Category: Politics

Leo Müller: Tatort Zürich

Einblicke in die Schattenwelt der internationalen Finanzkriminalität

Ullstein, 2007     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

An der Zürcher Bahnhofstraße wird ein Drittel des Weltprivatvermögens verwaltet. In seiner Reportage deckt Leo Müller die geheimen Geschäfte und Machenschaften prominenter Geldtouristen auf und erklärt, wie das System von der mächtigen Kundschaft geschützt wird. Beim Ausflug in die Welt des modernen Corporate Crime begegnet man nicht nur gewieften Gehilfen in Geldhäusern und Anwaltskanzleien mit ihren raffinierten Steuertricks, sondern auch machtlosen Strafverfolgern – und bekannten Gestalten…

Pressestimmen:

“Der Wirtschaftsjournalist Leo Müller, der früher für den Stern arbeitete und heute für das Schweizer Wirtschaftsblatt Cash schreibt, hat sich viel vorgenommen und bewältigt sein Mammutprogramm mit handwerklichem und erzählerischem Geschick. Die juristischen und technischen Passagen sind knapp und verständlich, die Schilderungen der zahlreichen Affären mit einer Fülle von Details gespickt. Vor allem aber beschreibt Müller die dunkle Seite von Alpenkapitalismus und Bankgheimnis ohne den penetrant anklagenden Unterton vieler anderer Autoren.”  Manager Magazin

“… bietet sein Buch Tatort Zürich genügend Stoff zum Staunen oder zur Empörung – je nach Gemütslage…Dass Banker Schlitzohren sein können – dafür liefert Müller krimigerecht servierte Beispiele, die oft so aktuell sind, dass sie von den Beteiligten noch immer als schwebendes Verfahren behandelt werden…Spannend wird das Werk dort, wo Schlüsse gezogen werden. Einer lautet, dass das mitunter nicht ganz sauberer System der Schweizer Finanzindustrie nur deswegen läuft wie geschmiert, weil es genügend Potentaten auf der Welt gibt, die daran ein Interesse haben.”  Handelsblatt

“In dem Buch Tatort Zürich deckt Wirtschaftsjournalist Leo Müller die geheimen Geschäfte prominenter Geldtouristen auf, entlarvt die Machenschaften korrupter Finanzjongleure und schildert die Ohnmacht der Justiz.”  Die Welt

“Der Banker gibt den Komplizen der Räuber: Leo Müller hat ein hochmoralisches Buch geschrieben.”  Financial Times Deutschland

“Locker, jedoch präzise formuliert, mit einem mitunter leicht ironischen Unterton, liest sich Müllers Insiderreport wie ein Kriminalroman.”  Rheinischer Merkur

“Spannend und gut verständlich beschreibt Müller zahlreiche Fälle von Finanzkriminalität der jüngeren Vergangenheit…Das Buch des ehemaligen Stern- und heutigen Cash-Reporters liest sich gut und lebt vom Talent des Autors, Situationen detailliert zu beschreiben.”  Facts

“Leo Müller, eine Koryphäe des investigativen Journalismus, hat sich auf die Spur des Geldes gemacht. Mit viel Biss, Witz und feiner Ironie erzählt er von großen Skandalen und skizziert die Methoden korrupter Manager und Finanzjongleure. In großen Fallreportagen legt er lebendig und kenntnisreich dar, wie das Schweizer Finanzsystem funktioniert. Gespickt mit amüsanten Anekdoten, berichtet er vom Versagen der Justiz, dem Entstehen einer neuen privaten Anti-Geldwäsche-Industrie und den neuen Ausweichquartieren der Geldwäscher. Das Buch ist ausgestattet mit einem hilfreichen Glossar zu den Tricks und Kniffen im Corporate Crime.”  Der Treckbote

“Müller zeigt in seinem Buch, daß die kriminelle Energie in der Wirtschaftswelt größer ist, als brave Bürger denken.”  Süddeutsche Zeitung

“Leo Müller…demonstriert in diesem Buch…wie man höchst komplexe Themen ohne Substanz gefährdende Vereinfachung spannend vermitteln kann. Ein umfangreicher Anmerkungsapparat läßt die immense Energie und Fantasie des Rechercheurs erahnen… Seine Reportagen sind präzise erzählte, mit Anekdoten, Slice of (High) life-Techniken und feiner Ironie veredelte, investigative Storys, die durch handwerkliche und schreiberische Qualitäten beeindrucken.”  Message

Über den Autor:

Leo Müller hat als Reporter (WDR, Stern-TV, Stern) seit Anfang der neunziger Jahre zahlreiche politische Affären und Wirtschaftsskandale begleitet. Seit vier Jahren schreibt er bei der Schweizer Wirtschaftszeitung CASH über Finanz- und Wirtschaftskriminalität. Seine Recherchen wurden international beachtet. Leo Müller lebt in Zürich.

