Olle Bengtsson

På den trevliga och höginformativa kanal om Sovjetunionen, driven av personer uppvuxna där, från vilken Kjölstad delade det viktiga avsnittet om Stalinerans arkitektur, finns också ett om den efterföljande modernistiska perioden under Chrusjtjov, med fokus på dess bostadsområden. Även dessa framstår på det hela taget som ursprungligen mycket attraktiva:

“In the shadow of the Cold War, Soviet urban planners created something remarkable – cities designed not just for efficiency, but for human connection. While the West embraced sprawling suburbs and car dependency, the USSR developed a revolutionary approach to urban living that, despite its flaws, solved problems we still struggle with today.

This video explores how Soviet microdistricts created walkable, community-centered neighborhoods where everything from schools to clinics was within a 15-minute walk. We’ll reveal how standardized housing construction achieved the impossible – building entire apartment blocks in just days while providing homes for millions of families emerging from postwar devastation.

Discover:

– The truth about how Soviet children had more freedom than American kids today

– Why these ‘concrete boxes’ fostered stronger communities than modern luxury developments

– How architects built entire apartment buildings in just 57 hours – a feat still impressive today

– What happened when urban planners prioritized human needs over profit margins

– The hidden wisdom in these ‘dreary’ Soviet neighborhoods that could transform our cities

What if the solution to our modern urban crisis has been hiding behind the Iron Curtain all along? In our increasingly disconnected world, perhaps it’s time to reconsider this approach – not to replicate it exactly, but to find a balance between community connection and personal comfort.”

Man får en utmärt förståelse av de goda idéer som låg till grund också för detta slags byggnation. Den starka kommunionistiska orienteringen ger den en sant human prägel, inte minst i jämförelse med den isolerande och opersonliga amerikanska kapitalistindividualismens samtida typ av förorter, som pekas på som dess motsats.

Man inser hur mycket mer värdekonservativ Sovjetunionen i några avseenden var även här, inom ramen för det modernistiska formspråket. En nyskapande traditionalistisk samhälls- och lokalgemenskap befrämjades under modernitetens villkor.

En del av ideologin känns igen från våra s.k. ABC-städer, och man vill gärna försöka tänka sig hur både dessa och miljonprogrammets områden (de senare i stället för att rivas, som vissa socialdemokrater tycks vilja) skulle kunna räddas och förnyas i linje med den utmärkta sovjetiska planering som här beskrivs.

Men det kräver förstås att den amerikanska, virtuella internät- och AI-baserade surrogatsocialiteten begränsas hos nya generationers yngre genom en kraftfull konservativ kulturförnyelse med tillhörande politiskt ledarskap. Här krävs mycket nytt, på kvalificerad humanistisk filosofi baserat kreativt tänkande i den postliberala framtidens avancerade samhällsplanering.

Kjölstad delar en kort dokumentär om den sovjetiska arkitekturen, som beskriver den i relation till samhällets förnyade uppbyggnad och försvarar Stalinerans distinkta bidrag.

“When you think of Soviet architecture, you probably imagine gray concrete blocks. But hidden among them are the magnificent Stalinkas – Stalin-era buildings with soaring 4-meter ceilings, ornate facades, and classical design elements that still command premium prices today. These architectural masterpieces tell a story of power, prestige, and a dramatically different vision for Soviet cities. Discover the untold story of Soviet architecture’s golden age – from luxurious nomenclature apartments for the elite to modest workers’ housing, and why these buildings remain the most coveted real estate in Moscow, St. Petersburg, and across former Soviet cities nearly 70 years later. In this video, you’ll learn:

– The fascinating history behind Stalin’s architectural vision

– Three distinct types of Stalinkas and who lived in them

– How the Soviet housing hierarchy determined your address

– The story of Stalin’s Seven Sisters skyscrapers

– Why Khrushchev abruptly ended this era of architectural grandeur

– How these buildings compare to modern construction standards

– From the demolition of the Cathedral of Christ the Savior for the never-built Palace of Soviets to the 1955 decree that changed Soviet cities forever, this is the complete story of an architectural era that was meant to last centuries – and did [sic].

