Category: Value-Centered Historicism

Ryn is named Honorary Professor at Beijing Normal University, last month.

Leanders kritik bygger i mycket på Babbitts klassiska romantikanalys i Rousseau and Romanticism (1919) och andra verk. Efter en mellanperiod, representerad bl.a. av en Jacques Barzuns romantiktolkning (Romanticism and the Modern Ego (1943), i reviderad version under titeln Classic, Romantic, and Modern (1961)), synes mig romantikforskningen åtminstone delvis ha rört sig tillbaka till positioner som mer överensstämmer med Babbitts. Barzun bibehöll Babbitts i tiden utvidgade romantikbegrepp; vad han gjorde var mindre att ifrågasätta det deskriptiva momentet hos Babbitt ifråga om romantikens utsträckning framåt i tiden, än att vända sig mot hans värdering.

Det utvidgade romantikbegreppet kvarhålles på trettiotalet hos en forskare som Mario Praz, och efter Barzun av Morse Peckham. Senare har det ytterligare vidgats av flera forskare. Idag ser vi sedan en tid i vissa kretsar också ett nytt intresse också för Babbitt själv och hans romantiktolkning, och Ryn har bidragit till en del av detta i USA. [Utöver Ryns egna verk kan nämnas George Panichas & Claes G. Ryn, eds, Irving Babbitt in Our Time (1986), Thomas R. Nevin, Irving Babbitt (1984), Stephen C. Brennan & Stephen R. Yarbrough, Irving Babbitt (1987), Milton Hindus, Irving Babbitt, Literature, and the Democratic Culture (1993), och George Panichas, The Critical Legacy of Irving Babbitt (1999); se också min recension av den sistnämnda i Humanitas, Vol. XII, No. 2, 1999.]

Det viktiga här är dock inte minst det sätt på vilket Leander kompletterar Babbitts romantiktolkning med sin utläggning om den högre romantiken. Leanders distinktion förefaller mig relevant bl.a. vid den typ av studium av 1800-talets idealism, inklusive den svenska med tänkare som Nils Fredrik Biberg, Samuel Grubbe, Erik Gustaf Geijer, Christopher Jacob Boström, Axel Nyblaeus, Pontus Wikner och Vitalis Norström i spetsen, som jag försökt bedriva, samtidigt som denna idealism omvänt är viktig för uppfattningen av Leanders romantikanalys. Leander hänvisar alltså även själv, om än kort, till denna tradition.

Begreppet “personlighetsidealism” blev under den andra hälften av 1800-talet en vanlig benämning på den filosofiska riktning som kommit att dominera den svenska akademiska filosofin, och som även i hög grad satt sin prägel på det allmänna svenska kulturklimatet under den oscarianska eran. I mer allmän mening är personlighetsidealismen en karaktäristisk 1800-talsföreteelse, en åskådning som sammanfattar tidens tro på individernas, personligheternas, de “store männens”, hjältarnas roll i historien, nyhumanismens bildningsideal i dess karaktäristiska individiuella utgestaltning, religionens individualistiska frigörelse från ortodox enhetlighet, och olika schatteringar av den individualistiska liberalismens politiska idéer och faktiska politiska och samhälleliga förändringar.

När begreppet personlighetsidealism användes av filosoferna åsyftade det emellertid utöver och i väsentliga avseenden både transcenderande och modifierande allt detta också en mer exakt filosofisk ståndpunkt som definierades i kontrast inte bara mot de filosofiska strömningar som icke var idealistiska – den frambrytande realismen, naturalismen, positivismen o. s. v. – utan också mot de typer av idealism som i några väsentliga avseenden icke ansågs ge plats åt personligheten i viss mening, olika typer av panteistisk eller monistisk idealism sådana de återfanns framför allt i den tyska postkantianska huvudlinjen.

Termen kan användas som en motsvarighet till den anglo-amerikanska personal idealism; de skillnader som föreligger mellan den svenska traditionen – i synnerhet den boströmska skolan – och den anglo-amerikanska partiella motsvarigheten är inte av det slag som uppställer några hinder för denna användning. Ibland, eller för vissa syften, går jag rentav längre och talar i stället för personlighetsidealism helt enkelt om “tidig personalism”; den amerikanska varianten av personal idealism, som, som jag försökt visa på annat håll, sprang direkt ur samma europeiska tradition som den svenska personlighetsidealismen, är upphovet till och identisk med en huvudströmning av personalismen.

Problemet med denna beteckning är dock, trots bestämningen “tidig”, att den alltför lätt leder till sammanblandning med de distinkta formerna av europeisk 1900-talspersonalism, som inte är idealistiska. Det är därför avgörande att betona att den tidiga personalismen var idealistisk. Eftersom jag dessutom tror att den filosofiskt hållbara personalismen måste vara idealistisk i den distinkt filosofiska mening jag avser med den termen, använder jag i brist på bättre term också personlighetsidealism, trots att vissa – men långt ifrån alla! – av dess allmänna 1800-talskonnotationer är missvisande.

1800-talet i allmänhet, ja redan 1700-talet, är en idéhistoriskt komplex tid inte minst av det skälet att begreppsliga nyheter eller åtminstone dramatiska förskjutningar på idéernas område ofta döljs bakom en yta av terminologisk oföränderlighet och konstans. Det gäller inte minst idealismen. Leanders romantiktolkning bidrar även oavsett sin värderande utformning bl.a. till att förklara skillnaden mellan sådana nyheter – inklusive omtolkningar – i personlighetsidealismen som står i strid mot äldre, mer allmänt idealistiska åskådningar, och sådana inslag som visserligen i väsentliga stycken är historiska nyheter men som likafullt i mycket låter sig förenas med dessa. Leander skjuter i synnerhet in sig på arten av den “platonism” som präglar romantiken, men även på dess “kristendom” och “transcendentalfilosofi”:

