Jan Olof Bengtsson

Trumpregimen har lett till en kris för den amerikanska s.k. paleokonservatismen.

Tidskriften Chronicles gick tidigare alltid längst i motståndet mot neokonservatismen, krigsinterventionismen och imperialismen i allmänhet, om än ej förstådd helt i leninistisk mening, även om t.o.m. inslag av ett slags allmänt leninistisk inflytande stundom ibland kunde sägas skönjas i paleokonservatismens teoribildning.

Men genom att alltför starkt ha bundit upp sig till Trump, efter de linjer även jag i någon utsträckning sympatiserade med och halvhjärtat kunde stödja åtminstone mot Hillary Clinton och de andra republikanska presidentkandidaterna 2016, ja när man med Paul Gottfried t.o.m. i viss mån kunde tro på utvecklingen av en meningsfull, större alternativhöger, har tidskriften den senaste tiden tyvärr havererat.

Det alltför starka fasthållandet vid trumpismen, trots att dess oförmåga att upprätthålla och genomdriva den lovande linjen från 2016 års kampanj var på flera områden tydligt redan under den första presidentperioden. Och detta generella fastklamrande har fortsatt under det tragiska år som gått av den andra, och på ett sätt som, med Gaza, Iran, Venezuela, Grönland och den nakna makt- och våldspolitik som nu släppt alla de gamla förespeglingarna – både neocons’ och den liberala vänsterns – av demokratistisk humanitarianism, drivits in absurdum och lett till en kollaps.

Många av paleokonservatismens ledande figurer har givetvis förkastat detta övergivande av det mesta av det som var det viktiga och värdefulla i den, och besvikelsen är stor. Man orkar knappt ge exempel; den interventionistiska omsvängning som man smugglat in bakom vad som ska se ut som en oförändrad paleokonservativ argumentation är alltför deprimerande. Den som är intresserad kan själv lätt gå in och läsa artiklarna ‘Why the International Left is Silent on Iran’, ‘The Maduro Operation Revealed Trump the Realist’, ‘A Return to the Only “Rule-Based International Order”: National Interest’, ‘Trump Avoids Neocon Pitfalls in Venezuela’, ‘Don’t Let the Neocons Turn Venezuela Into a “Democracy” Project’, ‘Maduro’s Fall Could Save Lives in America’, ‘Trump’s Biggest Challenge with Venezuela is Domestic’, ‘The Trump Doctrine’, ‘In Defense of Pax Trumpiana’, ‘A Solid National Security Strategy’ och ‘How Trump Changed America’. Och ta del av läsarreaktionerna i kommentarfälten (även i sociala media).

The American Conservative, det andra och större paleokonservativa huvudorganet som tidigare vacklade betydligt oftare än Chronicles i de för mig avgörande frågorna (inte minst fatalt genom avskedandet av Mellanösternanalytikern Daniel Larison), har förvisso fortsatt göra det även under Trumperan. Men intressant nog är det nu faktiskt där som fortfarande en och annan lysande, för paleokonservatismen när den varit som bäst alltfort representativ artikel publiceras.

Exempel på sådana, som till skillnad från de senaste månadernas Chronicles behandlar Trumps centrala katastrofområden som just sådana, är Hunter DeRensis’ Zionism Is Not an American Principle, Jennifer Kavanaghs Trump’s Backyard Imperialism Won’t Work, och nu senast Naman Habtoms (en tidigare gästforskare vid Försvarshögskolan i Stockholm, knuten till Quincy Institute) Opposing Greenland’s Annexation should be about Sovereignty, not Saving NATO.

En del mindre paleokonservativa nättidskrifter som fasthåller vid den klassiska och definierande, icke-interventionistiska paleokonservativa linjen finns också. Men att Chronicles kunnat avvika på det sätt som nu skett markerar dock entydigt en paleokonservatismens kris. Ja, mer: kanske dess slut. Det är tillräckligt för att i praktiken bevisa det som tidigare alltid stått klart i teorin, nämligen att paleokonservatismen i sig är ideologiskt otillräcklig. Det många hoppades på hos Trump och alternativhögern när de först dök upp är i verkligheten omöjligt inom de ramar de är begränsade till och saknar förmåga att röra sig utöver.

