Irving Kristol: Neoconservatism – The Autobiography of an Idea

Selected Essays 1949-1995

The Free Press, 1995     Amazon.com

From Front and Back Flaps:

KristolNeoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.

Kristol was un unlikely candidate for the mantle of conservative leader. Schooled in radical socialism as a student at City College in the 1930s, Irving Kristol was soon disillusioned with the Left and thereafter rose swiftly to become an intellectual bulwark of the anticommuist movement. But he was much more than just an ideological foe of the Soviet Union. As an active editor and publisher, as well as a prolific writer in his own right, Kristol was instrumental in moving a generation of intellectuals to the conservative cause, and through them countless others.

Neoconservatism is the most comprehensive selection of Kristol’s influential writings on politics and economics, as well as the best of his now-famous essays on society, religion, culture, literature, education, and – above all – the ‘values’ issues that have come to define the neoconservative critique of contemporary life.

In the post-Cold War era, Kristol remains one of America’s most prescient and important social critics. No narrow political partisan, Kristol champions pragmatic solutions to social problems while never straying from a deep grounding in ethics and religion. Whether addressing academic topics, crafting political strategy, or expounding on economics in the pages of The Wall Street Journal, Kristol writes with forceful clarity and ease; those who bemoan the disappearance of America’s “public intellectuals” need look no further than this vital collection.

These essays provide an unparalleled insight into the 50-year development of Kristol’s social and political ideas, from an uneasy socialism tempered with religious orthodoxy, to a vigilant optimism about the future of the American experiment. Those already familiar with Kristol’s work will especially enjoy the new autobiographical essay that introduces this volume; it is sprinkled with personal recollections about such luminaries as Lionel Trilling, Leo Strauss, Saul Bellow, Sidney Hook, Daniel Patrick Moynihan, and historian Gertrude Himmelfarb (who is also Mrs. Kristol). Those relatively new to Kristol’s writings will be treated to some of the most lucid, insightful, entertaining, and intellectually challenging essays of our time.

Back Cover:

Praise for Irving Kristol

“Irving Kristol has been a friend for many years. He also happens to be one of America’s most impressive – and most important – social critics and intellectuals. To the unconvinced, I would simply say: read this superb collection. It will provide you with all the evidence you need.”  William J. Bennett, author of The Book of Virtues

“The Neoconservative episode was a brief and shining moment in American history, and here is its primary narrative. It is also a record of the questions by which Irving provoked us to think in a new way; and he changes ur forever. His luminous autobiographical chapter alone is worth the price of the book.”  Michael Novak, 1994 Templeton Laureate; George Frederick Jewett Chair in Religion and Public Policy, American Enterprise Institute

“Irving Kristol is a world-class intellect – one of the seminal thinkers of our time – and he is also a thoroughly admirable human being. Both these characteristics come through in this book, making it a pleasure for the mind and soul.”  Dick Cheney, former U.S. Defense Secretary

“Irving Kristol, the distinguished author and official godfather of the Neoconservative movement, has worked tirelessly for nearly half a century to promote conservative principles and to adapt them to our time. Now, in Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, he has brought his most influential articles together into a single volume. These essays reveal the evolution of his thinking, and the penetrating intelligence, wisdom, and courage of the writer himself. In a time when the word “intellectual” has been cheapened by misuse, Irving Kristol is the genuine article.”  William E. Simon, former U.S. Treasury Secretary; President, John M. Olin Foundation

Irving Kristol, Wikipedia

JOB’s Comment:

The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.

8 Responses to “Irving Kristol: Neoconservatism – The Autobiography of an Idea”


  1. 1 gautic01 May 29, 2013 at 1:48 pm

    “The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.”