“Man kan inte rätt förstå den svenska fosforismen såväl som dess parallellföreteelser i Tyskland, om man icke fasthåller insikten, att deras schellingianska absoluta enhet är den rousseauanska naturen…Det poetisk-erotiska stämningsruset, det dunkla känslosvallet förmenades vara enheten med det gudomliga, det Absoluta. Den kristlig-platonska salvelsen är i grund och botten av yttre art, ty andan är klart dionysisk. När Atterbom menar, att Platon och Pythagoras voro ‘de första fosforisterna’, maskerar han blott en avart av rousseauismen under Platons vördade namn, liksom Almqvist maskerade den under Kristus’…Den platonska idévärlden blev för fosforisterna ett rousseauanskt naturtillstånd, ett erotiskt njutningsparadis, efter vilket de trånade och som de trodde sig återvinna i den inspirerade känslosamhetens stund. Ehuru Albert Nilsson har betecknat allt detta som ‘den platonska strömningen’ i svensk litteratur, bör det väl dock vara uppenbart, att den i sin grundinspiration icke är platonsk utan rousseauansk. Platons idévärld var framför allt en rymd av sedliga imperativer; den ställde krav på människan, den fordrade självövervinnelse och mödosam strävan i ständig kamp mot begären. Ehuruväl platonismen liksom transcendentalfilosofien och kristendomen är diametralt motsatt romantikens dionysoskult, har denna dock ständigt maskerat sig i deras terminologi. Samma anda, som framträdde med öppet visir hos Nietzsche, Strindberg, Fröding och den unge Heidenstam, ville vid seklets början gärna drapera sig i platonismens och religionens språk. Liksom den unge Atterbom är platonsk idealist, så är Almqvist salvelsefull kristen. Men vad visar sig hans’’törnrosliv’ vid närmare analys vara? Det innebär, att i en extatisk känsla av sin egen godhet göra, vad som faller en in.” [Romantik och moral, 62 ff.]

Omdömet om Schelling är förenklat och överdrivet. Men bakom platonismens, den kristna trons och transcendentalfilosofins fasad döljer sig ändå i romantiken mycket av den rousseauanska primitivismen. Den personlighetsidealistiska filosofin skilde sig visserligen ofta medvetet och uttryckligen från romantiken. Ändå var den i hög grad påverkad av denna, åtminstone i vidare mening och inledningsvis. Leanders distinktion hjälper oss att bättre förstå hur detta hänger ihop. Om den personlighetsidealistiska filosofin var på vakt mot den lägre romantiken, var den dock själv, som vi skall se, ett uttryck för den högre.

Redan Benjamin Höijer stod vid den moderna idealismens främsta vägskäl. I ena riktningen flyter här den subjektivistiska och konstruktionistiska strömmen vidare utöver Fichte och utöver Fausts “i begynnelsen var dådet” (handlingen, die That, Fichtes Thathandlung) i riktning mot vissa aspekter av den tidige Schellings och Hegels filosofier, mot den romantik som utvecklade sig såväl ur den subjektiva jagidealismen och den objektiva panteismens idealism, mot den nihilistiska strävan att bli ett med den blinda världsviljan, mot litteraturens många romantiska missförstådda genier och “hjältar” som sätter sig över samhällets trånga konventioner och den objektiva moraliska ordningen i övertygelsen att endast på denna väg, den demoniserade rousseauismens väg, finna sitt sanna själv, eller snarare uppgå i den nihilistiska, demoniska världsviljan, o.s.v. Av guden kan här snabbt bli ett monstrum.

Övermänniskans subjektivistiska jagförgudning var visserligen skild från den tidige Schellings objektiva panteism. Men i det att det förment gudomliggjorda jaget, uppgånget i världsprocessens absoluta alljag, ibland i den romantiska idealismen i en mening själv satte naturen som blott sitt eget uttryck, var också denna subjektivism en variant av panteismen. Den absoluta friheten och det autentiska livsuttrycket, den maximala jagexpansionens och jagexaltationens hybris övergår i upplösning, destruktion, förintelse av den individuella personligheten; vad som uppnås är enhet med den arbiträra, amoraliska världsviljans totaljag.

Här finns förvisso alla varianter, vissa mer, andra mindre demoniska. Höijer själv var relativt sett en måttfull fichtean, och Axel Nyblaeus framhåller nogsamt hans karaktäristiska reservationer. Hos andra kunde större eller mindre residuer av traditionella uppfattningar av gudomen blandas med de nya föreställningarna om världsviljan. Carlyles och Emersons varianter av pragmatisk och heroisk subjektiv idealism som, ofta medels drastisk stilistik, söker kommunicera de värden som dock alltid blott hjältejaget allena förmår skänka världen, men bakom vilken åtminstone potentiellt döljer sig den monistisk-panteistiska enhetens upplösning, om än denna nu är mer viljebetonad än i äldre rationalistiska och mystiska versioner – denna idealism befinner sig i den linje vi här beskriver, liksom i hög grad Wagner. Andra, mer utrerat lägre-romantiska former saknades dock ej, åtminstone inte bland poeterna.

I den andra riktningen flyter emellertid den moderna idealismens ström vidare mot andra aspekter av Hegels filosofi (Hegel reagerar, liksom Goethe, mot romantiken, men, också liksom Goethe, på ett ambivalent sätt [Michael Allen Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995), 110-21.]), men framför allt över den sene Schelling till den spekulativa teism eller personalistiska idealism som den svenska personlighetsidealismen eller tidiga personalismen representerar. Detta sker under centralt definierande kritik mot den första riktningen.

Den förste och i vissa avseenden grundläggande kritikern i Tyskland av den första strömningen, Jacobi, stod utanför inte bara upplysningsrationalismen, utan också utanför hela idealismen från Kant till Fichte. Men man behövde för att kritisera den första riktningen inte ta steget utöver all idealism. Alternativet, som de svenska personlighetsidealisterna och deras motsvarigheter i andra länder valde, var att bibehålla den moderna idealismens insikter om självmedvetandet på olika plan, och i övrigt gradvis återgå till och förnya den platonska idealismen och den kristna teismen i allmän form – insikterna om självmedvetandet inordnades i mycket i en nyformulerad traditionell ram.

