Olle Bengtsson

F.d. amerikanske utrikesministern Colin Powells stabschef Lawrence Wilkerson, även god vän med den i mina inlägg ofta omnämnde svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn och flera gånger hänvisad till av denne, intervjuas av utmärkte Glenn Diesen och Alexander Mercouris. Läs gärna kommentarerna, där denna mycket uppmärksammade intervju bl.a. beskrivs som “an epic synopsis of the insanity in US politics”.

Dessvärre bestämmer ju denna insanity numera också Sveriges politik. Och inte minst genom SD, det alltmer frånstötande bondfångarpartiet (jag är verkligen inte glad att använda sådana ord) som lurar sina anhängare att stödja den genom sina förespeglingar att de ska få den svenska atlanthögern, som de villigt låtit sig göras till en del av, att lösa invandringens och mångkulturens problem. Eller väl numera enbart “islamismens” – ett av dessa problem som ju till övervägande del, och under mycket lång tid, skapats av just atlantimperialismens geopolitiska agerande.

Med SD:s oreserverade stöd för Israels oproportionerliga respons i Gaza har det blivit rent obegripligt varför de ogillar Liberalerna så mycket. Vad de själva står för är ju nu bara en ytterligare vulgariserad version av Per Ahlmarks gamla billiga Expressen-politik. Från israeliskt håll har redan hörts förslag om att Gazaborna, eller väl snarare de Gazabor som eventuellt överlever, ska förflyttas till Europa.

Redan strax efter att jag formellt anslöt mig till SD 2010 började det ju bli uppenbart att de faktiskt helt enkelt inte förstod vad som är fel med det atlantidentifierade Sverige och Europa, och varför det inte kommer gå bra för ett Sverige, ett Europa, eller överhuvudtaget ett väst (d.v.s. inte heller USA självt) som i dagens läge fortsätter ännu längre på denna väg. Eller att, om de gjorde det, de helt samvetslöst började strunta i det för det kortsiktiga maktintressets skull. Det framstod helt enkelt som att de inte förstod innebörden av sitt eget tidigare program. De visade sig inte mena allvar, inte vara seriösa.

Min självpåtagna insats fick bli att kontinuerligt försöka tillhandahålla den helhetliga analysen av denna urspårning, och tydliggöra det nödvändiga alternativet, i enlighet med vad jag – kanske felaktigt – uppfattade att SD tidigare givit mig anledning att hoppas på.

De senaste mandatperioderna har det handlat om en fullständig, integritetslös utförsäljning, där man agerar rakt emot även det mest essentiella och definierande av vad som för inte länge sedan presenterades som partiets profil. Inget pris – ohjälplig vasallartad underordning, förlorat internationellt anseende och diplomatisk ställning, generationers arbete, förintad svensk identitet och historisk tradition, ekonomisk nedgång, nya ombudskrig, hotande atomvärldskrig – tycks för högt för den sakligt-politiskt rent skadliga maktställningen.

Det mesta har blivit ytlighet, okunnighet, kortsynthet och opportunism. De kvarstående goda politiska programpunkterna och förslagen undermineras och blir meningslösa som delar av den fatala Tidöatlanticistiska helheten. Även de intelligentaste anhängarna tror och hoppas på fullt allvar på den groteskt kontraproduktiva Tidö-strategin av ytterligare förstärkt anslutning till den världshistoriskt överspelade atlantimperialismen och dess hopplösa och nu rent suicidala globala aggression. “Är detta ändå inte värt att pröva? Vänstern är väl ändå värre? Se hur stora vi blivit. Det vore väl dumt att alienera våra nya väljare? Det finns väl ändå en chans att det lyckas?” O.s.v. Vad som hägrar är väl nu en Melonis formella regeringsställning och premiärministerpost. Och vi vet ju hur det gick med dem. Det hela är en tragedi.

När det gäller Wilkerson bör man även ha hört SR:s gripande, längre intervju med honom i mars 2013, när man uppmärksammade att 10 år gått sedan Irakkriget inleddes.