    Undertecknad har uppmärksammat ovanstående kommentar om en av neokoservatismens största personligheter i USA. När det gäller amerikansk konservatism är det viktigt att identifiera de olika huvudfårorna. Intercollegiate Studies Institute (ISI), en av ledande konservativa ideologiska centra har ägnat identifieringen av huvudfårorna ett väsentligt arbete. Enligt ISI är det libertarianism, traditionalism (el. paleokonservatism), antikommunism och neokonservatism. Särskilt när det gäller neokonservatism spelade antikommunismen en väsentlig roll. Två antikommunister med kommunistisk bakgrund spelade enligt ISI en väsentlig roll för den konservativa rörelsen, Whittaker Chambers och Frank Meyer:

    “ISI highlights the leading thinkers and camps of the postwar conservative revival, which many have argued is the single most significant political and intellectual development of the last half of the twentieth century. Here you will encounter the various founding wings of the conservative movement – libertarians, traditionalists, anticommunists, neoconservatives – as well as some of their leading exponents: Friedrich Hayek, Russell Kirk, Whittaker Chambers, and Irving Kristol. Some of the videos and short readings discuss ‘fusionism,’ the effort to reconcile philosophical disagreements among the movement’s different wings to beat back the threats of statism at home and communism abroad. Fusionism was the brainchild of Frank Meyer, one of the leading editorialists at William F. Buckley Jr.’s National Review, the definitive voice for intellectual conservatism for decades.

    Conservatism gained political power under Ronald Reagan in the 1980s, but soon it entered a new phase. Anticommunism had long been the glue that held together the conservative movement. When the Iron Curtain fell and the common enemy disappeared, a predictable ‘de-fusion’ occurred. Organizations that could speak for each camp had matured, and a new star in the conservative constellation – the Religious Right – had emerged with its own priorities. The philosophical divisions among the various factions became more pronounced. Now, in the age of Obama, thoughtful conservatives are wondering whether a ‘new fusionism’ is necessary – or possible.”

    Det förvånar mig ofta hur paleokonservativa negligerar den kanske viktigaste konservativa fåran i USA, antikommunismen. Som konservativ i Sverige har min övertygelse i stor utsträckning formats av antikommunismen och givetvis med påverkan från USA. Under perioden 1963 till 1989 var jag mycket engagerad i det antikommunistiska arbetet i Sverige. Det fanns en uttalad borgerlig antikommunism under det kalla kriget i Sverige. Det existerade också en socialdemokratisk antikommunism, som framför allt var inriktad på kamp mot kommunisterna inom fackföreningsrörelsen. Nästan lika mycket tid ägnades dock åt att bekämpa den borgerliga antikommunismen. De förtalskampanjer som utgick från (s) har bidragit till att den svenska borgerliga antikommunismen inte fått det erkännande efter Sovjetunionens kollaps som den förtjänat. Samtidigt är det viktigt att ha i minnet att antikommunismen både i USA och i Sverige var av mycket stor betydelse. Detta kommenteras av ISI med ”Anticommunism had long been the glue that held together the conservative movement (in the United States).”

    gautic01

    • 2 Jan Olof Bengtsson May 29, 2013 at 4:12 pm

      ISIs indelning är bra, och motsvarar ju Nashs i The Conservative Intellectual Movement in America, med undantag för neokonservatismen som denne (i första upplagan) ännu inte tydligt kunde urskilja som en separat huvudströmning.

      Tycker du att även jag negligerar antikommunismen? Vad jag säger här är att trotskismen var en huvudsaklig drivkraft i den amerikanska antikommunismen. D.v.s. trotskismen – och vissa av dess “liberala” sympatisörer – sökte använda USA i kampen mot Trotskijs huvudmotståndaren, Stalin, den stalinistiska utvecklingen av Sovjetunionen, kommunismen som definierad och kontrollerad av stalinismen. Denna antikommunism var naturligvis oäkta såtillvida som trotskisterna av strategiska skäl godtog mycket av den allmänna antikommunistiska politiken utan att själva uppge trotskismen, d.v.s. vad de stod för var fortfarande bara en alternativ kommunism. Trotskister kunde bli “antikommunister” även utan att överge trotskismen – även om många, mer eller mindre trovärdigt, förvisso gjorde det.

