Nicholas Capaldi och den analytiska filosofin

Nicholas Capaldis grundliga genomgång från 1998 av den oundvikliga självupplösningen av det helhetliga projekt och program som den analytiska filosofin ursprungligen koncipierades som, tematiskt följd inom alla dess områden, med nödvändig början i den för hela projektet grundläggande vetenskapsfilosofin och förhållandet till vetenskapen, och fortsättande med metafysiken, kunskapsteorin, språkfilosofin, den filosofiska psykologin, vad Capaldi kallar den analytiska samhällsvetenskapen, etiken, den politiska filosofin och historiefilosofin.

När jag en gång träffade Capaldi på en av American Philosophical Associations stora konferenser i Philadelphia och nämnde att jag köpt boken blev han så generad p.g.a. dess höga pris att han bjöd på en extravagant frukost på hotellet dagen därpå, vilket gav möjlighet till fördjupad diskussion om innehållet. Jag har känt på samma sätt när jag träffat folk som köpt min bok om personalismen. Böcker som dessa är inte prissatta för individuella köpare utan för institutioner, främst universitetsbibliotek. Det gör tyvärr att alltför få läser dem.

Nicholas Capaldi: The Enlightenment Project in the Analytic Conversation

Fenomenet Musk

Den förenade västliga populistnationalistiska och “fashiga” – fascistiska – althögern eller f.d. althögern (här fortsättningsvis “popnatfashalthögern”) fortsätter med en vid det här laget nästan ofattbar blandning av ytlighet, enfald och i någon mån ond tro att sätta sin lit till och stödja trumpismen, numera förstärkt med Elon Musk som den ser som ett bevis för det atlantsionistiska ekonomisk-politiska västsystemets sundhet.

Det är vad de tror på. De ville ingenting mer än detta. De förstod inte mer. Detta är vad hela deras pubertala, melodramatiska nationella och historiska kulturromantik nu kokat ned till. Deras debattinlägg har till stor del reducerats till en ständig ström av oöverträffat patetiska pekoral, där Musk själv slår an tonen: “Had this election not been won by @realDonaldTrump, civilization would be lost.”

Musk intervenerar nu på spektakulärt mediaannonserat sätt även i europeisk politik. AfD, som hittills hållit en jämförelsevis (Åkesson, Meloni, Le Pen) bra kurs, jublar. Denna även den vettigare popnatfashalthögerns entusiasm visar tydligare än någonsin inte bara dess allmänna meningslöshet, utan dess skadlighet. Den är överförtjust att få tjäna “världens rikaste man” och hans syften, bara för att han välkalkylerat blir litet politiskt inkorrekt i några frågor. Han representerar enligt den en god och förnuftig och även av oss eftersträvansvärd samhällsordning, en ordning den vill verka för även i Europa.

Vad som kunnat finnas av eller kunnat bli en meningsfull konservatism, en europeisk post-paleokonservatism, fortsätter på detta sätt absorberas av den vanliga högern och krafterna bakom den, d.v.s. den borgerliga “liberala” kapitalismen i dess sedan länge fast etablerade, förenhetligat atlantimperialistiska stadium och form. Mer: den vill absorberas av den, strävar själv efter att bli en del av den. Och vice versa: etablissemangshögern, inseende sitt behov av den, bereder plats för den, stöder den, växer samman med den. Den reduceras till en falsk och obehaglig variant av den vanliga högern.

Detta är förstås, som under vid det här laget ganska många år kunnat konstateras, i en tills vidare mild form samma allmänna och banala fenomen, process, dynamik och mekanism som när fascismen kom till makten under första hälften av 1900-talet. Motståndaren ser delvis litet annorlunda ut i dag, vilket förklarar skillnaderna, den hittillsvarande relativa mildheten. Men den finns givetvis kvar, ja blir globalt sett starkare samtidigt som monopolfinanskapitalismens parasitära dekadens och urholkning accelererar.