Tilläggas bör att framför allt i de länder där den akademiska idealismen etablerade sig först långt senare mellan- och blandformer skulle bli vanliga, och att vad som i England och USA ofta kom att kallas absolute idealism (Bradley och andra), i motsats till personal idealism – ofta måste sägas vara en tredje variant, där aspekter av hegelianismen och en mer radikalt betonad monism samtidigt är fri från subjektivism och voluntarism. I Sverige inskränktes idealismen dock snabbt inom den andra strömfåran, den som samtidigt kunde rymma en hegelianism av “höger”-karaktär och den spekulativa teismen eller personalismen. Höijer fick ingen efterföljare i den mer specifika inriktningen av sin idealism trots dess för den svenska linjen typiska modifikationer.

An Essay on the Confusion of the Arts

Houghton Mifflin, 1910

JOB’s Comment:

This is probably Babbitt’s most “specialized” study of literature, but most of his major larger themes can be found here too.

CETE, 1980 (1944)

Baksida:

Denna lilla skrift utgavs första gången 1944 under titeln Nya synpunkter på romantiken, men den är ännu idag, trettiosex år senare, lika aktuell. Den utges nu med en inledning av professor Claes G. Ryn, en efterskrift av författaren och en bibliografi över dennes skrifter.

På vilken sida författaren har sina sympatier går inte att ta miste. En stor del av innehållet ägnas åt en kritisk genomgång av vad Leander själv kallar “den lägre romantiken”, sådan den visat sig alltsedan upplysningstiden, illustrerad med bl. a. talrika exempel ur den svenska litteraturhistorien. Mot primitivistiskt återvändande till Naturen ställer Leander strävan till civilisation, mot frihetsraseriet nödvändigheten av inre tygling och gentemot Känslans och Spontanitetens evangelium invänds att den ohämmade sentimentalitetens skugga alltid är det ohämmade barbariet.

Ändå är boken ingen reaktionär litania, och det är kanske just detta som gör den så speciell. Författaren ser också en annan sida av romantiken – den “högre” romantiken – som i sig innefattar och med ny klarhet uttrycker någonting av det mest värdefulla som det västerländska tänkandet frambringat, nämligen tanken om personlighetens “fulla och självbestämda utveckling”. Härigenom slås en bro mellan klassicism och romantik och motsättningen mellan dem på det lägre planet övervinns. Men att övervinna är att förstå, och i förståelsen av såväl de högre som lägre sidorna av romantiken och klassicismen utgör Leanders skrift en källa till inspiration och insikt för var och en som vill ägna uppmärksamhet åt människolivets villkor. Vad det hela till sist handlar om är nämligen inte en exkursion i historiens kuriosakabinett, utan ett bidrag till förståelsen av oss själva.

“Romantiken” är ett amorft och mångtydigt begrepp. Det är överdrivet att, som såvitt jag minns Arthur Lovejoy gjorde, av detta skäl betvivla dess användbarhet överhuvudtaget. Men utan tvekan kräver det för att bli meningsfullt för historiskt-analytiska syften definitionsmässiga preciseringar medels centrala distinktioner. Och den mest grundläggande av dessa är såvitt jag kan se den som Leander i sin bok Nya synpunkter på romantiken (1944) (nyutgåva med titeln Romantik och moral 1980, med inledning av Ryn, ny efterskrift av Leander, och selektiv Leander-bibliografi) beskrivit i termer av “högre” och “lägre” romantik.

Leander, som jag tidigare bara kort omnämnt, var son till professorn i semitiska språk i Göteborg, Pontus Leander, sägs under Ernst Cassirers tid vid Göteborgs högskola, som nyligen behandlats av Jonas Hansson och Svante Nordin i Ernst Cassirer: The Swedish Years (2006), ha varit dennes favoritelev, [Op. cit., 118, 210. Leander behandlas också i Nordins Från Hägerström till Hedenius (1984), och, kort, i Gunnar Aspelins artikel ‘Modern svensk filosofi, 1916-1946’ i Ord & Bild 1946.] även om han aldrig helt delade dennes positioner. Redan innan Cassirer kom till Göteborg hade Leander besökt honom i Oxford. [Ibid. 57-8.]

Leander beskriver i förordet till sin avhandling, Humanism and Naturalism: A Comparative Study of Ernest Seillière, Irving Babbitt and Paul Elmer More (1937), Cassirer som sin lärare, men avhandlingen skrevs inte direkt under denne; Hansson och Nordin tolkar formuleringarna i dess förord som att Cassirer blev involverad i avhandlingsarbetet först mot dess slut. Cassirer beskrev avhandlingen som en “tüchtige und vielversprechende Leistung”; Leander hade behärskat ett svårt material och med skarp blick identifierat problemet. [Op.cit. 213.]

Avhandlingen recenserades i USA av Lovejoy (“a learned and gedankenreich volume”), och hyllades ännu 1956 av Austin Warren som “the most philosophically able work” om “the New Humanism”. Trots att Leander i mycket ställt sig kritisk till Seillières filosofi inte bara hyllade Seillière själv avhandlingen i en utförlig recension i Journal des débats. Han översatte också själv avhandlingen till franska, varvid den ånyo på fördelaktigt sätt recenserades av Henri Peyre i Mercur de France. [Ryn, ‘Om Folke Leander’, förord till Romantik och moral.]

Varken Humanism and Naturalism eller Leanders senare verk använder emellertid i mer än begränsad utsträckning cassirerska begrepp och analyser, och de behandlar områden och tänkare som Cassirer inte i övrigt ägnat sig åt – förutom i samband med läsningen av Leanders avhandling: enligt Hansson och Nordin påverkade avhandlingen nämligen i viss mån två av Cassirers egna uppsatser, ‘Naturalistische und humanistische Begründung der Kulturphilosophie’ och ‘Kant und Rousseau’, som båda publicerades senare men först presenterades som föreläsningar i Göteborg vid tiden för Leanders färdigställande av avhandlingen. Cassirer hade i viss mån föranletts av denna att sätta sig in även i Seillière och de amerikanska nya humanisterna.