      Naturligtvis fanns utöver trotskismen också andra huvudsakliga drivkrafter och gestalter i den amerikanska antikommunismen – och inte bara McCarthy. Utan tvekan fanns också en egentlig, konservativ antikommunism. Frank Meyer har jag själv åberopat i min serie om person och differentiering i kategorin Personalism, dock utan att dela hans allmänna fusionistiska ståndpunkt. Denna antikommunism förtjänar erkännande, liksom den svenska borgerliga.

      Varför undertecknar du “gautic01”? Alla vet ju inte vem det är.

  2. 3 gautic01 June 2, 2013 at 9:11 am

    Har ett problem med påståendet att trotskismen var den huvudsakliga drivkraften i den amerikanska antikommunismen. Månne hävdar du också att det var den huvudsakliga drivkraften i europeisk antikommunism? Eller är det bara USA som gäller?

    För att få litet mer kött på benen har jag konsulterat bland annat Francis H. Marlos utmärkta bok “Planning Reagan’s War – Conservative Strategists and America’s Cold War Victory” från 2012. I ett av bokens kapitel går Marlo genom de åsikter och konservativa från det kalla krigets tidigare dagar som påverkade Reagans befrielsepolitik under det kalla kriget. En av dessa konservativa var Professor Robert Strausz-Hupé. Den i Österrike födde i USA verksamme strategen hävdade vikten av användande av styrka mot en revolutionär fiende:

    “He cautioned that to abjure the use of force under all circumstances except self-defense in a contest with a revolutionary power is a fateful decision” since the most effective deterrent to revolution is the willingness to use superior power”.

    Konservativa antikommunister i USA hävdade under det kalla kriget att den strategiska användningen av USA:s omfattande ekonomiska styrka för att nå breda politiska mål ofta glömdes bort av den andra sidan i amerikansk politik, dvs. demokraterna och anti-antikommunisterna.

    Bristen på vilja från vänstern i USA att använda politisk krigföring mot Sovjetunionen kritiserades ofta av antikommunisterna. Några citat ur Marlos bok återges nedan:

    “By engaging in vigorous public diplomacy, conservatives argued that the West could not only prevent further Soviet gains in the Third World, but could greatly weaken the cohesion of the Soviet bloc and, ultimately, undermine the stability of the Soviet state” (s. 115). Med politisk krigföring avsågs bland annat en ökad användning av Radio Free Europe och Radio Liberty, Voice of America och USIA.

    En slutsats Marlo drar är att “the Reagan administration’s use of the tools of statecraft closely mirrored the thinking of conservative Cold War grand strategists. The administration’s emphasis on achieving Western military superiority, in use of economic warfare, its approach to the international political struggle against the Soviets, and its support for covert action reflects over thirty years of conservative thought aimed at delivering a Western victory in the Cold War.”

    Nu undrar man kanske vad som är trotskistiskt i detta? För att kunna svara på denna fråga skulle man kanske behöva se litet närmare på trotskistisk ideologi. Ett relativt nytt trotskistiskt uttalande är nedanstående hämtat från det Socialistiska partiet, det svenska medlemspartiet i Fjärde internationalen, grundad 1938:

    “Socialistiska Partiets perspektiv är av det revolutionära slaget. Vi vill avskaffa kapitalismens fåtalsmakt där kortsiktig vinst för en liten minoritet går före allt annat. Vi arbetar för införandet av ett samhälle där storföretag, banker och naturresurser ska ägas gemensamt och skötas demokratiskt.
    Vi kallar denna inriktning inte bara för socialistisk utan använder beteckningen ekosocialistisk för att understryka att det nya samhället ska bryta med kapitalismens rovdrift på naturen och istället bygga på en långsiktig hållbarhet. För att uppnå detta måste socialismen grundas på demokratisk och jämlik självförvaltning, Historien har sedan länge dömt ut alla former av stalinism som en grotesk och totalitär återvändsgränd.”