Gottfried skapade en gång den skämtsamma men ingalunda meningslösa termen paleokonservatism. Han har länge varit paleokonservatismens ledande tänkare, och är sedan länge också Chronicles chefredaktör. Och han var ett av Daniel Fribergs två exempel medels vilka han i sin polemik mot mig på Motpol hösten 2021, fortsatt på kloaknivå tillsammans med Christoffer Dulny i dennes rent kuriöst obsoleta althögerpodd Vita Pillret, menade sig kunna visa hur fel jag hade i att det inte fanns någon alternativ höger, vad Friberg nu kallade en “riktig höger”, att den höger han avsåg i verkligheten till så stor del överlappade med den vanliga högern att de tillsammans bildade en större, oacceptabel högerhelhet och högerenhet.

Det är nödvändigt att hela tiden återvända till och vidareutveckla argumentationen i denna centrala debatt, eftersom huvuddelen av den västerländska dissidensen fortfarande tror att den enda framkomliga vägen går genom högern eller en till högern knuten radikalnationalism. Man måste analysera och förklara varför detta är att sitta fast i en illusion. På denna väg kan den “konservativa revolutionen” aldrig bli mer och annat än en enkel s.k. kontrarevolution. De modernitetens förhållanden vi oundvikligen rör oss inom nödvändiggör en helt annan, radikal men naturlig förändring och fortbildning av det förhandenvarande systemets ekonomiska och politiska grunder. Endast genom en sådan egentlig revolution kan de meningsfulla konservativa värdena räddas undan det nuvarande alltmer allsidiga atlantförfallet.

Signifikativt nog förnyade Friberg under Trumps andra valkampanj 2024 sin trumpism. Elon Musk blev hans säkert mest återXade person, t.o.m. före Nick Fuentes – vilket är tillräckligt för att förstå den politik hans form av höger representerar, hur alternativ den är. Om detta är den “riktiga högern” kan man bara betacka sig. Friberg visar, liksom exempelvis Richard Spencer, att den “riktiga högern” är den vanliga högern. På sitt förlag Arktos publicerade han en nästan overkligt bisarr bok om “esoterisk trumpism” av Constantin von Hoffmeister, som om den inte kom från Arktos bara skulle kunna förstås som ren satir över just Arktos. Så här presenterades den:

“Esoteric Trumpism delves into the profound and often unexplored dimensions of Donald Trump’s political journey, presenting it as a pivotal moment in the grand narrative of Western civilization. Through the lens of Oswald Spengler’s cyclical theory of history, the book explores Trump as a Faustian figure, striving against the tide of decline, embodying the spirit of American exceptionalism and the fierce battle for national identity.

Infused with a blend of Lovecraftian mystery and the barbaric glory of Robert E. Howard, Esoteric Trumpism offers a unique, philosophically rich perspective on Trump’s era, blending biblical motifs, apocalyptic imagery, and historical parallels to frame his presidency as a critical turning point in the saga of the West. A scholarly and artistic analysis, styled in a poetic manner, it offers an intriguing exploration of Trump’s unconventional approach to leadership.”

Mer än någonsin, och på det mest konkret allvarliga sätt, är det nu uppenbart att paleokonservatismen måste modifieras, kompletteras, vidareutvecklas och fördjupas. Att den nödvändigt måste bli en post-paleokonservatism. Och att den måste bli det i den mening jag försökt föreslå, om någonting av det som var betydelsefullt i den överhuvudtaget ska kunna räddas och förbli relevant även för Europa.

Daidalos 2025

Förlagets beskrivning:

Efter decennier av nyliberal dominans och i kölvattnet av återkommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser har marxismen åter trätt fram som en gravitationspunkt för den samtida samhällsdebatten. Det växande behovet av verktyg för att förstå och utmana kapitalismens alltmer instabila ordning har drivit fram en global renässans för den marxistiska teorin – även i Sverige, där forskare, intellektuella och aktivister bidrar till dess utveckling.

