Christopher Jacob Boström

Boström

Alf Ahlberg i Filosofiskt lexikon (1925):

Boström, Christopher Jacob, Sveriges måhända mest betydande tänkare och i varje fall den ende svenske filosof, som i egentlig mening kan sägas ha bildat skola. B. föddes 1 jan. 1797 i Piteå, genomgick Härnösands gymnasium, där hans intresse för filosofien väcktes av lektorn N. M. Berlin, blev 1815 stud. i Uppsala, där Grubbe och Biberg voro hans lärare, promoverades 1824 till fil. magister och kallades efter att ha ägnat några år åt teologiska studier 1827 till docent i praktisk filosofi. 1833-37 var han lärare för arvprinsarna, återkom sistnämnda år som adjunkt i filosofi till Uppsala, utnämndes år 1840 till professor i prakt. [Ahlberg skriver felaktigt “teor.” JOB] filosofi (efter Grubbe), ett ämbete, som han beklädde till 1863. Död 22 mars 1866.

Den idealistiska strömning, som i Sverige markeras av tänkare sådana som Boëthius, Höijer, Geijer, Grubbe, Biberg, kan sägas i B:s filosofi ha nått sitt mest fullödiga och systematiskt utformade uttryck. Utom av de nämnda har B. framför allt tagit intryck av Platon, Leibniz och Schelling. Särskilt är inflytandet v den sistnämnde märkbart i de tidigare avhandlingarna, såsom i De nexu rerum cum Deo ex ratione pantheismi (1827) (Om tingens sammanhang med Gud enl. panteismens mening) m. fl., ehuru redan dessa på vissa punkter vända sig kritiskt mot Schelling.

Det filosofiska system, som B. på höjden av sin spekulation (från mitten av 1830-talet) utbildar, betecknar han själv såsom rationell idealism. De filosofiska systemen kunna enl. B. indelas i dogmatiska och skeptiska; de förra antaga, de senare förneka möjligheten av kunskap om det absoluta. De dogmatiska systemen äro antingen realistiska eller idealistiska; de förra fatta det absoluta mer eller mindre såsom ett materiellt ting eller en substans, hos vilken medvetandet är en accidentiell bestämmning, idealismen åter uppfattar det absoluta såsom andligt, ideeltt, och ser i materien blott ett fenomen av anden. Ur en annan sympunkt, nämligen med hänsyn till den källa, varur filosofien hämtar sitt vetande (principium cognoscendi) kunna de filosofiska systemen indelas i empiriska och rationella. De förra vädja till sinnena såsom den högsta kunskapskällan eller till förståndet, som bearbetar det av sinnena givna materialet. Empirismen kan vara “lägre” eller “högre”, allteftersom den betraktar sinnena eller förnståndet som kunskapskällan. Rationalismen ser i sinnena och förståndet (eller vad B. med ett gemensamt namn kallar “sinnligheten”) visserligen den kunskapsförmåga, med vilken vi fatta fenomenet, men betraktar det därifrån artåtskilda förnuftet såsom kunskapsorgan för det absoluta.

Den rationella idealismen, B:s egen filosofiska åsikt, fattar det absoluta såsom något till art och grad strängt åtskilt från den relativa verkligheten. Denna är intet i och för sig, utan just det absoluta själv, ehuru sett genom ett ändligt och begränsat medvetande. B. uttrycker detta så: den relativa verkligheten (fenomenet, sinnevärlden) har i detta absoluta (Gud) sin realgrund, i det begränsade mänskliga medvetandet sin formalgrund.

B. skiljer mellan filosofien i och för sig och människans filosofi. I och för sig måste filosofien vara det till form och innehåll absolut fullkomliga vetandet, identiskt med Guds allvetenhet. Människans filosofi åter är det begränsade vetande, hon såsom en evig och personlig idé i Gud äger. Den har att aktualisera och i begrepp uttrycka självmedvetandets innehåll, och B. kan därför säga, att “människans filosofi icke är något annat än människan själv betraktad såsom vetande”. Människans filosofi indelas av B. i teoretisk och praktisk, allteftersom den betraktar människan ur synpunkten av hennes intellektuella verksamhet eller av hennes viljande och handlande. Den teor. filosofien indelas i 1) rationell (spekulativ) teologi, som behandlar läran om Gud, hans egenskaper betraktade dels i och för sig, dels i hans förhållande till den relativa verkligheten, 2) rationell antropologi, som handlar om den individuella människan i och för sig sjäålv och i förhållande till andra förnuftsväsen, 3) rationell etnologi, vars objekt är människosläktet, betraktat i och för sig och i förhållande till andra förnuftsväsen. Den praktiska filosofien sönderfaller i 1) religionsfilosofi, som betraktar Gud ur synpunkten av de förnuftiga väsendenas högsta lag, 2) sedeläran, som behandlar människan såsom ett autonomt förnuftsväsen, fritt verksamt för att förverkliga sin idé, samt 3) rättsläran, vars föremål är det offentliga samhället eller staten, betraktad som den förnuftiga formen för sedliga väsendens sammanlevnad.

Att det absoluta måste vara av andlig art, anser B. bevisat därmed, att vara alltid betyder att vara för eller i ett medvetande. Att vara är att förnimmas; allt varande måste sålunda vara modifikationer av medvetandet. Självmedvetandet måste alltså vara den högsta och omedelbart vissa princip, från vilken filosofien har att utgå. Självmedvetandet, som är förutsättning för allt annat varande (=förnimmande), kan icke själv vara en modifikation av något annat; det måste sålunda vara grunden till allt. “Självmedvetandet är just själva substansen.” “Varje ting måste i sin helhet vara en form eller bestämning av självmedvetandet, och detta måste utgöra även de yttre tingens väsen, fastän det för den sinnliga betraktelsen kan se annorlunda ut.” Självmedvetandet är vidare identiskt med livet, eller “de skilja sig åtminstone icke mer från varandra än ljuset och lysandet”. Denna väsensidentitet mellan liv och självmedvetande anser B. bevisad därav, att de överallt framträda i samma grad, så att en utveckling av självmedvetandet även innebär en utveckling av liv och omvänt; vidare därav, att graden av bådas utveckling mätes med samma mått, och slutligen därav, att bådas begreppssfär är densamma.

Då B. reducerar de yttre tingen till modifikationer av självmedvetandet (förnimmelser), förnekar han därmed alls icke deras självständiga existens. Förnimmande innebär alltid en relation till ett medvetande, och för att något skall kunna stå i relation till ett annat, måste det även vara något i och för sig. Den sinnliga världen är således till sitt rätta väsen liv eller självmedvetande, ehuru den ter sig för vårt ändliga uppfattningssätt såsom en i rummet utsträckt materia. Rummet är, såsom B. (delvis med begagnande av Kants lära) söker visa, intet annat än ett uttryck för vår kunskapsförmågas begränsning.

Då nu allt är modifikationer av förnuftiga väsens självmedvetande, så följer därav, att de olika väsendena icke kunna falla utanför varandra, utan varje förnuftigt väsen har alla de andra till sina bestämningar, så att “allt är i allt”. De förnuftiga väsendena bilda ett organiskt helt, ett system, i vilket vart och ett har sin bestämda grad av fullkomlighet i förhållande till det hela och står i relation till vart och ett av de övriga, så att det blott finnes en enda värld. Denna gradskala av fullkomlighet förutsätter ett högsta förnimmande väsen, som i sig såsom idéer innehåller alla de övriga. Detta väsende är det fullkomliga förnuftet eller Gud, det absoluta självmedvetandet, vars förnimmelser äro adekvata eller sanna.

När B. tillägger Gud egenskaper (attribut), är han angelägen att betona, att detta icke innebär mångfald och relativitet. Guds attribut äro hans väsen, betraktat ur olika synpunkter. Dessa attribut indelar B. i logiska och metafysiska, allteftersom de tillkomma honom i och för sig (tillhöra hans begrepp) eller i förhållande till de ändliga väsendena. Guds attribut måste härledas ur hans väsen såsom förnimmande eller på ett bestämt sätt självmedvetande (d.v.s. såsom jag eller personlighet), vidare såsom obegränsad eller oändlig personlighet. Därav följer först och främst Guds självständighet (“aseitet”), ty han kan ju ej såsom oändlig determineras av något utanför sig själv. Vidare hans fullkomlighet och självtillräcklighet. Betraktas Guds väsen ur synpunkten av förhållandet mellan hans enhet och mångfalden av bestämningar, framstår det såsom enhet i mångfald eller mångfald i enhet, eller, såsom B. även uttryckt det, inre oändlighet (“systematiskhet”). De nu nämnda attributen, som alla följa ur Guds väsen såsom oändligt, kallar B. formella, och skiljer dem från de materiella, som följa ur Guds väsen såsom självmedvetande. Dessa senare åter indelar han i realitetsattribut, egenskaper, som tillkomma Gud ur synpunkten av ett varande, och idealitetsattribut, som tillkomma honom ur synpunkten av förnimmande. Till realitetsattributen höra först och främst osinnlighet, evighet. Av detta sistnämnda följer, att Gud i och för sig icke kan tillskrivas verksamhet, ty detta skulle innebära ofullkomlighet, enär han då eftersträvade något, som han icke ägde. I och för oss däremot kan Gud tänkas verksam genom sin immanens i människan, liksom en annan människa kan tänkas påverka oss blott och bart genom vad hon är. Guds osinnliga vara innebär, att han är kraft, och såsom enhet i mångfald ett oändligt system av krafter. Denna egenskap kallar B. realsystematiskhet eller organiskhet. Till Guds idealitetsattribut hör först och främst absolut förnuftighet. vilja kan i egentlig mening enl. B. icke tilläggas Gud utan blott i den meningen, att han måste betraktas som fri från varje hinder för sitt väsens fulla aktualisering. Mot Guds realsystematiskhet svarar bland hans ideella attribut hans idealsystematiskhet eller personlighet. I bestämningen av Gud såsom fullkomlig och obegränsad personlighet (“allpersonlighet”) inneslutas, säger B., i själva verket alla i det föregående nämnda attributen, varför de ock kunna därur härledas.

Gud eller det absoluta innehåller i sig allt det relativa, men detta betyder ej, att han rätt och slätt är en summa av detta. Redan begreppet är alltid mer än summan av sina bestämningar, nämligen den inre enheten av dessa, och detta gäller i ännu högre grad om den högsta andliga realiteten eller Gud. “Gudomligheten är oändlig just genom att vara något annat än sina bestämningar, och ehuru var och en av dessa, hållen mot varje annan, är ändlig, så blir den dock oändlig så vitt den är i gudomligheten eller i hans oändliga självmedvetande.”

Guds logiska attribut betecknas av B. såsom förnuftets kategorier och motsvara hos honom vad Hegel kallar kategoriernas system eller logiken. Men den djupaste grundskillnaden mellan B. och Hegel ligger däri, att den senare tänkte sig det absoluta såsom en i dialektisk utveckling stadd process, medan det för B. är utsprungligen och av evighet fullt bestämt och sålunda icke behöver någon fenomenvärld för att däri aktualisera sitt väsen.

Innehållet av Guds självmedvetande måste själv vara något i och för sig, och då intet annat än självmedvetandet är detta, måste vad Gud förnimmer även vara självmedvetna, levande väsen eller personligheter. Innehållet i Guds medvetande – Guds idéer – måste alltså vara ett system av personliga väsen, “Guds rike”. Idéerna utgöra en gradserie från den lägsta till den högsta fullkomlighet. De högre idéerna (personligheterna) innehålla de lägre såsom moment i sig, liksom – ett av B. ofta använt exempel – talet 10 i sig innehåller alla de föregående.

Sin lära om Guds förhållande till den relativa, i tid och rum existerande verkligheten inleder B. med en kritik av skapelseteorien, vilken han betraktar som et ofullkomligt uttryck för satsen, att Gud är världens inre grund. Först och främst är nämligen begreppet skapelse ur intet otänkbart såsom stridande mot våra tankelagar. Vidare tillskriver skapelseteorien Gud verksamhet, vilket, som vi redan sett, strider mot hans fullkomlighet. Skapelseteorien kan heller ej enl. B. förlikas varken med det religiösa eller sedliga medvetandet. Om människan vore en skapelse ur intet, skulle hon ock bestå av intet och således vara väsenlös. Men det religiösa medvetandet säger oss, att vårt förnuft är besläktat med Guds eget, och det sedliga medvetandet tillskriver oss frihet och ansvar, vilket skulle vara oförenligt med skapelseteorien.

De svårigheter, som uppkomma när man tänker sig sinnevärlden såsom en skapelse av eller emanation ur Gud, anser B. försvinna, så snart sinnevärlden betraktas som den begränsade mänskliga kunskapsförmågans sätt att förnimma den osinnliga världen i dess oändliga rikedom. Den sinnliga världen är en fenomenvärld, och strängt taget finnes det lika många fenomenvärldar, som det finnes oändliga förnimmande subjekt. Allteftersom de ändliga väsendena stå högre eller lägre på gradskalan mot fullkomligheten, äro deras fenomenvärldar mer aller mindre trogna avbilder av den absoluta verkligheten. Det positiva i sinnevärlden, dess väsen, beror av det absolutas immanens däri, det negativa, dess defekter och brister, åter av vår kunskapsförmågas begränsning. Härigenom kommer sinnevärlden över allt att te sig som en förening av motsatser, av väsendet genom alla dess attribut och väsendets negation eller begränsning.

