att gå i fel riktning. Endast i ljuset av en nyskapande traditionalism, selektivt inspirerad av det gamla Europa där nationalstaterna, dessa begränsade och ingalunda problemfria men historiskt unika och betydelsefulla kulturprodukter, var ett bestämmande inslag, och i fri dialog med den övriga världen och dess kulturer, kan ett alternativ till ett i flera avseenden framväxande, globalt potentiellt tyranni formuleras. Åtminstone är det där vi måste börja.

Trots att Timbros och Arena Idés innehållsliga uppläggning ser ut att bygga på en grundläggande, typisk och förutsägbar felsyn eller ideologisk propaganda, ställer de alltså i sin korta text också frågor som åtminstone ser ut att signalera ett mått av verklig öppenhet och seriösa intentioner. Det vore naturligtvis naivt att tro att Timbro på allvar skulle vilja problematisera den globalkapitalistiska agendan. Deras hela existens handlar om att tjäna den. Men förhoppningsvis kan det hela ändå kanske på åtminstone några punkter leda till en fördjupad diskussion.

Kan man acceptera att lärdomarna från 30-talet blir andra än dem man väntar sig? Kan svaret på frågan om dagens nationella partiers framgångar är ett hot mot det öppna samhället och om de leder till mer slutenhet tillåtas bli – nej?