Olle Bengtsson

Samaneri Jayasara läser en engelsk översättning av Yoga Vasishtha Sara, den korta “essensen” (sara) av den mycket omfattande klassikern Yoga Vasishtha. (Se mina korta allmänna kommentarer om hennes inläsningar här.) Del 1:

Del 2:

Irländaren Charles Johnston (1867-1931), som grundade Dublin-logen av Teosofiska Samfundet tillsammans med W. B. Yeats, framstår som en av de vettigare teosoferna, i det att han nästan enbart skrev om och översatte indiska andliga klassiker, en gärning av mer allmänt värde och intresse. Bl.a. översatte han Vivekachudamani under titeln The Crest-Jewel of Wisdom.

Samaneri Jayasara läser en engelsk översättning av Ramana Maharshis fria tamilska översättning av ett av de i väst mest kända verken inom vedanta, Vivekachudamani, som föreligger i andra engelska översättningar bl.a. under titlarna The Crest-Jewel of Wisdom och, mer exakt, The Crest-Jewel of Discrimination.

Jayasara är alltså samaneri, d.v.s. primärt buddhist, och uttalar, litet konstigt och onödigt i beaktande av hennes ambitiösa och omfattande verksamhet på detta område, en del sanskritord och namn fel (inklusive titeln på detta verk). Och även några engelska. En del grammatiska märkligheter förekommer också, som inte rimligen kan finnas i den översättning hon läser utan på något sätt måste härstamma från henne själv. Mycket finns förstås också sakligt att säga om denna engelska översättning, men det behöver inte nödvändigtvis sägas innan det har lyssnats på denna läsning.

Hon hämtar inspiration från och har gjort fina inläsningar av många centrala klassiker såväl som mindre kända verk från alla stora andliga traditioner, och framför allt hör man i den meditativa läsningen att hon på djupet förstår vad det handlar om – att hon äger ett avancerat andligt “förverkligande”, som vi med ett litet missvisande ord brukar säga. Detta förverkligande ger läsningarna stor andlig kraft.

Spellista med sex delar:

En såvitt jag hittills kunnat se utmärkt YouTube-kanal om religion i en vid, allmän mening, Let’s Talk Religion, drivs av Filip Holm, som säger sig vara “one of the leading voices and public educators on the topic of religion”. Det är något man gärna vill tro på, både i beaktande av kvaliteten på hans videos och av det stora antalet prenumeranter, vyer, gillanden och kommentarer.

“This channel”, förklarar han, “aims to educate on the subject of religion from an academic perspective and to open up for informed discussions on the subject. You will find videos discussing the big religions of the world, historical reviews of important figures and works as well as documentaries about numerous related subjects.”

Holm har en masterexamen (som det numera löjligt nog heter på svenska) i religionsvetenskap från Södertörns högskola och hans perspektiv är strikt religionsvetenskapligt. Han intar inte någon som helst egen religiös, teologisk eller filosofisk ståndpunkt, men hans framställningar och diskussioner präglas av stort s.a.s. allmänt sympatiskt intresse. Holms videos täcker inte bara alla stora utan också många små religioner och religionsrelaterade eller religionsnära tankeriktningar och andliga traditioner och grupper av olika slag, inklusive esoteriska och mystika.

Man märker Holms medvetenhet om vikten av förståelse, öppenhet, dialog och samhet på detta område i dagens värld. Givetvis kan han inte vara specialist på allt det han behandlar, men det är, tycks det mig än så länge (jag har just upptäckt kanalen), hela tiden ypperlig folkbildning. Holm talar god amerikanska, och en av hans särskilda styrkor är hans kunskaper i arabiska.

Här introducerar han kanalen, här diskuterar han begreppet religion, och här förklarar han sitt eget förhållningssätt.

Spellista med 44 föreläsningar, var och en över en timme lång (inklusive frågor från publiken), från 2016 av Swami Sarvapriyananda från Vedanta Society of New York på besök hos Vedanta Society of Southern California. Ämnet är Aparokshanubhuti, en introduktion till Vedanta vanligen tillskriven Shankara.

Sarvapriyananda är i första hand en förmedlande lärare, och hans framställning blir ibland litet luddig p.g.a. den harmoniserande, s.a.s. ekumenisk-eklektiska hållning gentemot traditionens olika darshanas, skolor inom dem, och andra riktningar, som Ramakrishnaorden alltid representerat (och som går längre och är av annat slag än den som alltid funnits där såtillvida som till de s.k. prasthanatrayi, vedantas tre kanoniska auktoritativa skrifter, hör Bhagavad-Gita, som i högsta grad förenar perspektiv från de åskådningsmässigt viktigaste darshanas).

Det finns därför några punkter på vilka jag föreslår att också denna presentation är något oklar och att vissa kommentarer kunde tillfogas, några där jag finner utläggningen problematisk, och minst en central, flera gånger upprepad. Nämligen den om en yttervärld som påverkar våra sinnen vars intryck omvandlas av nervsystem och hjärna till innehåll i vårt inre “mind”, vilket är allt vi är medvetna om, som är förbluffande motsägelsefull.

Det är som om han inte riktigt uppfattar den fulla eller verkliga innebörden av vad han säger: att just den “objektiva”, i newtonskt, absolut rum och tid omkringflytande yttervärld, som hans intention är att förneka verkligheten av, förutsätts som förklaring av vårt medvetandeinnehåll. Eftersom vi inte kan veta något om en sådan yttervärld, hur kan vi veta något om att den gör intryck på sinnena, och om nervsystemet och hjärnan som omvandlar dem till detta innehåll som vi bara uppfattar som “bilder” (av den, dem) i vårt “inre”?