Uppsatserna kan enligt Hansson och Nordin visas till dels innehålla en “dialog” med Leanders avhandling. [Op. cit. 213-17.] Mot den kritiska inställning till såväl den moderna rationalismen som romantiken som Leander med Babbitt och More intagit, försvarar Cassirer i ‘Kant and Rousseau’ en annan tolkning av Rousseau som en “restorer of the rights of humanity” och försvarare av en “religion of freedom and conscience”, grundad på praktikens primat, [Ibid. 214-15.] och framhåller att Kant förstod honom på ett annat sätt än såväl romantikerna som samtiden.

I ‘Naturalistische und humanistische Begründung der Kulturphilosophie’, vars titel ju, som Hansson och Nordin påpekar, påminner om Leanders avhandlings, [Den påminner även om titeln på en senare uppsats av Leander.] vill Cassirer försvara den tyska klassicismen kring sekelskiftet 1800: “The term ‘humanistisch’, used out of the Renaissance context, is rare in Cassirer’s works, and on the first occasion in which he uses it in the essay he puts quotation marks around it…” Men en fullvärdig humanism finns likafullt under samma period som den romantik de kritiker förkastar som Leander behandlar och ansluter sig till. “For Cassirer it was in German ‘classicism’ around 1800 that a foundation for a philosophy of man, expressed in the idea of humanitas, was laid down”. [Ibid. 216.]

Begynnelsen till en kulturfilosofi – fortsätter Hansson och Nordin sitt referat av Cassirers uppsats – återfanns dock redan under sextonhundratalet. Vad Dilthey kallade “[das] natürliche System der Geisteswissenschaften” utvecklades via Spinozas monism, dess förnyelse under romantiken med dess fatalistiska och historisk-deterministiska kulturfilosofi, och dennas variation hos Hegel, till den franska positivismen, den naturalism som Babbitt behandlat i The Masters of Modern French Criticism, och Spengler. [Ibid.] Denna linje måste dock skiljas från den av “will to form” präglade humanistiska kulturfilosofi som “encompasses Leander’s ‘moral dualism’ but at the same time exceeds this narrow ethical definition of the self”, och som representeras av Kant, Humboldt, Goethe och andra. Den kritiska filosofin och klassicismen visade att “[t]here was…more to modern thought, and especially German thought, than romantic pantheism and naturalism”. [Ibid. 216-17.]

Cassirers två uppsatser kan enligt Hansson och Nordin på detta sätt läsas som “rebuttals of Leander’s wholesale dismissal in Humanism and Naturalism of the ‘modern spirit’”. [Ibid. 216] Nu är “wholesale dismissal” en överdriven formulering. Babbitt själv, som Leander i så hög grad ansluter sig till, betonade ofta att hans nya humanism var ett försvar just för den moderna andan; vad den handlade om var bara att utvidga denna andas vetenskapliga prioritering av erfarenheten till att också, och med samma rigör, omfatta den inre erfarenheten och göra den rättvisa.

Och som Hansson och Nordin nämner stod Leander heller inte på något sätt främmande för de historiska sanningar Cassirer i dessa uppsatser framlyfte: han skulle i Nya synpunkter på romantiken komma att kvalificera vad de menar var hans “harsh judgement on every modern current of thought”: “With explicit reference to Croce, but very likely also drawing inspiration from Cassirer, he here introduced a distinction between ‘higher’ and ‘lower’ romanticism. The ‘higher romanticism’, which covered what Cassirer termed ‘classicism’ and ‘humanism’, was now seen by Leander as an advance on the classicism of the seventeenth century, by virtue of its new sense of the eternal value of the individual self.” [Ibid. 217.]

Utan tvekan går Leander här utöver Babbitts humanism, och det är säkert riktigt att han i detta är påverkad av Cassirer. Men det är viktigt att notera hur han i försvaret för den högre romantiken kvarhåller en medvetenhet om romantiken i allmänhet, d.v.s. att själva romantiken formade också Cassirers klassicism, att Weimarklassicismen var av ett annat slag än inte bara den antika utan också renässansens och den franska under le grand siècle. Det är också av betydelse att Leander i identifikationen av den högre romantikens särdrag fokuserar på personlighetsbegreppet i linje med den svenska personlighetsfilosofin och med hänvisning till Geijer, inte bara till den in i det sista betydligt mer romantisk-panteistiske Goethe.

Leander vistades 1937 i USA, där han publicerade bl.a. den viktiga uppsatsen ‘The Materialistic and the Humanitic Interpretations of History’. [The American Review, Vol. IX, No. 3 (1937).] Hansson och Nordin menar att Leander i denna uppsats, som vänder sig mot den materialistiska historietolkningen och betonar vikten av den ideella faktorn, kom in på “the ’logic of the Geisteswissenschaften’”, just det ämne som Cassirer 1942 skulle behandla i Zur Logik der Kulturwissenschaften. [Op.cit. 218.]

Huvudresultatet av Amerikavistelsen var dock den 1939 publicerade boken The Philosophy of John Dewey: A Critical Study. Ryn beskriver hur den blev

“mycket väl mottagen i USA. Trots att den i mycket är kritisk mot Dewey, fick den höga lovord även bland dem som byggde på dennes filosofi. Så till exempel skrev den kände filosofiprofessorn Herbert W. Schneider en berömmande recension i The Journal of Philosophy. Boken innehöll ‘an exceptionally conscientious and subtle exposition of Dewey’s philosophy’. Och i ett brev till Leander tillade Schneider: ‘I sincerely admire your work and regard it as the best criticism of Dewey I know of’. Det tyngst vägande omdömet kom från Dewey själv. I ett utlåtande till Sverige-Amerikastiftelsen, från vilken Leander tilldelats ett stipendium för USA-vistelsen, gratulerade han stiftelsen till utväljandet av Leander. Dewey sade sig från sin långa erfarenhet av stipendieutdelningar inte känna till något fall där resultatet varit lika framgångsrikt. Han lovordade Leanders grundliga behärskning av sitt material och hans ‘marked powers of philosophical insight’. Leander hade visat sig vara ‘a man of unusual capacity’.” [‘Om Folke Leander’.]

