Category: Architecture

Om klassicism och modernism i arkitekturen

Det finns en del smärre överväganden som kan tillfogas den utmärkta intervju Lars Anders Johansson gjort med Jan Rydén Bonmot med anledning av dennes av allt att döma ypperliga nya bok En humanistisk klassicism. De är inte att förstå som kritik, utan bara som just tillägg, små kompletteringar. Mest allmänt kan sägas att de rör förhållandet mellan klassicism och modernism inom arkitekturen. Rydén Bonmots ämne är, förtjänstfullt nog, den inom hyresgäströrelsen framvuxna bostadskooperationens 20-talsklassicistiska byggnation under tiden närmast före funktionalismens genombrott – ett fenomen jag själv flera gånger försökt peka på.

Rydén Bonmot har ett riktigt argument om funktionalismen som en modernitetsideologi som inte alls primärt var driven av funktionens krav. Men allmänt bör sägas att förhållandet mellan funktionalismen och modernismens vidare begrepp måste belysas litet utförligare; man måste s.a.s. mer exakt och djupgående förstå traditionsbrottets roll i förhållande till traditionen, ja i viss mån t.o.m. inom traditionen – även om det förstås lättare uppfattas som helt enkelt i historien.

Rydén Bonmot använder förtjänstfullt termen “klassicistisk” i stället för “klassisk” arkitektur, vilken senare väl främst organisationen Arkitekturupproret sprider med en egen definition som knappast står den över gränsen till det absurda gående begreppsliga imprecision efter, som präglar begreppet “klassisk musik”. Hur kan man exempelvis benämna Camillo Sitte eller i vår tid delvis postmoderna urbanister som Léon Krier “klassiska” arkitekter i denna mening (Rydén Bonmot har även mer allmänt-urbanistiska intressen och är bl.a. inspirerad av den franske marxisten Henri Lefebvres – författare till Le droit à la ville – idéer om staden som gemensamt konstverk)? Även inom arkitekturen har, vill jag insistera, begreppet “klassisk” bara de två legitima definitioner jag anger i mina inlägg om begreppet “klassisk musik”.

Men även klassicism är felaktigt om vad man – som Arkitekturupproret – ändå avser helt enkelt är historisk traditionalism i allmänhet. Ofta ligger ju preferenserna här långt från klassicismen och mycket närmare den gotik som blev en av 1800-talets många karaktäristiska nystilar, den renässans och barock som svävade allt längre bort från den antika rigören, romantiska innovationer från 1800-talet, och nationalromantiken. Arkitekturupprorets ideologiskt radikalmodernistiska motståndare registrerar naturligt nog, som Jerker Söderlind noterat, fortfarande just den bångstyriga, icke-accepterande folkliga förtjusningen i “den sorts reaktionära, nostalgiska och omodernt komplicerade arkitektur med spröjsade fönster, tinnar och torn, snickarglädje, krusiduller, spetsiga tak och färgglada fasader som man ritade och byggde förr i tiden då allt var mycket sämre”. Johansson uppfattar signifikativt nog skillnaden mellan klassicism och gotik som “en apart konfliktlinje idag”.

Och faktum är att inte heller Rydén Bonmot i verkligheten skriver enbart om arkitektur som har egentligt och i mer strikt mening klassicistiska, även i betydelsen svenskt 20-talsklassicistiska, drag. Exempelvis Wallander, som Bonmot uppehåller sig mycket vid, ritade förvisso åtskillig sådan, men främst belägen, i form av enstaka hus, inom ramen för Lindhagenplanens esplanadsystem, på själva esplanaderna. Vad Rydén Bonmot lyfter fram är i stället det han ritade för de utspridda små kullar, främst Röda bergen, HSB:s första större enhetliga område, där han själv bott, som inte passade in i detta system och som Lindhagen velat lämna obebyggda, som parker.

Där finns förvisso klassicistiska element. Men de är inpassade av Wallander – som själv, som Rydén Bonmot framhåller, utbildades under den föregående, nationalromantiska perioden – i en helhet som, i enlighet med Per Olof Hallmans ursprungliga kompletterande stadsplan, delvis genom anpassning till den kuperade terrängen snarare är romantik- och Sitte-inspirerad, och som även kom att uppvisa inslag av den sena barocken i liten skala, även om Wallander förvisso sedan något stramade upp det hela. Därför riskerar Rydén Bonmots användning av termen klassicistisk ibland att alltför mycket närma sig Arkitekturupprorets term klassisk.

