Category: Philosophy

Vi ser hur Kant övertar och vidareför Cusanus’ och Descartes’ moderna projekt i det kunskapens uppbyggnad endast kan ske inom den enhet som är medvetandets och det medvetna subjektets. [Kant övertar termen Bewusstsein från Wolff, som använder det som översättning av Descartes conscientia.] Men denna enhet är för Kant förstås inte kvantitetskategorins enhet. Descartes’ cogito fortlever som i lockesk mening icke-substantiell självbevetenhet. Men Descartes’ subjektivitetsprojekt förändras såtillvida som Kant i vissa för Descartes självklara avseenden s.a.s. förnekar att ur “jag tänker” kan slutas till att “jag är”.

Det enhetliga subjektiva självmedvetandet måste enligt Kant nödvändigt åtminstone kunna beledsaga varje förnimmelse och varje tillämpning av kategorierna. Det är den alltid nödvändiga åtminstone potentiella samexistensen av självvarvaro och förnimmelse/kategoritillämpning som Kant benämner den rena apperceptionen, och det är det subjektiva självmedvetandet i denna rena apperception som han benämnder det transcendentala jaget. I första upplagan av Kritik der reinen Vernunft betecknar Kant den bevetenhet som, som transcendental apperception, är “Grund der Einheit des Bewusstseins”, och som är ursprungligt och oföränderligt, som ett från det föränderliga medvetandeinnheållet åtskilt “stehendes oder bleibendes Selbst”. [A 107.] I den andra upplagan uppfattas däremot denna apperception som en “Actus der Spontaneität”, och betecknas nu som det rena – till skillnad från det empiriska – självmedvetandet:

“Ich nenne sie die reine Apperzeption, um sie von der empirischen zu unterscheiden, oder auch die ursprüngliche Apperzeption, weil sie dasjenige Selbstbewusstsein ist, was, indem es die Vorstellung Ich denke hervorbringt, die alle andere muss begleiten können und in allem Bewusstsein ein und dasselbe ist, von keiner weiter begleitet werden kann. Ich nenne auch die Einheit derselben die transzendentale Einheit des Selbstbewusstseins”. [B 132.]

Detta är en rent formell enhet, “eine bloß intellektuelle Vorstellung der Selbsttätigkeit eines denkenden Subjekts”. [op cit, B 278]

C. Thomas Powell urskiljer i sin studie Kant’s Theory of Consciousness (1990) i själva verket i Kants teoretiska filosofi fyra huvudsakliga kandidater som alla på olika sätt och i olika sammanhang kan göra anspråk på att vara “självet”.

Den första är föremålet för det empiriska självmedvetandet eller den empiriska apperceptionen, den ständigt skiftande empiriska varsevaron om självet enligt den inre förnimmelsens eller det inre sinnets bestämningar. Denna inre förnimmelse är enligt Kant det varigenom sinnet förnimmer sig själv eller sitt inre tillstånd men däremot inte sig själv eller själen som objekt. När sinnet här förnimmer sig själv förnimmer det sig därför blott som akt, som förnimmande, erfarande. [Op.cit. 51.] Detta innebär att man inte är medveten om sig själv som objekt, och att erfarenheten är medveten, men Kants formuleringar, där han obekymrat växlar mellan Bewusstsein och Selbstbewusstsein, gör det oklart i vilken utsträckning självet är medvetet om att det är det själv som har erfarenheterna ifråga.

Powell skiljer mellan den blotta medvetna erfarenheten, “this such that x”, och “self-ascription of intuitions”, “I judge that ‘this such that x'”. När den empiriska bevetenheten förklaras icke rymma ett fixt och bestående själv, synes det första vara vad som gäller. [Ibid. 50.] Är så fallet, är enligt Powell Kants formulering om hur alla föreställningar har en nödvändig relation också till en möjlig empirisk varsehet blott en analytisk sanning om erfarenhetens natur och som sådan “remarkably trivial”. [Ibid.] Endast om Kant med den empiriska apperceptionen åsyftar också det senare (self-ascriptions), undgår formuleringen trivialitet. Att Kant menar detta bekräftas också enligt Powell av att sinnet här uttryckligen sägs vara medvetet om sig själv – om än blott som förnimmelsens akt, “some level of conscious awareness of oneself as experiencing” – eller sitt inre tillstånd, d.v.s. förnimmelsens innehåll. Powell förtydligar vad Kant här åsyftar genom en jämförelse med Hume: den empiriska apperceptionen rymmer det Hume benämner en “bundle of perceptions”, nämligen “impressions, ideas, and self-ascriptions (with the proviso that there is no objective self to which these experiences are ascribed)”. [Ibid. 51.]

Kant företar inte som de skotska common-sensefilosoferna någon psykologisk undersökning av bevetenheten och dess innehåll som objekt. Endast det “empiriska jaget” föreligger enligt Kant som objekt för introspektiv psykologisk iakttagelse. “Vi” äger enligt Kant det självmedvetande som är ett medvetande om medvetandet självt parallellt med medvetandet om medvetandets innehåll, men “vi” uppfattar inte genom introspektion detta medvetande som ett permanent jag och en substantiell andlig själ. Inte heller läran om kategorierna och idéerna är någon sådan psykologisk undersökning utan en utredning och förklaring av de nödvändiga formella förutsättningarna för den vetenskapliga erfarenhetskunskapens och de syntetisk-aprioriska omdömenas giltighet.

En omfattande filosofihistorisk debatt har länge pågått om huruvida Kants utsagor om det empiriska självmedvetandet innebär eller inte innebär att han omfattar en “reflexionsteori” rörande självmedvetandet, innebärande att det förnumna självet är ett annat än det förnimmande, och om härmed sammanhängande frågor – Kant själv ställde exempelvis själv frågan hur dessa två i så fall förhåller sig till en enhetlig person. En rad tyska forskare, exempelvis Karl Ameriks och Dieter Sturma, hävdar gentemot den vanliga uppfattningen att Kant här inte omfattar en reflexionsteori. De som förnekar reflexionsteorins förefintlighet i detta sammanhang hävdar ofta att språket på grund av själva sin natur måste ge ett felaktigt intryck av den filosofiska ståndpunkten och därmed vilseleda läsaren till en felaktig uppfattning av Kants verkliga ståndpunkt.

Man behöver emellertid inte ha fördjupat sig särskilt mycket i denna debatt för att finna att ingen som helst enighet i dessa frågor råder. Kants egna formuleringar är ofta motsägande och tvetydiga, och tanken inställer sig tidigt att frågan om vad Kant själv egentligen avsåg kanske är oavgörbar och disceptationen i den mån den uteslutande syftar till denna frågas besvarande därmed futil. Oenigheten såväl som sakens egen oklarhet gör att det kanske är mindre meningsfullt att här närmare redovisa de olika argumenten. Vad som kvarstår som intressant är frågan om de olika möjliga ståndpunkterna, oavsett den historiska sanningen om Kant – men detta ämne är alltför vidlyftigt för att här komma ifråga för behandling. Det här givna antydningarna om Kants uppfattning av den empiriska självbevetenheten må i detta sammanhang vara tillräckliga.

Den andra kandidaten till positionen som själv är enligt Powell helt enkelt “människan”. “Människan”, påpekar Powell, förekommer emellertid högst sparsamt i Kants texter – sannolikt ungefär lika ofta som skepp, hus och trianglar [Ibid. 52.] – och kan under inga omständigheter utgöra det själv om vilket vi äger självvarhet. Och detta beror själfallet på att människan är ett föremål för förnimmelse/intuition, vilket självet enligt Kant principiellt aldrig kan vara. Människan tillhör det erfarna, är ett av den sinnliga fenomenvärldens fenomen, och är icke själv erfarande – och faller därmed i stort sett utanför den kunskapsteoretiska undersökningen. [Ibid. 51.] Självbevetenhetens transcendentala enhet ligger emellertid självfallet till grund för den empiriska kunskapen också om “självet” som den i tiden och rummet framträdande människan. Viktigt är emellertid att Kant i en av sina användningar av termen person använder den helt enkelt som synonym till denna “människa” – emedan vi här har att göra med vad som för Locke är “människan”, insatt som förnummen och erfaren i Kants system. Vi finner här således helt enkelt Kants “kroppsperson”.

Kant frågar sig dock uttryckligen om medvetandet om självet är möjligt i åtskillnad från kroppen, om det är möjligt att existera som blott tänkande varelse utan samband med den mänskliga formen. Han gör här vad Powell kallar “one of his brief, rare, and somewhat inconclusive sallies into the mind-body problem (which he calls the problem of ‘communion’)”. Skillnaden mellan självet/subjektet och den mänskliga kroppspersonen är, säger Kant, endast att den ena framträder som yttre i förhållande till den andra, och han håller uttryckligen möjligheten öppen att det ting i sig som ligger till grund för materiens fenomen kanske trots allt icke är så heterogent till karaktären (i förhållande till självet). Hur det förhåller sig med detta kan emellertid naturligtvis från Kants utgångspunkter icke avgöras inom erfarenhetens ram, men den möjlighet Kant här lämnar öppen är ett personbegrepp som motsvarar Spinozas, “in which mind and body are two modes of one thing, the one viewed as thinking, the other as extended”. [Ibid. 51-2.]