Detta är anmärkningsvärt just av det skälet att Dewey-boken alltså i mycket är kritisk mot sitt föremål. Hela syftet med Amerikavistelsen var enligt Ryn att “ingående granska den idékrets i USA, som under trettiotalet tycktes erbjuda det främsta alternativet till Babbitt-More”. [Ibid.] Men samtidigt tog Leander fasta på aspekter av Deweys erfarenhetsbegrepp. Efter avhandlingen hade han också kommit att ta starka intryck av Croce, vilket ytterligare markerade skillnaden gentemot Cassirer.

Denna påverkan kunde synas peka i en annan riktning än den partiella överensstämmelsen ifråga om den tyska humanismen och klassicismen, såtillvida som Croce ju delvis är hegelian. Det förblir också ett faktum att den högreromantiska förståelsen av den personlighetskategori som Leander betonar starkare än Cassirer inte heller i hans senare rent filosofiska verk (Romantik och moral diskuterar huvudsakligen romantiken i poesin) äger samma filosofiska grund som de egentliga idealistiska personalisternas. Men användningen av Croce är samtidigt selektiv, och innebär på intet sätt ett anammande av hegelianismen som ett led i den ovan antydda rationalistisk-romantisk-panteistisk-naturalistiska linjen.

Och till Hanssons och Nordins framställning kan även läggas att med undantag för frånvaron av den distinkt personalistiska filosofiska förankringen det utan tvekan är just de essentiella momenten i den högre romantiken som ges en utvecklad, allsidig och fördjupad filosofisk beskrivning i Will, Imagination and Reason. I detta verk förenas den nya humanismen från Humanism and Naturalism med tillägnelsen av Croces idealism, samtidigt som Leander (och Ryn) delvis återvänder till Cassirer, och även tar upp det fichteska och schillerska begrepp om “will to form”, “Formtrieb”, som väl är det Cassirer använt i sin distinktion mellan vad han beskriver som den i naturalismen utmynnande linjen från 16- till 1800-talet å ena sidan och den tyska humanismen och klassicismen å den andra.

Samtidigt bekräftas fortfarande skillnaden mellan Leander och Cassirer såtillvida som den förre inte heller nu vill begränsa sig till den senares nykantianism. Till en början är det främst aspekter av Croces estetik som Leander tillägnar sig: i Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkter (1941) integreras de i Leanders kontinuerligt frammognande kunskapsteori. [Denna svenskspråkiga framställning av Croce uppskattades enligt Ryns inledning till Romantik och moral av filosofen Ernesto Coseriu.]  Hansson och Nordin menar att Cassirers dialog med Leander nu vidareutvecklas. Att Cassirer i Zur Logik der Kulturwissenschaften (1942) ägnar oproportionerligt utrymme åt polemik mot Croce beror enligt dem på Leanders bok. [Op. cit. 219.]

Under vårterminen 1944 gav Leander enligt Hansson och Nordin parallella kurser i Göteborg om Croces estetik och Cassirers kunskapsteori, och han färdigställde också Estetik och kunskapsteori: Croce, Cassirer, Dewey, som dock publicerades först sex år senare. Här har Leander också tillägnat sig Croces logik. Croce är den tänkare Leander sätter främst av de i titeln nämnda. Hansson och Nordin diskuterar med viss utförlighet den kritik av Cassirers Logik der Kulturwissenschaften, hans Philosophie der symbolischen Formen, hans språkfilosofi, hans allmänna nykantianism m.m. [Ibid. 219-24.] Även Leanders bidrag till Cassirer-volymen i The Library of Living Philosophers, The Philosophy of Ernst Cassirer (1949), tas upp.

I dessa verk har Leander nått ett långt stycke på vägen mot den mer definitiva och avrundade formuleringen av hans filosofi som vi återfinner i Will, Imagination and Reason. Genom Ryn har Leanders internationella anseende förnyats under de senaste årtiondena, inte minst därigenom att Will, Imagination and Reason, som, som jag nämnt, Ryn förklarar i förordet är resultatet av ett långvarigt samarbete med honom: den är därför i hög grad också Leanders eget verk, den definitiva, mogna slutprodukten i hans filosofiska livsverk.

Leander har i Estetik och kunskapsteori tillägnat sig andra och mer centralt hegeliansk-idealistiska aspekter av Croce. Med hjälp av denne har han avvunnit hegelianismen sanningar och insikter som är lösgörbara från det helhetliga systemet. Han visar hur de i stället är inte bara förenliga med humanismen och klassicismen i Cassirers mening, d.v.s. vad han mer exakt beskriver som den högre romantiken, utan också äger förmågan att ytterligare utveckla och filosofiskt precisera denna.

Här ska jag nu fokusera på betydelsen av Leanders centrala distinktion mellan högre och lägre romantik sådan han första gången framställer den, som sådan, i just dessa termer, i Nya synpunkter på romantiken, och med litterära i stället för filosofiska exempel. Och jag vill göra det med hänsyn i synnerhet till dess innebörd för och förhållande till den personalistiska idealismen i den svenska form som Leander själv i denna korta skrift i allmänna termer hänvisar till.

Att romantikanalysen i Humanism and Naturalism utgör en grund för framställningen i Nya synpunkter på romantiken, och att Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkter, Estetik och kunskapsteori och Will, Imagination and Reason tillhandahåller det fullständiga filosofiska perspektiv i vilket Leanders förståelse av distinktionen mellan högre och lägre romantik ska betraktas, kommer dock framgå även om jag här inte behöver systematiskt diskutera dessa. Vissa hänvisningar till Babbitt och senare romantikforskning blir dock nödvändiga.