Till Guds metafysiska attribut hör först och främst att han är de ändliga väsendenas grund. Begreppet grund innebär dels realgrund (principium essendi), d.v.s. orsaken till att något är så eller så beskaffat, dels formalgrund (principium cognoscendi, kunskapsgrund), d.v.s. grunden till att något på ett bestämt sätt förnimmes. Såsom grund till de ändliga väsendena är Gud urväsende eller urrealitet, vilket innebär att han är deras absoluta orsak eller ursubstans. Reflekterar man därjämte på Guds personlighet, så framträder denna egenskap såsom intelligens. Vidare är Gud de andliga väsendenas absolut högsta lag och högsta ändamål, den yttersta grunden till deras utvecklins rätta fulländning. Han är de ändliga förnuftsväsendenas regent och hans väsen framstår ur denna synpuntk som försyn, vid vars utövande hans helighet, allvishet, allgodhet komma till uttryck.

I den rationella antropologien utvecklar B. sin uppfattning om människan i och för sig och i förhållande till andra förnuftiga väsen. Människan är ett “sinnligt-förnuftigt” väsen, vilket innebär 1) att hon är levande eller självmedvetande, 2) att hon är förnimmande eller på ett bestämt sätt självmedvetande, 3) att hon är et varande eller väsen i vidsträckt bemärkelse, 4) att hon är en enhet, åtskild från andra individer och därför ock av dem determinerad, 5) att hon är förnuftig, d.v.s. äger förmåga att i sig med större eller mindre klarhet förnimma något av det absoluta eller Gud, 6) att hon är sinnlig eller fenomenell, d.v.s. att denna hennes förnimmelse är begränsad eller ofullkomlig.

Såsom tillhörande fenomenvärlden i tid och rum är människan – i motsats till Gud – verksam. Denna hennes verksamhet kan antingen eftersträva högre grad av självmedvetenhet och klarhet, då den är teoretisk, eller större självständighet och harmoni med hennes verkliga väsen såsom idé i Gud, då den är praktisk. Hennes uppgift såsom praktiskt verksam måste då ytterst vara att i sinnevärlden ge uttryck åt vad hon är såsom idé i Gud. F. ö. företer B:s etik stark släktskap med Kants. Båda se i den goda viljan det enda sedliga kriteriet. Men i likhet med sina föregångare i svensk filosofi, särskilt Biberg, låter B. etiken komma i ett helt annat beroende av religionen än Kant.

Med sin uppfattning om förhållandet mellan Gud och världen och om människans väsen anser sig B. stå på kristlig grund. Dock förkastar han flera av den ortodoxa teologiens kardinaldogmer: treenigheten, verbalinspirationen, läran om Kristi ställföreträdande försoning, läran om den eviga osaligheten. Den sistnämnda gör han till föremål för en särskild skrift: Anmärkningar om helvetesläran, våra teologer och präster allvarligen att förehålla. Kristus är enl. B. den högste, om också icke den ende, försonaren mellan Gud och människor. En försonare, d.v.s. en utjämnare av motsatsförhållandet mellan Gud och människa, mellan det absoluta och relativa, är visserligen varje människa, i den mån hon söker förverkliga sin idé, som är Guds ändamål med henne. Men Kristus är det i särskild mening, i det att genom honom religionen, som förut varit naturalistisk, blev “uppenbar”, och Kristi död kan kallas en försoningsdöd, i det han därmed gav ett exempel på det sinnligas uppoffring för det högsta ändamålet. Människoanden är odödlig. Denna odödlighet tänker sig B. som en genom en serie livsformer fortgående gradvis utveckling mot allt större fullkomlighet.

Sin stats- och rättslära utvecklar han ur sin idéläras spekulativa förutsättningar. Staten är en idé i Gud, ett personligt väsen, som framstår som normerande rättslag för individerna. Statens representant i fenomenvärlden är monarken. Den monarkiska statsformen ger ett bättre uttryck i fenomenvärlden för statens idé än den republikanska. På grundvalen av hela sitt systems spekulativa förutsättningar utvecklar B. i detalj en statslära, som i huvudsak överensstämmer med den konstitutionella monarkiens principer. Den lagstiftande makten bör dock enl. B. överlämnas åt monarken ensam, men folket skall likväl hava rätt att bevaka sina förnuftiga intressen genom ett lagligen avgivet veto. Folkrepresentationen bör på ett organiskt sätt konstitueras, eftersom foket är ett organiskt helt. Såsom folkets högsta organer framstå för B. stånden, ett betraktelsesätt, som föranleder honom att gentemot tvåkammarsystemet varmt försvara den gamla fyrståndsrepresentationen.