En annan svårhanterlig kulle mellan esplanaderna bebyggdes i än mer utpräglat icke-klassicistisk stil, eller snarare stilblandning: den helt icke-uppstramade borgerliga motsvarigheten till den kooperativa kullen, den s.k. Lärkstaden med sina stora våningar, även den grundplanerad av Hallman.

Rydén Bonmots omnämnande av inspirationen från sekelskiftet 17-1800 i Tyskland och dess nyklassicism måste, som han själv gör, kvalificeras till att gälla den småskaliga bebyggelsen, den “borgerliga småstadsidyllen” – som även Schinkel, som är mest känd för sina monumentala storstadsverk, bidrog till – för att rätt beskriva den inspiration som faktiskt förelåg. Men omnämnandet är viktigt. Den svenska koppling mellan nyklassicism och nationalromantik som Rydén Bonmot pekar rör materialitet och svensk estetisk variation, men motsvarar också generellt den tyska, som teoretiskt utvecklades långt mer. Klassicismen som, åskådningsmässigt, primärt omtolkad till interioritet och etisk karaktärsbildning hos den mogne Goethe, blev ofta ett allmänkulturellt och i alla artistiska former gestaltat uttryck för tyskhet.

Rydén Bonmot framhåller sedan hur klassicismen också sprider sig över Europa efter första världskriget. I Tyskland är det mer exakt denna gamla Weimarklassicism som i någon mån blomstrar upp – eller som man vill få att blomstra upp, som sant humanistisk klassicism – i Weimarrepubliken. Men den korta hänvisningen till empirens inspiration känns möjligen ännu mer direkt relevant, om än också denna givetvis måste förstås i borgerligt småskaliga termer. Man kunde börja komma i närheten av Biedermeiertiden.

En annan sak som förtjänar att läggas till – troligen återfinns detta i Rydén Bonmots bok – är de tidstypiska bland- eller övergångsformerna av och mellan klassicism och funktionalism. Brottet mellan dessa stilar kan i diskussionen med Johansson ibland framstå som alltför skarpt och radikalt, i synnerhet om man tänker på övergången från de mer egentligt nyklassicistiska boulevardhusen. Deras typ av fasader kan gradvis börja förenklas i funktionalistisk riktning, och interiörer i nya funktionalistiska hus kan så sent som under andra hälften av 30-talet uppvisa klassicistiska kassettak. Men den Arkitekturupproret närstående och programmatiskt kampanjande Johansson får Rydén Bonmot att instämma i att en “modernistisk järnridå går ned”.

Jag har vänt mig mot de extrema, programmatiska modernistisk-ideologiska och moderniseringsteknokratiska rivningarna av våra stadskärnor, och den alltför ofta otillräckligt motiverade ersättningen av existerande bebyggelse i historiska stilar med modernistisk. Jag har också försvarat historiska stilars direkta förnyelse och användning i ny bebyggelse i nya förortsområden.

Men samtidigt har jag föreslagit att även modernismen – alltifrån funktionalismen – har sin plats och äger sitt intresse, framför allt i begränsade, stilmässigt enhetliga och genomtänkta områden av den typ som alltifrån 30-talet tillsammans bildar karaktäristiska årsringar kring stadskärnorna. Därför vill jag motsätta mig socialdemokraternas nya antihistoricistiska projekt att riva det s.k. miljonprogrammet. Här finns inte bara en rent stilhistorisk utan också en mänskligt-psykologisk och social aspekt. Många människor finns idag som berättar om sin uppväxt och ungdom i dessa områden, människor vars viktigaste och värdefullaste minnen och tidiga livserfarenheter är oupplösligt förbundna med dessa miljöer och som därför är starkt fästa vid dem. Hos Socialdemokraterna förmärks inte det frynande på näsan åt miljonprogramsområdena som alltid kommit från en statusmarkeringsbehövande höger, men det annorartade motivet rättfärdigar inte i sak det nya politiska utspelet.