Själv vill jag förstå begreppen högre och lägre romantik i något vidare mening än Leander och i ett delvis annorlunda idéhistoriskt sammanhang. I sak växte min förståelse av vad som kan anses som filosofiska aspekter av den högre och lägre romantiken först fram utifrån min tillägnelse av den idealistiska formen av personalism, även om själva termerna är Leanders och jag började använda dem först sedan jag stiftat bekantskap med hans verk. Mitt perspektiv ifråga om begreppen är primärt bestämt av den svenska personlighetsfilosofins och motsvarande personalistisk-idealistiska tänkares kritik av aspekter av den tyska romantikens av alltför långtgående panteism präglade varianter av idealismen. Även Tage Lindboms djupgripande analys av modernitetens frambrytande floder av romantik och rationalism påverkade mig innan jag, genom Ryn, kom i kontakt med Leander och med Babbitts och Seillières analyser.

Allt detta motsvarar ju dock i hög grad Leanders förståelse,  även om han i den korta bok i vilken han introducerar termerna inte explicit genomför analysen av begreppen i mer precisa filosofiska termer utan fokuserar på den prekonceptuella poetiska sensibiliteten och fantasin. Men utgångspunkten är alltså Seillière, Babbitt och Croce, inte den tidigare filosofiska personalistiska idealismen och dess mer specifika kritik av linjen från Spinoza till naturalismen. Leander sympatiserar alltså allmänt med denna idealistiska personalism i vissa allmänna, mer poetiskt formulerade uttryck, och avsevärda rent filosofiska överensstämmelser finns förvisso, men han tänker inte själv strikt inifrån dess egen filosofiska tradition.

Som framgått även här behandlar naturligtvis främst Cassirer även mitt idéhistoriska sammanhang. Men tonvikterna och slutsatserna är delvis annorlunda, och jag tror att frågeställningarna på i vissa avseenden annat sätt också måste dras tillbaka till antikens och medeltidens filosofi, närmare bestämt till den i vidare mening förstådda idealismens tidiga traditioner. Varken nykantianen Cassirer, nyhumanisten Babbitt, hegelianen Croce, eller, naturligtvis, pragmatikern Dewey tänker inifrån den idealistiska personalismens tradition. Som jag ser det behöver de samtliga kompletteras och modifieras i dess ljus. Vidare har jag försökt antyda ett komparativt (öst-väst) perspektiv i detta sammanhang, på ett sätt som jag tror kan tillföra vissa hos de tänkare Leander anknyter till frånvarande men på flera sätt betydelsefulla dimensioner. Dessa olika skillnader är också utgångspunkten för min delvis i tryck föreliggande dialog med Ryn alltifrån 80-talets mitt.

A Philosophy of Politics and Community

The Catholic University of America Press, 1990 (1978)     Amazon.com

Back Cover:

This study of democracy goes to the heart of ethics and politics. Strongly argued and lucidly written, the book makes a crucial distinction between two forms of democracy. The author defends constitutional democracy as potentially supportive of the ethical life, while he criticizes the plebiscitary form of democracy as undermining man’s moral nature. The book includes an extensive interpretation and refutation of the ideas of Jean-Jacques Rousseau and offers a new perspective on the American Constitution and the relationship between moral community and self-interest. This edition includes an important new section on the common good and the state of Western democracy.

“One of the more important studies in critical thought to be published in recent decades…Claes Ryn, like Alexis de Tocqueville, understands the American social edifice better than do those reared within it.” – Russell Kirk in The Review of Metaphysics

“One of the best books on the terrain where politics and morality precariously overlap, recommended vigorously to all who are concerned with the loss of political morality. Combines scholarly research with an ornery independent mind.” – Peter Viereck

Front Flap of the Cover of the First Edition (Louisiana State University Press, 1978):

This lucid synthesis of classical Greek, Judaeo-Christian, and modern ideas poses a challenge to positivism and moral relativism in modern sociopolitical thought. The true science of social life, Claes Ryn contends, is based on a humanistic and philosophical grasp of the moral nature of man.

Viewing democracy in the light of such an understanding of human nature and politics – an understanding gained in part through an extensive interpretation and refutation of Rousseau’s view of man and politics – Ryn develops here the idea that constitutional democracy is potentially supportive of ethical ends, whereas plebiscitarian democracy undermines the pursuit of such ends by basing public policy on the momentary majority.

Ryn presents an interpretation of human nature, stressing the tension within man between higher and lower potentialities and explaining “ethical conscience” as a check on spontaneous responses. Constitutionalism in its highest dimensions, he argues, is the political counterpart of moral self-discipline. Constitutional provisions must be used to ally the self-interest of man with the moral ends of society.

In this defence of constitutional restraints on the majority, Democracy and the Ethical Life offers not only a subtle and penetrating theory of democracy but also a philosophy of man.

JOB’s Comment:

Readers of this blog will be familiar with Ryn from a number of posts in the category Value-Centered Historicism. Here I wish to draw the reader’s attention to the briefly formulated supplementation with regard to the definitions of and distinction between constitutionalism and plebiscitarianism in view of the case of corruption of formally constitutional government, which I provide in my Swedish post Till frågan om populismen and elsewhere in this blog. These additional considerations do not involve any rejection of Ryn’s position but only a kind of extended application.

Essays in Defense of the Humanities    

National Humanities Institute, 1986 (1908)     Amazon.com

Publisher’s Description:

In publishing this new edition of Irving Babbitt’s Literature and the American College, with a new exclusive introduction by Russell Kirk, the National Humanities Institute addresses one of the most significant questions of this or any age: the role of education.

While it would be unwise to prescribe a rigid, centralized curriculum for America’s schools, equally dangerous is the tendency, quite prevalent in recent years, to move away rom any common body of educational content, any coherence of educational purpose. What is needed, according to Babbitt, are standards of selection that can be used in developing curricula so that those things that are truly important to all Americans – as persons and citizens – are included. From such standards will emerge a common body of educational content that embodies the best that the long history and tradition of mankind has to offer.

Though first published in 1908, the insights in Literature and the American College are in many ways more pertinent now than in Babbitt’s own time. Drawing strength from some of civilization’s oldest traditions, the book defines and defends the classical discipline of humanitas as an answer to the erosion of ethical and cultural standards brought on by scientific naturalism and sentimental humanitarianism. The development of intellect and moral character are intimately related, Babbitt emphasizes. Far more than by abstract argument, man learns by example and by concrete action or experience. The quality of a society largely depends on the quality of the examples it chooses to follow. It is beter to follow the “wisdom of the ages” than the “wisdom of the hour”. Questions regarding reality are best answered by those who have let their own experience be enriched, ordered and interpreted by that sense of the universal that emerges from the human heritage of literature, art, and tradition.

