Några uppdateringar om den globala post-atlantimperialistiska processen:
Mckay & Klarenberg: Victory Day Special
Mckay: The Fragility of Imperialism
Norton: Trump is Uniting the World Against the US
Sachs: Chinese Statecraft and a New World Order
Man kunde lyfta ut särskilt viktiga citat och återge dem i kort text tillsammans med dessa länkar. Det görs antagligen för litet.
Live 1991. From their album Close to the Edge (1972).
Nortons avsnitt om krigsförberedelserna mot Kina som jag nämnde i föregående inlägg.
“The US military is preparing for war on China, and has missile systems in the Philippines aimed at major Chinese cities. Defense Secretary Pete Hegseth says the USA is making ‘Japan into a war-fighting headquarters’. Ben Norton discusses the extremely aggressive policies of Trump, Biden, and beyond.”
Vad de än tror att de håller på med, är detta vad även alla svenska riksdagspartier objektivt bidrar till.
Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.
Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.
Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.
Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.
Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.
Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.
Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.
Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.
Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.
Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.
Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.
Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.
Bruntons första och mest kända bok (1934), som introducerade Ramana Maharshi i väst. På amerikanska förlaget Weiser, ett av dem som fortsatte publicera nya upplagor av hans böcker, under 70-talet parallellt med engelska Rider.
Guénon skrev en kort, övervägande positiv anmälan, som inkluderats i Études sur l’hindouisme (1968). Så här ser den ut i den engelska översättning som kom 2001:
“This account of a journey in India and of meetings with individiuals of very varied character is interesting and agreeable to read, although the tone, especially at the beginning, recalls rather too much the author’s journalistic profession. Contrary to what is too often found in Western works of this kind, accounts of ‘phenomena’ do not take up excessive space. The author assures us, moreover, that this subject does not especially interest him, which is doubtless why he was able to establish contact with certain things of another order despite a ‘critical spirit’ which, carried to such an extent, seems rather incompatible with deep spiritual aspirations. We have here a curious exemple of specifically Western (more exactly, Anglo-Saxon) reactions in the presence of the East, the difficulty of admitting the existence and the value of a ‘non-acting activity’ being especially characteristic in this respect. The author’s resistance, with the resultant struggles and hesitations, last until the day they are finally conquered by the mysterious personage called the ‘Maharishi’. The pages devoted to him are certainly the most remarkable in the book and we cannot dream of summing them up here, but taken in its entirety this work is surely of more value than many more pretentious ones, and it can only contribute to awaking in some readers a sympathy for Eastern spirituality and perhaps among some of them a more profound interest.”
Kritiken rörande den journalistiska tonen är träffande ifråga om Bruntons tidigaste böcker, och skulle av Guénon utvecklas i recensionen av ytterligare en av dessa. Brunton hade förvisso en journalistisk bakgrund. Men han övergick snabbt till en helt annan typ av framställning av de österländska läror han tillägnade sig, en annanhet som med tiden fortsatte accentueras och kulminerade i hans sista böcker och inte minst i de postumt publicerade anteckningsböckerna.
Trots detta kvarstod däremot på visst sätt skillnaden gentemot Guénon i det att han även efter att ha övertygats av Ramana Maharshi faktiskt kvarhöll ett mått av den västerländska “kritiska andan” i åtminstone vissa aspekter. Det är en skillnad som är nära relaterad till distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen i den mening jag givit den. Därför är den av stor betydelse, och jag ska återkomma till den.
Tage Lindboms Sancho Panzas väderkvarnar från 1962 föreligger nu i engelsk översättning under titeln The Windmills of Sancho Panza, ombesörjd av Lindboms son Tomas och verkställd av Oliver Fotros, som också översatte Encountering the Quran och har skrivit en bok om Ivan Aguélis inflytande på Guénon – d.v.s. den traditionalistiska skolans svenska ursprung.
Utgåvan är försedd med en längre inledning av Claes Ryn, liksom med anledning av Russell Kirks bortgång 1994 och som tack för hans utförliga omnämnande av och citat från Lindbom i förordet till sjunde, reviderade upplagan av The Conservative Mind (1986) dennes minne tillägnade The Myth of Democracy (1996). The Tares and the Good Grain, or the Kingdom of Man at the Hour of Reckoning (1983) däremot har en inledning av Roger Du Pasquier, som stod för den franska översättningen av den; Ryn skrev dock i Kirk-grundade University Bookman en recension, som man i ljuset av de nu två föreliggande senare inledningarna med säkerhet kan säga motsvarar den inledning han skulle ha skrivit om han även där fått det uppdraget.
