Olle Bengtsson

Norton utvecklar i ett nytt avsnitt av Geopolitical Economy Report med rubriken Trump’s Ukraine talks aim to divide Russia from China. Can he do it? argumentationen för att Trumps fredsdealslinje gentemot Ryssland enbart – eller huvudsakligen – syftar till att förstärka konfliktlinjen gentemot Kina. Argumentationen utvecklas även i ett långt samtal med Danny Haiphong. Analysen ligger i linje med Nortons förklaring av de två betydelserna av multipolaritet. Jag berörde allt detta i mitt inlägg Att ha trott på Trump.

Norton kan sägas klargöra vad det är som måste undvikas och motarbetas, det som bara skulle leda i riktning mot en ännu större tragedi än konflikten med Ryssland, som nu kan komma att lösas på ett sätt som i sig är ett framsteg. Europa måste genom en ny självständighet förstå sin historiska nyckelroll att etablera ett utvecklat och förstärkt samarbete med hela Eurasien, och därmed balansera, upphäva och eliminera atlantimperialisternas konflikttragedis potential.

Men man måste också ta fasta på de positiva signaler även rörande Kina som ibland också kommer från Trump. Frågan uppkommer om hur långt det vilda, primitiva och ekonomiskt redan i hög grad av Kina beroende atlantsystemet kan tolerera en genuin fredsdealspolitik. Om vilket utrymme det medger för självreform och självrestriktion, och de resurser av olika slag som finns tillgängliga för detta.

F.d. FN- och OSSE-diplomaten och författaren till boken On Building Peace: Rescuing the Nation-state and Saving the United Nations (2017) Michael von der Schulenburg, sedan förra årets val en av BSW:s ledamöter i Europaparlamentet, arrangerade där i förra veckan det uppmärksammade evenemanget The Geopolitics of Peace med Jeffrey Sachs:

till sitt Bündnis igår kväll efter (de rättvisande, och opinionsmätningarna helt motsvarande) vallokalundersökningarna:

Här ett något längre klipp.

0,03% under 5%-spärren. Fastän en besvikelse, är det, tror jag, i sig ett unikt bra resultat – i första förbundsdagsvalet, för ett parti som grundades för bara drygt ett år sedan. Och framgångarna i flera lantdagsval och i Europaparlamentsvalet, med den nuvarande representationen där, kvarstår. Frågan är hur partiet nu går vidare. “Es ist eine Niederlage, aber nicht das Ende des BSW” , säger Wagenknecht.

Merz’ seger är beklämmande och djupt problematisk för hela Europa; läs om honom exempelvis i Fazis utmärkta senaste artikel, vars ursprungliga titel, ‘Will Merz sell Germany to BlackRock?’ (se urlen), tyvärr ändrats av UnHerd till den omotiverat försiktiga ‘Can Germany trust Friedrich Merz?’. Trots Merz’ ännu en liten tid liberaldemokratiskt-rituellt nödvändiga brandväggeri finns givetvis redan nu representanter för den gamla etablissemangshögern som talar om hur det är en självklarhet att efter nästa val CDU/CSU kommer bilda regering med AfD. Mönstret för populistnationalismens inordning i och anpassning till högeretablissemanget är vid det här laget fast etablerat i hela väst, och nu driver ju Trump, Vance och Musk på.

Utan tvekan är AfD:s framgång i sig fortfarande något betydelsefullt, men p.g.a. detta mönster givetvis endast potentiellt löftesrikt. Av de nuvarande partierna kan bara BSW korrigera och avhjälpa deras fatala svagheter. Varningslamporna blinkar ju hela tiden intensivt och förutsägbart – se intervyn med Sevim Dağdelen i lördagens inlägg. Bara BSW, fastän själva otillräckliga, pekar utöver dessa svagheter, bortom dem, i den allmänna nya riktning som nu är nödvändig, mot en helhetligt hållbar politik. Det är detta pekande, i partiorganiserad form, som är BSW:s stora, redan fullbordade pionjärinsats hittills i tysk och europeisk politik.

“Kåkstadsliberalism” var en term jag kände mig föranledd att börja använda för över tio år sedan – se min förklaring av den i svaret till en läsare i kommentarfältet till mitt inlägg ‘Kåkstadsliberalerna och Ayn Rand’. Med Javier Mileis pajaserier är det nu lika motiverat att tala om motorsågsliberalism.

