Category: Arts

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 2

1

Vi kallade ”Mäster Olof” ett arbete av värde, och detta omdöme rubbas icke, om vi också med allt fog kan göra anmärkningar mot arbetets idé och mot vissa enskildheter. Det är i sceniskt avseende byggt med mycken säkerhet och äger verkligt, dramatiskt liv. Pesonerna är inga abstraktioner, framställningen lider icke av uppstyltning, och intresset är under hela den långa tid, som uppförandet på Nya Teatern kräver, fängslat.

Olaus Petri var som reformator en zelotnatur, och historien vittnar, att hans iver ådrog honom vedervärdigheter av många slag samt att han även, på ett ännu till sin rätta beskaffenhet outrett sätt invecklad i eller snarare endast under biktens förtroende medveten om stämplingar mot konung Gustaf, av denne omilt behandlades. För en dramaturg lämnar hans liv ett gott ämne. Den storartade bakgrunden bildas av brytningen mellan den gamla och nya tron, hierarkins fall och det fasta statsskickets uppbyggande genom Gustaf Vasa. En ädel, kämpande andes ofta oundvikliga ensidighet, röjande ett övermod, som i övermått av eld äger sin grund, har ofta av tragiska skalder behandlats på ett sätt, som kommit oss att beundra den stridande ivraren, även när hans ”hybris” bragt honom till sammanstötningar med gällande rätt och låtit hans strävan kantra mot tingens naturliga ordning. Allt beror nu på hur ämnet uppfattas av herr Strindberg.

Det finns i mäster Olofs person en verklig, inre  utveckling; vi ser, hur han förs längre och längre. I den vackra och djuptänkta scen, som öppnar dramat, finner vi honom ännu med sina scholares inövande Tobiae Comoedia i en korsgång nära klosterkyrkan i Strängnäs. Det fridfulla livet under gamla förhållandens skydd har ännu för honom lockningar, änskönt han är djupt berörd av reformationens tankar. När hans broder Laurentius, själv icke en handlingens man, uppmanar honom att begynna striden, visar mäster Olof sig icke blind för den våda, som rubbandet av sakernas gamla skick kunde medföra för det andligen omyndiga folket, som ”en tid komme att bliva utan tak över huvudet”, han inser, att han skall komma ”förargelse” åstad. Och när han sedan, högtidligt manad av brodern och driven av andans makt, bryter med den gamla religionen, får han erfara och pröva folkets oförstånd, vedersakarnas fanatiska hätskhet och – smärtsammast av allt – moderns ovilja och sorg. Vid denna moder är han innerligt fäst. ”Bed mig icke”, säger han henne, ”ty en mors bön kan fresta änglar i himmeln till avfall”. Men sanningens makt bjuder Olof att offra även varje hänsyn till den kortsynta, trångsinta och vid de gamla föreställningarna fastvuxna moderns böner; det sjuder inom honom, och i hans kamp för idén blandar sig kärleken till kampen för kampens egen skull, ett drag som utmärker omdanarnaturer på det andliga området. ”Det var icke segra jag ville, det var striden”, säger han en gång, och längre fram yttrar han till sin egen broder, som nu står på hans motståndares sida: ”Vi är alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla har gått.”

I sammanhang härmed må nämnas, att författaren förstått att på ett mycket verksamt sätt ställa Olaus och Laurentius i kontrast; deras olika lynnen avspeglar sig därigenom klarare. Laurentius är en ackommodationernas man, Olaus den hänsynslösa stridens, och naturernas skiljaktighet visar sig ock i deras olika sätt att bedöma konung Gustaf. Men även förhållandet till Kristina bidrar att giva oss inblick i mäster Olofs skaplynne. Denna ädla kvinna har med hjärtats instinkt slutit sig till honom under en tid, då modern och folket tävlade att göra hans liv bittert; oförvillad av alla larmande röster har den klartänkta, offervilliga Kristina hängivit sig åt Olof och hans åsikter.