Även hos Paul Brunton dyker denna märkliga position plötsligt upp mitt i en bok (The Hidden Teaching Beyond Yoga) vars hela innehåll i övrigt är en argumentation för en åskådning som omöjliggör just den, nämligen att vårt bevetenhetsinnehåll är den enda (fenomenella, apparenta) verkligheten, att det bara är det som har de egenskaper som vi uppfattar som yttre och materiella, att detta är den enda möjliga innebörden av “yttre” och “materiell”, och att detta är tillräckligt för att ge dessa termer en fullt giltig och meningsfull definition. Men att detta inte innebär någon solipsism, utan att stora delar av detta medvetandeinnehåll ändå som sådant delas eller kan delas av flera ändliga subjekt i det rum och den tid som vi bara kan veta är något som existerar för vår uppfattning som just sådana subjekt, och inom vilket vi pragmatiskt-konventionellt fastställer objektiviteter för oss själva. Vi är i direkt kontakt med den verkliga “världen”, sådan dess verklighet nu är. Det är bara det att den inte är vad de objektivistisk-realistiska materialisterna tror att den är.

Ytterst möjliggörs förstås allt vårt medvetandeinnehåll av det icke-ändliga subjektet, det absoluta. Allt – inklusive sinnena, nervsystemet och hjärnan, som hör till “yttervärlden” – manifesteras i, inom, ett medvetande, som Sarvapriyananda i övrigt, även i dessa föredrag, tycks mycket väl veta. Det finns ingenting utanför det som ger upphov till manifestationerna. I förnimmandet i bevetenheten är vi i direkt, omedelbar kontakt med verkligheten av det förnumna – det är bara det att detta inte är av det slag common sense eller materialismen/fysikalismen tro. Vritti kan ju inte förstås på samma sätt i advaita vedanta som i samkhya och yoga, utan bara som uppkommande genom att medvetandet omfattar ett visst som yttre uppfattat innehåll.

Eftersom Sarvapriyananda, som gör anspråk på att vara en auktoritativ förmedlare av vedanta, uttalar den nämnda märkliga ståndpunkten, eftersom det kanske finns fler vedantister som omfattar den, och eftersom Sarvapriyananda kanske nu får ett mycket stort antal nya amerikanska vedantister att göra det, måste man förhålla sig avvaktande till vedanta. På denna punkt måste man tills vidare insistera på betydelsen av vissa västerländska idealister och/eller fenomenologer, och andra indiska tänkare. Men trots denna centrala märklighet är helheten av Sarvapriyanandas allmänna, helhetliga framställning viktig.

Ramakrishnaorden och dess mission i väst med Vivekananda och hans efterföljare har alltid varit en något knepig sak för mig. Det beror på att jag sedan tidigt är påverkad av den allmänna kritiken mot vad som kallas “neovedantismen”, inklusive Guénons, men också och särskilt från rent “hinduiskt” håll: i extrem och personaliserad form omfattas kritiken av Gaudiya-Vaishnavismen i den huvudsakliga version i vilken den spridits i väst idag genom Bhaktivedanta Swami Prabhupada.

I viss mån kommer den också från helt andra, västerländska och t.o.m. liberalteologiska utgångspunkter, såsom exempelvis Keith Wards – kort, en passant och på humoristiskt sätt, men på en central och signifikativ punkt – i hans lilla adademiska självbiografi härom året, Adventures in Belief. En del mer specifika konstigheter finns också. Generellt har missionen en mycket inklusiv uppfattning av “hinduismen” som ofta ger inryck av eklekticism eller, givet hinduismens mångfald av radikalt olika åskådningar, rentav synkretism.

P.g.a. allt detta, och alltför begränsad egen läsning, har jag uttryckt mig orättvist om Vivekananda. Men från det specifikt “mjuka” andligt-traditionalistiska perspektiv som jag är benägen att tro på är det ju nödvändigt att generellt bejaka denna mission och alla liknande projekt när de ändå förmedlar tillräckligt mycket av den autentiska andliga essensen. Dagens ledare för Vedanta Society of New York, Swami Sarvapriyananda, ger, tycker jag, ett sympatiskt intryck; otaliga av hans föredrag och långa föreläsningsserier om klassiska vedantistiska texter finns på YouTube.

Detta perspektiv bör, som jag försökt föreslå, fokusera inte minst på vedantas (i vid mening, och oundvikligen den som på olika sätt och i varierande utsträckning innefattar en förening med yoga; element eller begrepp från till yoga nära relaterade sankhya finns väl också alltid med i dessa – detta är verkligen inte bara ett modernt, neovedantistiskt fenomen – alltid dominerande former) transmission och integration i väst. Ja ytterst på övervinnandet av öst-väst-dikotomin överhuvudtaget och, i den högre kosmopolitismens mening, den framväxt av något av en global enhetskultur i väsentliga – och särskilt andliga – avseenden som redan i stor utsträckning är ett faktum; se exempelvis Philip Goldbergs bok American Veda: From Emerson and the Beatles to Yoga and Meditation – How Indian Spirituality Changed the West.

Swami Saradananda (1865-1927) var Vivekanandas efterträdare som ledare för Vedanta Society of New York.

Bild