I “Samtida marxistisk teori” presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, tänkare som har fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern förlorar mark till den inflytelserika koalitionen mellan techmiljardärer och auktoritära ledare, framburna av nykonservativa, antifeministiska och fascistiska rörelser? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman?

Den här boken riktar sig till dem som möter marxistisk teori för första gången men även till dem som vill bredda sin förståelse av vad den kan betyda idag.

Boken redaktörer: Evelina Johansson Wilén är docent i genus­vetenskap vid Örebro universitet. Lotte Schack är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. Carl Wilén är anställd som postdoktor vid Avdelningen för mänskliga rättigheter, Historiska institutionen, Lunds universitet. Johan Örestig Kling är fil.dr i sociologi och arbetar som universitetslektor vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Samtliga redaktörer ingår i redaktionen för den socialistiska kvartalstidskriften Röda rummet.

Följande författarskap presenteras i boken: SAMIR AMIN, KEVIN B.ANDERSON, JAIRUS BANAJI, STEFANIA BARCA, GARGI BHATTACHARYYA, ROBERT BRENNER, MARTHA CAMPBELL, VIVEK CHIBBER, BRETT CHRISTOPHERS, TERRY EAGLETON, SILVIA FEDERICI, NANCY FRASER, RUTH WILSON GILMORE, RAMÓN GROSFOGUEL, DAVID HARVEY, MICHAEL HEINRICH, RAHEL JAEGGI, BOB JESSOP, ANNA G.JÓNASDÓTTIR, DOMENICO LOSURDO, DAVID MCNALLY, ANGELA MCROBBIE, SANDRO MEZZADRA & BRETT NEILSON, CHINA MIÉVILLE, DON MITCHELL, ANTONIO NEGRI, MOISHE POSTONE, KRISTIN ROSS, KOHEI SAITO, ANWAR SHAIKH, BEVERLY J.SILVER, BEVERLY SKEGGS, LISE VOGEL, IMMANUEL WALLERSTEIN, ELLEN MEIKSINS WOOD, ERIK OLIN WRIGHT, SLAVOJ ŽIŽEK

Medverkande skribenter: Johan Alfonsson, Andreas Back, Shabane Barot, Linus Bertilsson, Anuhya Bobba, Morgan Björö, Vanja Carlsson, Carl Cassegård, Nanna Dahler, Anna Engstam, Veronica Flyman, Simon Sirenius Frohlund, Jonas Grahn, Magnus Granberg, Lena Gunnarsson, Emelie Hane-Weijman, Markus Christian Hansen, Erik Hansson, John Hörnquist, Evelina Johansson Wilén, Henrik Jung, Hugo Lundberg, Hedvig Lärka, Michele Masucci, Viktor Mauritz, Mikael Omstedt, Sarah Philipson Isaac, Ella Petrini, Anders Ramsay, Lotte Schack, Ola Sigurdson, Lena Sohl, Daniel Strand, Ludvig Sunnemark, Mikael Svensson, Håkan Thörn, Helena Tolvhed, Andreaz Wasniowski, Carl Wilén, Mathias Wåg, David Zachariah och Johan Örestig Kling

–

Recension av Daniel Ankarloo i Parabol

Utgiven av Jonas De Geer till 90-årsdagen 1999.

Benjamin Roobol från RKP (Revolutionära Konservativa Partiet) talar på deras konferens Konservatism & Revolution i Stockholm i december.

Det är bl.a. på de här områdena som marxismen äger viktiga delsanningar – till skillnad från det strikt filosofiska området, där dess förståelse av materialismen och idealismen är primitiv på ett sätt som gör att dess kvarhållande i dess ursprungliga, icke-reviderade form idag framstår som helt obegripligt, och det helhetliga politiska omfattandet och antagandet av marxismen och de marxistiska partiernas program helt enkelt blir omöjligt. Detta föredrag är fritt från svagheterna på dessa punkter, och berör endast det direkt, egentligt och elementärt konservativa, det som idag här ändå visat sig göra de marxistiska partiernas politik nödvändig och vida överlägsen alla de borgerliga och socialdemokratiska, som bara står för fortsatt atlantkapitalistiskt förfall, förnyad fascism, och krig.