Eller komservatism? Ryska Federationens Komservativa Parti (Комсервативная Партия Российской Федерации), Rysslands näst största, som här ses fira 100-årsjubileet av Sovjetunionens bildande förra året. Ordföranden och ständige presidentkandidaten Gennadij Ziuganov, känd för sin ortodox-kristna tro, tolkar dess historiska betydelse. Den överväldigande majoriteten av de ryska – liksom även de ukrainska – medborgarna var motståndare till Sovjetunionens upplösning, och när Ziuganov 1996 var på väg att vinna presidentvalet blev det nödvändigt med stora insatser från oligarkerna och USA för att stoppa det.

Essentiell intervju med AfD:s Maximilian Krah av Glenn Diesen och Alexander Mercouris. Kan de fortsätta hålla denna linje, och växa med den, finns det fortfarande hopp att populistnationalismen ska kunna bidra till att rädda Europa.

Den bäste konservative politiske kommentatorn och analytikern i Storbritannien just nu är såvitt jag kan se Alexander Mckay. Jag har här försökt dra uppmärksamhet till hans förklaring av wokeismen och dess föregångare inom den politiska korrektheten som “commodified rebellions”, och till hans analys av Ukrainakriget. I gårdagens liveström satte han in kriget i Gaza i det stora geopolitiska och historiska sammanhanget. (Extra mycket musik spelas inledningsvis p.g.a. att 106 år sedan oktober; Mckay börjar tala vid 14.20.)

I sin 624:e liveström, sänd i torsdags, gick Caleb Maupin åter igenom både den syntetiska vänsterns och neokonservatismens ursprung, historia och väsen. Alla enskilda saker han tar upp är sådana som han har behandlat många gånger tidigare, och under många år, ofta med betydligt större utförlighet och fler exempel och detaljer. Men detta får kanske sägas vara en ovanligt fullständig, helhetlig översikt av huvudlinjerna i dessa centrala konservativa analyser och reflexioner. Den syntetiska vänsterns och neokonservatismens temata samordnas möjligen också i något högre grad än tidigare, genom att innebörden av gemensamheten i bådas ursprung i den amerikanska ex-trotskismen tydligare betonas.

Vid en presskonferens i måndags offentliggjorde Sahra Wagenknecht äntligen att hon och hennes från Die Linke likaledes avhoppade anhängare kommer att starta ett nytt parti. Till dessa anhängare hör bl.a. Sevim Dağdelen, som fått avsevärd internationell uppmärksamhet för sin utrikes- och försvarspolitiska linje, men som inte fanns med bland dem som nu presenterade planerna för partiet.

En i tyska tidningar mycket uppmärksammad opinionsmätning visar att 27% av väljarna kan tänka sig att rösta på det nya partiet, och hela 40% av AfD-väljarna. AfD är, genom sin självständiga och relativt atlanticismkritiska utrikespolitiska kurs ett betydligt bättre parti än Melonis FdI, Åkessons SD, och väl t.o.m. Le Pens RN, men den tydliga oro som nu tycks kunna förmärkas i dess led förefaller ändå i högsta grad befogad. Dess politiska svagheter på andra områden, gemensamma med de andra ledande europeiska populistnationalisterna, gör att även de idag framstår som ett sämre alternativ än det som Wagenknechts parti skulle kunna bli. Wagenknecht utesluter fortfarande och med hänsyn till deras ståndpunkter på dessa andra områden – främst förstås det centrala, från atlanticismen aldrig helt åtskiljbara ekonomiska – med rätta samarbete med dem.

Man vågar dock givetvis ännu inte säga alltför mycket om hur det hela kommer utvecklas, men i Tyskland bedömer många nu att potentialen är stor. I Sverige presterade Arenas Håkan A. Bengtsson i P1:s Studio Ett i går en utmärkt, klarsynt analys av hela fenomenet och dess utsikter.