John Gray: False Dawn

The Delusions of Global Capitalism

Granta Books, 2009 (1998)     Amazon.co.uk

Book Description, 1st ed.:

This is an analysis of an important issue facing the world in the 1990s, whose outcome will determine the kind of world in which children will grow up in. John Gray argues that societies and peoples all over the world are being forced to participate in an experiment in liberal social engineering. The new world order created by the fall of communism has given birth to its own utopian delusion: the idea that only the complete freeing of the market in all areas of human life, from global trade to private health, can deliver prosperity and stability. This dogma, energetically promoted by institutions, such as the World Bank, the IMF and the US Government, would have people believe that only the most radically libertarian version of capitalism can work. Anglo-American capitalism, as perfected Thatcher and Reagan, is seen as the only possible model for the coming century. In Gray’s view, this cult of the unfettered free market will result, in most countries, in a mixture of anarchy and squalor on the one hand, and concentrated wealth and irresponsibility on the other. By ignoring the peculiarities of different cultures, the global utopians will dissolve the very networks that made the civilization possible in the first place.
2000 ed.:
Powerful and prophetic challenge to globalization from a former partisan of the New Right. Hailed by Kirkus Reviews as both “a convincing analysis of an international economy” and a “powerful challenge to economic orthodoxy,” False Dawn shows that the attempt to impose the Anglo-American-style free market on the world will create a disaster, possibly on the scale of Soviet communism. Even America, the supposed flagship of the new civilization, risks moral and social disintegration as it loses ground to other cultures that have never forgotten that the market works best when it is embedded in society. John Gray, well known in the 1980s as an important conservative political thinker, whose writings were relied upon by Margaret Thatcher and the New Right in Britain, has concluded that the conservative agenda is no longer viable. In his examination of the ripple effects of the economic turmoil in Russia and Asia on our collective future, Gray provides one of the most passionate polemics against the utopia of the free market since Carlyle and Marx.
Amazon.com Review:
Back when Margaret Thatcher was prime minister of Great Britain, John Gray was an influential conservative thinker, whose writings helped influence the revitalization of the laissez-faire market in that country. Now, as free-market champions seek to make over the (mostly) postcommunist world in their own image, Gray has experienced a moment of apostasy. False Dawn argues that, far from bringing about economic paradise, global capitalism, left unchecked, “could well destroy liberal civilization.” Gray is careful to distinguish “global capitalism” from “globalization,” which he identifies as a broader tendency encompassing “the increasing interconnection of economic and cultural life in distant parts of the world.” That societies around the world are coming into closer contact with each other is inevitable; that they will have to do so in a free market, particularly one largely shaped by Anglo-American economic values, is not. In fact, Gray says, pointing to the recent economic crises in Asia and Russia, such a model will not bring societies together, but may well tear them apart. “A worldwide free market,” he warns, “is no more self-regulating than the national free markets of the past…Unless it is reformed radically, the world economy risks falling apart in a replay, at once tragic and farcical, of the trade wars, competitive devaluations, economic collapses and political upheavals of the 1930s.”
Booklist Review (2000 ed.):
Gray’s “false dawn” is an allusion to what he sees as the failures of global capitalism. He finds his evidence in the economic collapse of Asia, Russia, and Mexico, but also in the “social disintegration” of the U.S. The “breakdown” of the American family, crime and mass incarceration, and growing disparities in income can all be traced to the global free market and the unregulated growth of trade and transnational corporations. Gray is now professor of European thought at the London School of Economics, but he was also an early influence on Margaret Thatcher and a New Right polemicist. Like those of a small but vocal and growing number of conservatives in the U.S., Gray’s arguments are flavored by populism and nationalism. False Dawn was published last spring in Britain, and it stirred a flurry of criticism. Gray has not changed the text in this edition but has added a final, lengthy chapter that addresses many of the arguments that were targeted in the first. – David Rouse
Reviews:
“The central message is that we are going to hell in a handcart, as free markets rip up established communities. The idea of a world of liberal democratic and prosperous states on the American model is, he argues, a fantasy…Gray is right.”  Andrew Marr, Independent
“This book is teeming with arguments and ideas…it is hard to put down, and economic liberals would do well to test their ideas against it.’  Economist
“We needed a powerful challenge to the simple-minded advocates of globalization. Now we have one. A compelling, important and original book.”  Will Hutton
False Dawn is a powerful analysis of the deepening instability of global capitalism. It should be read by all whom are concerned about the future of the world economy.”  George Soros
“A convincing analysis of an international economy headed for disaster…Listening to this powerful challenge to economic orthodoxy could improve human prospects.”  Kirkus Reviews
“A worthwhile book talks to you. A really worthwhile one invites you to talk back. It won’t take you many pages to enter into a dialogue with False Dawn.”  Bloomberg
“Gray is surely one of Britain’s leading public intellectuals…[his] economic theory…offers a useful reminder that the global economy need not look the same everywhere.”  The Wall Street Journal