Prevalent trends in American education tend to associate the ethical life with sentimental sympathy and unrestrained impulse. By contrast, Babbitt holds, a proper understanding of history and the classics leads to a quite opposite concept of morality: one based on restraint and self-discipline, “a sense of proportion and pervading law”.

Irving Babbitt (1865-1933) joined the Harvard faculty in 1894. Though formally a professor of French and comparative literature, Babbitt’s concern with the perennial issues of human existence caused his writings to range far beyond literature to politics, education, philosophy and religion. Renowned throughout the world as an American literary scholar and cultural thinker of unusual intellect, learing and insight, Babbitt was the leading figure in the movement called American Humanism, or the New Humanism, which for more than two decades provided the focal point for one of the most hotly contested debates ever to rock the American literary and academic world. Agaist those who espoused an easy yielding to feeling, impulse and unrestrained imagination, Babbitt was an advocate of a transcendent moral order and of such traditional virtues as moderation and decorum.

Literature and the American College was his first book. Among his other books were The New Laokoon (1910), The Masters of Modern French Criticism (1912), Rousseau and Romanticism (1919), and Democracy and Leadership (1924).

From Russell Kirk’s Introduction:

“Babbitt’s educational insights, eight decades after Literature and the American College first was published, in some ways seem more pertinent to our own time than to his. For the subtitle of Babbitt’s first book is Essays in Defense of the Humanities; and in these closing years of the twentieth cetury, humane studies have a hearing once more. Why are the humane disciplines important to the person and the republic? What is this ‘humanism’ and how is it related to humanitarianism? Does literature have an ethical function, so to form good character among the rising generation? Is the literary discipline meant to support a moral order? Are there perils in academic specialization?j How is continuity of culture maintained? Is it possible for humane studies to provide in public schools a satisfactory alternative to either dogmatic religious instruction or to the civil religion of ‘secular humanism’? Literary studies neglected, does there remain any cement to make a curriculum cohere? What should a tolerable literary curriculum provide? All these are some of the questions being asked nowadays about the humanities. Babbitt’s forceful little book is concerned with just such difficulties and aspirations.”

Review:

Leander och Ryn övertar Babbitts förståelse av den moderna kulturutvecklingen i de centrala avseenden som i Sverige också och oberoende av dessa tänkare formulerats av Tage Lindbom från ett delvis annat perspektiv: moderniteten som, inte minst, ett samtidigt och parallellt frambrytande av mäktiga rationalistiska och sentimentalistiska strömningar. Det är förstås en ensidig historisk analys. Men inte oviktig.

En viktig distinktion i sammanhanget av denna analys är emellertid den som Leander kort introducerade i sin tidiga bok Nya synpunkter på romantiken: den mellan den “högre” romantik som bejakar den autonoma individuella personlighetsutvecklingen men på ett sätt som konvergerar mot och är förenligt med den s.a.s. “klassicistiska” dualismen och den “lägre” romantik, som i sentimental illusion uppger den etiska dualismen till förmån för antingen den rousseauanska moraliska monismen, tron på människans naturliga godhet, eller bejakar människans lägre och mörkare sidor som likvärdiga med hennes högre potential. En djupare analys visar också att det är just den rousseauanska monismens illusion som leder till den senare formen av den lägre romantiken. I mycket stora drag är detta vad distinktionen handlar om – i verkligheten är det förstås en högst komplicerad idé- och kulturhistorisk utveckling det handlar om. Bejakandet av en högre romantik är ett kvintessentiellt uttryck för den värdecentrerade historicismens omfattande av modernitetens delsanningar.

Redan i den svenska uppsatsen ’Motkultur eller nyskapande traditionalism’ från 1974 (den finns också i en engelsk version) tillämpade Ryn insikter från Leanders romantikkritik på samtiden i en uppgörelse med Theodor Roszaks försvar för motkulturen i The Making of a Counter-Culture som ett uttryck för den lägre romantiken, och kontrasterat den mot sin egen kulturkonservativa syn. Senare jämför han i Will, Imagination and Reason (1986) en pianists framförande av Mozart, i vilket vi är medvetna om en andens behärskning av materien, i musiken själv såväl som i musikerns genom en livstid av träning förvärvade mästerskap, med den samtida populärmusikens utskrikande av djuriska passioner (Ryn tillstår ironiskt att denna senare konst i och för sig förvisso torde kunna betraktas som uppfyllande den tidige Croces romantiska kriterium “adekvat uttryck”), som framförs av personer med efter dessa känslor anpassade kläder och rörelser:

“Both experiences convey in a non-conceptual way a view of human existence. They each contain a ’philosophy’ of life. The ’philosophy’ imparted by the former is the supremacy and value of the ordering spirit. The latter imparts a primitivistic cult of the expansive passions. Both performances are symbolic. Just as a paleontologist may reconstruct an entire animal from a single bone, so two very different civilizations, two qualities of life, may be perceived as focused and concretized in the two performances.” [Op. cit. 179-80.]

Men kritiken av romantiken är alltså bara en del av den modernitetskritik som Leander och Ryn fortsätter, och som är gemensam för den etisk-dualistiske klassicisten Babbitt och traditionalister i Lindboms linje såväl som många vanliga kristna teister. Den rousseauanska moraliska monismen, den romantiska panteismens demoniska potential, den lägre, omoraliska fantasin och dess uttryck i konsten, den ohämmade spontanitetens impulsivitet som leder till kaos och destruktion: allt detta var standardrekvisita i otaliga mer eller mindre konservativa kulturkritiska analyser alltsedan 1700-talet. Men dessa fenomen sammanhänger och växelverkar med den moderna rationalismen, som likaledes, alltifrån den tidigmoderna perioden, på olika sätt rör sig bort från den dualistiska människosyn som definierar vad Babbitt och hans svenska efterföljare uppfattar som den sanna, högre humanismen, och främst förstår i etiska termer, men som andra hellre uppfattar i kristna termer.