Den tredje kandidaten är det som vanligen tänktes som den ”rationella psykologins” själ, här identifierat med självet i sig, det noumenala självet, d.v.s. enligt Kant självet tänkt sådant det är i sig själv och inte sådant det är eller kan kännas i erfarenheten. Det är detta själv, alltså själen, som Kant utförligt diskuterar i samband med de s.k. paralogismerna, det själv de rationella psykologerna ansåg sig icke-analytiskt och aprioriskt kunna deducera. Om detta skall alltså enligt ovan gälla att det kan tänkas men icke vetas eller erfaras. Men Powell framhåller hur Kant icke själv helt följer sina uttalade principer:

“He seems at times to see the experiencing subject as ‘the tangential point of contact between the field of noumena and the world of appearances’. One example should suffice, startling as it is, coming from the author of the devastating critique of the Paralogisms of Pure Reason:

‘Man…who knows all the rest of nature solely through the senses, knows himself also through pure apperception…He is thus to himself, on the one hand phenomenon, and on the other hand…a purely intelligible object.’…

And, of course, a ‘purely intelligible object’ on Kant’s own view is accessible only to God. Kant does not make the rather strikingly heretical inference available to him here, and it is tempting to regard such remarks as unfortunate lapses – but the issue is too important to evade in this way.” [Ibid. 44.]

Hos Powell saknas dock några av de aspekter av frågorna om ting i sig, noumen och fenomen som jag ovan diskuterat; förhållandet mellan det noumenala självet, vad Kant kallar den “intelligibla karaktären”, och den postulerade själen är, som vi skall se, icke självklart.

Den fjärde kandidaten är det “jag tänker” som vi mött ovan, eller, som Kant också säger, det jag eller han eller det som tänker. Det är detta “jag tänker” som måste kunna åtfölja alla föreställningar, som Kant benämner den rena eller ursprunliga apperceptionen, som han skiljer från den empiriska apperceptionen, det empiriska jaget, vad Powell med en senare filosofisk term kallar “the I of experiential self-ascription”. Det är en det inre sinnets intuition och bestämning och som sådan med erfarenheten föränderligt, ett från intuitionen härlett reflexivt jagmedvetande. I motsats till den senare är den rena apperceptionen alltid densamma, icke i sig en erfarenhet utan något som tillhör och föregår varje erfarenhet. Den empiriska varseheten är grundad i den empiriska apperceptionen.

Komplext blir det hela när Kant också säger att den rena apperceptionen är det självmedvetande som alstrar “jag tänker” som en föreställning, varvid denna fjärde kandidat till att utgöra självet synes uppdelas dels i “jag tänker”-föreställningen och dels i det självmedvetande som alstrar denna. Så kan saken emellertid icke behandlas av Kant, ty det skulle innebära att det första, självmedvetandet, “finns” som enhetligt och alstrar “jag tänker”-föreställningen. Men om så vore skulle Kant ha rört sig över den förbjudna gränsen gentemot det ovetbara självet i sig. Därför måste självbevetenheten noga taget vara reducerbart till “jag tänker”-föreställningen. Med Powells ord: “Rather, he is saying that for experience to be possible it must be as that of a single consciousness which brackets all one’s experiences together into a unified whole. That there is a single unitary self underlying this representation of a single unitary consciousness is something that cannot be known.” Men samtidigt är denna föreställning inte av samma slag som de som uppkommer med bidrag av förnimmelsernas material. Det viktiga är snarast det blotta självmedvetandet: “its actual function…is not as a representation to be intuited but rather as a mode of experiencing, namely experiencing as a single consciousness”. [Ibid. 56-7.]

Denna självbevetenhet, detta “jag tänker”, är inte såsom det empiriska jaget eller den empiriska apperceptionen härlett från någon annan föreställning. Det förklaras också vara självmedvetandets transcendentala enhet, och i den helhetliga apperceptionens enhet fungerar det som det nödvändiga subjektet för erfarenhetens synteser: föreställningarna måste, enligt vad vi ovan sagt, tänkas som mina, sammanbringas av och i ett absolut enhetligt subjekt, för att bli till erfarenhet.

Powell anför Strawsons distinktion mellan det empiriska självmedvetandet som “‘This is how things are experienced by me as being'” och den rena apperceptionens transcendentala självmedvetande som “‘This is how things are experienced as being'”. Det viktiga med denna utläggning är enligt Powell det tydliga sätt på vilket den framhäver frånvaron av “a full-blooded person-concept in transcendental apperception”:

“[A]s Kant says, the ‘I’ of the ‘I think’ may never be thought at all, and the key to its existence is its existence as a function of consciousness…that of a logical subject which groups experiential contents. Strawson’s distinction also reinforces Kant’s own claim that any notion of personal self-consciousness is logically parasitical in part on the functional notion of a logical subject of experience.” [Ibid. 57 f.]

Själen har således hos Kant reducerats till transcendental subjektivitet. Självbevetenheten är vare sig substantiellt eller tillgängligt genom förnimmelse eller introspektion. Fastän icke självt kunskapsföremål är det den transcendentala möjlighetsbetingelsen för all erfarenhet och kunskap. Sturma skriver att “jag tänker” fungerar “als oberstes logisches Prinzip eines jeden Falls von Erfarhrung zu fungieren; es ist das logische Gesetz der Subjektivität”, och att “Das Kennzeichen der Seele qua Subjekt des Bewusstseins ist…die spontane, reguläre und selbstreferentielle Synthesis.” [’Logik der Subjektivität und Natur der Vernunft. Die Seelenkonzeptionen der klassischen deutschen Philosophie’, i Jüttemann, Sonntag, Wulf, 238. Sturma behandlar ämnet utförligare i sin Kant über Selbstbewusstsein. Zum Zusammenhang von Erkenntniskritik und Theorie des Selbstbewusstseins  (1985).]

Descartes’ cogito blir hos Kant en rent logisk enhetsprincip för våra inre föreställningar, en transcendental förutsättning för de kategoriella synteserna. Bevetenhetens enhet och den rena apperceptionen är nödvändiga, obakomgåbara, icke objektiverbara, aprioriska förutsättningar för all erfarenhet och objektivitet även om de inte är temporalt primära eller förefintliga i isolering från erfarenheten i betydelsen det kategoriellt syntetiserade intuitionsmaterialet. Först genom föreställningarnas förening i ett enhetligt självmedvetande blir de verkligen mina föreställningar; den förutan skulle mitt själv vara lika mångfaldigt som föreställningarna själva. Något personbegrepp finns knappt alls i Kants teoretiska filosofi. Endast “människan”, den entydigt empiriska “kroppspersonen”, figurerar i förbigående.

Empirismen hade alltid hävdat att Descartes’ metod att utgå från jaget/subjektet och dess tänkande var en felaktig väg. Kant insisterade visserligen på tinget i sig och på nödvändigheten av sensationens impulser. Men alltifrån Fichte ville den tyska idealismen snarare betona hur hans filosofi huvudsakligen är att betrakta som ett försvar för den cartesianska ansatsen. Enligt denna tolkning bibehåller Kant denna och modifierar och vidareutvecklar endast analysen av jagets/subjektets innehåll och tankeformer. Hans tänkande rör sig allt mer i riktning mot en nytida form av idealism, en i Kants specifika mening transcendental idealism. [Även om man inte i Kant ser något föregripande av den tidige Fichtes konstruktionsidealism kan man, som Ferdinand Alquié, ändå betona likheterna med Descartes – och därmed bringa Descartes närmare idealismen: “Descartes nous semble…très proche de Kant…l’affirmation qu’il existe un autre ordre que celui de la science, et que la science doit être fondée, et par là située, est commune aux deux philosophes”; La découverte métaphysique de l’homme chez Descartes, (1950), 9.]

Med detta synsätt blir Kant snarare en efterföljare till Wolff och Leibniz. Vad Kant lär av empirismen och dess skepticistiska självupplösning blir endast att den kunskapskritiska och metodiska utgångspunkten i subjektet måste förändras och fördjupas genom en förståelse av kunskapsförmågas begränsning, som dittills saknats. Den kantska teoretiska filosofin utvecklas alltså även i syfte att “rädda” naturvetenskapen och närmare bestämt den newtonska fysiken, och förklara, icke blott begränsa, dess epistemiska status. I den mån denna naturvetenskap vilade på empirismens metodik var därför självfallet Kants filosofi utan tvekan i lika hög grad ett vidareförande av vissa av empirismens ansatser. Fastän skild från den rationalistiska metafysiken var ju emellertid den klassiska fysiken som teoretiskt system också i hög grad en rent icke-empirisk, rationell konstruktion, varför Kants teoretiska filosofi som epistemologisk förklaring av karaktären och giltighetsräckvidden hos naturvetenskapen på intet sätt upphäver denna filosofis från empirismen såväl som från rationalismen skilda status som transcendental idealism.