Efter den uppmärksammade användningen i sin valrörelse härom året av en motosierra som symbol för sin utlovade nedsågningspolitik, dök han nämligen nu upp på den just avslutade, alltigenom trumpifierade CPAC-konferensen i National Harbor utanför Washington med en sådan – som han skänkte till Elon Musk som passande symbol för dennes förväntade motsvarande sågverksamhet som chef för Trumpadministrationens nya “effektiviseringsdepartement”, DOGE.

Den trumpianism det här handlar om, och som Milei står i tjänst hos och ställt sitt land i tjänst hos, är förstås den till det vanliga republikanska etablissemangets oligarkism redan under Trumps första period i Vita Huset helt anpassade, från vilken alla socialkonservativa inslag – eller vad som kunde se ut som sådana – i MAGA-populistnationalismen från valrörelsen 2016 avlägsnats. Nu är det bara den enklaste, grövsta och billigaste högerpopulism. Vad motorsågsliberalismen hittills inneburit i ekonomiska termer i Argentina analyseras utförligt och detaljerat av Norton i ett nytt avsnitt av Geopolitical Economy Report.

Hela pajasfenomenet Milei som person kan väl kanske idag, efter flera årtionden av ny historisk erfarenhet, ses som en lämplig symbol för (ny)liberalismen i allmänhet. Vi ser nu förhållandet mellan libertarianismens teori och den faktiska nyliberala politikens resultat på ekonomins, kulturens och de samhälleliga förhållandenas områden. Och förstås inte minst med hänsyn till den roll den tilldelar ett land som Argentina inom atlantimperiets system. Det kan utan tvekan finnas skäl att beskära en ineffektiv byråkratisk och ideologiskt problematisk statsförvaltning. Men när det handhas av en figur som Milei är det lätt att förstå att det inte är seriöst, och vilka krafter som i verkligheten ligger bakom.

Sevim Dağdelen förklarar mycket tydligt i en intervy med Eugene Puryear och Rania Khalek på BreakThrough News vad som står på spel, och varför BSW och inte AfD borde vara det självklara konservativa valet:

Dağdelens bok om NATO

Uppsving för Die Linke?

När SR:s Studio Ett i torsdags rapporterade att AfD fått vänsterkonkurrens av Die Linke genom ett plötsligt uppsving för det senare partiet, förstod man att det var något skumt. Och det visade sig att Oskar Lafontaine dagen innan på fb förklarat fenomenet:

“Die Linke: Milliardäre abschaffen! Oder vielleicht doch nicht?

Dass der US-Milliardär Elon Musk die AfD fördert, ist bekannt. Und dass ein Vizepräsident der Vereinigten Staaten zur Wahl dieser Partei aufruft, hätte man vor einiger Zeit noch nicht erwartet. Zum Dank verlangt die AfD mittlerweile Militärausgaben von über 230 Milliarden Euro jährlich, von denen die meisten an die US-Rüstungsfirmen gehen würden.

Dass Friedrich Merz dem Investmentgiganten BlackRock und dem US-Milliardär Larry Fink verbunden ist, hat sich herumgesprochen.

Dass die Grünen der verlängerte Arm des den Demokraten nahestehenden US-Establishments sind, wissen wir auch. Ebenso, dass der US-Milliardär Bill Gates auch schon mal deutsche Leitmedien finanziert.

Neu ist, dass die Partei Die Linke plötzlich von deutschen Leitmedien, vom Spiegel bis zur BILD, hochgeschrieben und mit Vehemenz von der Kampagnenorganisation Campact unterstützt wird. Campact wiederum wird von der Bundesregierung, aber auch vom US-Milliardär George Soros gesponsert. Fachleute vermuten, dass es hauptsächlich das Netzwerk von Campact gewesen sei, dem die Linke ihren verblüffenden Aufstieg in den Sozialen Medien seit Mitte Januar verdankt. Denn das war schon erstaunlich: das gleiche Personal, die gleichen Themen, aber über Nacht auf einmal hundertfache Reichweite – und zwar schon rund zwei Wochen vor der legendären Bundestagssitzung, in der Friedrich Merz für seine Anträge zur Migrationspolitik auch die Stimmen der AfD in Kauf genommen hat.