Därmed kvarstår och förnyas också imperialismens nödvändiga uppgift att slå ned den. För detta behöver den, i sin tilltagande desperation, hjälp och förstärkning, och därför vill nu stora delar av systemetablissemanget avveckla wokeismen. I Sverige har Radio Svegot uttryckligen, helt i enlighet med Kominterns något ensidiga analys, förklarat att tillhandahållandet av denna hjälp är vad fascismen – och därmed de själva – handlar om.

The American Conservative publicerar en svag intervju med AfD:s Alice Weidel, där hon uttrycker sin “extrema tacksamhet” mot “geniet” Musk, som har en “brinnande kärlek till yttrandefrihet”. Inte ett ord sägs om AfD:s och Tysklands stöd till Israel i Gaza, Syrien o.s.v. – något som, vill man tro, knappast hade varit möjligt på Buchanans tid. Musks program för kraftigt ökad massinvandring av billig arbetskraft på bekostnad av den amerikanska får inte heller störa den nya amerikaniseringslyckan. Det blir tyvärr uppenbart varför Sahra Wagenknecht inte önskar någon allians med Weidel och hennes parti.

Verklige amerikanske patrioten Haz däremot, som representerar de nya former en de överordnade värdenas konservatism i det nuvarande läget har behövt ta sig, tolkar på mer adekvat sätt en del av det senaste skeendet i USA här, här, här, här, här och här. McKay gör för sin del den rätta värde- och moralkonservativa analysen av Musks intervention i brittisk politik.

Den alltmer frånstötande västliga popnatfashalthögern hyllar alltså det atlantsionistiska imperieetablissemangets strategiska omställning samtidigt som dess folkmord – i dess ultrajabotinskifierade form – i Gaza fortgår med oförminskad effektivitet, utstuderad grymhet och en ny, ostentativ perversion. Samtidigt som det våldsinstallerat al-Qaida vid makten i Syrien, som nu förföljer religiösa minoriteter och utan invändningar åser hur Israel i helt ny omfattning bombar sönder även det landet. Man “måste ha förståelse” för Israels agerande, sägs det. Det är ju den “västerländska civilisationen”, d.v.s. helt enkelt “Civilisationen”, som “försvarar sig”.

Även den del av denna höger som vänder sig mot Israels agerande och den nya intensifierade globaltotalitära insektionen av kritiker som “antisemiter”, såsom Daniel Fribergs s.k. “sanna” höger (Mussolini, Alfred Baeumler och hans Nietzsche o.s.v.), fortsätter stödja ultrasionisten Trump och Musk, de nödvändiga Musklerna bakom det hela. Att vara för Trump och Musk är, inte mindre än att rösta för Tidöhögern eller socialdemokratin och stödja EU, NATO och “väst” i allmänhet, att befrämja denna ordning. Gaza visar dess natur.

Viktige svenske skribenten Joakim Engs respons är långt mer adekvat och verklighetsförankrad:

“Vart är vi på väg? Under inflytande av Musk och Trump får högerpopulistiska partier under sionistiska ledare makten i Europa. Med europeiskt stöd bombar USA Gaza för att ‘frita gisslan’. Palestinierna utplånas helt och hållet eller flyr.

Snabbt kommer byggföretagen in och bygger lyxlägenheter med utsikt över Medelhavet på jorden där rester av palestinska barn fortfarande multnar. Miljardärer flyttar in och ordnar cocktailpartyn, utan en tanke på resterna av de tusentals barnen som de har under sina fötter.

Och jag? Fylld av äckel och förakt frånsäger jag mig min ‘västerländskhet’ helt och hållet och drar mig tillbaka till en isolerad hydda på en hemlig plats. Där ägnar jag resten av livet åt andliga övningar för att försäkra mig om att jag aldrig återvänder till ett liknande ställe igen.”

Den svenska etablissemangsvänstern intalar sig, och vill intala oss, att den står för något annat än Trump och Musk, men den – inklusive exempelvis en Daniel Suhonen – har varit avgörande för det slutliga, fullständiga inordnandet av Sverige bland de ondskans verkliga axelmakter som möjliggjort detta. Sveriges återstående frihet och självständighet har genom inte bara Tidöhögern utan även vänstern gått förlorad, liksom tidigare nästan hela det övriga Europas.