Hur blir hon lönad av Olof själv? På ett sätt som ofta måste bereda henne tunga lidanden. Hos tankens och handlingens kämpar, vilka ej alltid är ägnade att omkring sig skapa huslig lycka, var det kanske i forna tider än mer vanligt än nu att betrakta kvinnan som ett jollrande barn, oförmöget att följa högre andars flykt. Mäster Olof, vilken dock stundom röjer en djupare, ädlare uppfattning, är ej fri från detta fel, och kärvheten av hans beteende mot makan blir stundom pinsam [obehaglig]; vi tillräknar dock icke detta författaren som ett fel, vi tror snarare, att hans psykologiska blick även här sett ganska rätt, och något av reformatorns ofördragsamhet blandar sig ganska följdriktigt jämväl i mäster Olofs sätt att behandla Kristina.

Det är samme man, som – åter ett fint drag i herr Strindbergs teckning – vid sorgen över moderns död förklarar sin smärtas yttringar bero på ”svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet” men ingalunda på blodsförhållandets makt: idéns man är alltid benägan att underskatta blodsbandets betydelse, han lever i andra rymder än andra dödliga, och de ”tillfälliga” förhållandena, vilka ensamt av den jordiska födelsen betingas, anses av honom ända därhän underordnade, att de knappt kan tagas med i räkningen. Renan har icke alldeles utan skäl anmärkt detta drag som kännetecknande för många religiösa reformatorer. Själva den naturgrund, vid vilken människovarelsen är fäst, har icke för dessa andens män mycket betydelse; åtminstone vill de icke medgiva det.

Stormande framgår mäster Olof, vid moderns dödsbädd driver han ut munkarna, helgonskrin kastar han till marken, och mot kungen uppträder han som upprorsmakare. Spänningen mellan Gustaf Vasa och honom beror helt naturligt därpå, att Gustaf huvudsakligen betraktar reformationen från politisk, Olof från religiös synpunkt; konungen vill, blott han når sitt närmaste mål, en förändrad maktfördelning genom den påviska kyrkans krossande och riksinkomsternas stadgande, icke gå alltför bröstgänges till väga med de gamla kyrkobrukens avskaffande, något som åter för Olaus är en huvudsak.

Till de redan anförda grunderna för sammanstötningen mellan Gustaf och mäster Olof sluter sig i herr Strindbergs skådespel andra av betydande vikt. Vederdöparna har bedrivit sina anslag i riket. ”Denna sekt”, säger Svedelius i sin teckning av Olaus Petri, ”betecknade icke blott en egen uppfattning av vissa delar utav religionens lära, enkannerligen dopets sakrament, men vederdöparna var för sin tid något dylikt som i våra dagar det folk, som kallas kommunister. Deras strävande gick ej till reformation men till verklig förstörelse av all kyrklig och även borgerlig ordning.”

Ur historisk synpunkt är det icke någon omöjlighet, att Olaus Petri, utan att i bottnen gilla vederdöparnas åtgöranden, stundom kunnat gynna dem, efter de var bundsförvanter i striden mot katolicismen. En sådan vederdöpare har herr Strindberg med stor sympati och verklig genialitet framställt i Gert Bokpräntares figur. Vi lägger icke herr Strindberg till last, att han sökt framställa de ideala bevekelsegrunder, vilka kunnat driva denne omstörtningsman i hans kamp mot det bestående statslivet; dramaturgen har skyldighet att sätta sig in i alla sina handlande personers högre motiv, och en vacker kärlek till de lidande och undertryckta har väl ock här medverkat att giva bilden dess nuvarande utseende. Men visserligen har sympatin varit alltför stark, och detta har, som vi snart skall se, medfört olägenheter med avseende på styckets verkliga tragik.

Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vu nnet, om allt spillras. Denna revolutionära figur har författaren med stor konst höjt till en typ; då han låter honom säga: ”Jag heter den förkastade ängeln, som tio tusen gånger skall gå igen, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista”, så växer Gerts individuella bild ut till en kollektivpersonlighet, till vars etsande bitterhet hela sekels arbeten har lämnat tillskott.