Denna analys måste med större utförlighet återkommas till. Vad som kan tyckas vara blott nyanser och detaljer i Babbitts idéhistoriska diskussion av båda dessa ytligt åtskilda och motsatta men på djupare plan nära förenade och ömsesidigt beroende kulturströmningar, en analys som självständigt bygger vidare bl.a. på Seillières och föregriper många senare historikers, är i själva verket avgörande kulturanalytiska perspektiv. Här nämner jag bara några grunddrag som bakgrund till det jag i de närmast följande avsnitten avser att fokusera på, nämligen betydelsen av denna analys för den självständiga tillämpning på den politiska filosofins och demokratitolkningens områden som Ryn företog under sin första tid i USA.

Det som skiljer i synnerhet Leanders och Ryns utformning av denna kritiska analys från de strikta traditionalisternas av Lindboms typ såväl som från en och annan mer rigorös kristen premodernist är att de samtidigt försvarar centrala aspekter av det moderna tänkandet som delvis är produkter av samma kultur- och tankeströmningar som kritiken avser. Leander och Ryn insisterar tydligare än Babbitt, som ofta explicit försvarar moderniteten endast i renässanshumanismens termer som en förnyelse och fortsättning av den sokratiska, klassisk-filosofiska andan (även om, som Leander och Ryn visar och han även själv på sina håll är medveten om, senare, distinkt moderna tankelelement är implicita i detta försvar), just på vad jag brukar kalla modernitetens delsanningar.

Leanders begrepp den högre romantiken är ett exempel på detta, men även de moment av rationalismen som bidrog till den moderna idealismens utveckling måste räknas hit, trots att de transformerades och fördjupades just av idealismen till något som går bortom denna rationalisms begränsade förnuftsuppfattning. Vidare är deras försvar för fantasins betydelse ett centralt moment, som också är det som Babbitt tydligast utvecklade, även om han inte alltid fullt insåg och erkände de insatser som romantikens tänkare gjort på detta område. Slutligen, och inte minst viktigt, finner vi naturligtvis bland dessa delsanningar själva historicismen, eller den distinkta form av historicism som Leander och Ryn försvarar. Mycket av detta ingår också för Leander som bestämningar av begreppet högre romantik.

Allt detta förenas således med försvaret för den objektiva och, ytterst, transcendenta moraliska ordning som inte bara den klassiska naturrättstraditionen bygger på eller i många fall helt enkelt är ett uttryck för, utan som också den allmänna etiska dualism och förståelse av den högre viljan och “the inner check” förutsätter.

Den mest fullständiga eller åtminstone den slutgiltigt formulerade föreningen dels av den kritiska analysen av romantiken och rationalismen å ena sidan och den affirmativa analysen av dessa modernitetens delsanninar å den andra, dels av hela denna negativa och positiva modernitetsanalys och dess resultat å ena sidan och den klassiska och kristna traditionens moraliska ordning och etiska dualism å den andra, återfinns i Will, Imagination and Reason. Det är där vi finner den filosofiska grundläggningen av den värdecentrerade historicismen som sådan, i sig.

I Ryns tidigare verk, Democracy and the Ethical Life (1978), finns allt detta – eller åtminstone mycket av det – också närvarande, men inte utförligt och separat framställt. Fokus och tyngdpunkten ligger här i stället på en av de grundläggande distinktionerna i denna övergripande historiska och filosofiska analys, nämligen den som är mest omedelbart relevant för den politisk-filosofiska tillämpningen och förståelsen av demokratin: den mer allmänna åtskillnaden mellan den etiska dualismen och den framför allt rousseauanska monismen och dess ovan antydda vidare lägre-romantiska följder. Denna specifika tillämpning av den värdecentrerade historicismens filosofi är primärt Ryns egen, inte Leanders. Och till den hör också inordningen, eller åtminstone viljan till inordning, av denna åskådning i den amerikanska konservativa intellektuella rörelsen sådan den växte fram efter andra världskriget, efter Babbitt, ett projekt som helt är Ryns eget.

Med detta inlägg vill jag inleda en diskussion av denna Ryns statsvetenskapliga tillämpning, och har därför inlett med att anföra en av Ryns illustrationer av distinktionen mellan den av den högre romantiken accepterade, i Ryns mening dualistiska moralen och den lägre romantiken. Exempel kunde också ha givits på rationalismens motsatsställning till denna dualism. Givetvis är även denna motsatsställning relevant för den politiska tillämpningen. Men den utförliga analysen inte bara av förnuftet i dess högre och lägre former, utan även av andra aspekter av den fördjupade förståelsen av den etiska dualismen, som the inner check, viljan och fantasin, återfinns inte i Democracy and the Ethical Life, dels kanske därför att de i sig kräver en utförlig separat framställning, dels därför att denna fullständiga framställning inte är nödvändig för denna boks syfte. En detaljerad analys av Rousseau har i den uppfattats som tillräcklig.

Tillsammans presenterar dessa båda grundläggande böcker stora och centrala stycken – om än förvisso inte alla – av vad som kan försvaras i termer av den alternativa moderniteten. Democracy and the Ethical Life framställer de allmänna etiska men också de politiska och samhällsvetenskapliga momenten av dessa stycken, under det att Will, Imagination and Reason innehåller det mer helhetliga och samtidigt i snävare mening humanistisk-filosofiska. Men det är viktigt att komma ihåg att den åskådning som framställs i det förra verket är en delaspekt och tillämpning av just den mer omfattande som beskrivs och förklaras i det senare. Ryn utvecklar alltså i Democracy and the Ethical Life i avsevärd självständighet från Leander och delvis i anknytning till den amerikanska intellektuella konservatismen den samhälleliga och politiska filosofin. Men denna bygger på den helhetliga värdecentrerade historicismen och är att betrakta som en organisk tillämpning eller rentav en del av denna.

1-5     Chicago, 1966   

2  3  4  5