Antingen har våra nya generationer av ledande politiker en alltigenom blåögd syn på USA:s typiska, dominerande politiska och ideologiska personlighetstyper: de känner dem inte närmare, har aldrig haft med dem att göra på verkligt nära håll och under längre tid, vet inte vilka psykologiska och andra drivkrafter som styr dem på djupet, förstår inte att även liberala wokedemokrater ofta har närmast patologiska, primitiva nationalegon som kan förvandla dem till bindgalna bombdesperados så snart de uppfattar det som att USA:s ställning och prestige på allvar hotas, inser inte hur långt de är beredda att gå, och är inte ens medvetna om hur långt de redan har gått, den verkliga innebörden av deras historiska agerande. Eller, om några känner till allt detta, vittnar deras beteende om än mer allvarliga brister hos dem själva än denna naivitet.

De eklatanta interventionerna mot den verkliga oppositionen i Östeuropa fortsätter, senast i Rumänien, men regimförändringen, i den ukrainskas efterföljd, i syfte att få även Georgien att offra sig som vapen mot Ryssland misslyckades. Och de motsvarande kontrollprojekten, riktade även mot Kina – huvudsakligen, utöver de vanliga, avsiktligt felbenämnda NGO:ernas, i ekonomisk form – i de centralasiatiska länderna tycks inte heller längre gå så bra.

Popnatfashalthögern är slutligen fullt övertygad om att Musk (imperiets nya strategi under utprövning) verkligen hyser en “brinnande kärlek till yttrandefrihet” på X, när den verkliga oppositionens konton tvärtom stängs av i oförminskad och mer målmedvetet fokuserad utsträckning. Den ser inte den typ och nivå av manipulation som är involverad i det förstärkta skapandet av en massopinion som fritt yttrar det som Musk och etablissemanget nu vill ha yttrat. Den är fullt tillfredsställd med att spela sin alltmer välavlönade roll inom detta system som den aldrig kunnat förstå och som den inte vill förändra.

Hesykasmen

Holm ger en utmärkt presentation av hesykasmen, där han fördjupar diskussionen av vad jag i det tidigare inlägget beskrev som kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud, sådana dessa kontroverser gestaltade sig inom den kristna kyrka där, som jag skrev, det nyplatonska, esoteriska och mystika inflytandet blev som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv.

I centrum står Holms förklaring av Gregorios Palamas’ lära om det av själen skådbara oskapade gudomliga ljuset som en Guds energi, en position som denne lyckades få accepterad av den kyrkliga ortoauktoriteten och som det finns anledning att återkomma till. Det är en tydlig illustration av den esosofins konflikt med exodoxins uppfattning av Gud och Skapelsen som präglat även östkyrkan.

De eleusinska mysterierna

Holm undervisar om de eleusinska mysterierna, vilket ytterligare belyser det problematiska begreppet mystik eller mysticism, och ger anledning till fler kommentarer om det och, till att börja med, själva ordet.

Det är nämligen här det har sitt ursprung. Användningen av verben μυέω (jag initierar, av μύω, jag sluter, och särskilt ögonen) och substantiven μύστης och μυστικός tycks nämligen härröra specifikt från denna som Holm visar mycket vitt utbredda initiatoriska kult i Grekland. Och det är därifrån ordet fått de ockultistiska hemlighetskonnotationer som sedan dess varit oskiljaktiga från det även efter att det universaliserats inom religionsvetenskapen och det allmänna språkbruket, och som är en huvudsaklig del av det problematiska.

Hans Ruin har dock gjort ett antal viktiga observationer om både ordet och begreppet i sin viktiga uppsats ‘Det öppnas hemlighet’, med anledning av Heideggers förhållande till Eckhart. Jag ska lägga till ett referat av dem här sssm.