Skillnaden mellan det transcendentala och det transcendenta är i sak fundamental i Kants filosofi även om hans egen terminologi är vacklande. Kategorierna är endast det mänskliga förnuftets egna, transcendentala former. Det transcendenta är det ovetbara, som dels som ting i sig via sensationen ger upphov till det materiella inslaget i intuitionens erfarenhetsmaterial, dels tenderar att slutas till av de likaledes blott transcendentala idéerna – varför exempelvis personskapet som den kategoriellt tänkta själens bestämning enligt Kants teoretiska filosofi är transcendent. Eftersom det transcendenta är teoretiskt ovetbart kan det redan av detta skäl vara fråga om en och samma transcendenta verklighets möjlighet. Men likafullt finner vi hos Kant två dimensioner, den ena nödvändig men i sig ovetbar (den som ger upphov till intuitionens material) den andra blott möjlig, men också den i sig ovetbar. Båda är som oåtkomliga ting i sig transcendenta.

Den värld som uppkommer genom kategoriernas förening med det av den första dimensionens “ting” på något sätt givna sensationsmaterialet kallar Kant fenomen. Mot detta står vad han benämner noumenon, det som skulle uppkomma genom en “intellektuell” intuition (Kant talar om en intuitus intellectualis) av “samma” slag som av den första dimensionens erfarenhetsmaterial, men fritt från sinnligheten och kategorierna, om en sådan intuitus vore möjlig för det ändliga väsendet. Nu existerar noumenon för oss blott som tänkt som en sådan intuitions föremål, som “tanketing”, vårt sätt att tänka oss tinget i sig bortom vår erfarenhets kategorier, bortom både det förnumna och det tänkta. Det kända avsnitt där Kant definierar fenomenet och noumenet framstår emellertid som motsägelseladdat.

Att Kant ofta talar om blott ett ting i sig beror också på att inte heller den nödvändiga verklighet som ger upphov till vår fenomenvärld, och inte förnimmes av oss, kan finnas i tid och rum, eftersom tid och rum endast är vår sinnlighets åskådningsformer. Därför har den detta gemensamt med den möjliga transcendenta verklighet som inte ger upphov till någon fenomenell intuition utan blott tänkes i de transcendentala idéerna. Båda aspekterna är transcendenta, bortom tid och rum. Om det blott möjliga tingets möjlighet skulle motsvara en verklighet är det därför samma ting i sig, det som analogt-symboliskt tänkes i idéerna, som också ger upphov till sensationerna. Men då ju detta ting inte är nödvändigt, eftersom dess möjlighet inte behöver motsvaras av en verklighet, kanske Kants mening bättre uttryckas så att det nödvändiga ting i sig som ger upphov till sensationerna möjligen också, med ytterligare (hypotetiska) bestämningar, kan “finnas” (för att undvika kategoriernas termer) som det ting i sig som inte ger upphov till sensationer men som förnuftets idéer likafullt tenderar att tänka i kategoriella termer. Kant identifierar också explicit noumenon med tinget i sig. Vi kan tänka det både som givande och icke givande upphov till sensationer.

Tinget i sig/noumenon är alltså för Kant “det” som framträder för oss när det inte framträder för oss, eller snarare, “tänkt” som det framträdande som inte framträdande för oss. Kant uttrycker sig ofta på ett sätt som icke tillåter entydiga tolkningar, eller rättare sagt, olika formuleringar på olika ställen i hans skrifter synes ofta tala för olika tolkningars riktighet. Man leds ofta genom hans egna texter till uppfattningen att han försvarar ett slags ontologiskt dualistisk tvåvärldslära, men det är viktigt, inte minst för förståelen av Kants personbegrepp, att påminna sig i vilken utsträckning det hos Kant faktiskt blott är fråga om en enda värld som uppfattas av oss på ett sätt men i sig är på ett annat sätt.

Det enda som framträder för oss är det som framträder genom sensationerna och som genom åskådningsformerna blir till den intuition som i sin tur genom kategorierna byggs upp till kunskap. Att tinget i sig/noumenon ger upphov till våra sensationer kunde därför tänkas betyda att det trots allt är tinget i sig/noumenon som förnimmes av oss, men som ting för oss/fenomen. På grund av vår egen natur, vår sinnlighet med dess åskådningsformer, och vårt förnuft, eller förstånd, med dess kategorier, framstår verkligheten på det sätt den gör, på ett annat sätt än den är i sig. Den blir tinget för oss, fenomenet. På detta sätt kan fenomenet betraktas som ett framträdande av noumenon, tinget för oss som ett framträdande av tinget i sig. Men just som sådana (Erscheinungen), d.v.s. just såsom uppfattade av oss och på vårt sätt, är de inte längre noumenon, ting i sig. Skillnaden skulle därmed ligga endast i oss och vårt uppfattningssätt. Vore detta annorlunda beskaffat – får vi förmoda – skulle fenomenet försvinna och verkligheten framstå som den är i sig.

Det kan alltså vara lätt att inför detta förstå ting-i-sig-verkligheten och fenomenvärlden som överensstämmande med äldre metafysiska uppfattningar om idévärlden och fenomenvärlden eller rentav Gud och världen. Fenomenvärlden blir en manifestation för oss av ting-i-sig-världen, idévärlden, Gud. En sådan tolkning befrämjas av att liknande metafysisk och religiös terminologi också stundom återfinns hos Kant själv. Men den blir naturligtvis problematisk i förhållande till den kantska filosofins övriga ståndpunkter. Inom det teoretiska förnuftets och kunskapens gränser uppstår svårigheter redan av det skälet att Gud där endast är möjlig, under det tinget i sig däremot är nödvändigt. Ifråga om tinget i sig vet vi s.a.s. att, men inte hur, ifråga om Gud vet vi hur, om, men inte att. Vi kan inte veta om tinget i sig motsvarar den kategoriellt tänkte Guden eller om det uppvisar sådana egenskaper som den wolffska metafysiken tillskriver själen och Gud, exempelvis personalitet. Liksom hos Spinoza och senare Fichte och Hegel saknar den religiösa terminologin i viss utsträckning sakligt-systematisk täckning. En transcendent verklighetsdimension diskuteras dock redan i Kants teoretiska filosofi som en regulativ nödvändighet, som ett sanningskrav.

Definitionen av tinget i sig som det som framträder tänkt som inte framträdande framstår dock ofta som otillräcklig. Man kan här visserligen bortse från common-sense’ svårigheter att acceptera hänvisningen till vårt uppfattningssätt för  förklaringen av varför världen, det för oss framträdande, ter sig i så hög grad annorlunda än (den tänkte) Gud. Men Gud är – och framför allt, som Kant tänker sig honom, d.v.s. som för det teoretiska förnuftet möjlig, i de transcendentala idéerna tänkt, och av det praktiska förnuftet postulerad som verklig – s.a.s. något mer än detta framträdande som blott icke framträdande som detta.

Kantianismens framgång berodde delvis på att den ansågs lösa problemet med rationalismens skepticistiska självupplösning. Kant utvecklade förnuftets egen självkritik men kom i denna till slutsatser som på nytt sätt gjorde anspråk på att rädda både förnuftet självt och de moraliskt nödvändiga, av den rationalistisk-dogmatiska metafysiken som förnuftssanningar framställda lärorna om friheten, själen och Gud undan såväl skepticismen som dogmatismen, inklusive den dogmatiska tron på förnuftet självt, och återfallet till yttre religiös auktoritet.

Descartes hade räddat vad som uppfattades som den mänskliga kunskapen undan den skepticism som utlösts av den nominalistiske Gudens absoluta frihet och oförutsägbara vilja. Räddningen bestod i finnandet av en ny fast punkt i den mänskliga subjektiviteten. Enligt Gillespies lätt ensidiga analys var de teoretiska grunderna därmed lagda för människans iklädande av den totala viljefriheten och makten. Gud tvingades träda tillbaka till förmån för det mänskliga subjektets behärskning av den utsträckta världen i kraft av sin nya vetenskapliga visshet. Men med Hume syntes empirismen, som aldrig godtagit de rationalistiska slutsatserna av nominalismen, hota att stjälpa detta projekt och återföra filosofin till skepticismen.

Kants uppgift blev att visa att subjektsrationalismen kunde räddas genom att dess anspråk och räckvidd begränsades. Den mänskliga kunskapens bastion krympte, men stärktes gentemot den omkringliggande hotande ovissheten. Vi kunde inte längre veta vad Descartes och de andra tidigare rationalisterna ansett sig kunna veta om Gud och yttervärlden eller ens oss själva som tänkande subjekt. Descartes heltäckande universella vetenskap visade sig vara förhastad, en yta, en ljus fasad som dolde irrationella djup. Gud och verkligheten kunde inte längre i samma utsträckning förstås och behärskas av Människan. Radikaliserande en formulering hos Kant beskriver Gillespie kunskapens och visshetens sfär som reducerad till en liten upplyst ö omgiven av ett mörkt och oroligt hav, på vilket återigen nominalismens radikalt öppna ovisshet rådde. [Nihilism Before Nietzsche, 73 f.]

Centralt i Kants teoretiska filosofi är förnekandet av direkt, “realistisk” intuition, både i yttre och inre mening. Kant förnekar inte intuitionen av den yttre verkligheten. Denna intuition intuition (Anschauung) är för Kant till att börja med vad som uppstår i föreningen av å ena sidan sensation eller förnimmelse (Empfindung) och å den andra sinnligheten (die Sinnlichkeit), genom vilken uppkommer representationer – föreställningar (Vorstellungen) – av vad vi uppfattar som de yttre tingen. Denna förening tillhandahåller det “materiella” inslaget i intuitionen och den empiriska kunskapen. Men detta är ännu icke full intuition, egentlig intuition. För att bli till sådan måste sensationen och sinnlighetens materialitet förenas med de till sinnligheten själv hörande åskådningsformerna, tid och rum. Och för att bli till kunskap måste den så uppbyggda fullständiga intuitionen via fantasins schemata förenas med förnuftets formella element, kategorierna.