Det må vara, att i Gerts yttrande ligger ett misskännande av Luthers verkliga och positiva betydelse; för den saken kan herr Strindberg icke närmast här själv ställas till rätta, ty orden är lagda i Gerts mun, och för honom var Luther stor just som undanrödjare, förkastlig därför att han stannade på halva vägen. Tidsåldrarnas samlade hat och negativitet pulserar i Gert, som därigenom onekligen vidgas till en stor gestalt av symbolisk art. Denna personlighet, i vars lynne herr Strindberg klokt blandat drag av mänsklig svaghet särskilt vid teckningen av hans själviska kärlek till dottern, som (ett lyckligt grepp!) av den samhällsnedbrytande fadern bestämts till nunna, på det hon måtte räddas undan stormarna – denna märkliga personlighet får stort inflytande över mäster Olof.

I början är Olof tveksam: ”Är det åt Gud eller satan han går ärende?” spörjer han om Gert; han uppträder sedan mot denne och ställer sig på kungens sida. Men när Gustaf alltmer framträder såsom driven av politiska, icke av blott religiösa bevekelsegrunder och med kungligt maktbud söker stäcka Olofs nit, samt då vidare folhopens förföljelser mot Kristina och moderns ofördragsamhet alltmer förbittrat zelotens sinne, då begynner han, förebrående sig att av orena klokhetsskäl ha fallit undan för en världslig härskare, alltmera lyssna till Gert och drivs slutligen av sin frihetsiver att deltaga i en sammansvärjning, vars mål är kungamord. Saken upptäcks, Olof fängslas, ställes på skampallen i kyrkan, gör där avbön och får av Gert, som förs till döden, det smädliga namnet avfälling.

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 1

Jag publicerar nu, utan någon som helst introduktion, Wirséns 1882 tryckta recension av den 1881 utgivna och uppförda prosaversionen av Strindbergs ej tidigare uppförda drama Mäster Olof från 1872, ett verk som Wirsén i viss utsträckning – i flera avseenden ganska stor – uppskattar. Jag avser att gå vidare med hans recensioner av andra av Strindbergs verk.

Det finns förvisso anledning att återkomma med diskussion och kommentar. Men först vill jag att mina läsare bara direkt möter Wirséns egna ord, Wirséns värld, Wirséns stil, Wirséns anda, bortom och förbi alla hans fiender, från Strindberg till Ezzelino: Wirséns, själva inbegreppet av och symbolen för allt den svenska kulturradikalismen – åttiotalisterna, nittiotalisterna, och hela nittionhundratalet med endast några enstaka, idag bortglömda undantag – bekämpat.

Recensionen, eller den kritiska uppsatsen, är relativt lång, och jag delar upp den i tre delar. Men Wirsén har med fog placerat den först i Strindbergsavdelningen i sin urvalsvolym Kritiker (1901); jag följer honom i den ordning han där själv valt. De senare recensionerna är kortare. Jag har moderniserat stavningen och de äldre verbformerna, och på något enstaka ställe med stor varsamhet språket i övrigt; de tidstypiska, mycket långa styckena har uppdelats i kortare.

–

Detta dramatiska arbete av en författare, vars begåvning är oförneklig, äger i sin nuvarande form stora förtjänster; om denna form, såsom det förspörjes, skulle vara den ursprungliga, så har stycket vunnit icke litet på att dess gamla dräkt återtagits. Skådespelet Mäster Olof har väl ännu åtskilligt dunkel kvar; men det fängslar genom spännande handling, vars verkan endast sällan hämmas genom några alltför uttänjda samtal, det fängslar genom god, kärnfull dialog samt en i många avseenden lycklig karaktärsteckning.

Innan anmälaren övergår till en närmare  undersökning av arbetet, må några ord förutskickas om herr Strindbergs författarverksamhet i allmänhet. Denna har emellanåt icke varit ägnad att framkalla lovord. Skulle man ock – vilket vi förvisso ej gör – vara benägen att gilla det omständliga, mekaniska uppradande av yttre kännetecken, vilket i så många av hans skapelser får ersätta den verkligt poetiska intuitionen, så kan i alla fall mot hans framställningssätt viktiga anmärkningar göras.

