Jan Olof Bengtsson

Min Facebook-vän Göran Öberg, skattekonsult i Umeå och tidigare en av de drivande krafterna bakom Konservativt Idéforum, har protesterat mot att jag uttryckt invändningar mot de militära samövningarna med NATO-stridskrafter i Norrbotten i sommar (och förra sommaren), och vi har kommit överens om att föra diskussionen vidare i detta forum i stället för på Facebook.

Öberg förvånar sig över mitt ställningstagande eftersom det, såvitt han kunnat iaktta, i Norrland bara är Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen, och kommunisterna ännu längre till vänster, som motsatt sig övningarna.

Man får inte av denna kritik förledas att tro att Öbergs perspektiv är provinsiellt begränsat enbart till Norrland. Tvärtom har han vida och starkt framträdande kulturella intressen, inte minst för konst och arkitektur, med stora utblickar över tid och rum, och även avsevärda politisk-historiska kunskaper. För några årtionden sedan gjorde han en viktig insats i Konservativt Idéforum, en förening som syftade till att bevara kontinuiteten med det väsentliga i det svenska konservativa idéarvet i en tid då högerpartiet sedan länge förvandlats till ett modernistiskt, rationalistiskt, liberalt parti i linje med den allmänna västerländska nedgången under nittonhundratalet under amerikansk och sovjetisk ledning.

Öberg skrev själv KIF:s programförklaring, under inflytande av Claes Ryn, vars bidrag till den av Gunnar Unger redigerade debattboken Kämpande konservatism (1971), ‘Har vår kultur en framtid?’, uttrycker vad jag uppfattade (jag kom in i KIF just när Öberg lämnade det) som KIF:s karaktäristiska ståndpunkter och anda. Han hade t.o.m.vid denna tid nära samröre med Tage Lindbom, som flera gånger höll föredrag inte bara för KIF utan även för Moderata Ungdomsförbundet i Norrland.

Det är naturligtvis beklagligt om det verkligen är så att det i Norrland bara är den yttersta vänstern som motsätter sig NATO-övningarna, även om också deras motstånd i sak är riktigt. Men Öberg kan knappast ha förbisett att det också finns ett konservativt motstånd mot NATO, inte bara i Europa utan även i USA, där inte minst de som idag kallas paleokonservativa, men också andra konservativa som tar avstånd från neokonservatismen, delar det. För de flesta gäller detta motstånd NATO idag, efter kalla krigets slut. Men det finns också några som alltifrån början varit kritiska mot organisationen. Och var det inte t.o.m. så att i Sverige Moderaterna först med Bo Lundgren i början av nollnolltalet anslöt sig till den tidigare typiskt och exklusivt folkpartistiska NATO-linjen?

Tage Lindbom tog naturligtvis avstånd från hela efterkrigstidens politiska ordning. Men även Claes Ryn är en skarp kritiker av NATO och idén om svenskt NATO-medlemskap. Öberg säger sig också förstå att jag inte delar den neokonservativa agendan, d.v.s. – tillägger jag – den agenda som i stora drag är identisk med den gamla typ av falsk, i verkligheten antinationell internationalism som liberala och socialistiska drömmare drömt om, kalla och hårda revolutionärer dödat för, och krasst kalkylerande maktpolitiker, bankirer och megaföretagsledare planerat och finansierat sedan 1800-talet, och som idag kallas globalisering, med tonvikten ibland tillfälligt förflyttad från FN till USA som dess huvudsakliga instrument.

Själv tycks dock Öberg helt ha accepterat denna agenda. Konsekvent nog betecknar han sig nu också som neokonservativ, och även högerliberal – ja, han är folkpartist. Man tycks därmed kunna urskilja samma mönster som i fallet Bertil “Barry Häggwater” Häggman, en gång medförfattare med Ryn till boken Nykonservatismen i USA, utgiven samma år som Kämpande konservatism, och som inte alls handlar om neokonservatismen utan om den äldre konservativa rörelsen från det sena fyrtiotalet och femtiotalet, med förankring i äldre amerikansk och naturligtvis även europeisk, genuin konservativ tradition – den konservatism som neokonservatismen på välkänt sätt avvek från.

Under det kalla kriget kunde Ryn och Häggman förenas i en mer allmän, antikommunistisk konservatism av den typ som representerades exempelvis av sociologen James Burnham, idag väl mer känd för den briljanta och mycket inflytelserika boken Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism (1964) och för sitt tidiga verk The Managerial Revolution (1941) än för sina konkreta ställningstaganden rörande förhållningssättet till Sovjetunionen. Suicide of the West ägnas ett helt – av Häggman skrivet – kapitel i Nykonservatismen i USA.