Vad spelar någonting av det borgerligheten sagt under den nyliberala eran för roll, när det bara lett oss mot ett nytt världskrig, långt värre än de tidigare? Redan Lenin hade vid det för Europa katastrofala första världskrigets början konservativt rätt gentemot den urspårande socialdemokratin. En stat måste förändra för att kunna bevara, som Burke insåg. Och nu handlar det om att bevara mänskligheten. Ibland måste förändringarna vara större än dem han själv hade i åtanke, fastän han byggde på stora delar av Britanniens långvariga och blodiga – i jämförelse med den ryska revolutionen i sig – borgerliga revolutions resultat. I en framtid blir nästa postrevolutionära tillstånd historiskt oifrågasättbart på samma sätt och i samma utsträckning som världshistoriens alla större förflutna.

Vad som dock kan diskuteras och problematiseras även på detta marxismens område är den alltmer påträngande frågan bland dem som åtminstone i allmänna drag omfattar den leninistiska förståelsen av imperialismen, nämligen vilken eller vilka stormakter som idag representerar denna. I Sverige framstår RKP här som bättre än senaste upplagan av SKP (Sveriges Konservativa Parti), som, i anslutning till ECA (European Conservative Action), upprätthåller en strikt kålsuparistisk position: Ryssland och Kina är lika mycket imperialister i Lenins mening som USA och Europa. Det är denna grundläggande förståelse som givet den rådande situationen i Mellanöstern och dess centrala betydelse för hela världsläget på problematiskt sätt faller ut i ställningstagandena från samtliga svenska kommunistiska partier, t.o.m. K, ifråga om Iran.

Man märker visserligen bl.a. i detta föredrag i hur hög grad även RKP omfattar detta allmänna synsätt. RCI:s ledare Alan Woods har uttryckt det i alltför förenklad, missvisande form. Inte bara Ryssland utan även Kina är enligt honom helt enkelt bara kapitalistiskt i samma mening och t.o.m. samma grad som väst, och vad följaktligen inte bara Ryssland utan även Kina ägnar sig åt, bl.a. i Afrika, är imperialistisk utsugning av samma slag som västs storkapitalistiska monopol.

Givetvis ska dagens Kina inte idealiseras och romantiseras. Självklart är det i stor utsträckning kapitalistiskt. Utan tvekan försöker även det tillförsäkra sig kontroll över naturresurser o.s.v. på annat håll i världen. Detsamma gäller naturligtvis Ryssland. Och detta är viktigt.

Men exempelvis Mckay och Brar från CPGB-ML har utförligt och detaljerat analyserat denna förståelse med hänsyn till karaktären hos dessa länders respektive borgerligheter och deras faktiska agerande, i jämförelse med västs. Ryssland skiljer sig från västimperialismen i det att en stor del av dess kapitalister inte är nationell – eller långt mindre nationell än västs – utan västkopplad. Och i det att mot den står ett långt mer självständigt politiskt styre, och att bland de många olika krafter som påverkar detta återfinns det näst största partiet i duman, Ryska federationens konservativa parti, som försvarar en del av det väsentliga i det sovjetiska arvet och har varit pådrivande exempelvis i frågan om försvaret av de på gamla industriellt centrala sovjetiska områden belägna Donetsbassängrepublikerna mot den atlantstödda ukrainska regimen.

Om vi tittar på Kina blir den mest uppenbara skillnaden den som beror på eller följer av det av “kinesiska karaktäristika” och integration av kontrollerad “marknadsekonomi” modifierade men ändå kvarhållna marxistisk-leninistisk-maoistiska ideologiska arv som förvaltas av det kinesiska konservativa partiet med dess över 100 miljoner medlemmar. Hur kan de amerikanska neocons’ och Trumps troglodytiska, aggressiva krigspolitik likställas som imperialism med Kinas ständigt vidareutvecklade tänkande och proklamationer rörande fred, global öppenhet och samarbete, civilisationernas enhet-i-mångfald, folkliga kontakter och utbyte o.s.v.?