“[Gray’s] new book argues – actually, thunders – that the global economic system is immoral, inequitable, unworkable, and unstable…He recognizes that the movement toward free markets, goods and ideas is not a naturally occurring process but rather a political project that rests on American power.”  The New York Times Book Review

About the Author:
John Gray is [emeritus] Professor of European Thought at the London School of Economics. He is a regular contributor to the Guardian and the Times Literary Supplement and the author of over a dozen books, including Heresies and the bestselling Straw Dogs. False Dawn has been translated into fourteen languages.

Fallet Assange och maktens korrupta nationalism

DNs Peter Wolodarski klagar idag över att WikiLeaks’ grundare ”gör vad han kan för att svartmåla den svenska rättsstaten”.  ”Ända sedan Julian Assange hamnade i klammeri med rättvisan”, skriver han, ”har Wikileaks bedrivit en systematisk smutskastning av den svenska rättsstaten. Organisationens konto på Twitter, som har 1,6 miljoner följare globalt, har använts till att gång på gång framställa Sverige i usel dager.”

Wolodarski är liksom nästan alla andra svenska journalister och politiker kränkt å Sveriges vägnar. Han anser sig med fullständig säkerhet veta att Assange har fel. ”Propaganda”, skriver han, ”är obehagligt men har effekt. Upprepar man ett falskt påstående tillräckligt många gånger kommer vissa människor att tro på det.”

Hur är det möjligt att inta denna tvärsäkra ståndpunkt i ljuset av alla de fakta som redovisas exempelvis i den australiska dokumentär och de artiklar jag länkat till i tidigare inlägg och som härrör från och bekräftas av en lång rad trovärdiga svenska och utländska källor? Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel? Varför anser de det värt att ta denna risk? Vad är detta för liberalism?

Engagemanget för de kvinnor som påstår sig ha våldtagits är inte en tillräcklig motivation. Formuleringarna framstår som anmärkningsvärt kategoriska inte minst när Wolodarski samtidigt ägnar huvuddelen av sin artikel åt att själv framlyfta problematiska fenomen i dagens svenska rättsstat. ”Dessvärre ger svenska företrädare [Assange] ammunition”, heter det rentav.

Carl-Henning Wijkmark är en av ytterst få internationellt kända svenska seriösa romanförfattare och europeiska kulturpersonligheter, orienterad inte minst mot Frankrike och Tyskland (den tyska Wikipedia-artikeln om honom är signifikativt nog utförligare än den svenska). Jag delar inte alla hans övertygelser, men mycket i hans författarskap är briljant. Wijkmark är en genuin intellektuell som trots sin ofta mycket skarpt, ja hårt formulerade liberalism sällan förfaller till floskulös, dogmatiskt inskränkt slutenhet inför andra intellektuella traditioner, utan exempelvis kunde medverka vid ett av de möten med Tage Lindbom på 90-talet som jag beskrivit i ett inlägg här för några år sedan. Inte minst hans allmänna uppfattning om vårt förhållande till Europa tillhör det jag gärna tagit fasta på i de konversationer jag haft med honom sedan dess.