För det första är världen, gudilov, icke så alltigenom ond, att icke många goda sidor där skulle vara att finna för den, som med varmt sinne går henne till mötes. Dickens med sitt stora, människoälskande hjärta har där ofta även hos de förvillade spårat det gudomliga, och hans skapelser göra därför genom sin universella humanitet och sin därmed sammanhängande humor på läsaren ett helt annat intryck av sanning än Strindbergs ensidigt skrivna arbete ”Röda rummet”, som en tid gjorde så mycket väsen av sig. Vi må bekänna, att det bittra hån, den kärlekslöshet och brist på ädelhet i uppfattningssättet, vilka där gav sig till känna, ej syntes oss båda gott för författarens blivande verksamhet. Där fanns en pinsam [obehaglig] misstro till det goda i livet, där rådde en elak men tom kvickhet – skönhetens värsta fiende – , och teckningarna, stundom ypperliga, var alltför ofta överdrivna, färgerna skrikande. Aldrig såg man en skymt av himmel, aldrig uppfyllde arbetet på något enda ställe vad den sanna konsten dock kan och skall åstadkomma, nämligen att befria sinnet.

Vi tänkte: begåvning finns här, men dylika alster gör knappast något gott; vi hörde med misstroende det bifall, som slösades från det läger, vilket herr Strindberg anses tillhöra. Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.

I sammanhang med ”Röda rummet” må nämnas skisserna ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”, vilka tillvann sig en viss uppmärksamhet genom den skarpa men snedvridna iakttagelseförmågan, genom det käcka i skrivsättet och genom den bittra stämning, vilken som en järngrå dager låg utbredd över dem alla. Det skärande och disharmoniska intrycket berodde även här på, att författaren, som skarpt uppfattade mänskliga lyten, ej betraktade dem med ädel blick utan med ett obarmhärtigt hån. Sedermera införda i den samling, som med rätta kallas ”I vårbrytningen”, förenades dessa skisser där med åtskilliga andra, av vilka några visserligen till kompositionen var ytterst lösliga och omogna men andra ägde avrundning samt dessutom – märkligt nog – stundom röjde en godmodighet, vilken hos den missnöjde, bitande författaren är en sällsynthet. En och annan, såsom ”Markus Larsson som advokat”, har förblivande värde.

Då hånet egentligen är improduktivt, kärleken full av skaparkraft, skulle man dock, om man endast uppehöll sig vid de nyssnämnda alstren av herr Strindbergs flitiga penna, icke kunna på hans verksamhet ställa stora förväntningar. Men en av hans skapelser, ”Gillets hemlighet”, röjde ett ädlare uppfattningssätt, vilket, om än alltjämt mörkt och mulet, dock företedde drag av högre allvar. Måhända kan man nu hoppas, att ”Röda rummet” i författarens utveckling betecknar ett övervunnet stadium; det var måhända blott ett beklagligt försök att giva utlopp åt bittra stämningar, vilka tyngt och plågat honom själv men vilka nu avlösts av andra, mer kärnfulla och sunda.

Om detta hopp på senare tiden återigen något skakats, så beror detta dels på det förljugna anfallet mot Geijers minne, ett anfall vars obehörighet icke genom några advokatoriska konstknep kan jävas, dels på det verkligt oförsynta sätt, varpå författaren, troende att invektiv har vederläggningskraft, på omslagen av sitt kulturhistoriska arbete bemötte de uttryck av rättmätigt ogillande, vilka från många håll mot honom fälldes. Dessa hans oblyga svaromål påminde i sin retsamma ”gamin”-ton om Hugos ord:

L’insulte est aujourd’hui très perfectionnée,

On prend un peu de suie en une cheminée

Un peu d’ordure au coin d’une borne, à l’égout,

De la fange, et cela tient lieu d’esprit, de goût.

Men vi vill ej längre uppehålla oss vid dessa obehagligheter. Herr Strindberg har lyckligtvis i “Mäster Olof” givit allmänheten ett arbete av värde, och om detta skådespel, sådant det nu uppförs, tillhör ett tidigt skede i herr Strindbergs författarliv, så skulle den omständigheten vittna om en ganska märklig, redan vid denna tidpunkt i hans inre förefintlig blandning av goda, haltfulla motiv och av bittra osunda ferment till en alstring av sämre slag.