Det är redan komplext. Vad Kant analyserar är vårt fenomenella, konditionala, apparenta medvetandeinnehåll, som inte kan vara något mer än detta. D.v.s. vad vi uppfattar som “världen”, och vad som skulle kunna förstås som denna på alla dess nivåer, inklusive hela vår psykofysiska apparat, eller vad vi uppfattar som denna, om begreppen sinnlighet och åskådningsformer kunde omfatta eller tillämpas även på det “inre” psykiska livets med den yttre intuitionens likartade innehåll.

Kant förnekar både att alla vårt tänkandes begrepp ytterst härrör från den yttre förnimmelsen (contra empirismen) och medfödda idéer (contra rationalismen). Kategorierna är istället  förnuftets egna “rena” (d.v.s. tomma) formella lagar och begrepp, och de motsvarar för Kant de logiska omdömenas formella typer (d.v.s. även underavdelningarna till kategoriernas fyra huvudtyper motsvaras enligt honom av de logiska omdömenas grundtypers underavdelningar). På basis av sin analys av kategorierna och deras förhållande till intuitionen menar sig Kant nu kunna, contra Hume, förklara hur erfarenheten blir möjlig och kunskapen giltig, hur syntetiska omdömen a priori är möjliga, och att kunskapen på denna väg kan räddas undan skepticismen och ges en fast epistemologisk grund. Kunskapen ifråga är här alltså kunskap om det ständigt föränderliga och försvinnande “yttre” medvetandeinnehållet, men måste ju också nu sägas vara kunskap om dessa medvetandets egna nödvändiga formella element.

Förnuftet äger visserligen enligt Kant också “transcendentala idéer”, förnuftets egen natur tillhöriga tendenser att fullfölja empiriskt angivna riktningar fram till sådant som inte är empiriskt givet, nämligen själen som obetingad och substantiell, världen som kausalsammanhangens totalitet, och den högsta förutsättningen för allt tänkbarts möjlighet, Gud, som det varande som i sig förenar all fulländning. Dessa idéer motsvarar huvudavdelningarna i Wolffs metafysik, inom vilka denne dock menade sig kunna uppnå säker kunskap om dessa empiriskt icke givna ting. Enligt Kant kan emellertid kategorierna endast tillämpas på det i intuitionen givna, varför de transcendentala idéerna inte kan vara någonting mer än naturliga tendenser till vissa slutsatser av en sådan tillämpning.

Själen, som enligt Wolff som vi sett utöver att vara obetingad och substantiell också bl.a. uttryckligen uppbär personskapet, förekommer således i Kants teoretiska filosofi endast som sådan transcendental idé. Den rationella psykologins försök att vinna en ren förnuftskunskap om den visas med nödvändighet leda till paralogismer. Men vad är det som skulle äga kunskap om vad här? Om själen är självet, måste det vara fråga om ett annat kunskapssubjekt som äger kunskap. Om själen förstås som självet och kunskapssubjektet är den, borde man redan här påpeka, i sig det som kunskap skulle ägas om. Kunskapen kan därför i detta fall endast förstås som dess egen medvetna varo.

Inte heller den wolffianska rationalismens Gud kan av samma typ av skäl accepteras som kunskapsmässigt fastställd och uppnådd. Men svårigheterna här beror förstås på denne Guds där som utgångspunkt oproblematiskt accepterade, givna definition. Den andra idén, om kausalsammanhangets totalitet, ger dessutom för Kant upphov till vissa olösliga antinomier.

Ändå saknar idéerna inte betydelse för kunskapen. De äger inte som kategorierna en konstitutiv kunskapsfunktion, men väl en regulativ, d.v.s. de driver kunskapssökandet ständigt vidare mot de fullständigandets mål som förnuftets naturliga tendens i dem uppställer – även om denna strävan är principiellt oavslutbar. Kant säger sig till skillnad från Wolff genom det rena förnuftet inte äga någon kunskap om den metafysiska verkligheten utan endast om den formella, aprioriskt konstaterbara möjligheten. Detta beror endast på definitionen av både förnuft och metafysisk verklighet, och, mer allmänt, liksom ifråga om själen på förståelsen av kunskapssubjektet. Fastän “vi” inte kan äga någon teoretisk “kunskap” om de transcendentala idéernas reella motsvarigheters verklighet förnekar han således inte dennas teoretiska möjlighet. Kant tar i själva verket för givet att åtminstone någon transcendent verklighet, ett ting i sig finns, som ger upphov till det genom intuition givna erfarenhetsmaterialet.

Hela tiden tänker han utifrån anskenet av en fast stans, ett stånd, en stad någonstans ute i den fenomenella relativiteten, en punkt i hans individuella psyke där han irrar omkring i den apparenta manifestationen, borta varje natt i hans djupa sömn och dramatiskt annorartad i hans dröm, som skulle kunna fastställas som subjekt för verklig kunskap, i stället för att fördjupat fokusera enbart och strikt på den bevetenhet i sig som är vad som äger dessa tankar som innehåll. Detta är svagheter som varken de postkantianska idealisterna eller Husserl kunde tillräckligt avhjälpa.

För Kants teoretiska agnosticism måste den antagna transcendenta verkligheten inte vara den som de transcendentala idéernas tendenser som “illegitima” tillämpningar av vissa av kategorierna säger att den är. Att tillämpa kategorierna, såsom enhet, totalitet, verklighet, substans, existens och nödvändighet på Gud och själen, skulle, fastän dessa idéer är logiskt motsägelsefria och inte i sig ger upphov till antinomier, enligt Kant vara att dra ned dem till det sinnliga planet. Men vem är det som tillämpar och drar? Ytterst det varsna subjekt som utgör verkligheten av de idéer på vilka kategorierna tillämpas. Det finns ingenting bakom och bortom detta. Det är den yttersta och ytterst den enda verkligheten.

“Vi” kan enligt Kant förvisso tänka idéernas reella motsvarigheter: de äger ett begreppsligt innehåll. Men “vi” tänker dem då endast genom en analogisk och symbolisk tillämpning av kategorierna; det innebär inte att “vi” äger någon metafysisk kunskap. Den själ som Wolff i den mest abstrakta rationella meningen förstår som personlig – i en mening som knappast kan kvarhålla någonting av den ursprungliga mask- och rollbetydelsen – återfinnes i Kants teoretiska filosofi som blott en möjlighet, ehuru en naturligen tänkt sådan. Det “vi” som tänkande fastställer detta, eller s.a.s. Kant själv, är ett spöklikt mentalt fenomen som flimrar förbi i det vakna tillståndet ute i den sinnliga intuitionens förbiflimrande skenvärld.

Begreppet som “generell föreställning”, i vilken är givna endast de allmänna egenskaperna hos ett föremål av en bestämd klass, kan förstås aldrig uppfatta existensen av dessa föremål, som alltid är partikulär/individuell. Denna uppfattas endast genom intuitionen, den “singulära föreställningen”. Existensen kan aldrig, som Kant menar sker i den spekulativa metafysiken, exempelvis i det ontologiska Gudisbeviset sådant han förstår det, härledas ur begreppet. I detta den “mänskliga” kunskapens beroende av det genom Anschauung givna individuella ligger för Kant dess konstitutiva ändlighet. När Renaut klargör innebörden i detta bör tilläggas att denna ståndpunkt skiljer Kant endast från en viss typ av idealism, den s.a.s. generalistiska idealismen – i vad gäller produktionen av verklighet utifrån begreppet, ja t.o.m. i vad gäller det “monadiska”, som Renaut förstår det, är förhållandet dock ett annat i vad gäller Berkeleys typ av idealism:

“[À] travers ce passage du concept au réel, toute métaphysique est au fond idéaliste, au sens où elle présuppose une ontologie de l’identité entre le concept et la chose, entre le réel, y compris l’existence, et le rationnel. Face à cet argument ontologique généralisé que constitue…la philosophie spéculative, la démarche kantienne situe la finitude radicale de la connaissance humaine dans l’indéductabilité de la matière du concept (=l’existence de l’objet) à partir de sa forme (=la propriété universelle qu’il énonce): cette philosophie de la finitude s’apparente donc, au plan théorique, à une critique généralisée de l’argument ontologique, faisant resurgir entre le réel et le rationnel un moment de différence, si l’on veut: une différence ontologique, et condamnant toute tentation du sujet de poser l’existence à partir de sa propre pensée.” [L’ère de l’individu, 266.]