Timestamps:

0:00 Introduction 0:44 Pre-Revolutionary Russia 1:55 Post-Revolutionary Mass Compaction 3:53 The Beginning of the Stalinkas Era 4:39 Workers’ Stalinkas 5:25 Standard Stalinkas 6:21 Nomenclature Stalinkas 7:22 The Seven Sisters 10:44 Eliminating Excesses in Design and Construction”

Vad är det vi ser här? Vi ser exempelvis hur nybyggnationen inte uttryckte ett helt jämlikt samhälle, att “kommunismen” (jag vill oftast använda citationstecken här eftersom den vanliga västerländska användningen av termen kan vara missvisande – kommunismen var ju för Lenin en partibeteckning och ett teoretiskt begrepp inom marxismen, inte en vokabel för det samhällssystem som förverkligats) ingalunda, som Lindbom hävdade, var ett uttryck för den sekulära nödvändigheten att uppnå total “likhet” mellan alla människor för att Människorikets medborgare skulle kunna dyrka sig själva eller Människan som sådan som det högsta.

Inte bara Stalin utan även Lenin avfärdade sådan jämhet som nonsens, även om viktiga åtgärder för övervinnande av de stora motsatserna mellan de historiskt föråldrade samhällsklasserna förvisso vidtogs inte minst på utbildningens område.

Var då den nya stratifieringen orättvis och orättfärdig, ett förtryck i nya former? Utan tvekan framstår kontrollen och styrningen av bostadsallokeringen för oss som helt oacceptabel, liksom naturligtvis den tidiga “masskompaktionen”. Men vad man måste konstatera är att stratifieringen var just ny, att den var en annan. Hierarkins topp utgjordes inte längre av adeln (дворянство) eller borgerliga kapitalister, som båda blivit alltmer styrda av västeuropeiska investeringsintressen. Och i vad gäller stilen måste man fråga sig om konstruktivismen och modernismen helt borde bestämt all stadsplanering, med bostäder som dessutom var lika för alla (som dessutom hade lika inkomster)? Var sådan likjämhet vad folket önskade? Hade den varit rättvis? Hade den varit visrätt?

Avståndet mellan de högre och de lägre strata blev också mindre, och den sociala rörligheten mellan dem större. Man måste se till det faktum att den nya ordningen både eftersträvade och uppnådde stora förbättringar för de fattigaste arbetarna och bönderna. Även de erhöll under “kommunismen” – socialismen, kommunionismen, konservatismen – mycket bättre bostäder: om fortfarande ganska små, dock större och långt mer moderna och hygieniska än vad de tidigare haft, och såvitt jag förstår ibland i byggnader i samma nyskapande traditionalistiska arkitektoniska stil som de större och mer monumentala nya.

Det har visat sig att utrymmet för och orienteringen i enlighet med de överordnade värdena, bl.a. den egentliga kulturtraditionens, blir allt mindre under kapitalismen i dess senare utvecklingsfaser. Vad vi ser i Kjölstads film, liksom i dagens Kina, är åtminstone att socialismens eller kommunionismens konservatism har större principiella möjligheter att i nyskapande traditionalistisk anda vända en social, moralisk, kulturell och andlig nedgång av fatalt slag (kulminerande i en ny nihilistisk världskrigsvilja).

Excesser förekom förvisso i Sovjetunionen. Monumentaliteten var inte sällan alltför överdimensionerat tung. I Kjölstads dokumentär är i synnerhet den planerade “åttonde systern” med den ofantliga Leninstatyn på toppen (inte minst just alla dessa gigantiska statyer, skulpturer och monument med socialistiska hjältar är från mitt perspektiv problematiska i sitt groteska profanhumanistiska illusionsmakeri, eller illusionsuttryck – här träffar Lindboms och många andras kritiska analys verkligen rätt) ett bra exempel. Men detta var bara ett av förslagen: Chechulin presenterade ett åtminstone mycket bättre annat. Och åtskilligt var som dokumentären visar av mindre, mer klassisk-humanistiskt format.

Heller är det inte så att ingen plats borde funnits för konstruktivismen och modernismen. De var oundvikliga uttryck för det nya historiska och samhälleliga förändringsskedet, när mycket i den existerande kulturen naturligt knippades med den ruttnande gamla socioekonomiska ordningen med dess massfattigdom, svält och katastrofkrig. De producerade också arkitektur av bestående värde och historisk betydelse: förvisso var det verkligen en “ny civilisation”, en dramatiskt förnyad civilisation, som man sökte skapa.

Många frågor återstår givetvis i bedömningen av Sovjetunionen i det här behandlade avseendet. Men att det idag är främst den väl länge av det mer eller mindre kriminella och västkopplade ryska oligarkskiktet, som utplundrade Sovjetunionen, i stor utsträckning ledda nya ryska bourgeoisien som bor i Stalinerans nydyra finaste våningar är entydigt en tragisk ironi.