Nyplatonism och kristendom

Holm har också gjort ett avsnitt om nyplatonismen och kristendomen i allmänhet, alltså inte bara den kristna mystiken, även om det i nästan lika stor utsträckning är just den som fokuseras på som i avsnittet om enbart den. Men detta avsnitt är naturligt, givet nyplatonismens obestridliga inflytande på kristendomen och den kristna teologin i allmänhet, även efter den fasta institutionella etableringen av den ortoexoteriska dogmatiken.

Holm ägnar här den östkyrkliga utvecklingen särskild uppmärksamhet: där blev ju detta inflytande som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv, inte minst genom hesykasmen och föreställningen om teosen, även om detta blev möjligt endast p.g.a. att också dessa uppvisade en del karaktäristiska, ända från de kappadokiska fäderna medsläpade ortodikterade begränsningar.

Långt mer än i avsnittet om den kristna mystiken framkommer i avsnittet om nyplatonismen och kristendomen som sådan ändå den på avgörande sätt signifikativa spänningen eller motsättningen mellan det nyplatonska inflytandet och därmed det esoteriska och mystika, och exokyrkans trosdoxi. Men Holm fokuserar likafullt endast på begränsade aspekter av detta, nämligen kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud.

En ännu mer radikal spänning eller motsättning råder dock mellan nyplatonismen/esoterismen/mystiken å ena sidan och den allmänabrahamitiska, bibliska exostoryn som sådan, alltså som inte bara begränsad till de konsekvenser de får ifråga om förståelsen av Gud och, framför allt, den skapade själens förhållande till Gud. Utöver detta handlar den ju om Skapelsen i allmänhet, Människan som Skapad psykofysisk enhet och helhet, och Guds Handlande i Historien med denna Människa, ledande henne som sådan, som psykofysisk enhet och helhet, från Fall till Frihalsning.

Kristendomens mål som exoterisk religion är inte nyplatonismens, esoterikens och mystikens vertikala, transcendenta andliga enhet med eller närhet till Gud i häret och nuet såväl som i evigheten, häret och nuet som evighet, evigheten som här och nu, utan den Frihalsade, Återuppståndna, Skapade Människans Framtida tillstånd av återställd syndfri Gudstillvändhet.

Begreppet orientalism

Holm diskuterar nyanserat begreppet orientalism, och klargör i samband därmed sin egen teoretiska och metodiska hållning inom religionsvetenskapen och i sina YouTube-presentationer. Här finns dock ytterligare frågor och perspektiv som, föreslår jag, bör introduceras.

De inom den västerländska filosofin och wissenschaften själva framvuxna allmänna historicistiska, hermeneutiska och andra insikter som i förening med den allmänna postkolonialismen frambringade och nödvändiggjorde den kritiska analysen av fenomenet orientalism med dess förskevande occidentocentrism är centrala, men förblir i sig, förstådda som en slutlig, tillräcklig “position”, hängande i en ohållbar relativitet om de inte subfereras inom den större ramen av en rätt förstådd, helhetlig wissenschaftsfilosofisk idealism (men även utan en fullt utvecklad sådan är otillräckligheten uppenbar). En fråga om sanningens och objektivitetens natur uppstår eller kvarstår obesvarad i förhållande till den rent religionswissenschaftliga och -historiografiska uppgiften, och därmed även Holms pedagogik.

Något bör också sägas om att Holm, med denna pedagogik, utnyttjande religionsvetenskapens fulla resurser och resultat, tillhandahåller en utmärkt utgångspunkt för de vidare frågor som är vad som är det primärt väsentliga för mig. Religionsvetenskapens premiss är det moderna upplysnings- och forskningsuniversitetets som sådant: att respektive ämne är viktigt i sig, att empirisk, historisk kunskap i största allmänhet är viktig och måste vinnas och spridas som en gemensam angelägenhet för människan, mänskligheten, kulturen o.s.v. Det är en premiss som gör att oundvikliga frågor om urval, prioriteringar och perspektiv omedelbart uppstår eller borde uppstå, frågor som omöjligen kan tillfredsställande besvaras från några andra utgångspunkter än just den approximativt-objektivistiska, totaliserande idealismen som wissenschaftsfilosofi, inklusive dess värdefilosofiska moment. Men även med dessa frågor obesvarade har förstås religionsvetenskapen och det moderna universitetet med sitt teoretiska och metodiska kaos producerat en kunskap som alltså också kan tjäna syften som går utöver dess egna allmänna diffusa.

Den approximativt-objektivistiska idealismen är begränsad till wissenschaftsfilosofins nivå, ja den kan i själva verket förstås som bara en del av en idealism i vidare mening. Den kan övergå till att bli ren metafysik, en dimension av idealismen som ytterst transcenderar den approximativa objektivismen. Detta är ett område som är en del av föremålet för Holms religionsvetenskapliga studium och undervisning. Hans förhållningssätt till det är dennas och det moderna universitetets i allmänhet: kunskapen om det är viktig, och det är också, betonar Holm, intressant, eller, med det ord han helst använder, fascinerande. Religionen i vid mening (inklusive filosofiska aspekter och dimensioner), religionernas mångfald och rikedom, mångfalden och rikedomen inom dem själva, inom var och en av dem, otaliga gestalter, idéer och andra fenomen är fascinerande, och det är därför vi studerar dem och anser dem värda studium.

Det är riktigt. Inom den vida ramen av det här med religionen i Holms mening utsägs fascinerande saker om verkligheten. Men utöver de vanliga wissenschaftliga frågorna om urval, prioriteringar och perspektiv inställer sig här också frågan om dessa många olika sakers filosofiska sanning som, kunde man föreslå, är en del av fascinationen. Utöver den akademiska kunskapsproduktionen och dess kriterier är jag intresserad av denna sanning i sig, den filosofiska sanningen, eller, i mer universell mening, sofins sanning i det inom religionen utsagda, och detta har även präglat mina kommentarer till eller utläggningar i anslutning till Holms presentationer.

För att återvända till orientalismen kan väl avslutningsvis sägas att en mer djupgående kritik av den typ av förskevande occidentocentrism som Said och postkolonialisterna fokuserar på under användning av denna term företagits inom den s.k. traditionalistiska skolan. De flesta av dess främsta västerländska företrädare gick t.o.m. så långt i denna kritik att de s.a.s. själva blev orientaler.

De var emellertid vad jag kallar “hårda” traditionalister, och en av den hårda traditionalismens centrala positioner är att till den västerländska esoterismens – eller den esoterism som funnits i västerlandet, och som Guénon ursprungligen utgick från i dess sena 1800-talsform – svagheter hör dess avvisande hållning gentemot exoterismen, uppfattningen att exoterism överhuvudtaget är onödig och ett hinder. Även om de hårda traditionalisterna anslöt sig till sufismen, gjorde de det i medvetenhet om just det samband mellan esoterism och exoterism inom islam (liksom i annan abrahamism) som Holm uppehåller sig mycket vid i sina diskussioner av mystiken och nyplatonismens inflytande. D.v.s. de bejakade även islams exoterism som nödvändig. Detta var utan tvekan en av orsakerna till att de själva även s.a.s. formellt blev orientaler.

En av skillnaderna mellan den hårda traditionalismen och den typ av “mjuk” traditionalism jag föreslår skulle kunna försvaras är att den senare inte godtar denna uppfattning av förhållandet mellan esoterism och exoterism, att den inte insisterar på nödvändigheten av en exoterism, att den ifrågasätter det åskådningsmässiga sammanhanget mellan esoterism och exoterism inom abrahamismen såväl som det specifika innehållet i dennas exoterism, och att därmed behovet av att överhuvudtaget förstå den egna positionen som esoterisk och försvara den under användning av denna term bortfaller. Bl.a. därför har jag inte heller, hur mycket jag än delar såväl Saids som de hårda traditionalisternas kritik av orientalismen och ser den historiska bortreorientaliska formen av “traditionell kultur” som ett t.o.m. för moderniteten relevant exempel på icke-exoteristisk andlig kultur, själv blivit oriental.