Trots den abstrakta och spekulativa karaktär, som kan tyckas utmärka B:s filosofiska system, var det för honom själv – och för hans största lärjungar – snarare något intuitivt sett än på abstrakt väg framkonstruerat. F. ö. bör framhållas, att B. var en motståndare till filosofisk konstruktion, som icke hade tillräckligt stöd i erfarenheten. B:s filosofi har gett det måhända mest helgjutna uttrycket för den svenska idealismen, vilket till en viss grad torde förklara dess inflytande på samtid och eftervärld – ett inflytande som ingalunda var begränsat blott till filosofien utan sträckte sig till samhällsliv, diktning, religiösa frågor o.s.v.

Bland B:s skrifter må – utom de förut nämnda – här anföras: Satser om lag och lagstiftning (1845), Grundlinjer till den filosofiska statslärans propedeutik (1845), Grundlinjer till den filosofiska statsläran (1859). B:s föreläsningar i religionsfilosofi utgåvos 1885 av S. Ribbing, hans Samlade skrifter av H. Edfeldt och G. J. Keijser 1883-1901 (3 delar). B:s tidigare latinska dissertationer ha i svensk översättning utgivits av E. Liljeqvist (i Lunds Universitets årsskrift 1915).

Wikipedia

Wikipedia (English)

Tage Lindbom: Efter Atlantis

Kooperativa förbundets bokförlag, 1951

Innehåll:

Ön som sjönk

DRÖMMARE

Det världsliga klostret

Den naturliga och den ekonomiska människan

Passioner och kaserner

1848 års spöke

Anarkismens fader

KRIGARE

Hatets profeter

Drivkrafter

Från lära till leverne

Tillbaka till människan

Kriget, revolutionen och staten

Två avgörande decennier

Klasskamp och medlemsvård

Den röde krigsguden

HÄRSKARE

Den babyloniska fångenskapen

Den stora koalitionen

Socialiserad ångest

Makt

Bortom frälsningslärorna

I stället för en avslutning

Maharishi Mahesh Yogi

There is much criticism of Maharishi. If we disregard the perhaps somewhat one-sided understanding of vedanta, there are also some adaptations to modern western mentality that can certainly be questioned.

His charging money for his TM-courses, his selling meditation as a mere technique, of course disqualifies him in orthodox “Hindu” circles and among many others. Maybe he shared Rajneesh/Osho’s discovery that for most westerners, that which costs nothing seems to be worth nothing, and that a price is therefore necessary to to make meditation sufficiently attractive; that people want to pay, and pay much, in order to enjoy a feeling of being special by thus gaining access to something rare and exclusive. His marketing by means of mystical powers, siddhis, making possible so-called “yogic flying”, appears obviously over-the-top and fraudulent, even though I understand the point was not the flying itself but the coherence between transcendental consciousness and bodily function that it advanced and signified. It seems to be in stark opposition to the line taken with regard to siddhis of almost all other teachers in the tradition (and indeed also western esotericists), even those who made other adaptations in spreading their teaching in the west. Many formulations in his books are too vague. It is understandable that his view of a current “age of enlightenment” and his idea of a TM-based “government” of nations and the world are viewed as problematic. And his parallels between the vedas and contemporary science can certainly appear to be unduly speculative. 

Most centrally, I don’t think – and it isn’t my experience – that transcendental consciousness (turiya, samadhi) is so easily, naturally and quickly reached by his meditation technique as he says it is. He in fact seems to simplify the spiritual practice and its description so much that in reality he might make the process of realization harder.

It is quite as striking in Maharishi as in Vivekananda and his followers, and indeed in all major sophic texts in “Hinduism”, older and newer, how the elements of sankhya, yoga, karma-mimamsa and vedanta are all present and drawn on in his teaching and commentary. They seem almost always, and increasingly in modern times, to appear together, variously combined in the individual sub-traditions, schools, and gurus or swamis. Maharishi even holds that a full understanding of the Bhagavad-Gita is possible only through a combined elucidation by separate commentaries written from the perspectives of all of the six darshanas