Wijkmarks allmänna politiska övertygelser befinner sig ofta inte långt från Wolodarskis. Jan Myrdal förkastade honom en gång som en ”respektabel borgerlig författare”, när han försvarade Göran Rosenbergs Moderna Tider mot kritiken mot – som jag minns det – dess förment dubiösa finansiering. Myrdals kritik här hade väl ingen större tyngd. Men även om den kunde omformuleras och generaliseras till att gälla en typ av problematisk och otillräcklig liberalism som undviker även andra obekväma frågor än de Myrdal brinner för, är detta knappast hållbart. Wijkmark har nämligen verkligen på ett djärvt sätt många gånger under en lång karriär tagit upp frågor som är högst kontroversiella i den svenska offentligheten. Och det gäller inte bara hans kritik av den dominerande svenska kultursynen och kulturpolitiken utifrån den uppfriskande “subversiva klassicism” jag flera gånger hört honom försvara.

Inte bara Wolodarskis och DNs utan nästan hela det svenska politiska och mediala etablissemangets reaktion på fallet Assange röjer en avgörande skillnad mellan det och den genuine, erfarne, välmeriterade och i kraft av allt detta självständige intellektuelle Wijkmark. Mina tankar har de senaste dagarna som så många gånger förr gått till hans formuleringar om den självgoda, nationalistiska svenska ”ensamheten”, som återfinns i en av essäerna publicerade i samlingen Samtiden bakom oss från 2005. Den är en fråga om kultur, om fördomar, om isolering från Europas folk, om ”ett kvardröjande arv från Erlanderepoken, från kriget och ännu längre tillbaka. Det välfärds- och modernitetschauvinistiska folkhemmet betraktade Kontinentaleuropa som efterblivet och reaktionärt, de styrande drog sig inte heller för att spela på gamla antikatolska stämningar och på stoltheten över vår etniska uniformitet. Men särskilt var det det materiella och tekniska försprånget som ansågs ointagligt. ’Sverige är ett framstående land och behöver inte hämta något utifrån’, är en vanlig inställning.”

Wijkmark ger ett besvärande exempel på att inte ens det tekniska försprånget var så ointagligt som man ville tro, och fortsätter: ”En följd av den mentala isoleringen är en oförmåga att – med eller utan främmande hjälp – se oss själva utifrån och självkritiskt genomlysa vårt samhälle och dess många myter om egen förträfflighet, framför allt på  utrikespolitikens, rättssäkerhetens och social- och sjukvårdens områden. Den svenska modellen ligger till stora delar i spillror, genom globaliseringens tryck men också genom egen förskyllan. Ändå har vi behållit en stark nationell självtillräcklighet, men till priset av en grundläggande förljugenhet; de offentliga lögnerna står som spön i backen och förgiftar atmosfären. ’Vad är det ni har för er i Sverige?’ är en fråga jag ofta får i utlandet. Vapenhandel med skurkstater, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Anna Lindh-mordet – i alla dessa traumatiska fall har man försökt mörklägga den politiska bakgrunden, som utländska tidningsläsare fått veta mer om än vi…Den här trafiken över huvudet på medborgarna hade varit omöjlig utan de ensamma svenskarnas inlärda okunnighet om omvärlden och utan samhällets monolitiska struktur, där maktdelning i stort sett saknas; när skandaler hotar utreder de ansvariga sig själva och varandra och finner allt i sin ordning. I särskilt svåra fall som dem jag nämnde står massmedia till tjänst med krishantering åt makthavarna.”

Wijkmark går vidare med en historisk analys av hur det kunnat bli så här, och hänvisar bl.a. till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Den brukar vara uppskattad i vissa delar av borgerligheten. Men idag tjuter såvitt jag hittills sett även dessa mer liberalkonservativa delar med ulvarna. I bästa fall tiger de.

Det är beklämmande. Ja, det är tragiskt att kritiken mot Sverige i fallet Assange nästan uteslutande kommer från utlandet (och verkligen inte bara från WikiLeaks), att så ytterst få svenska politiker och politiska kommentatorer avviker från den hatiska hetskonsensus som snabbt byggts upp. Inte minst har den byggts upp inom den vänster – socialistisk, socialliberal, feministisk –  som snabbt glömde all kritik mot USA när Obama och Hillary Clinton tog över efter Bush, trots att den amerikanska utrikespolitiken förblev oförändrad. Samma vänster vars hat mot Bush var bottenlöst när han för tio år sedan angrep Irak kräver idag otåligt samma intervention mot Assad.