I denna begränsning ligger för Kant skillnaden mellan “människan”, eller, exaktare, den “ändligt rationella varelsen” (man välkomnar sådan exakthet, hur begränsad och ofullständig den än är), och den Gud han antar, den oändligt rationella varelsen. Människans kunskap är, till skillnad från den tänkte Gudens intuitus originarius, blott en intuitus derivatus. I Kants förklaringar rörande innebörden av denna distinktion påminns man kanske om Cusanus utläggningar om visio Dei och det varande. Renaut sammanfattar:

“[L]’entendement humain n’engendre ni ne suscite l’être: il porte ses regards sur un être qui est déja présent, qui lui est donc ‘donné’, et c’est sur la base de cette donation, donc de façon dérivée (derivatus), qu’il peut y avoir pour lui connaissance, – l’instrument minimal de cette donation étant constitué par l’intuition pure. Autrement dit: quand bien même je peux faire abstraction du donné particulier de l’intuition empirique, je ne puis pour autant ‘détacher l’esprit des sens’ et produire mes représentations de mon propre fonds, telle une monade dépourvue de fenêtres, car, sans cette dimension de réceptivité a priori qui correspond à l’intuition pure, les concepts restent vides. La finitude structurale de l’esprit humain tient à cette dépendance essentielle de son activité cognitive à l’égard d’une donation, réelle ou tout au moins possible.” [Ibid. 268.]

I motsats till denna kontingenta kunskap gäller för den tänkta oändliga kunskapen att “rien ne se présenterait proprement comme un ‘ob-jet’, comme quelque chose qui soit situé ‘devant elle’ et ‘hors d’elle’, puisque cette extériorité d’un Non-Moi constituerait une limitation: la connaissance infinie doit donc être pensée comme source de l’être, comme ce qui fait être l’être, comme ce qui le fait naître par le simple fait de le concevoir (intuitus originarius).” [Ibid.]

Redan vid tröskeln till den “nya tiden” hade emellertid alltså Cusanus utvecklat den idealistisk-filosofiska teismen i denna allmänna riktning, och hos vissa av de s.k. spekulativa teisterna som efter Kant på annat sätt än den tysk-idealistiska huvudlinjen fortsatte utveckla den utöver de epistemologiska gränser Kant omgärdat den med skulle den av Kant förnyade distinktionen mellan Guds och det ändliga subjetets intuitus komma att spela en avsevärd roll. Den hänger nära samman med det sätt på vilket idealismen förnyades och förändrades genom honom.

Men vad det hela tiden handlar om här är fortfarande bara medvetandeinnehåll, och det kantianska kunskapsteoretiska problemet – dikterat av den klassiska fysikens framväxande nya objektiva vetenskapsprojekt – uppkommer, eller åtminstone felkonstrueras, genom det nedärvda men av moderniteten – och inte minst just denna vetenskap- förstärkta antagandet att den ändliga rationella varelsen “porte ses regards sur” ett bortom detta givet vara, att dess medvetande är medvetande om något bortom medvetandet existerande. Att något sådant inte kan finnas och därmed inte heller någon kunskap om det, innebär inte att varsevaroinnehållet inte uppfattas av “oss” på det sätt Kant (och här Renaut) beskriver. Ingenting i erfarenhetens kvalitet förändras av det förhållandet att dess innehåll är innehåll i medvetande. Det finns ingenting “bara” i att vara innehåll i varhet, i den mening att det därigenom skulle vara mindre verkligt eller beskaffat på ett annat sätt än det på vilket vi uppfattar det.

Kant förstod problemet med antagandet om intuitions- och kunskapsobjektets varhetseoberoende verklighet, men han drog inte de fullständiga slutsatserna. Vad det handlar om är verklighet som medvetandeinnehåll på dess och en del av “vår” nivå, en apparent, konditional, fenomenell manifestation, men inte den högsta, och inte heller heller den kunskap om det, som varson i “vår” form utifrån en eller flera relativa “synpunkter” försöker fastställa, är den högsta. Platonismen ägde redan tämligen adekvata begrepp för de olika nivåerna av kunskap och deras föremål och organ, även om det under- och bakomliggande, allt sammanhållande medvetandet i sig ännu inte erhållit det nödvändiga klargörandet. Kant förnyade i alla fall på några intressanta sätt idealismen en riktning som ifråga om den lägre empirin började avhjälpa denna brist.

Frågorna om det individuella och det generella har med Rousseau erhållit nya aspekter och tillämpningar, men hans tänkande förblir ofta oklart och motsägelsefyllt och de uppkomna problemen olösta. Ryn kan slutligen endast i Babbitts anda misstänka att “in large part the general will is a projection of Rousseau’s unfailing belief in the superior goodness of his own heart onto the people. He views the will of the sovereign in the light of what he perceives to be his own divinely inspired spontaneity…His worship of nature, it may be argued, is in no small part worship of his own elevated sentiments.” [Ibid. 146 f.]

Sambandet mellan Rousseaus filosofiska verk och hans egen person och hans eget personliga liv har framhållits inte bara av en rad forskare utan även av Rousseau själv. Ryn citerar Judith N. Shklar som fastslår att Confessions “are of ‘utmost significance’ in understanding his thought, because he regarded it as ‘a public act and an integral part of his moral position’.” [Democracy and the Ethical Life, 97; Shklar, Men and Citizens: A Study of Rousseau’s Social Theory (1969), 219. Sambandet mellan Rousseaus självbiografi och hans övriga filosofi har naturligtvis alltid ofta framhållits; se även exempelvis Christopher Kellys Rousseau’s Exemplary Life: the ‘Confessions’ as Political Philosophy (1987).] Ryn vill också tolka en del av motsägelserna hos Rousseau som i själva verket naturliga konsekvenser av hans allra mest fundamentala övertygelse, den om den egna naturens och dess skiftande godtyckliga impulsers godhet. Att fråga om vissa formuleringar verkligen utgör en integrerande del av hans tänkande eller snarare är tillfälliga misstag “is probably the wrong question to ask, for at the root of his thinking is not so much a belief in some enduring principle of life as a passion for unrestrained freedom, a freedom associated moreover with his own predilections and preferences.” [Ibid. 144 f.] Rousseaus uppfattning av allmänviljan – Ryn syftar väl här också på dess konkreta viljeyttringar sedan den en gång konstituerats genom fördraget – “is deeply colored, if not completely determined, by his own temperament, which is allowed to roam freely”. [Ibid. 145.]

Det är förstås naturligt att Confessions är det verk som lämnar de rikligaste och intressantaste vittnesbörden om Rousseaus nya personlighetsförståelse. Ett gott kapitel om Rousseaus självbiografiska verk – till vilka hör också Rêveries du promeneur solitaire och åtskilligt i breven – återfinns i Weintraubs bok. Även Weintraub betonar att självbiografin var en länk i hans tänkandes helhet – ja, i en mening är den “the thread tying the diverse parts of his vision together”, de självbiografiska verken är “the parts which show how his philosophy rested on his experience and was fed by his own life”. [The Value of the Individual, 295, 307.]

Titeln inbjuder till de jämförelser med Augustinus som jag redan kort kommit in på, och därigenom blir verket en illustration till hur mycket världen förändrats sedan den störste västlige kyrkofaderns tid. [En jämförande studie är Ann Hartle, The Modern Self in Rousseau’s Confessions: A Reply to St Augustine (1984); se även Robert Elbaz, The Changing Nature of the Self: A Critical Study of the Autobiographic Discourse (1988).] Augustinus bekände sin synd, skuld och brist inför Gud. Rousseau bekänner inför den degenererade civilisationens människor, i syfte att uppvisa sin enastående ärlighet, sanning, godhet och rättfärdighet. Ty han är övertygad om att det är denna egenskapsmässiga förträfflighet som avslöjas även genom bekännandet av låga handlingar, ja, han vill visa att han i själva verket är utan ansvar för dem, att det är den degenererade civilisationen som tvingat honom till dem. Och han är alltid övertygad att han har Gud på sin sida: “Confession thus merges with self-justification.” [Weintraub, 300.] Vi har sett hur Augustinus förvisso erkände en legitim amor sui i dess rätta förhållande till världen och Gud. Hos Rousseau dominerar emellertid just den förvrängning som Augustinus fördömde: trots att Rousseau skiljer l’amour de soi från vad han kallar l’amour-propre kan han näppeligen sägas vara fri från incurvatio in se, nej kanske, som Joubert hävdade, inte ens från cupiditas.

Men trots all Rousseaus sinnliga lättsinnighet finns dock i hans liv och verk också något tyngre och autentiskt, något övergripande, helhetligt, inifrånstyrt, livs- och ödesformande, som icke upphörde att fascinera den romantiska eftervärlden. Med klarhet och plötslig nödvändighet uppenbarade sig hans vision, hans kallelse, i upplevelsen på vägen till Vincennes: han var utkorad till profet. Det var, framhåller Weintraub, ett färdigt, helhetligt budskap, som i utförandet senare endast kunde preciseras i detaljer: ett enhetligt, sammanhängande system. [Ibid. 305.] Och detta budskap, detta system, var ett med honom själv, med hans personliga natur. Det var inte bara så att alla hans verk handlade om samma sak, hans liv måste också formas i överensstämmelse med visionen. Rousseau “strove to buttress the writer’s mission by reforming his personal life-style so that the verbal message would be reinforced by the model of a philosopher living his own philosophy”. [Ibid.] Att såväl missionen som livsstilen var djupt förbunden med naturen – även den yttre naturen som förbunden med den inre – bekräftades när Rousseau inom kort tvingades erkänna att han på grund av det starka motstånd han uppväckt misslyckats i sin mission som författare och förebild i samhället. Ty det är nu han drar sig tillbaka till naturen. Den tidigare uppgiften måste omtolkas: i själva verket var det, hade det visat sig, tillbakadragenheten som motsvarade hans natur. Men den ursprungliga verklighetsuppfattningen kan därigenom egentligen endast bekräftas och fördjupas.

