Rysk konservatism

Eller komservatism? Ryska Federationens Komservativa Parti (Комсервативная Партия Российской Федерации), Rysslands näst största, som här ses fira 100-årsjubileet av Sovjetunionens bildande förra året. Ordföranden och ständige presidentkandidaten Gennadij Ziuganov, känd för sin ortodox-kristna tro, tolkar dess historiska betydelse. Den överväldigande majoriteten av de ryska – liksom även de ukrainska – medborgarna var motståndare till Sovjetunionens upplösning, och när Ziuganov 1996 var på väg att vinna presidentvalet blev det nödvändigt med stora insatser från oligarkerna och USA för att stoppa det.

Gaza, Israel och atlantimperialismen

Den bäste konservative politiske kommentatorn och analytikern i Storbritannien just nu är såvitt jag kan se Alexander Mckay. Jag har här försökt dra uppmärksamhet till hans förklaring av wokeismen och dess föregångare inom den politiska korrektheten som “commodified rebellions”, och till hans analys av Ukrainakriget. I gårdagens liveström satte han in kriget i Gaza i det stora geopolitiska och historiska sammanhanget. (Extra mycket musik spelas inledningsvis p.g.a. att 106 år sedan oktober; Mckay börjar tala vid 14.20.)

Syntetisk vänster och neokonservatism

I sin 624:e liveström, sänd i torsdags, gick Caleb Maupin åter igenom både den syntetiska vänsterns och neokonservatismens ursprung, historia och väsen. Alla enskilda saker han tar upp är sådana som han har behandlat många gånger tidigare, och under många år, ofta med betydligt större utförlighet och fler exempel och detaljer. Men detta får kanske sägas vara en ovanligt fullständig, helhetlig översikt av huvudlinjerna i dessa centrala konservativa analyser och reflexioner. Den syntetiska vänsterns och neokonservatismens temata samordnas möjligen också i något högre grad än tidigare, genom att innebörden av gemensamheten i bådas ursprung i den amerikanska ex-trotskismen tydligare betonas.

Wagenknechts nya parti

Vid en presskonferens i måndags offentliggjorde Sahra Wagenknecht äntligen att hon och hennes från Die Linke likaledes avhoppade anhängare kommer att starta ett nytt parti. Till dessa anhängare hör bl.a. Sevim Dağdelen, som fått avsevärd internationell uppmärksamhet för sin utrikes- och försvarspolitiska linje, men som inte fanns med bland dem som nu presenterade planerna för partiet.

En i tyska tidningar mycket uppmärksammad opinionsmätning visar att 27% av väljarna kan tänka sig att rösta på det nya partiet, och hela 40% av AfD-väljarna. AfD är, genom sin självständiga och relativt atlanticismkritiska utrikespolitiska kurs ett betydligt bättre parti än Melonis FdI, Åkessons SD, och väl t.o.m. Le Pens RN, men den tydliga oro som nu tycks kunna förmärkas i dess led förefaller ändå i högsta grad befogad. Dess politiska svagheter på andra områden, gemensamma med de andra ledande europeiska populistnationalisterna, gör att även de idag framstår som ett sämre alternativ än det som Wagenknechts parti skulle kunna bli. Wagenknecht utesluter fortfarande och med hänsyn till deras ståndpunkter på dessa andra områden – främst förstås det centrala, från atlanticismen aldrig helt åtskiljbara ekonomiska – med rätta samarbete med dem.

Man vågar dock givetvis ännu inte säga alltför mycket om hur det hela kommer utvecklas, men i Tyskland bedömer många nu att potentialen är stor. I Sverige presterade Arenas Håkan A. Bengtsson i P1:s Studio Ett i går en utmärkt, klarsynt analys av hela fenomenet och dess utsikter.

Jackson Hinkle

Amerikanernas egna övervinnande av vad vi kallar atlanticismen är det viktigaste, påpekar jag igen eftersom jag väl förväntas skriva mest om Europa. (Och även jag är förstås amerikaniserad; medveten om det, har jag försökt hävda att eftersom amerikaniseringen är oundviklig, inte minst i Sverige, man måste göra det bästa av situationen, att man åtminstone borde vara amerikaniserad av rätt Amerika, det Amerika som är värt att vara amerikaniserad av.)

Jackson Hinkle har kanske mest framstått som en lättsam popularisator av vad som redan i sig presenterar sig som en populism eller, mer exakt, vill anknyta till en populism, nämligen Haz’ MAGA-kommunism. Åtminstone såtillvida som bakom detta namn, hos Haz själv, i verkligheten döljer sig också en i marxismens historia i hög grad filosofiskt och akademiskt initierad kraft, finns definitivt en plats för popularisering. Haz’ ofta grova, MAGA-populist- och althögeranpassade jargong och provokativa utspel är inte alltid tillräckliga för detta syfte. Hans långa liveströmmar präglas av en spektakulär, ny och oförmedlad enhet av denna jargong och det intellektuella innehållet, medan Hinkle är fri från jargongen, men samtidigt pedagogiskt förenklar åtminstone vissa aspekter eller resultat av Haz’ tänkande.

Hinkle är bara en av flera som ägnar sig åt popularisering, men inte minst p.g.a. hans annorlunda stil och form har han blivit den mest kände och framgångsrike: bl.a. har han intervjuats av Tucker Carlson, och han talade på den historiska, höger- och vänsterdissidenter förenande Rage Against the War Machine-demonstrationen i Washington i våras.

Jag har dock inte följt honom närmare och kan inte avge något allmänt omdöme om honom, om graden av hans seriositet, hans intentionsdjup. Men klippet nedan är i alla fall ett gott exempel på den kommunikativa förmåga som media kräver.

En del finns visserligen att tillägga till vad han säger om kommunismen, staten och the common good, om Kina och marxism-leninismen, om ägande av land i Kina. Men det väsentliga är den allmänna vision han presenterar och som det han säger om dessa saker är en del av. Den framstår inte som någonting annat än en vision av en sund konservatism.