Olle Bengtsson

Man kunde stundom förut vid läsningen av Strindbergs arbeten känna sig uppkallad till allvarlig strid mot hans brutala blasfemier och manad att uppvisa det ihåliga och tarvliga i hela den anspråksfulla och hätska framställningen; saken var så mycket mera nödvändig, som många organ med en besynnerlig hänförelse tog hans parti.

Förhållandet är nu  i viss mån ett annat. Hans senaste arbete ‘Fadern’ röjer en desorganisation i den poetiska fantasin, och man intages vid genomläsningen av detta stycke visserligen av ovilja men kanske än mera av vemod. Där framträder nog såsom ofta förut den sällsamma föreställningen, att man kan bli en stor “verklighetsskildrare” endast genom att använda råa uttryck eller omnämna saker som den allra vanligaste anständighet förtiger; där framträder jämväl det bittra kvinnohat, vilket långt mer än Strindbergs många hädelser mot den kristna religionen och mot sedligheten – hädelser mot vilka de s.k. frisinnade organen haft föga, stundom intet att invända – omstämt dagsopinionen till hans nackdel. Detta kvinnohat är också lika oresonligt som obehagligt, och man pinas därav så mycket mer, som även i detta avseende författaren tycks göra anspråk på att paradoxalitet skulle vara detsamma som genialitet.

Men oaktat allt detta blir den känsla, som Strindbergs ‘Fadern’ uppväcker, snarare beklagande än harm, och detta beror kanske mest därpå, att denna skapelse förråder – vanmakt, vanmakten i en sjuklig inbillning, vanmakten i en på allt positivt så gott som utblottad åskådning. Då emellertid Strindbergs övriga arbeten av mig brukat omnämnas – något som åter berott på litteraturgranskarens skyldighet att redogöra för saker, som på något sätt väckt uppseende, och att lämna en så vitt möjligt fullständig översikt över samtidslitteraturens vitt skilda företeelser – så må några ord i största korthet ägnas även hans sista, besynnerliga alster.

Förhållandet mellan ryttmästaren och hans hustru är icke det bästa. Hon synes vara honom överlägsen i viljekraft, hon tyranniserar honom och ådagalägger därvid en kyla och ett lugn, som står i stark motsats till hans uppbrusning och svaghet. Ryttmästaren är en lärd naturforskare och är sysselsatt med ett arbete, som skall bliva epokgörande; men hustrun, som tycker att hans bokräkningar blir för stora samt för övrigt vant sig att betrakta alla hans förehavanden som dåraktiga, kontramanderar i hemlighet hans bokrekvisitioner. Det oupphörliga gnatet, de små chikanerna i hemmet tär på hans lynne, gör honom nervös, lockar honom till överilningar och stör hans inre jämvikt på ett sätt som slutligen kan bli och blir betänkligt för hans annars rediga förstånd.

Just detta resultat synes vara avsett av hans fru, vilken mot honom är rent av fientlig och gärna vill få honom ställd under förmyndare, avlägsnad från familjen samt helst insatt på ett dårhus. Hur hennes ovilja mot sin man kunnat nå en sådan höjd, därom svävar man emellertid i ovisshet; anledningarna till all denna överlagda förföljelse är okända, och hela skildringen gör därför ett intryck av djup osannolikhet. Hela teckningen av ryttmästaren är också nästan löjlig; han borde enligt författarens avsikt väcka en viss sympati, men han förefaller oss som en kruka, och vi kan ej värja oss från ett medömkande löje, då vi hör honom för sin gamla amma beklaga sig över sin frus obeskedlighet. Frun å sin sida förtalar systematiskt sin man; hon har i hela orten utspritt ryktet om hans sinnesförvirring och försöker genom hela sitt förfaringssätt mot honom till den grad reta honom, att ryktet måtte kunna bli sanning. Hon intalar husläkaren, att mannen är på väg att bli rubbad, hon beljuger honom, sprider löje över honom, men alltid på det listiga sätt, att hon ej låter sig ertappas med osanningar eller, om så sker, påstår, att man hört galet och att hon sagt något helt annat.

Mest avskyvärd och vidrig är hon, då hon, kort sedan doktorn bett henne att med anledning av mannens nervositet och själsoro vara försiktig samt undvika allt, som kunde plåga hans misstänksamma och retliga lynne, framkastar en antydning att hon varit honom otrogen och att dottern i huset ej är hans barn. Därmed har hon tänt en outsläcklig brand i den stackars Otellos sinne, han går och grubblar över dessa antydningar, vilka för övrigt måhända ej var ogrundade, och nu är han på god väg till sinnesrubbning, till mental otillräknelighet. Det var just dit hon ville komma. Med sin vanliga lögnaktighet berättar hon sedan för läkaren, att hennes stackars man alldeles av sig själv kommit på dessa olycksaliga funderingar; förhållandet är tvärtom, att hon just själv väckt dem till liv. Ryttmästaren behärskas nu av denna enda fixa idé och blir under dess inflytande vild, häftig och nyckfull; hans vredesutbrott anses nu som indicier på vansinne, man narrar honom att ikläda sig tvångströja o.s.v. Lyckligtvis får han ett slaganfall och befriar därmed såväl sig som läsaren från vidare obehag; dessförinnan har han dock hunnit utbrista i följande vackra utrop, vari författaren samlat hela sin vrede mot fruntimmerna: “Tvi vare dig, satans kvinna, och förbannelse över ditt kön!”

Boken innehåller en mängd råheter; vi bryr oss ej om att anföra dem. Ett och annat drag har nog natursanning, och Lauras system av nödlögner saknar visst ej motsvarighet hos en del kvinnor; likaså är Lauras förmåga att ge små skarpa nålstyng eller tala verkliga “dolkar” en egenskap, som nog återfinnes hos åtskilliga av Evas döttrar. Ty kvinnan är lika litet som mannen någon ängel; hon är icke av naturen idealisk och behöver lika väl som mannen förädlas, renas, helgas. Men icke är hon heller den sammanfattning av elakthet och lögn, till vilken herr Strindberg vill göra henne. För övrigt borde dessa båda, för varandra oumbärliga följeslagare på den betydelsefulla vandringen genom livet kunna företaga sig något bättre än detta oupphörliga litterära gräl, vilket för övrigt nu fått den fördelning, att herr Strindberg utmålar kvinnor som odjur, våra dussinförfattarinnor åter utmålar alla män som lastbara bovar och alla fruntimmer som oskuldsfulla martyrer.

1887. Språkligt lätt moderniserad.