Detta innebär dock inte att allt i Rousseaus väsen och öde var klart för honom själv. Tvärtom: samtidigt som han är akut, ja groteskt medveten om sin egen individuella särart [Babbitts ovan behandlade analys kompletterar här på väsentligt sätt Weintraubs exemplifieringar.] och önskar förklara och försvara denna för världen, är det outgrundligheten i hans väsenskärna såväl som i vad han uppfattade som sitt orättvisa öde som driver honom till självsökande genom det självbiografiska författarskapet. Medvetandet om den egna uniciteten och ovissheten om dess djupare sanning och innebörd förenas dock också fascinerande nog med hans starka tro på sin egen förebildlighet: Confessions är ett didaktiskt verk, den person som där behandlas är “the very man destined to teach other men how to fulfill the human potential by grasping the chance to be their natural selves”. [Ibid. 308.] Rousseau etablerar personligen ett slags nytt bildningsideal. Man skulle kunna säga att vi står inför den självbiografiska motsvarigheten till de motsägelser som präglar hans lära om samhällsfördraget och allmänviljan: “the wish to be an individuality and a general model for man will inevitably subject an author to unbearable tension. Yet, this strange genius sought to forge a unity that encompassed both objectives, and with their tensions, in his life and work.” [Ibid.]

Med en fin bild åskådliggör Weintraub personlighetens vidare växt från de redan vid tjugofemårsåldern i sina grunddrag färdigformade karaktärsdragen, beskrivna i första delen av Confessions: Rousseaus känslighet, brist på disciplin, ovilja att styras av andra, det “idealistiska” drömmandet, förmågan att arbeta endast när inspirationen och de rätta stämningarna kom över honom o.s.v.: “The essential marks are on the personality, grafted onto it like the cuttings in the bark of a young tree that enlarge with growth, expanding and reinforcing all the tendencies during the strangely adventurous life that was to come.” [Ibid. 311.]

Frågan är emellertid om dessa drag alltid rätteligen bör sägas vara “grafted onto” Rousseaus personlighet. Denna tolkning och formulering tycks åtminstone varken passa Rousseaus uppfattning av hans egen egentliga natur – av vilka de nämnda egenskaperna väl dock delvis är ett sant uttryck – eller den efterföljande liknelsen med trädet. Rousseaus personlighet växer ur hans egen inre natur. Barken ser ut som den gör på grund av trädets egna, ursprungliga, inre växt. Det inympade är hans fiende: det är för Rousseau civilisationens fördärv – om den i någon mån besmittat även honom. Weintraub skriver själv:

“Beneath the ever-changing and turbulent life of the man of appearances, the part of life most readily visible to others, Rousseau discerned the true Rousseau known only to him…The man who had been formed and misformed by the forces of society knew of a true self which had not been dislodged by the idiocies of his fate, or by the pressures of the world responsible for that fate…Rousseau felt sure that he was the one man who, beneath a false appearance, had preserved his true nature. He saw himself as a man who, more than anyone else, had somehow succeeded in sustaining his true self by keeping it in close touch with nature, the foundation of all existence.” [Ibid. 319.]

Men i det han uppvisar denna sanna natur för världen visar han alltså också andra en väg till sin sanna natur: det är här, och på detta sätt, som naturindividualismen framträder med ett slags generalistiska pretentioner:

“Rousseau knew that he could make others understand this ‘natural Rousseau’ only if he could show them the genuine motions of his heart and of his sentiments, his natural inclinations, and the steadfastness of his conscience. The vision of this true inner man would be his greatest gift to his fellowmen: he alone would point them to the ultimate human reality. Rousseau wrote the Confessions so that this man might become visible, so that, for once, men might find in an individualized human truth the path to the general human verities.” [Ibid.]

Plötsligt synes vi stå inför ett slags medvetet gestaltande av vad Babbitt förklarat vara den sanna klassicismens essens: “the imaginative perception of the universal”! Men Rousseau berättar sitt liv så som han själv ville se det, hans erfarenheters mening är den mening de äger för honom själv. Weintraub framhåller hur detta liv och denna personlighet är helt fria från litterära modeller och personlighetsideal. De förutsättningar för att skildra den unika individen allena – och en högst extraordinär sådan – som föregående århundraden ännu inte kunnat uppfylla var nu slutligen förhanden. [Ibid. 318.] Men Weintraub är benägen att framhålla hur Rousseaus extraordinära individualitet huvudsakligen är en följd av att han ensam s.a.s. avvek från avvikelsen, av att han, ensam i den förvrängda civilisationen, frambar vad som i själva verket var den sanna, gemensamma mänskliga naturen:

“Rousseau clearly implies that his uniqueness, and the value of such uniqueness, was not really to be found in the apparent course of life or in the extraordinarily fascinating individual fate. It lay, rather, in his special ability to remain close to man in his primary natural essence. This gift made him unique in a world of overcivilized beings; it entitled him to an extraordinary role as a preacher offering a new vision of human life. He would serve as the only available standard for others in their own search. But the more he stressed this aspect of his uniqueness, the more he pointed also to what he thought to be the common, the truer human element. There was a paradox: the more he presents himself as a unique individuality the more de devalues individuality as a general human object of cultivation.” [Ibid. 319 f.]

Babbitt kan naturligtvis inte erkänna det Rousseau framlyfter med anspråk på att det är sanningen om den mänskliga naturen. Rousseau följer Augustinus mot interioriteten, men vad han där finner motsvarar varken vad Augustinus fann eller vad de klassiska poeterna och tänkarna urskilde som det universellt mänskliga. Med Weintraubs intressanta kompletterande tolkning står vi dock hos Rousseau mindre inför en manifestation av den unika väsenskärna som Babbitt enligt vad vi ovan framhållit p.g.a. vad som trots allt förblir en något ensidigt generalistisk klassicism tenderar att ringakta, än inför en föregiven alternativ universalitet. Rousseau själv frambär den gemensamma mänskliga naturens egentliga, sanna kommunion med naturens godhet, dess harmoniska helhetliga ensvardande med naturen och kärleken, där förståndets operationer ej längre står i vägen för hjärtats omedelbara sensitivitet och där människan når sin naturliga utveckling i frihet, styrd av den dygd som är självkärleken och sympatin för andra. Det är här man skulle kunna säga att han i likhet med Montaigne på visst sätt själv blir till ett nytt bildningsideal. Rousseau tycks vilja biografiskt illustrera hur samhällsfördragets och allmänviljans ekvation löses. Hans inre själv och dess naturliga känslor är det bestående i hans levnadsberättelse, i alla situationer förblir de desamma, ständigt vänder han åter in till deras ofördärvade väsens sanning.

Men är denna ekvationens lösning trovärdig? Rousseaus bekännelser präglas i större utsträckning av civilisationens perverterande inympningar än av det egna trädets naturliga växt. Endast undantagsvis, i korta ögonblick eller begränsade perioder – exempelvis med Mme de Warens vid Les Charmettes – kan det senare överhuvud tillåtas blomstra; aldrig helt frånvarande, är det dock för det mesta täckt av de samhälleliga inflytelsernas förfalskning. “What results”, skriver Weintraub, “is the view of a double-layered personality in which the man of appearance is superimposed upon the man with the pure heart.” [Ibid. 323.] Rousseau anvisar på sin höjd vad han menar vara den rätta vägen: “He could only present his life as the dramatic struggle of a self wanting to fulfill its self-hood in spite of a hostile surrounding world.” [Ibid. 325.] Vad som återstår är den oerhörda uppgiften att få bort civilisationens alla fördärvbringande inflytelser. Rousseau förefaller ofta mena att den sanna, djupare personlighetens väsenskärna icke kan helt förstöras av samhället – samhället kan endast forma den falska ytan. I enlighet med denna övertygelse försökte han lära ut en teori som ville förklara enligt vilka principer uppgiften skulle kunna fullgöras – samtidigt som han i verkligheten tvingades dra sig tillbaka från ett övermäktigt samhälle.

Förvisso finns hos Rousseau just den förståelse av och det försvar för den unika väsenskärnan som jag med bestämda kvalifikationer försökt framlyfta och försvara gentemot Babbitts kritiska analys. I La Nouvelle Héloïse klargör Rousseau att “Outre la constitution commune à l’espèce chacun apporte en naissant un tempérament particulier qui détermine son génie et son caractère, et qu’il ne s’agit ni de changer ni de contraindre, mais de former et de perfectionner.” [Cit. i Weintraub, 326, not 51 (s. 396).] Stora delar av hans verk är också präglade av både denna teori och denna verklighet hos honom själv. Han vill verkligen bli förstådd i sin unicitet. Men samtidigt kan sanningen om den naturliga autenticitetens alternativa generalitet inte förnekas, som Weintraubs analys tydligt visar.