Hatte die Organisation Campact schon im sächsischen und Thüringer Wahlkampf linke und grüne Direktkandidaten unterstützt, so wirbt sie jetzt in erster Linie für die Wahl der Linken am nächsten Sonntag.

Viele rätseln, warum? Ein Grund ist sicherlich, dass Die Linke in der Friedenspolitik mittlerweile die Seiten gewechselt hat. Gregor Gysi wollte dem 100-Milliarden-Aufrüstungsprogramm von Kanzler Scholz zustimmen. Bodo Ramelow sprach sich für die Lieferung von Waffen an die Ukraine aus, sogar solchen, die auch gegen Ziele auf russischem Territorium eingesetzt werden. Die Linke-Europapolitikerin Carola Rackete unterstützt die Lieferung von Taurus-Raketen an Kiew. Und die neue Führungsspitze der Linken befürwortet die Sanktionen und will den Wirtschaftskrieg gegen Russland zum Schaden der deutschen Bevölkerung und unserer Wirtschaft sogar noch verschärfen.

Das BSW ist da die einzige verbliebene konsequente Friedenspartei im Deutschen Bundestag und somit sicherlich US-Milliardären eher ein Dorn im Auge. Das BSW fordert außerdem mehr soziale Gerechtigkeit und eine Begrenzung der Migration. Weil eigentlich jeder wissen sollte: Offene Grenzen für alle und ein starker Sozialstaat gehen nicht zusammen. Und wenn die ungeregelte Migration so weiter geht wie bisher, würde die AfD bald die stärkste Partei werden.

Die Forderung der Partei Die Linke, Milliardäre abzuschaffen, ist vor diesem Hintergrund wenig glaubhaft. Sie scheint US-Milliardären wie Soros oder Gates jedenfalls keine schlaflosen Nächte zu bereiten.”

Det hela bekräftar förstås på det mest beklämmande sätt vad vi redan visste om vad dagens vänster är och om hur den “liberala demokratin” fungerar.

Nortons analys av Marco Rubios uttalande om multipolariteten, som jag kort nämnde i mitt inlägg med anledning av Trumps fredskontakt med Putin, identifierar två olika förståelser av begreppet, å ena sidan den kinesiska, å andra sidan den amerikanska sådan den enligt honom representeras av Rubio och Trump.

Dock är det, i enlighet med ett huvudtema i mitt inlägg, delvis en av aspekter av populistnationalismens och den av denna påverkade konservatismens politik nödvändiggjord och öppen fråga hur långt det atlantimperialistiska systemet kan tillåta och modifieras av förändringar i rätt riktning.

Popnatkonservatismen kan förstås inte i sig vara tillräcklig på detta område; en filosofisk, historisk och politisk fördjupning är nödvändig. Men Trumps retorik, inklusive allmänt uppskattande uttalanden om Kina och inte minst utspelet om toppmöte om kärnvapenbegränsning med både Putin och Xi, gör att vi tills vidare till skillnad från Norton i viss mån måste ta denna fråga i beaktande.

Trump kan, omedelbart, fortsätta Pat Buchanans gamla delvis popnatnärstående paleokonservativa linje. Men borde också anknyta till den babbittska traditionen inom den amerikanska konservatismen, representerad av Claes Ryn, Paul Gottfried och exempelvis Richard M. Gamble. Även om den, såsom representerad inom den amerikanska “konservativa rörelsen”, enligt Ryn har misslyckats , och den inte omfattar den marxistiska dimensionen av imperialismanalysen utan bara en allmän, traditionell förståelse av imperialismens fenomen, förblir den filosofiskt helt central och grundläggande, och har i sin tur tappats bort av marxismen p.g.a. dennas karaktäristiska brister och felaktigheter som helhetlig åskådning. Det är fullständigt nödvändigt att den övertas och vidareförs på annat håll än inom den konservativa rörelsen och inom högern.

Ryns för den “kinesiska” förståelsen av multipolariteten, i allmän mening, essentiella filosofiska formulering av universalitetens och partikularitetens syntes återfinns i hans A Common Human Ground. Babbitt var en kännare av kinesisk kulturhistoria och starkt influerad av konfucianismen.