Vivekananda’s conception of what he calls “the yogas” (jnana yoga, bhakti yoga, karma yoga and raja yoga) adds further confusion. And then there is hatha yoga, kundalini yoga, laya yoga, kriya yoga, maha yoga… – all partly, and unclearly, related to Vivekananda’s categories. It never ends. There were always other forms of yoga in addition to Patanjali’s ashtanga yoga, which is seemingly identical with raja yoga. And countless variations of teachings of centres, energies, currents, lines, channels, airs, humours, luminous orbs and colourful circles and wheels and points and stars inside the body, “traditional sciences” in all areas (medicine, architecture etc.), worship of images, stones and plants, and innumerable little folk-superstitions of all kinds. For a long time, most of it was also inextricably intervolved with Buddhism. And, not least, and perhaps most fundamentally, everything in this compact whole is mixed up with the endless and ever-changing mythological stuff and a never-ceasing flood of new avatars (nowadays only in human form, I think). An unfathomable chaos. A tangle. A mess. It cannot be sorted out.

Fortunately, it doesn’t have to be sorted out. In addition to being impossible (not just all rational-empiricist scientific questioning with regard to this totality, but all genuinely philosophical, is finally met with a wall of a kind of incomprehension, and everything is just carried on in what can look like blind faith), that is in fact both unimportant and uninteresting. One “only” needs to discern and ascertain what is true and real. Most of those important components are present in undifferentiated seed form in the classical texts, and not at all organized in accordance with the later, seemingly never strictly maintained or upheld distinctions and divisions.

As for yoga, Maharishi’s understanding of it (in the sense of the practice of ashtanga yoga, not that part which, as a darshana, it shares with sankhya) is that it starts with samadhi, and that perfection in all the other limbs is achieved through its prior attainment. The mantra meditation, leading to transcendental consciousness, the goal of the act of meditation itself, for which the mantra is merely a means, is to be supplemented by a natural life and activity in ordinary, waking consciousness which infuses transcendental consciousness into it, so that these states finally coexist permanently in what Maharishi, using Richard Maurice Bucke’s term, translates as “cosmic consciousness”, which, in turn, culminates in full God consciousness.

What Maharishi’s technique of quiet, inner focus on short bija mantras does is certainly to take us closer to transcendental consciousness (that is of course always there – and here – and what we already really are, not in itself in need of any “realization”). It is, it seems, primarily a form of dharana, which can be developed into dhyana. What is definitely reached, and indeed easily, naturally and quickly, is subtler levels of the mind. This not only leads us in the direction of samadhi, but also, as Maharishi emphasizes, in itself sharpens the mind, makes it clearer, increases its conscious capacity and range of perception.

But in my view, much more needs to be said about meditation, in line with how ashtanga yoga has traditionally been taught, i.e., the other seven limbs too need to be separately focused on to a greater extent – not least since, again, Maharishi’s transcendental meditation is, primarily and initially, a form of two of them, not of attained samadhi. It does seem clear that the partial goals of the other angas are indeed reached through samadhi as realized through Maharishi’s form of meditation. But if it isn’t thus realized, or before it is thus realized, it is difficult to see why the other angas and their special practices should be ignored. Of course, yama and niyama are for the purification of the mind and the development of character that are needed even in order to acquire the motivation to practice yoga in the full sense. Asana and pranayama, it seems to me, may or may not be necessary or helpful, depending on the individual character and nature of the practitioner. But as for the higher limbs, it isn’t easy to see (at least not for me, but that may be because of my strong sensual attachments and general lack of spiritual advancement) how dharana, and therefore also dhyana, can normally be practiced with success without prior accomplishment in pratyahara, the interiorizing withdrawal of the senses and the mind from the objects of the senses, which, at least in the west, seems to be a much neglected and probably misunderstood anga. But it should certainly be accepted that such practice, without them, is in principle possible with Maharishi’s technique. When what Maharishi calls cosmic consciousness is attained, and then, of course, God consciousness, pratyahara (and interiorization in general) is clearly not needed, but it helps in overcoming attachment to the objects of the senses on lower levels.

What must also be taught however – and Maharishi does speak about it in the chapter ‘Intellectual Path to God Realization’ in his book Science of Being and Art of Living – is that even the complete practice of ashtanga yoga isn’t the only method of spiritual development and self-realization: there is also the purely intellective path of jnana, with its discrimination (viveka) and concentration of the consciousness or awareness which is always already there, that in which our whole being and experience already rests, and which only needs to be purified and liberated from the various layers of mental and sensual content. Elsewhere, it seems Maharishi does perhaps not stress this enough, relying instead on sankhya only even when he speaks of jnana, and on the related yoga only as the practice of realization. The jnana and spiritual realization of vedanta goes beyond the goal of yoga.