Än en gång leds vi – denna gång från hans självbiografiska skrifter – med den märkliga inre logik som i all deras motsägelsefullhet trots allt måste sägas prägla Rousseus verk tillbaka till hans tänkandes helhet och till generalismen i hans politiska filosofi. Ty de samhälleliga åtgärder som tarvas för att få bort civilisationens ondskeframkallande inflytelser och åtföljande falska personlighetsdrag är ytterst radikala, ja våldsamma. Rousseau hade ju själv fått erfara civilisationens makt. Åtgärderna är av ett sådant slag som icke tycks kunna undgå att utöver barkens falska inympningar samtidigt drabba även trädets sav och rötter, den autentiska, djupare, naturliga personlighetens identitet.

Det är uttryckligen, och inte bara i Du Contrat Social utan även i La Nouvelle Héloïse och t.o.m. Émile, fråga om att minimera skillnaderna mellan människor. I själva verket är den yttre samhälleliga påverkan, det positiva samhälleliga formandet av personligheten, ingalunda frånvarande heller i Rousseaus egen statsutopi. Vi möter förvisso i hans verk intressanta yttringar i teori och biografi av en unik väsenskärna och dess problematik. Men för honom är det icke fråga om dennas automatiska frigörelse, dess blottläggande som en enkel följd av en fördärvlig civilisations avlägsnande. Vi finner oss till sist på avsevärt avstånd från ett sokratiskt, maieutiskt avtäckande av en redan förefintlig “âme-daimon“. Den etiskt dualistiska mänskliga verklighet som skulle behövt handhavas på ett helt annat sätt för att befrämja ett egentligt andligt självförverkligande av denna typ tränger sig på Rousseau, och han kommer inte undan. För att hans samhällsfilosofiska ekvation skall kunna lösas blir till sist något mer än den rena godhetens frigörelse nödvändig. Den totalitära demokratin måste “tvinga till frihet”.

I Rousseaus psykologi ingår en explicit lära om hur våra egenskaper formas av yttre stimuli, av samhälleliga förhållanden, och metoden tillämpas med vad som ibland framstår som utstuderad artificialitet i Émile. Personlighetsidealet visar sig med nödvändighet vara uniformt – samhällsidealets förverkligande visar sig kräva direkt manipulation från lagstiftarens sida av associationens parter, villkor och lagar. Även Weintraubs slutomdöme kommer mycket nära Ryns och Lindboms, men kompletterar deras genom hans exaktare uppmärksammande av den personliga individualitetens tematik. Teoretiskt går ekvationen ändå inte att lösa, hur mycket Rousseau än på olika sätt i sina verk uttryckt den nya känslan för den personliga unicitetens inifrånstyrda krav på autentiskt livsuttryck: “if such a belief is not the ultimate seedbed for our totalitarian tendencies, then, pray, what is? Where in that vision of the perfectly modulated and manipulated production of the ideal self is there room for the notion of individuality?” [Ibid. 330.]

Trots medvetandet om hur, med Wordsworths ord, “the child is father of the man”, och om hur hans själv endast kunde pejlas genom att han berättade sin egen historia o.s.v., saknas hos Rousseau om inte genetisk förståelse så dock genuin värdering av historiciteten. Han längtar samtidigt, framhåller Weintraub, med hela sitt väsen efter det permanenta, bort från förändringen. [Ibid. 331.] Och eftersom han trots det djupt kända individualitetsmedvetandet och det personliga autenticitetskravet också med tiden kom att finna att hans egen individualitet alstrade ett hårt eget livsöde, skulle han också komma att drivas av en än starkare, motsatt tendens. Som Weintraub uttrycker det kommer han att önska begrava den olikheternas mångfald han så tydligt urskilt “in our common nature, recapturing it from what divides us. In his hope of creating societies in which there was no real use for individuality, he ultimately valued it as little as our historicity.” [Ibid. 332.] Det är därför inte underligt att det heller inte är Rousseau som förmår fullborda syntesen mellan individualitetsvärdering och historiemedvetande, vare sig i teori eller litterär gestaltning.

Slutligen måste man ändå hålla med den gamle livsfilosofiske idealisten (från idealismens filosofiskt och politiskt alltmer problematiska nedgångsperiod) Rudolf Eucken när han delvis tar Rousseau i försvar mot alla hans filosofiska kritiker: deras uppgift är bara alltför lätt, och utgångsläget är delvis orättvist, ty Rousseau är mer poet än tänkare. [Die Lebensanschauungen der grossen Denker (2:a uppl., 1897), 409 f., 417 f.] Hur legitim och viktig kritiken än är – poeter kan, eller åtminstone kunde, öva ett större inflytande på gott eller ont än filosofer – måste Rousseau också ses som ett franskt problemsymptom, en reaktion mot upplysningskulturens urartningstendenser, ett uttryck för tidens kris, som trots alla sina kanske oundvikliga brister och motsägelser pekade framåt mot ett mognare handhavande av de frågeställningar och temata det dock var just han som förlöst.

Tillräknar vi honom, vilket kanske på ett sätt dock är rimligt, åtminstone individualitetens erkännande i lika hög grad som erkännandet av generaliteten i hans nya variant, måste sägas att den relativa tydlighet i själva problemställningen under de nya komplexa historiska förhållandena som Rousseau lämnade i arv var ett icke ringa filosofiskt bidrag från denne poet. Richard Falckenberg skriver om den Rousseaus känsloindividualism som på väsentligt sätt kompletterade en Babbitts och hans franska motsvarigheters upptagenhet med de huvudsaklien franska urartningarna, att “Es war für die Nachwelt keine schwere Aufgabe, den gesunden Kern derselben von den ihn umhüllenden Übertreibungen und Sonderbarkeiten zu befreien.” [Geschichte der neueren Philosophie (1886) (1908), 237.] Hur lätt detta var måste det förvisso råda delade meningar om bland de historiker som förstår djupet i den moderna kulturella dynamik vi här har att göra med. Men i vetskap om att Rousseaus arv åtminstone kunde förvaltas också på detta fruktbara sätt, att vi här åtminstone finner en reell potential, blir det i alla fall mindre svårt att uppskatta den sanning som döljs bakom alla bristerna: “Rousseau war das Gewissen Frankreichs, das sich gegen die Negationen und die kahle Leerheit der materialistischen und atheistischen Doktrinen empörte.” [Ibid. 240.] I det han “der einseitigen Verstandesaufklärung gegenüber die Beteiligung des ganzen Menschen an den höchsten Fragen mit warmer Beredsamkeit zur Geltung brachte”, skulle hans inflytande bli oerhört – och inte minst i Tyskland.

Rousseau sökte men fann inte den självbiografiska personligheten som lösning. Men i åtminstone några viktiga avseenden kunde han, tror jag man kan säga, peka mot en möjlig lösning i dess riktning,på den psykofysiska nivå av mänsklighet där vi nu rör oss. Och i någon mån torde värdet och giltigheten av hans pekande här, såsom på sitt sätt upptagande några av modernitetens viktigaste delsanningar, också kunna frigöras från det faktum att det problem som denna personlighet för honom skulle kunna vara en lösning på i själva verket var ett onödigt problem – ett problem skapat av honom själv.

Rousseaus nya politiska generalism tar sig motsägelsefulla uttryck i hans konstitutionella idéer och hans uppfattning av lagar och lagstiftning. Understrykas bör kanske främst att uppfattningen om den genom majoritetens direktdemokratiska vilja utrönade allmänviljan som uttryck för folkets mänskliga kollektivitet som suverän och som bärare av naturens godhet och moral leder Rousseau att urgera dess restlösa förverkligande i såväl lagstiftning som politiskt verkställande i och genom staten. Ingen appell bortom statens totala politiska auktoritet är därmed längre möjlig, ett väsentligt resultat av den klassiska differentieringsprocessen är upphävt, absolutismen är på nytt sätt teoretiskt legitimerad samtidigt som den också fått en ny form.

Vad vi redan sett Lindbom beskriva, vad J. P. Talmon kallade den ”totalitära demokratin” är född – eller åtminstone dess teori. Ryn sammanfattar:

“Nothing must stop the people from making whatever changes it wants at any time. Significantly, Rousseau is assuming that it would never occur to the citizens of the new state to protect the general will against the immoral will of all by means of constitutional rules. Apparently the sovereign needs and wants complete freedom of movement. Even an attempt to restrain illegitimate political wishes would dangerously circumscribe the ability of the general will to manifest itself.” [Democracy and the Ethical Life, 130 f.]

All rätt och moral springer för Rousseau ur den ursprungliga godheten och självkärleken, och ur denna springer i sin tur den naturliga sympatin för andra. Men i det civila och politiska samhällstillstånd som genom Rousseaus politiska arrangemang inte träffas av hans civilisationsnegativism och som mobiliserar också förnuftets resurser är moralen också liktydig med den enskilda viljans överensstämmelse med allmänviljan, varför, som vi sett, en ny dramatisk form av vad vi tidigare kallat generalism uppstår i Rousseaus politiska filosofi: det enskilda måste helt underordnas den av staten burna “verkliga” demokratiska folkviljans allmänhet.