Idag har emellertid Häggman entydigt anslutit sig till den neokonservativa tolkningen av Burnham, och förespråkar därmed fortsatt amerikansk interventionism, under det Ryn kommit att betona det förändrade läget efter kommunismens fall och dessutom fördjupat sin analys av de problematiska demokratistisk-imperialstiska elementen i den amerikanska utrikespolitiken alltifrån Wilson – dock utan att i alla avseenden ansluta sig till den paleokonservativa tolkningen av Burnham, representerad av Samuel Francis. Häggman riktar numera på bloggen Tradition & Fason skarp kritik mot Ryn för “isolationism” (det naturligtvis falska och missvisande skällsord som alltsedan Wilsonianerna använts mot alla som motsätter sig den oamerikanska – i betydelsen med de urprungliga amerikanska värdena och principerna oförenliga – centralistiska globalismen) och för att splittra “konservatismen” (d.v.s. avvika från och försvaga denna liberalsocialistiska globalism), medan Ryn klagar över vad han med rätta menar vara Häggmans idealisering av USA och rent antikonservativa jakobinism.

Öberg ansluter sig idag till Häggman i stället för Ryn. Han framhåller korrekt att svensk försvarsplanering sedan femtiotalet har byggt på en integrerad samverkan med NATO i krig. Men detta gör ju på intet sätt saken bättre. Han bifogar också en länk till bloggen Wiseman’s Wisdoms, som försvarar de aktuella övningarna med att de är en “mycket logisk följd av tidigare beslut”. Naturligtvis är de det. Och det är inte minst detta som är det problematiska. Logiken och de tidigare besluten är problematiska.

Till Wisemans argument hör också att Sverige med Lissabonfördraget avgivit en solidaritetsförklaring gentemot EU, där vi säger oss vilja ge och ta emot hjälp i händelse av krig. Debatten förväntas m.a.o. upphöra; vi förväntas helt enkelt acceptera Lissabonfördraget och dess försvarspolitiska implikationer. Argumentet är knappast något argument alls.

När Wiseman talar om “det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik”, låter det som om han är kritisk mot denna politik. Men i själva verket är ju den och dess resultat, det diminutiva försvar som anförs som ett argument för NATO-samarbetet, följder av den allmänna svenska politiska orienteringen mot EU, NATO och USA (och naturligtvis FN).

“Sverige är…mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig”, skriver Wiseman. “Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.” Och för att kunna ta emot detta stöd måste man, fortsätter han, samöva, och man måste samöva i Sverige. Men sanningen är att Sverige, och jämförbara länder, i enlighet med en mycket gammal liberal och socialistisk politik och ideologi, medvetet och frivilligt har gjort sig mer beroende av militärt stöd från andra länder – eller rättare (och denna skillnad är i själva verket central): från övernationella organisationer.

Wiseman fortsätter: “Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.” Detta är givetvis helt riktigt. På fyrtio- och femtiotalen valde vi det senare alternativet. Vi byggde då upp ett i förhållande till vårt lands storlek utomordentligt starkt försvar, i vissa avseenden ett av de främsta i världen, och vi var därför åtminstone långt mindre beroende av försvarsallianser.

Vi var beredda att betala för det. Och vi kunde betala för det. Kan det vara så att till dagens bristande vilja att betala kommer också en oförmåga att betala? Naturligtvis är det så. EU och framför allt den allmänna, anti-västliga globaliseringen, som marknadsförts som nödvändiga för vår ekonomi, har självfallet i realiteten försvagat den genom avindustrialisering, offshoring, utförsäljning och allehanda integration. Den postindustriella informations- och tjänste- eller serviceekonomin är illusorisk, ihålig. Liksom alla västvärldens länder är vi potentiellt ett tredje-världen-land. Vi är idag lika ekonomiskt beroende av globala – delvis privata – institutioner som vi är militärt beroende. Försvaret har avvecklats parallellt med och av samma skäl som ekonomin omstrukturerats så att den inte kan användas för försvaret.

Wisemans argument är, liksom många andras, sådana att de ger intryck av att han inte är i god tro när han talar om Sveriges försvar. Det vore inte förvånande om så är fallet. Såväl EU som NATO lancerades, liksom delvis Marshall-planen, under falska förespeglingar. Ja, detta gäller också och i lika hög grad FN, som många på otillräckliga grunder ser som ett alternativ (de grunder som finns är att FN genom arten av sin formella strukt ibland har visat sig kunna användas som en plattform för visst anti-globalistiskt motstånd, eller åtminstone motstånd mot globaliseringens dominerande makter).

Även Öbergs huvudargument är att NATO ger oss det effektiva och moderna svenska försvar som vi behöver. Min uppfattning är att samarbetet inte ger oss något svenskt försvar alls. Det handlar idag inte om Sveriges försvar. Det handlar om internationell makt och kontroll, och ohållbar ideologi. Samarbetet ersätter det svenska försvaret och underordnar oss en övernationell regim som i själva verket är riktad lika mycket mot Sveriges och övriga medlemsländers och samarbetspartners självständighet som mot de “rogue regimes” som generalsekreteraren Fogh Rasmussen fortsätter tala om och själv definiera som sådana. Denna sanning om NATO och den internationella maktstruktur av vilket det vid sidan av de övriga nämnda organisationerna är en del är sedan länge mycket väldokumenterad.

Churchill lär en gång ha råkat undslippa sig att Sovjetunionen skulle kunna bli medlem i NATO. Den kommunistiska Sovjetunion som NATO föregavs försvara oss mot skulle kunna bli medlem just i NATO.

Om NATO:s syfte var vad det sades vara, att motstå det nya hot som snart skulle organiseras som Warszawapakten, varför finns organisationen kvar idag? Varför upplöstes den inte 1989, eller åtminstone 1991?

I vilket krig är det NATO skulle komma oss till hjälp? Ett krig mot Ryssland?

Förutsägbart nog samövar ju nu även detta land med NATO. Bara några dagar före Öbergs protest mot mig marscherade NATO-trupper på Röda torget i Moskva.

Den gamla nationalismen är naturligtvis inte i sig en tillräcklig politisk filosofi, inte ens i dess bästa eller högsta former. Men dagens internationalism är ett långt större problem än dagens nationalism. Den är ett så stort problem att nationalismen tvärtom i vissa former nästan framstår som en önskvärd motkraft. Jag är självfallet inte motståndare till frihetligt internationellt samarbete såväl för försvar (i först hand ett sant europeiskt sådant) som för fred och nedrustning. Men NATO och de övriga institutioner och organisationer, inte minst de ekonomiska, som är delar av den i oändliga proklamationer, böcker och artiklar alltifrån början av 1900-talet av centrala makthavare förespråkade och sedan nästan lika länge gradvis förverkligade nya världsordningen, representerar tyvärr i verkligheten inte ett sådant samarbete och en sådan strävan. Bortom all propaganda är de delar av ett övergripande globalt projekt i vilket en gång Sovjetunionen och den internationella kommunismen var drivande krafter eller instrument.

En rad historiker och andra författare har ställt det utom allt tvivel att kommunismen aldrig hade varit möjlig, i den omfattning den fick, utan USA:s och Wall Streets och dess europeiska motsvarigheters stöd. De ideologiska skiftningarna i det globalistiska projektet är betydelselösa i jämförelse med både den oförändrade formella maktstrukturen och det verkliga alternativet.

I en framtid, vid den punkt där den västerländska demokratin inte längre trovärdigt kan omdefinieras enligt den teorilösa och eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthetens” innehållsliga diktat, och de alltmer kontrasterande och omhuldade minnena av dess formella betydelse, dess rättsliga och konstitutionella traditioner, börjar göra den till ett hinder för fortsatt maktkoncentration och oanvändbar för propagandasyften, kan Jonas Sjöstedts variant mycket väl åter komma att föredras. Men vid den tiden har förhoppningsvis tillräckligt många ärliga och självständiga personer inom vänstern fått upp ögonen för det vidare perspektiv som jag försöker företräda.

Kina, idag ett exempel på den fullbordade och länge globalt eftersträvade syntesen av kommunism och kapitalism, skulle utan tvekan kunna bli en betydligt effektivare världspolis än det nominellt frihetliga USA. Idag framstår USA, som vi historiskt förstått det, som ekonomiskt, politiskt, och kulturellt nedåtgående, efter att länge ha åtagit sig uppgiften att sprida eller konsolidera den anti-västliga globala världsordningen och därigenom samtidigt försvagat sig självt så att inte heller de kan göra motstånd mot den. Men om Kina övertar USA:s roll kommer det med tiden (även om denna tid blir lång) att drabbas av samma öde.

NATO-länderna rör sig entydigt och med stormsteg i totalitär riktning, och regeringen Reinfeldt och riksdagen följer lydigt efter och genomför, utan debatt, radikala grundlagsändringar. Utbildning och delvis även forskning ersätts med ideologisk indoktrinering. Den akademiska friheten upphävs genom officiell statlig historieskrivning på allt fler områden, med förbud mot och fängelsestraff för ifrågasättande. Centrala delar av västerländsk rättstradition förkastas genom den drakoniska “hatbrotts”-lagstiftningen. Även den tanke-, yttrande- och mötesfrihet som efter denna lagstiftning kvarstår inskränks alltmer, medels den allmänna, inte bara amerikanska utan i lika hög grad från Sovjetunionen övertagna politiska korrekthetens otaliga andra, informella maktmedel.

Åtminstone så länge så är fallet framstår fortsatt närmande till och samarbete med NATO för mig som politiskt och moraliskt oförsvarligt.