Även om vi ser till detta som endast retorik eller ideologi handlar det om civilisation contra barbari. För även retoriken och ideologin är i USA:s fall numera barbari. Väst kan bara räddas genom att det slår in på samma civilisationens väg som Kina åtminstone talar om. Och i detta skulle Europa, utifrån vissa av sina egna traditioner, kunna gå i spetsen om det äntligen – eller tills USA genomgår sin nödvändiga konservativa revolution – i tillräcklig utsträckning frigör sig från sina atlantiska band och reparerar eller knyter nya östliga. Gång på gång, och för varje gång allt tydligare, visar idag USA varför detta är nödvändigt.

Även i detta föredrag av Roobol framgår ändå att RKP förstår att kålsuparismen i imperialismfrågan bör modifieras och att, hur problematiskt vi än uppfattar Ryssland som, det primärt är den atlanticistiska imperialismen som måste fokuseras på i dagens globala situation. I tidigare föredrag som jag delat här tar sig denna förståelse än tydligare uttryck, rentav nästan med direkt polemiska formuleringar av den typ som idag är nödvändiga och som vi finner hos RKP:s “stalinistiska” motståndare.

Den svenska antimilitarismen

Multipolariteten är inte i sig något högsta ideal eller något slutligt mål, men den är en akut nödvändighet i den aktuella situation som atlantväst skapat.

By Caitlin Johnstone

I support regime change in the United States. The real kind, not the “new face at the front desk every few years” kind.

I’m all for overthrowing tyrannical power structures, I just think we should start with the worst one.

Why should I support the violent overthrow of the US empire’s enemies while the US empire itself remains standing? Why should I want to help the one power structure that’s terrorizing and destroying nations around the world with the goal of total planetary domination? Why should I facilitate the propaganda campaign of the latest imperial regime change operation by talking about the tyranny and oppressiveness of the Official Bad Guy of the Day when it will do nothing but help the empire expand its global hegemony?

In all these years no one has ever been able to give me a satisfactory answer to these questions. And I have asked them many times, in many different ways.

If I’m at a crowded pub and there’s one guy going around beating people up and taking their wallets, I’m not going to be focused on the character of his victims, I’m going to be paying attention to the most glaring and urgent abuse dynamic in the room. Nobody else is mass murdering, starving and robbing populations around the world like the US and its allies are doing. No other power structure comes anywhere close.

The US power alliance is unquestionably the most destructive and abusive entity in our world, and it also happens to be the power structure under which I live. This gives me a special responsibility to oppose its abuses.

The only reason everything I just said isn’t completely obvious to everyone is because we live in a mind-controlled dystopia where people are aggressively propagandized from birth into believing our rulers are more or less the Good Guys and the nations they target are more or less the Bad Guys. That’s the only reason anyone thinks it makes sense to watch my tirades against US warmongering and go “Hmm and yet you have nothing bad to say about Iran and Russia? You must be getting paid by them!”

Over the years I’ve been accused of being a paid propagandist or secret agent for Russia, China, Iran, Qatar, Hamas, Hezbollah, Venezuela, Syria, Cuba, North Korea, and probably some others I’ve forgotten. People who live in the western empire make these assumptions whenever they see me opposing the latest imperial power grab because they’re so propaganda-addled that they cannot conceive of the possibility of someone standing against the empire’s abuses on principle. Their minds flail around searching for reasons for my behavior, and all they can come up with is that I’m some kind of state operative.

People act like my focusing my criticisms on the western empire is a sign of something malignant and suspicious, but it isn’t. It’s not strange that I focus my criticisms on the western empire, it’s strange that everyone else does not. If we didn’t live in a civilization where our psyches are continually assaulted by a deluge of empire propaganda from every direction, nothing I’m saying here would even need to be explained.

Regime change the United States. Not its fake official elected government: its real government. The oligarchs and government agencies which actually run the thing. Replace its empire managers and empire management institutions with real democracy which gives the American people real authority over the actions of their own government, rather than the fake decoy elections they have now.

Regime change the United States, and regime change all its imperial member states. Australia. The UK. Israel. Canada. The EU. The entire imperial core.

If you have done this and you still want to talk about how mean and bad the Iranian government is, then I might listen to you. Then I might take some interest in what you have to say.

Until then, you’re just one more mindless imperial bootlicker trying to advance the interests of the power structure under which you live.