Lindbom och Ryn visar hur denna nya generalism helt tar överhanden över Rousseaus individualism. I Émile finner vi den ena extremen: den idylliska skildringen av det egoistiska, individualistiska självförverkligandet. I Du contrat social finner vi den andra: “den samhälleliga kollektivitetens diktatur över den enskilde, ehuru kamouflerad genom begreppet ‘allmänviljan'”. [Lindbom, Mellan himmel och jord (1970), 71, not 1.] Men Rousseau säger i ett brev t.o.m. uttryckligen att Du contrat social skall betraktas som ett slags appendix till Émile och att de båda verken tillsammans utgör en enhetlig helhet. [Citerat i Ryn, 97.] Samhällskontraktet utgår från och bygger på en individualism, men leder oundvikligen till en kollektivism. Ryn skriver:

“While Rousseau’s egalitarian individualism leads to the endorsement of universal suffrage, it does not involve a recognition of the uniqueness of the person and of that uniqueness as an argument for limiting state control of the citizens. Universal suffrage is for Rousseau primarily a means of assuring maximum cohesion in the body politic. He is not concerned with giving the individual considerable freedom to decide his own role in society. That role is to be defined by the will of the sovereign, from which the individual is to receive ‘his life and his being’. The citizens should be ‘early accustomed to regard their individuality only in its relation to the body of the State, and to be aware, so to speak, of their own existence merely as a part of that of the State’.” [Ibid. 138.]

Vill vi här se likheter med äldre uppfattningar av naturrätt, helhet och organicitet bör vi påminna oss att vad Rousseau promulgerar är en folkets, den mytiska allmänviljans och den “organiska” publika personens, den totala statens generalism, som hämtar sin moraliska kraft ur en immanent, som alltigenom god förstådd mänsklig natur och egoism, och som utesluter all transcendent moralisk auktoritet. Rousseau delar inte upplysningens civilisationsoptimism, men han delar dess uppfattning att människan nu är fri från i skapelsen nedlagda ordningsprinciper och hierarkier, fri från en bindande, transcendent moralisk ordning, fri från ansvar inför en högre makt, fri att skapa en egen, autonom samhällsordning. Det är inte heller bara enligt Rousseau som denna nya ordning bör präglas av jämlikhet. Och när det traditionella samhällets generella hierarkiska rollidentiteter faller måste människan söka sin identitet annorstädes, definiera sig själv på egen hand – en utveckling som börjat redan under renässansen, men som nu blir allas, d.v.s. även tredje ståndets, angelägenhet. Moderniteten uppvisar här både en ny möjlighet och ett nytt hinder för den djupare individualitetsförståelsen.

Den “organiska” statslära som Rousseau utvecklade med hjälp av föreställningen om allmänviljan präglades av samma moraliska tvetydighet som denna, och den blev inte mindre när Rousseau i opposition mot upplysningens kosmopolitism plötsligt partikularistiskt ställde folk och nationer mot varandra utan överordnad förenande allmänhet. Här blev allmänviljans immanenta, relativa partikularitet uppenbar: vi har redan sett att den inte var transcendent – nu ser vi att den är inte ens var transnationell. Det civila tillståndet hade hos Rousseau tillvaratagit naturtillståndets förmenta godhet, men mellan staterna/nationerna/folken råder hos Rousseau, visade det sig, ett naturtillstånd som mer påminner om det hobbeskas ondska. Endast inom respektive stat är allmänviljan allmän – i relation till andra stater blir den just det Rousseau inom respektive stat bekämpar: individuellt partikulär.

Vad som i verkligheten skett är att den individuella människans naturliga och privata frihet upphört inom respektive stat och istället överförts på de olika staterna som publika personer. [Ibid. 142.] I Du contrat social heter det uttryckligen att även stater som är konstruerade enligt Rousseaus egen ideala modell har en expansiv tendens och därmed ständigt tenderar att hamna i konflikt med varandra, och att de svagare därvid alltid riskerar att uppslukas av de starkare. Frihet och jämlikhet kan därför omöjligen finnas också mellan staterna. På åtskilliga ställen i Rousseaus skrifter finner man en rent militaristisk nationalism. Den frugalitet som präglar Rousseaus uppfattning av det naturliga är i själva verket direkt kopplad också till de spartanska militära dygderna. I det historiska sammanhanget av modernitetens aktuella historiska utveckling är detta verkligen inte lyckobådande.

Det dröjer innan Rousseaus idéer på allvar slår igenom som dominerande pedagogiskt ideal i något institutionaliserat utbildningsväsende. Den tyska humanitetskultur som nu börjar utvecklas vill förena subjektiviteten och individualiteten med en förnyad klassicism och en ny idealism. Ändå är det avgörande att förstå hur väsentliga moment av Rousseaus verklighetsuppfattning, främst hans “naturindividualism” men också den frigörelsetematik som ju är å det närmaste förbunden med naturindividualismen, återfinns i större eller mindre utsträckning, mer eller mindre tydligt förändrande de övriga momentens innebörd, även i den humanism, klassicism och idealism som efterträder Sturm und Drang-rörelsen.

Viktigt är dock här också att den enligt Rousseaus program fritt uppfostrade och utvecklade individens instinkt på grund av den förment resulterande styrkan och godheten anses spontant bringas i överensstämmelse med plikten – i vilken senare vi inte torde ha att göra blott med allmänviljans tillfälliga konkreta uttryck utan också med själva grundprinciperna för samhällskontraktet och dess resultat, exempelvis vad Lindbom kallar jämlikhetens arketyp. Uppfostringsprogrammet tillhandahåller på intet sätt någon lösning av den samhällsfördragets och allmänviljans ekvation vars svårigheter Lindbom och Ryn – i en lång tradition av Rousseaukritik – framlyfter. Men det ingår som en väsentlig faktor i den. Hur Rousseau tänker sig det individuellas och det allmännas, det privatas och det offentligas konvergens måste förstås i termer av den personlighetstyp i modern mening som antas bli resultatet av detta program.

Detta tema, den rousseauanska personlighetstypens ideal, skall jag strax återkomma till i samband med Rousseaus självbiografiska skrifter, i vilka dock åter skönjes paradoxen att personlighetstypen bara tycks kunna förverkligas som resultatet av de reformer den själv endast som redan förverkligad kan initiera. Även Émile och de självbiografiska verken bekräftar Lindboms och Ryns analys såtillvida som denna personlighetstyp explicit förklaras behöva minimera sin individualitet: samtidigt med uttrycken för Rousseaus egen individualism och hans obestridliga, faktiska bidrag till individualitetsförståelsen i dessa skrifter, är det en ny allmän mänsklig natur som lanseras, en Rousseaus nya generalism.

I vissa avseenden vidareutvecklar, som Gillespie framhåller, Rousseau den nya läran om människans frihet gentemot naturen. Tidigare kunde endast Gud initiera nya kausalkedjor i den yttre verkligheten – nu kan även människan göra det. Rousseau förnekar överhuvud den materialistisk-mekaniska människosynen, och tillskriver människan, fastän ursprungligen god, förmåga till självförbättring och perfektion. Men denna frihet sammankopplas med läran om allmänviljan. Och när denna av Rousseau ofta identifieras med folkkollektivitetens tillfälliga, genom majoritetsval fastställda känslomässiga uttryck för “godhet”, innebär det att ingen annan lag finns för den “mänskliga” friheten än den på godtyckligt sätt manifesterade allmänviljans.

Här är åter den tappade voluntaristiska tråden från Descartes upptagen. Gillespie hävdar som vi sett att Occams nya absolut fria och potentiellt nyckfulla Gudsvilja via Descartes åtminstone potentiellt överförs till “människan” – genom insikten om att Gud icke bedrar och därmed ger människan “fria händer” i förhållande till naturen. Gillespie uppehåller sig inte vid hur hos Rousseau denna Guds vilja blivit kollektiviserad i den i folkdjupet dolda känslomässiga allmänviljan. Men han framhåller själva viljans och frihetens irrationella natur och potentiella nyckfullhet även i den nya form den erhåller hos Rousseau: de drag som den cartesianska rationalismen i sin grundintention ville övervinna men som nu åter tydligt framträder. [Nihilism Before Nietzsche, 72, 86, 99 f., 104 f.; utförligare än Gillespie om de idéhistoriska viljelinjerna bakåt från just Rousseau är Patrick Riley, The General Will Before Rousseau: The Transformation of the Divine into the Civic (1986).]

Vi ser här inte bara, på nytt sätt, hur den klassicistiska objektivismen har vikit för romantiken, och hur rationalismen har övergått i sentimentalism, utan också hur den teistiska subjektivistiska voluntarismen (hur vi nu teologiskt skall bedöma den) trätt tillbaka till förmån för mänskligt-kollektivistisk subjektivistisk voluntarism. Tvivelsutan var friheten ett av de temata i Rousseaus tänkande som mest uppmärksammades av samtid och eftervärld. Lika uppenbart är emellertid att hans frihetsuppfattning på grund av det oskiljaktiga sammanhanget med hans övriga ståndpunkter blev problematisk. Och en irrationell och ur “naturgodheten” sprungen rent mänsklig spontanitet är för övrigt naturligtvis, som moralens garant, oacceptabel även ur den biblisk-teistiska, teologiska tolknings perspektiv som i vissa avseenden även Lindbom och Gillespie måste finna lika problematiskt. Vi befinner oss här redan långt inne i vad Lindbom kallar Människorikets nya overklighet, den nya drömvärlden av sagor om den psykofysiska Människan.