Den subjektiva situeradhetens relativitet får inte principiellt bortses från till förmån för en generaliserad, abstrakt estetisk bedömning, och inte heller för en tillfällig politisk. Det adekvata kulturella och sociala medvetandetillstånd som motsvarar miljonprogrammets miljöer kan inte urskillningslöst förnekas och förkastas. Redan funktionalismen “svarade mot känslan i samtiden”, som Rydén-Bonmot säger, och det gäller även den s.k. brutalismen (d.v.s. råbetongismen); men medvetandetillståndet kan också, med variationer, återkomma och sträcka sig utöver det tids- och kontextspecifika. Johansson är en högerkulturkonservativ av den typ som formats inom ramen för en grundläggande bejakad och det mesta bestämmande nyliberalism, men för dem som s.a.s. tänker och känner i enlighet med miljonprogrammet förblir det attraktivt.

Väl restaurerade miljonprogramsområden vars genom den senare massinvandrings- och mångkulturpolitiken orsakade problem hanterats medels andra politiska åtgärder är därför inte bara historicistiskt riktiga; även mer generellt är de entydigt att föredra framför den rivning och tvångsförflyttning av invandrargrupper som bara torde skapa än värre problem. Nya årsringar av förorter i kreativt utvecklade historiska stilar – och med försnabbade trafikförbindelser med innerstaden – kommer göra det möjligt för alla att se miljoprogrammet i perspektiv.

Vidare kan den modernistiska arkitekturen givetvis inte heller principiellt avfärdas på det sätt jag får en känsla av att Johansson, med Arkitekturupproret, är benägen att göra. Man måste bl.a. fråga sig vad avfärdarna anser om den när det gäller alla andra, individuella byggnader som inte ingår i stora förortsområden eller rivna stadskärnor? För några år sedan började jag rygga tillbaka något inför vad jag kom att uppfatta som den aggressiva urskillningslösheten i popkampanjerna och opinionsbildningen för den “klassiska” arkitekturen och mot “fyrkantiga lådor” (som med grotesk regelmässighet associerades med Stalin, en känd kritiker av den arkitektoniska modernismen och befrämjare av historiska stilar och deras förnyelse).

Detta var samtidigt som SD, som upptagit denna opinionsbildning i sitt program, övergav allt det för mig väsentligaste och mest självständiga i sin politik och inordnade sig i den vanliga borgerliga atlanthögern. Här hotade en ny fatal inskränkthet. Jag insåg att min egen argumentation legat alltför nära det snabbt framväxande nya åsiktsklimatet på såväl arkitekturens som politikens område, att jag trots mina modifierande tillägg och reservationer varit oförsvarligt intolerant.

Emellertid intar Rydén Bonmot en hållning som är mer restringerad än den jag fortfarande vill förespråka ifråga historiska stilars förnyelse. Han säger sig inte vara direkt för förnyad klassicism i nybyggnation, utan menar bara att man måste lära av de sedan länge ytterst eftertraktade områden som hyresgäströrelsen och bostadskooperationen skapade under den i hans boks undertitel angivna tidsperioden, 1915-1930.

Den tidiga högmodernismen hävdade ofta närmast definitionsmässigt att de historiska stilar som nu, och inte bara inom arkitekturen, svepande felbenämns “klassiska”, var i sig uttömda, inte tillräckligt kunde förnyas och vidareutvecklas, och därför nödvändigt måste ersättas. Det radikala brottet kunde därför alltså visserligen även förstås som en traditionens egen nödvändighet, ett traditionens egna krav: det var inte alltid ett uttryck för allmän ideologisk kulturradikalism. Men eftersom jag menar att det kan hävdas att denna helhetligt negativa uppfattning av de vid 1800-talets slut dominerande historiska stilarnas potential helt enkelt inte stämde, är jag fortfarande övertygad om att man, med vederbörligt omdöme, kan gå betydligt längre än Rydén Bonmot – lika långt som Johansson – i riktning mot en nyskapande humanistisk traditionalism.

Men oaktat detta och det övriga jämförelsevis marginella jag tagit upp i detta inlägg, har Rydén Bonmot – det framgår redan av intervjun – gjort en unik insats i framlyftandet av den “kooperativa klassicismen”, och det är mycket glädjande att höra att han nu fortsätter forska i ämnet vid Åbo Akademi, med särskild inrikting på frågan om den arkitekturhistoriska inspirationen. Även Johansson har genom sin intervju på lovvärt sätt bidragit till att fästa uppmärksamheten på detta av de politiskt radikala modernistiska traditionalismkritikerna förbisedda fenomen.