Totalitär demokrati och militaristisk nationalism

Rousseaus nya politiska generalism tar sig motsägelsefulla uttryck i hans konstitutionella idéer och hans uppfattning av lagar och lagstiftning. Understrykas bör kanske främst att uppfattningen om den genom majoritetens direktdemokratiska vilja utrönade allmänviljan som uttryck för folkets mänskliga kollektivitet som suverän och som bärare av naturens godhet och moral leder Rousseau att urgera dess restlösa förverkligande i såväl lagstiftning som politiskt verkställande i och genom staten. Ingen appell bortom statens totala politiska auktoritet är därmed längre möjlig, ett väsentligt resultat av den klassiska differentieringsprocessen är upphävt, absolutismen är på nytt sätt teoretiskt legitimerad samtidigt som den också fått en ny form.

Vad vi redan sett Lindbom beskriva, vad J. P. Talmon kallade den ”totalitära demokratin” är född – eller åtminstone dess teori. Ryn sammanfattar:

“Nothing must stop the people from making whatever changes it wants at any time. Significantly, Rousseau is assuming that it would never occur to the citizens of the new state to protect the general will against the immoral will of all by means of constitutional rules. Apparently the sovereign needs and wants complete freedom of movement. Even an attempt to restrain illegitimate political wishes would dangerously circumscribe the ability of the general will to manifest itself.” [Democracy and the Ethical Life, 130 f.]

All rätt och moral springer för Rousseau ur den ursprungliga godheten och självkärleken, och ur denna springer i sin tur den naturliga sympatin för andra – men i det civila och politiska samhällstillstånd som genom Rousseaus politiska arrangemang inte träffas av hans civilisationsnegativism och som mobiliserar också förnuftets resurser är moralen också liktydig med den enskilda viljans överensstämmelse med allmänviljan, varför, som vi sett, en ny dramatisk form av vad vi tidigare kallat generalism uppstår i Rousseaus politiska filosofi: det enskilda måste helt underordnas den av staten burna “verkliga” demokratiska folkviljans universalitet.

Ryn visar tydligt hur denna nya generalism helt tar överhanden över Rousseaus individualism. I Émile finner vi den ena extremen: den idylliska skildringen av det egoistiska, individualistiska självförverkligandet. I Du contrat social finner vi den andra: “den samhälleliga kollektivitetens diktatur över den enskilde, ehuru kamouflerad genom begreppet ‘allmänviljan'”. [Tage Lindbom, Mellan himmel och jord (1970), 71, not 1.] Men Rousseau säger i ett brev t.o.m. uttryckligen att Du contrat social skall betraktas som ett slags appendix till Émile och att de båda verken tillsammans utgör en enhetlig helhet. [Citerat i Ryn, 97.] Samhällskontraktet utgår från och bygger på en individualism, men leder oundvikligen till en kollektivism. Ryn skriver:

“While Rousseau’s egalitarian individualism leads to the endorsement of universal suffrage, it does not involve a recognition of the uniqueness of the person and of that uniqueness as an argument for limiting state control of the citizens. Universal suffrage is for Rousseau primarily a means of assuring maximum cohesion in the body politic. He is not concerned with giving the individual considerable freedom to decide his own role in society. That role is to be defined by the will of the sovereign, from which the individual is to receive ‘his life and his being’. The citizens should be ‘early accustomed to regard their individuality only in its relation to the body of the State, and to be aware, so to speak, of their own existence merely as a part of that of the State’.” [Ibid. 138.]

Frestas vi att här se likheter med äldre uppfattningar av naturrätt, helhet, organicitet, bör vi snabbt påminna oss att Rousseau promulgerar en folkets, den mytiska allmänviljans, den “organiska” publika personens, den totala statens generalism, hämtande sin moraliska kraft ur en immanent, alltigenom god mänsklig natur och egoism, och uteslutande all transcendent moralisk auktoritet. Rousseau delar inte upplysningens civilisationsoptimism, men han delar dess uppfattning att människan nu är fri från i skapelsen nedlagda ordningsprinciper och hierarkier, fri från en bindande, transcendent moralisk ordning, fri från ansvar inför en högre makt, fri att skapa en egen, autonom samhällsordning. Det är inte heller bara enligt Rousseau som denna nya ordning bör präglas av jämlikhet. Och när det traditionella samhällets generella hierarkiska rollidentiteter faller måste människan söka sin identitet annorstädes, definiera sig själv på egen hand – utvecklingen hade börjat redan under renässansen, men nu blir den allas, d.v.s. även tredje ståndets, angelägenhet. Moderniteten uppvisar här både en ny möjlighet och ett nytt hinder för den djupare individualitetsförståelsen.

Den “organiska” statslära som Rousseau utvecklade med hjälp av föreställningen om allmänviljan präglades av samma moraliska tvetydighet som denna, och den blev inte mindre när Rousseau i opposition mot upplysningens kosmopolitism plötsligt partikularistiskt ställde folk och nationer mot varandra utan överordnad förenande allmänhet. Här är allmänviljans immanenta, relativa partikularitet uppenbar: vi har redan sett att den inte är transcendent – nu ser vi att den är inte ens är transnationell. Det civila tillståndet hade hos Rousseau tillvaratagit naturtillståndets förmenta godhet, men mellan staterna/nationerna/folken råder hos Rousseau ett naturtillstånd som mer påminner om det hobbeskas ondska. Endast inom respektive stat är allmänviljan allmän – i relation till andra stater blir den just det Rousseau inom respektive stat bekämpar: individuellt partikulär.

Vad som i verkligheten skett är att den individuella människans naturliga och privata frihet upphört inom respektive stat och istället överförts på de olika staterna som publika personer. [Ibid. 142.] I Du contrat social heter det uttryckligen att även stater som är konstruerade enligt Rousseaus egen ideala modell har en expansiv tendens och därmed ständigt tenderar att hamna i konflikt med varandra, och att de svagare därvid ständigt riskerar att uppslukas av de starkare. Frihet och jämlikhet kan därför omöjligen finnas också mellan staterna. På åtskilliga ställen i Rousseaus skrifter finner man en rent militaristisk nationalism. Den frugalitet som präglar Rousseaus uppfattning av det naturliga är i själva verket direkt kopplad också till de spartanska militära dygderna. I det aktuella sammanhanget är detta inte lyckobådande.

0 Responses to “Totalitär demokrati och militaristisk nationalism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi