Jan Olof Bengtsson

Hos Giordano Bruno framblomstrar den nya, tidigmoderna typen av panteism och gudd oändlighetsimmanens, nu direkt inspirerad av Copernicus. Det är detta Bruno är mest känd för, och det är väl också detta som är det mest betydelsefulla hos honom. Men vi finner flera komplicerande inslag i denna åskådning.

Delvis motsägelsefullt föregriper han inte bara Spinozas monistiska panteism (delarna blott accidenser hos enda oändliga substansen), utan också Leibniz’ pluralism (universum en levande organism, ett sig ständigt utvecklande system av oändliga, harmoniskt interrelaterade, förnimmande, eviga monader, manifesterande det gudda väsendets storhet). Den ena världssjälen synnrar sig på något sätt i den oändligt mångfaldiga manifestationen av monaderna, men förblir ändå i sig den av oss kännbara immanenta manifestationen av monadernas monad, Gud.

Däremot kan vi inte veta något om Gud i den utsträckning han är transcendent. Bruno tänker sig dock en sådan transcendens. Ja, han tänker sig den i platonskt-ideellt präglade logoshypostatiska termer, ja t.o.m. trinitariska sådana, om än i egen variant. Det kanske väsentligaste egna särdraget framställs av Arthur Drews i belysande kontrast mot den trinitariska syn som, som vi sett, återfanns hos vissa tidiga kyrkofäder och som, även när den inte accepterades, inte heller ersatts av något mer filosofiskt eller teologiskt alternativ mer distinkt än exempelvis Thomas’ analogilära.

Det är ett särdrag som verkligen är ägnat att förvåna teister som hyser en alltför enkel uppfattning om panteismen i sig och är benägna att avfärda Bruno utan närmare studium på grundval av en sådan uppfattning. Bruno föregriper i viss mån, trots det yviga coh diffusa i hela hans åskådning, den senare karaktäristiska utvecklingen i det moderna tänkandet utöver panteismen men också genom panteismen, en utveckling vars resultat i vissa avseenden liknar den traditionella kristna teologins ståndpunkter men också skiljer sig från dem inte minst på grund av just den annorlunda vägen fram till dem. Drews skriver:

“Wenn…bis dahin unter dem Einfluss der abstrakt-monistischen Spekulation der Begriff des Gottvaters in der Regel mit dem bestimmungslosen Einen zusammenfiel, während Sohn und Geist die Momente der eigenschaftlichen Bestimmtheit in Gott vertraten; wenn vor allem der göttliche Sohn recht eigentlich Prinzip und Träger der Persönlichkeit war, der Vater dagegen seine Persönlichdeit höchstens als einen nach rückwärts projizierten Abglanz vom göttlichen Sohn erhielt, so kehrt sich dies Verhältnis in Bruno plötzlich um: der Vater erhält das Prädikat der Persönlichkeit, welches dem Sohne genommen wird, der Geist dagegen oder die Weltseele wird ausdrücklich als ein absolut unpersönliches Wesen anerkannt…”. [Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), I, 38.]

Drews går alltså så långt som att hävda att ända till denna tid Fadern sammanfallit med den bestämningslösa ettheten på grund av den abstrakt-monistiska spekulationen. Vad man åtminstone kan säga är väl att en tendens i denna riktning kvardröjt genom denna spekulations kraftfulla fortverkan genom hela medeltiden.

Att det är panteisten Bruno som markerar en förändring på detta område visar hur viktigt det är att närmare förstå panteismen och de logiker som bestämmer dess möjliga utvecklingslinjer. Dess relation till personbegreppet på olika nivåer blir i själva verket centralt i den moderna filosofin, allteftersom detta begrepp fortsätter utvecklas, berikas, förfinas, och p.g.a. den allmänna kulturutvecklingen få allt större betydelse. Vi uppfattar alltifrån början något av den nytida panteismens komplexitet därigenom att vi förstår den möjliga mångfald av olikartade former som kan rymmas mellan den teistiska och den panteistiska tendens som i Bruno förenas i en tänkare. Bruno framstår kanske som personlighetspanteist.

Världssjälen är alltså för Bruno inte den platonska världssjälen, utan den kristna Anden, som antagit den platonska världssjälens opersonliga drag. Men Fadern uppfattas nu i mer markerat personligt-teistiska termer, efter den långa period under vilken den opersonliga tolkningen varit en svårundviklig följd av den spekulativa syntesen med det grekiska tänkandet med dess monistiska tendenser i vad gäller den yttersta principen (och delvis förstås av gränserna för hypostas- och personbegreppens tidiga utveckling).

Men sammanhanget är alltså ett nytt, och öppnar sig både mot den moderna panteismens specifika särdrag, i såväl deras rationalistiska som romantiska varianter, som mot idealismen i vid och allmän mening och därmed också fortfarande andra åskådningar från den förkristna filosofiska traditionen. Den kyrka som måste värja sig mot panteismen, samtidigt som den själv förblivit formad av effekterna av den abstrakt-monistiska spekulationen, kunde inte tolerera honom.

Platonismen och det alltfort dominerande kristna inflytandet gör att den i de olika förnyelserna inom filosofin såväl som det övriga kulturklimatet framväxande individualismen under renässansen, som vi tittat på några uttryck för, ännu inte helt övervältrar i ren profanhumanism. Humanisterna bekämpar nominalisterna och vidareutvecklar den bibliska tanken om det skapande Ordet. Men de vänder sig också mot skolastiken i dess helhet med dess okänslighet för språket, livet och känslan. [Dupré, Passage to Modernity (1993), 102-12.] Ledande humanister som Valla, Agricola, Nizolius och Ramus kritiserar den aristoteliska logikens abstrakta konstruktioner och oförmåga att skänka kunskap om den konkreta verkligheten. Och vad som främst intresserade i den konkreta verkligheten var personlighetens utveckling och den kultiverade stilen.