Jag gillar både flaggan och hymnen som Nigel Farage alltid sagt att han inte vill ha. Jag är inte säker på att EU måste rivas ned i grunden och att det inte finns några som helst strukturer som vi kan behålla för det nödvändiga, nya, alternativa Europasamarbetet. Jag finner de allmänt Europakritiska, populistisk-nationalistiska stämningar som en dag som denna följer med glädjen över framgången för motståndet mot EU problematiska. Jag ställer mig frågande inför UKIP:s, och för den delen även franska Front Nationals, “nationalistiska” preferens för massinvandring från sina egna gamla kolonier framför arbetskraftsinvandring från övriga Europa, även om förvisso också den senare kan vara problematisk.
Men Storbritanniens roll i EU blev inte den man hoppades på. I stället för att bromsa de mest problematiska, ohistoriska, abstrakt-rationalistiska och byråkratiska centraliseringssträvandena, kom man i lika hög grad att stödja unionens konsolidering som ett atlanticistiskt, med USA:s och NATO:s alltmer förfelade politik nära förbundet projekt – som ett blott tillfälligt steg mot en alltmer totalitär “liberal demokratis” världsregering. När landet lämnar EU innebär det därför inte den förlust för balanserande och decentererande krafter som man tidigare skulle ha kunnat tro.
Men i någon mån innebär det ändå en sådan förlust. Redan från början tänkte sig några i den hårda och mest problematiska kärnan av EU:s grundare och tillskyndare att Storbritannien skulle stå utanför, att de överhuvudtaget inte skulle vara med. En av dem var Churchill. EU var ett sätt att kontrollera kontinenten, och den redan då i mycket problematiska typen av amerikanska intressen var långt mer avgörande än många sanna européer och konservativa Europavänner förstod. Risken finns nu att man under fortsatt fransk och tysk (eller vad man ska kalla det) ledning kommer uppfatta sig som fri från det huvudsakliga hindret för att gå vidare på den aggressiva “federalistiska” konsolideringens väg.
Förhoppningsvis blir det inte så. Förhoppningsvis blir Brexit i stället en signal för fortsatt opposition, ja för igångsättandet av den nödvändiga nedmonteringen och rekonstruktionen eller, om den fortsätter dröja, för fler utträden. Nigel Farages starka kritiska röst var pådrivande trots att den inte talade för ett alternativt samarbete utan bara mot det nuvarande. Hans enda mål var att unionen helt enkelt skulle “försvinna”, som han uttryckte det några dagar före omröstningen. Men givetvis var hans kritik en hjälp även för dem som bara önskade ett grundligt reformarbete. När utträdet genomförs kommer den inte längre höras i Europaparlamentet.
Resultatet i den brittiska omröstningen är ett mäktigt slag mot de pseudo- och i verkligheten antieuropeiska försvararna av unionen. Det är också en stor framgång för hela EFDD-gruppen, där SD:s Peter “Nalle” Lundgren såvitt jag förstår gjort en stor insats i kampanjen, inbjuden av Farage. Det säger mycket om Nalles förmåga och popularitet. Men utan UKIP kommer väl denna grupp inte kunna bestå, med den italienska femstjärnerörelsen som enda stora parti. Ett av de positiva resultaten av Brexit borde därför kunna bli att återstoden av EFDD äntligen går samman med ENF-gruppen, Front Nationals, FPÖ:s, Vlaams Belangs och numera även delvis Alternative für Deutschlands grupp, på det sätt jag förespråkade i en lång rad inlägg i samband med Europaparlamentsvalet för två år sedan.
I denna grupp ligger tonvikten i högre grad än inom EFDD, och i direkt motsats till UKIP, på det alternativa Europasamarbete som efter Storbritanniens sorti blir mer nödvändigt än någonsin att förbereda. När EU kollapsar måste något mer och något annat än bara en mångfald av nationalismer ta över. Dessa nationalismer förblir otillräckliga i en historisk situation som i så hög grad skiljer sig från den där de en gång växte fram. Den sanna Europatanken måste räddas, vidareutvecklas och fördjupas i en tid när hoten och problemen i så stor utsträckning är av nytt och för alla gemensamt slag – och dessutom större och allvarligare än någonsin.
Jan Olof Bengtsson 
“Ett av de positiva resultaten av Brexit borde därför kunna bli att återstoden av EFDD äntligen går samman med ENF-gruppen, Front Nationals, FPÖ:s, Vlaams Belangs och numera även delvis Alternative für Deutschlands grupp, på det sätt jag förespråkade i en lång rad inlägg i samband med Europaparlamentsvalet för två år sedan.”
Vad får dig att tro det? Samma situation gäller ju ECR-gruppen som lär stå betydligt närmare den politiska profil och image man önskar. Troligtvis kommer resterna av ECR och EFFD gå ihop, i alla fall för SD:s partiledning del (samarbete med Dansk Folkeparti) kommer man nog sträva efter det. Är min analys.
Ja, det är riktigt. Det ligger helt i linje med partiets radikalisering, dess rörelse bort från social-, national-, värde- och kulturkonservatismen. Vad jag menar är inte nödvändigtvis så mycket att jag TROR att ett samgående med ENF borde kunna bli ett resultat av Brexit, som att jag TYCKER att det borde kunna det. Jag passar s.a.s. på att än en gång – kort – argumentera för det. Två frågor dock: Vill ECR ta med SD? Och kommer tillräckligt av dem återstå när Storbritannien/Tories utträder?
Man ska dock inte luras att hänga med i sekterismen á la Karlsson m. fl; det finns flera partier i ECR som är sina länders bästa och dess medlemmar från Polen, Lettland m. m. skulle säkert vara lika “kontroversiella” i Sverige om inte mer om någon visste vad de stod för. Skillnaden mellan de tre grupperna (ECR, EFDD och ENF) är mest kosmetisk: Front National, Vlaams Belang etc. har sämre rykte om sig i media i väst, medans få ens vet namnen på de nationalkonservativa partierna i Östeuropa. Skillnaden mellan Dansk Folkeparti och Front National (för att inte tala om PVV) är också mycket mindre än man kan tro och definitivt mindre än mot andra partier i respektive länder – särskilt om man ser till väljarna och varför de röstar på dessa partier. Alla partierna blandar konservativa och klassiskt liberala influenser (Marine Le Pens vurm för den franska enhetsstaten, revolutionens ideal etc).
Helst skulle enligt min mening ECR, EFDD och ENF vara tillsammans istället för att försöka få poäng hos etablissemanget genom att vara mer “rumsren” än den andra.
OK, ECR är en stor grupp, de klarar sig kanske utan Tories, till skillnad från EFDD utan UKIP. Och jag är medveten om att många av de andra partierna är bättre än Tories, även om också DF från mitt perspektiv rört sig åt fel håll. Så länge Tories är med känns de mindre som en grupp som “försöker få poäng” hos etablissemanget än som etablissemanget självt. Men förhoppningsvis blir situationen en annan om Storbritannien/Tories försvinner, även om det känns som om det är en bit kvar också till den punkt där återstoden av ECR skulle kunna förena sig med ENF. För återstoden av EFDD kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga hinder kvar – och det borde det egentligen inte gjort för två år sedan heller.