Transcendental consciousness isn’t, it seems, in its basic nature radically different from and other than waking consciousness. It is just that, covered by ignorance, the veiling of delusion, we can’t appreciate its true and full nature. Indeed, the consciousness in which we experience our “ordinary” self and its “ordinary” world is in itself strictly the same as that of the most elevated, transcendent “mystical” experience, of the highest God consciousness. This only needs to be realized, and this realization is attainable also without the process of bija mantra meditation. The mantra is only a means, allowing consciousness to reach subtler levels of the mind and ultimately to transcend both the mantra and the mind with its contents with the help of it. The process is one of the awareness or the con-sciousness that is always already there in ordinary perception and in the attention to the mantra; it is about the awareness or the consciousness that is already there, but as gradually elevated from its ordinary level of sensual entanglement. More precisely, it is about on the one hand what I think should be the right referent of William James’s term sciousness, consciousness con nothing, in itself, as transcendental, without phenomenal contents, and the process leading to it. But, since samadhi isn’t reducible to that pure sciousness, it is also about how it exists, preserved through the practice of meditation, in its transcendental purity along with its contents in the form of the phenomenal manifestation of the “cosmos” on a new and altogether higher and subtler level, as “cosmic consciousness”; and ultimately as the God-consciousness of the oneness of all in God. It is what is always already there and real that, as it were, needs to be realized. And this can be done also without yoga and mantra meditation, by means of the vedantic insight that Maharishi also strongly affirms. But the practice of more than one spiritual technique or discipline can of course be beneficial and helpful. 

Maharishi is typical of the gurus and swamis who took the spiritual practices of the vedic tradition to the west in that he deemphasized the mythological legacy of the vedas, the upanishads, the itihasas and puranas so much that it is almost wholly absent in his books and other presentations. This is a correct approach, one of the fruits of, on the one hand, the thousands of years of patient, systematic interpretation, exegesis and refinement of the teachings of the vedic tradition, and on the other of the insights into the necessity of a certain adjustment of their presentation to the cultural and intellectual specificities of time and space.

His advaitic tradition does, in itself, retain the legacy in its own way, either as representing realities on a lower level, in the phenomenal manifestation, the world of illusion, and/or – it seems to me – as something that isn’t necessarily accepted and never even intended to be necessarily accepted as literally true. It isn’t wholly absent in Maharishi. Although they are only very few, residues of the unquestioned literalist outlook of tradition are found in his understanding of the history of the universe, the succession and cycles of the yugas, and the dates of authorities like Vyasa, Adi Shankara, and indeed, although less unambiguously, Krishna himself.

Sri Aurobindo is known to have grappled with the issues raised by the evolutionism of modern science, and I suppose many other intra-traditional scholars must have done so too. But it is remarkable that the disciplined minds of vedantic exegesis haven’t reached any kind of consensus or made up their minds with regard to how these questions are to be addressed, so that to this day it is possible for vedanta and yoga teachers to simply restate the traditional accounts as they are, without any kind of explanation or commentary, to simply present them as literally true. Attempts to defend the literalist understandings in explicit polemics against modern science, even seeking to refute it using its own assumptions, accepting its empiricist methodology, are rare, although they can be found in the branch of “Hinduism” that are based precisely on the literalist acceptance of the mythological legacy, such as Vaishnavism, as that tradition has been taken to the west.

Maharishi presents no direct challenge of this kind, but there is at the very least an indirect one in his mere unquestioned restating of the view of the yugas on pp. 253-55 of his commentaray of the Bhagavad-Gita. It should be noted that, also quite independently of modern science, there is, as with regard to the combinations and the coordination of the various components of the amorphous, chaotic and starkly contradictory mythological legacy in general, in reality no consensus on this teaching within the tradition itself: Sri Yukteswar, the guru of Paramahamsa Yogananda, for instance, held a completely different view of the order of the succession of yugas and of which yuga we now live in than that found among others authorities. But the assertion of any version of this teaching about the age and history of the universe and humanity of course starkly contradicts the scientific findings regarding the history of man, the life on earth, the geological time scale, etc. Readers with even just the most superficial familiarity with science will unfortunately be inclined to reject much or all of the other teachings when they encounter such passages.

An example of relatively serious criticism of Maharishi (and also of Aurobindo and Bhagwan Shree Rajneesh/Osho) can be found in a lecture by Rama Coomaraswamy. Yet it is also poorly written and somewhat simplistic, and Coomaraswamy’s endorsement of the more superficial and strained version of the Guénonian, perennialist-traditionalist interpretations of Catholicism (and indeed Christianity in general), and his consequent, largely failed personal engagement as a Catholic, in my view in important respects disqualifies him too as a critic. He neither speaks as a strict “Hindu” traditionalist, nor does he address the complex issues regarding the specific difficulties of spreading anything of vedic spirituality in the modern west, or the partial compromises and adaptations which many found to be necessary because of them. These decisive weaknesses are the same as those that, unfortunately, vitiate the otherwise in some respects important criticism of writers like Lee Penn (False Dawn: The United Religions Initiative, Globalism, and the Quest for a One-World Religion (2005)).

Then, as in the case of almost all Eastern spiritual teachers in the west, there is also criticism of Maharishi’s personal life. Almost all are accused of sexual abuse of their followers. In some cases, including Maharishis, it is perhaps not so much a case of accusations of sexual abuse, but, as it were, merely of use. But none of this is something I can judge about. Some of it is probably true. In cases where, if so, it contradicts their teaching or their claims, it is clearly serious. But it is probably also the case that some accusations are false, and produced for other reasons and because of psychological disturbances and characterological flaws of those followers. But these questions can and should, I suggest, be distinguished from the substance of the teachings themselves, quite apart from what is true about the individual teachers.

In reality, despite my own remarks above, Maharishi’s commentary on the Bhagavad-Gita is in some respects an “original” contribution, in the sense in which originality must always be understood within a general traditional framework, i.e. in terms of original claims regarding traditional meanings lost or obscured by other commentators and interpreters. As far as I can see, it has been generally underrated as a result of the mentioned, legitimate criticisms. Indeed, the critics never seem to have studied Maharishi’s interpretation of the first six chapters of the Bhagavad-Gita closely. Not all formulations are too vague; in fact, his account of the process of meditation in all aspects is often very precise. I find that in important respects the interpretation actually marks a step forward in the gradual, new transmission of the vedic tradition to the west which has been going on since the late 18th century. Given the particular, unavoidable difficulties of this transmission, a similar attitude should be taken to Maharishi’s work as to the whole of the so-called neo-vedantist current, and indeed, mutatis mutandis, to modern western New Ageism. Discernment, not wholesale acceptance or rejection, is what is called for. The historical importance of these currents for the spread of the vedic tradition in the west cannot be denied, even as proper attention is brought to their errors and incompleteness.

With regard to western adaptations in his interpretations of his own tradition, it isn’t clear that there is more of them in Maharishi than in Vivekananda and the Ramakrishna mission, in Aurobindo, or in other, earlier transmitters of the vedic tradition to the west. And such adaptations are indeed necessary and in many cases even desirable. Moreover, his teachings are sharply at odds with the still further developed romanticism of the hippiedom which shaped the west at the time when he spread them here – a fact that was obscured by the fact that hippies, and the Beatles, were attracted by and came to be associated with him.

It also seems to be a fact that very few are in reality capable of practicing regularly his adapted form of meditation, even as they dismiss it as unduly simplified. As long as this is so, there can be no doubt that they have much to learn from him. I was initiated into Maharishi’s practice of transcendental meditation by his student, now Professor Bengt Gustavsson, at the TM centre in a beautiful building from the 1880s or 1890s in Skeppargatan in Stockholm, in 1978. I find it important that I sensed deeply the spiritual purity, peace, and power of those rooms on that occasion, and of the beautiful ceremony, with the flowers, fruit, and white handkerchief I had been told to bring, the pictures of Maharishi and Brahmananda Saraswati, the incense, etc., and the mantras Gustavsson recited. On this occasion, transcendental meditation was certainly not just a technique, although it was that too and was, above all, marketed as such; it was very definitely also a distinct initiation into Maharishi’s branch of the vedic tradition. Moreover, there was no trace of either Indian bazaar kitsch or countercultural hippie aesthetics. Gustavsson always wore a suit and tie.

The practice immediately led to experiences described in Gustavsson’s introductory teaching and in Maharishi’s books and other literature on TM. Since then, I have also studied other branches of the vedic tradition and practiced other forms of meditation etc., but I still find Maharishi’s transcendental meditation, understood in terms of his own scriptural commentary, to be of considerable importance. He, and Gustavsson, remain more than just vartma-pradarshaka gurus (gurus who show the path) in the sense that, to this day, Gustavsson’s initiation remains my only formal “initiation” (of course not accepted as such by “Hindu” traditionalists) in the vedic tradition, although I have subsequently had closer association with other teachers. Although I have alternated and supplemented with other techniques, in terms of initiation and practice, this is basically where I still remain. And it is where I think I ought to remain. Non-adapted forms of vedic spirituality seem to me in many ways problematic in the west.