Vad som sker i USA är avgörande, och vårt fokus på detta i Europa och inte minst Sverige är såtillvida nödvändigt.
För antingen kommer det sjunkande atlantsystemet, lett av de outvecklade och inskränkta politiska och finansoligarkiska människotyper och som kommit att helt dominera under den nyliberala eran till slut i ren nihilistisk desperation inleda ett atomvärldskrig, förstöra hela mänsklighetens framtid hellre än acceptera sin egen imperialisms slut.
Eller så kommer en ny, i USA framvuxen, i de “överordnade värdenas” mening konservativ socialistisk eller vad man med Pierre Lerouxs term skulle kunna kalla kommunionistisk rörelse, i samspel med kommande motsvarigheter i Europa och med övriga världen, rädda västerlandet och integrera det i en gemensam mänsklig framtid.
Vår väg måste givetvis vara en europeisk väg. Men denna måste lika självklart ha en universell, ja primärt en universell dimension. I den alternativa och högre form av “globalisering” som det konservativt-socialistiska alternativet möjliggör kommer ju också världens civilisationer och folk att fortsätta närma sig varandra. Historiska egenarter och specifika förhållanden är realiteter som måste beaktas, och som även rymmer distinkta kulturella värden som på nytt sätt och i nya former måste bevaras i en framväxande universalkultur. Men modernitetens utveckling i sig har redan för länge sedan gjort kulturernas skarpa avgränsningar obsoleta.
Våra lokala liv är och måste förbli viktiga. Men tekniken gör att vi redan de facto lever i hela världen, i varje del av världen, med eller t.o.m. utan resor, och det är lätt att tänka sig hur mänsklighetens liv i detta avseende kommer se ut, måste se ut, om 1000 år. Vår strävans riktning måste i centrala avseenden vara internationellt gemensam, och den måste även bli förnyat internationellt organiserad.
De första 50 minuterna av Caleb Maupins senaste liveström är en utmärkt sammanfattning av den politiska situationen från ett amerikanskt perspektiv, och en stark plädering för den vidmakthållna konservativt-socialistiska “innovationismens” linje efter några månader med den nya Trumpadministrationen.
Efter att han började använda betecknigen innovationism i stället för marxism, utvidgande sin kritik av den samtida vänstern, intog han i linje med sin redan definierande “konservativa” och för populistnationalismen i mycket förstående typ av socialism en mer positiv inställning till Trump. Det märks nu att han blivit mycket medveten, smärtsamt medveten, om behovet att nu i högre grad försvara denna inställning, i ljuset av Trumps fortsatt och delvis förstärkt problematiska tendenser på centrala områden. Maupin väger det bra mot det dåliga, och kommer fram till att situationen är något bättre än den skulle varit med Harris. Men verkligen inte – det är uppenbart – så mycket bättre som han hade hoppats. Viktigast, och mer entydigt starkt argumenterat, är dock det genererlla fasthållandet vid och insisterandet på att resorption i den vanliga “vänstern” är utesluten.
Det är nödvändigt att den svenska amerikaniseringen nu vänds till ett uppmärksammande av den rörelse han och hans Center for Political Innovation försöker bygga upp, liksom av de andra närliggande projekt i USA som jag försökt lyfta fram. Maupins allmänna analys och vision ligger, redan i sina allmänna grunddrag, ljusår före samtliga existerande, nu överspelade europeiska politiska och ideologiska lägers, och utgör ett vackert vittnesbörd om den amerikanska energiska och positiva andan när den är som bäst och mest konstruktiv.
De kvarstående ofullständigheterna gäller endast vissa aspekter – historiska, värdemässiga, etiska, metafysiska, andliga – av marxismen när den felaktigt uppfattas som helhetlig åskådning, och förståelsen av den högre-kosmopolitiska universalitet som den rätta orienteringen på dessa områden förutsätter. Men dessa brister kan lätt avhjälpas i den fortsatta internationella utvecklingen av den nya “konservativa” socialismen. Och det är något inte minst vi européer bör kunna bidra med.
Olle Bengtsson 