    Har denna syn på världen någon likhet med amerikansk konservativ antikommunism som den tog sig uttryck i den strategi som tillämpades av president Reagan under 1980-talet?

    gautic01

    • 4 Jan Olof Bengtsson June 2, 2013 at 10:38 am

      Mitt förtydligande av min poäng var naturligtvis fortfarande mycket kort, allmänt, ja svepande formulerat, och jag preciserar gärna ytterligare genom att svara på dina nya frågor. Men i så fall vill jag att du först svarar på den fråga jag ställde: Varför undertecknar du “gautic01”? Alla vet ju inte vem det är, och det är ju dumt.

  3. 5 gautic01 June 4, 2013 at 5:13 pm

    Tja, Din fråga förtjänar väl ett svar. Erfarenheten har gjort att jag är försiktig då det gäller att framföra åsikter på nätet. Vem som helst kan läsa vad som skrivs. Varför är det dumt att alla inte vet vem en skribent är? Inom författarvärlden har det alltid varit en viktig tryckfrihetsmässig princip att kunna skriva under pseudonym. Det synes mig som om pseudonymer är särskilt viktiga på nätet.

    gautic01

    • 6 Jan Olof Bengtsson June 4, 2013 at 6:04 pm

      Vilken erfarenhet har gjort dig försiktig med detta? Vem som helst kan läsa vad som skrivs även i tryck, om än inte med samma lätthet. Att pseudonymer ”synes dig” särskilt viktiga på nätet är, tycker jag, ett innehållsligt otillfredsställande svar. Varför synes det dig så?

      Det finns utan tvekan fall där det inte är dumt att alla inte vet vem ”en skribent” är, och jag har inga invändningar mot tryckfrihetsförordningens kapitel om rätt till anonymitet.

      Vad jag skrev var att det var dumt att alla inte vet vem “det“, gautic01, är, d.v.s. vem du är.

      Jag har i en lång rad inlägg i denna blogg kritiserat vad som kallats ”anonymitetskulturen” på nätet (gå till Contents-sidan och rulla ned till Politics). Mina argument kan sammanfattas på följande sätt:

      1) Anonymiteten, fastän befogad i vissa fall, och förvisso kanske i många fall i dag, innebär i sig en impersonaliserad och reducerad form av kommunikation, och bör därför normalt undvikas eller minimeras.

      2) På nätet har den i stället blivit den normala ”kulturen”, vilket gör att inte bara många utan de flesta automatiskt och utan eftertanke anpassar sig till den enbart därför att de skriver på nätet – även sådana som inte har några som helst verkliga skäl att göra det.

      3) Denna allmänna kultur gör att de missbruk och överträdelser anonymitetens ansvarslöshet alltid inbjuder till får en oacceptabel omfattning och försämrar och ibland helt förstör den debatt den tekniskt överlägsna nätkommunikationen möjliggör.

      Se också Comments-sidan.

  4. 7 gautic01 June 5, 2013 at 7:19 am

    Vill bara konstatera att vi har olika åsikter om pseudonymer. En av orsakerna till detta kan vara att jag under det kalla kriget hade erfarenheten som antikommunist av att vara åsiktsregistrerad. Risken att jag missbrukar min pseudonym är därtill liten. Om jag skriver under eget namn föreligger dock faran av personliga angrepp av icke önskvärt slag.

    Väntar med intresse på handfasta bevis för att amerikansk konservativ antikommunism som huvudsakliga inflytande hade trotskismen. Detta påstående flyter obestyrkt omkring i paleokonservativa kretsar.

    gautic 01

    • 8 Jan Olof Bengtsson June 5, 2013 at 10:48 am

      Efter mitt senaste svar ovan, där jag liksom i mina tidigare blogginlägg i denna debatt som jag hänvisade till förklarar att jag accepterar anonymitetens legitimitet i vissa fall, är jag rädd att din formulering att ”vi har olika åsikter om pseudonymer” betyder att du inte delar min kritik av anonymitetskulturen. I så fall är formuleringen utan tvekan riktig. Att jag tar upp frågan om din anonymitet beror på denna allmänna kritik av anonymitetskulturen som jag uttryckt under flera år, och det praktiska motstånd jag under denna tid gjort mot den genom att inte anpassa mig till den.