Jag vet dock att Wolodarski ifrågasatt Obamas fortsatta krig i Afghanistan. Kanske motsätter han sig också direkta interventioner i Syrien och Iran. Och huvuddelen av hans artikel ägnas alltså en kritik av det svenska rättsväsendet och den svenska politiska makten i hög grad i Wijkmarks anda.  Men samma artikels förhastade och förmätna ställningstagande i fallet Assange framstår icke desto mindre som ett uttryck för samma unkna, slutna och korrupta nationalism hos makten i Sverige som Wijkmark så klarsynt avslöjar. Jag har aldrig varit någon större beundrare av just Assange och WikiLeaks. Jag har tidigare aldrig själv lyft fram dem. Det finns flera andra viktiga ”whistleblowers”  som jag föredragit att ta upp. Men till och med om Assange faktiskt är eller kan vara skyldig till det han under så uppenbart skumma former anklagas för – och jag håller detta för ytterst osannolikt – är den svenska reaktionen sjuk och komprometterande för Sverige i sin skrämmande ensidighet och hätska intensitet.

Som sagt håller jag inte med Wijkmark om allt; även i de här citerade styckena finns från mitt perspektiv ett och annat tillägg, en och annan nyansering att göra. Men i stora drag delar jag hans kritik, och jag anser den vara av central betydelse för Sverige idag. Bristen på självkritik, myten om den egna förträffligheten, självtillräckligheten, förljugenheten, de offentliga lögnerna som står som spön i backen och förgiftar atmosfären, mörkläggningen, trafiken över medborgarnas huvuden, den monolitiska maktstrukturen, frånvaron av maktdelning, utredandet av varandra, massmedias krishantering åt makten – allt detta är sant, och i högsta grad tillämpbart på det aktuella fallet. Det numera så högljutt antinationella politiska och mediala etablissemanget uppvisar i verkligheten, och ännu en gång, en ytterst problematisk form av nationalism.

Detta är uppenbart en av de former av nationalism som på intet sätt erbjuder något acceptabelt alternativ till de problematiska sidorna av dagens globalisering. Men som Wijkmark själv påminner i den citerade essän: Nationell självkritik är en patriotisk plikt.

More on Assange

John Pilger, in an article in the New Statesman entitled ‘The Pursuit of Julian Assange is an Assault on Freedom and a Mockery of Journalism’, published today in Swedish translation by Fria Tider, mentions the historic significance of the British government’s threat to invade the Ecuadorean embassy and seize Assange. It is not perfectly clear that a threat could properly be considered to have been made.
What would be of historic significance, it seems to me, is if, before diplomatic relations were legally severed etc., the British police actually did invade the building of the embassy, and only the many Assange supporters witnessing and livestreaming the attempt in the middle of the night prevented them from actually entering the embassy and seizing him. That, as I understand it, is what Assange himself said happened. Why is there not more discussion about this?
Everything else in Pilger’s article seems to me accurate or plausible.
Fria Tider also continues to publish essential articles on the case in English, explaining some of what mainly British and American conservative critics of Assange and defenders of his Swedish enemies fail to understand:
(Thanks also to Ewa C. who first drew my attention to Pilger’s article by posting it on fb a couple of days ago.)

Ron Unz on Alexander Cockburn

The publisher of The American Conservative on the editor of CounterPunch:

Buckley’s Unlikely Heir: Remembering Alexander Cockburn (1941-2012)

“I first encountered the writing of Alexander Cockburn in the early 1990s on the op-ed pages of the Wall Street Journal, where he served as a regular columnist. Given that Alex was one of the premier radical-left journalists of our era, this highlights the unique background of the man.”  Read more

I didn’t know about Cockburn’s scepticism with regard to global warming. Nor do I know what is the truth about global warming. What is certain, however, and what in my view has legitimized scepticism with regard to some of the measures taken or planned, is the exploitation of the issue – and other environmental issues – by the dubious kind of globalists for their purpose of much more comprehensive centralized control.