      I ditt fall gäller naturligtvis inte att du missbrukar anonymiteten eller att jag befarar att du kommer att göra det. Missbruk är en av flera delar av anonymitetskulturens fenomen, en av flera delar som gör att jag kritiserar den som helhet. Även när den upprätthålls av sådana som inte själva missbrukar anonymiteten, befrämjas missbruket indirekt av själva upprätthållandet.

      Vad jag ifrågasätter i ditt fall är i stället givetvis om du har några verkliga skäl att använda den avpersonaliserade och reducerade form av kommunikation som det innebär att skriva under pseudonym. Du skriver nu att en av orsakerna till din ”olika åsikt” om pseudonymer ”kan” vara att du blev åsiktsregistrerad som antikommunist, och att ”faran” av ”personliga angrepp av icke önskvärt slag” föreligger om du skriver under eget namn.

      Det är möjligt att det även i Sverige var traumatiskt att vara åsiktsregistrerad som antikommunist under det kalla kriget. Men hur kan detta trauma bestå idag? Vilka personliga angrepp av icke önskvärt slag riskerar du idag genom att under eget namn kritisera kommunismen och berömma antikommunismen? Är det överhuvudtaget kontroversiellt? För att inte tala om att skriva om den relativt begränsade historiska frågan om trotskismens förhållande till den amerikanska antikommunismen. Hur ska den svenska borgerliga antikommunismen få det erkännande du tycker den förtjänar, om dess representanter döljer sig bakom pseudonymer?

      Om ”faran” av de personliga angreppen verkligen föreligger, och dessa verkligen är så farliga som du tycks mena, varför finner vi då en ”gautic01” på många andra håll på nätet, inte minst i en för alla läsare av denna blogg välkänd annan, delvis liknande blogg – en “gautic01” som för inte länge sedan skrivit kommentarer om samma, liknande eller angränsande ämnen och ibland utöver denna pseudonym anger vad som ser ut att vara ett verkligt namn, och dessutom har länkat till vad som förefaller vara en icke-pseudonym blogg tillhörande personen med detta namn, som också gjort sig känd som författare till flera böcker i dessa ämnen? På alla dessa ställen gäller ju det du anförde som en förklaring till att du är “försiktig då det gäller att framföra åsikter på nätet”, nämligen att “vem som helst kan läsa vad som skrivs”.

      Döljer sig en annan person bakom denna ”gautic01”, och har du, utan kännedom om denne skribent med identiska åsikter och hans användande av denna pseudonym, bara råkat använda samma, eller använt samma av något annat skäl? Det finns en teoretisk möjlighet att det förhåller sig så, men jag tror det är osannolikt. Och om du är samma person, varför byter du inte pseudonym om du först nu plötsligt upptäckt faran för angrepp?

      Detta är tillräckligt för att jag inte ska kunna godta ditt argument. Jag menar allvar med kritiken av anonymitetskulturen, som varit ett huvudtema i denna blogg. Den är enligt mig ett stort problem. Det vore inkonsekvent och orättvist att acceptera din anonymitet när jag avvisar eller är restriktiv med dialog med andra icke-missbrukande anonyma kommentatorer som framför långt mer politiskt inkorrekta åsikter och därmed har betydligt starkare skäl att vara anonyma än du.

      Återigen: vad jag skrev var att trotskismen var ”en” huvudsaklig drivkraft (”a” main driving force), och – i mitt första svar till dig – att det utöver den naturligtvis fanns också andra huvudsakliga drivkrafter. Men jag förtydligar gärna ytterligare vad jag menar i ett personligt svar till dig om du ställer dina frågor i eget namn.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi