En annan sionism, en annan judendom

Göran Rosenberg diskuterade igår sin bok Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek i ett evenemang på ABF. På Facebook nämner han att boken i år också utgivits i engelsk översättning, och som han påpekar “under en titel som kanske mer än den svenska säger vad den handlar om”: Another Zionism, Another Judaism.

Här är ABF:s presentation:

“Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Stockholm mellan 1914-1948, en minst sagt turbulent period i Europa och världen. Ehrenpreis som var född i Lviv, som idag ligger i Ukraina, hade gjort en snabb rabbin-karriär i Kroatien och Bulgarien innan han kom till Stockholm för att leda den judiska församlingen i Stockholm 1914. 

Göran Rosenbergs bok ‘Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek’ (Bonniers 2021) belyser Ehrenpreis livsgärning för judiskt liv och kultur samt hans intellektuella gärning. Rosenberg finner i Ehrenpreis, med hans tankevärld om den kulturella sionismen  – där judisk kultur, religion och filosofi är en potential för att stärka det mångfacetterade samhället globalt, istället för fokus på den nationella sionismen – en vän och följeslagare. 

Vilken roll hade Ehrenpreis under den sionistiska rörelsen i slutet av 1800- och i början av 1900-talet? Hur agerade han för att stärka judiskt liv i Sverige? Vilken roll spelade han för att rädda judar undan förintelsen? Och vad hade Ehrenpreis sagt om utvecklingen av Israel om han hade levt idag? 

Om detta talar Göran Rosenberg med Calle Nathanson den 27 november kl 18:00-19:30 i ABF-huset.”

Och här blurbar och citat från recensioner av den engelska utgåvan på Amazon:

“Ehrenpreis has faded into history, but Rosenberg here ably revives him as a contrarian voice who speaks to present events…A capably told life of a religious leader who envisioned the whole world as a safe haven for his people.”

Kirkus Reviews

“Beautifully written…a calm, detailed book, transformed by a fast-paced final chapter.”

Manhattan Book Review

“Never before have Jews so desperately needed alternative visions, ways of imagining that we can flourish without dominating others. By resuscitating Rabbi Marcus Ehrenpreis, Göran Rosenberg shows how we might envision a different future by reclaiming a lost past. In this dark and shameful time, figures like Ehrenpreis, and authors like Rosenberg, offer a source of light.”

Peter Beinart author of The Crisis of Zionism

“Marcus Ehrenpreis, a long-serving leader of Sweden’s Jewish community, worked for a renaissance of Jewish life during one of the darkest periods of his people’s history. In telling the story of this admirable man, Göran Rosenberg shows that the questions Ehrenpreis grappled with – about Zionism, assimilation, anti-Semitism, and the possibility of a Jewish future in Europe – could not be more relevant today.”

Adam Kirsch, author of The People and the Books and The Blessing and the Curse

“In this powerful, passionate book, Göran Rosenberg rescues Marcus Ehrenpreis from obscurity and places him in the pantheon of great Jewish thinkers and leaders. This is a deeply moving study of the tensions in twentieth-century Europe between Jews and Christians, Zionism and universalism, the love of community and the love of humanity.”

Derek Penslar, author of Theodor Herzl: The Charismatic Leader

“The extraordinary life of Rabbi Marcus Ehrenpreis opens a window to the momentous twentieth century of Jewish history. From Ukraine to the Balkans to Scandinavia, Ehrenpreis was at the forefront of political and intellectual debates. Göran Rosenberg presents a gripping account of his life and a fascinating account of the broad sweep of Jewish history, from the glowing hopes of the late nineteenth century through the horrors of the Holocaust and the passionate disputes over Zionism.”

Susannah Heschel, editor of Moral Grandeur and Spiritual Audacity: Essays of Abraham Joshua Heschel

“A finely grained, meticulously researched portrait of a twentieth-century communal rabbi who was ever attentive to the Judennot – the ‘distress’ posed to European Jewry by virulent racial antisemitism – but also no less to the Not des Judentums – the ‘distress’ to which Judaism as a spiritual and ethical calling was subject by the pull of ethnic nationalism as a response to the Judennot. Göran Rosenberg deftly presents Rabbi Marcus Ehrenpreis as exemplifying how modern Jewry may meet the existential challenge of an unyielding commitment to securing the political dignity of Jewry while unwaveringly affirming the spiritual patrimony of Judaism as a prophetic universal voice transcending the limits of national politics and territorial loyalties.”

Paul Mendes-Flohr, author of Martin Buber: A Life of Faith and Dissent

“The search for the forgotten precedes the search for the better. Göran Rosenberg’s gripping story of Rabbi Marcus Ehrenpreis’s spiritual and political endeavor in the fateful time of the Jewish state’s establishment is a strong building block for such a future.”

Dan Diner, The Hebrew University of Jerusalem

Rosenbergs klassiska bok om Israel med den oöversättbart ordlekande titeln Det förlorade landet: En personlig historia från 1996, tidigare översatt till franska, tyska och en rad andra språk, har också just utkommit i engelsk översättning: Israel: A Personal History.

Rosenberg, Ruin och Ehrenpreis

Rosenberg och folket

Rosenberg, demokratin och minoriteterna

Filosofisk modernisering?

“Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det ‘filosofiska arvet’, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.”

Så skrev Efraim Liljeqvist, den siste boströmianske professorn, i sin Selbstdarstellung i första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon 1925.

Den modernisering som hans samtida kolleger, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, ägnade sig åt – vissa former av nykantianism, positivism, psykologi, “livsfilosofi”, pragmatism, Hägerströms och Phaléns nya Uppsalaskola, analytisk filosofi, i mycket radikalneoteriskt famlande fenomenologi, marxism – var, föreslår jag, knappast en modernisering av filosofin eller en filosofins modernisering av samhället och kulturen, som den dubbeltydiga titeln på Carl-Göran Heidegrens avhandling i idé- och lärdomshistoria från 1999, Filosofisk modernisering: Studier i nordisk filosofihistoria (1860-1910), implicerar i högre grad än hans senare boks något mer adekvat och korrekt sociologiska med den gamla litteraturhistoriska termen, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915.

I det större perspektivet tror jag den främst måste förstås som ett spatiotemporalt provinsiellt införande av nya tankeformer som modernitetens samhälle och kultur för tillfället krävde för helt andra syften. Inte enbart, givetvis, men i stora drag. Det som i störst utsträckning kan sägas vara ett undantag är här fenomenologin, inklusive dess vidareutbildning utöver Husserl hos främst Heidegger.

Men det är inte uppenbart hur filosofin, rätt förstådd, överhuvudtaget låter sig helt enkelt moderniseras eller själv kan modernisera. Modernisering är s.a.s. i sig ett ickefilosofiskt begrepp, som lätt blir direkt antifilosofiskt, hur viktigt det än kan vara på andra områden. T.o.m. de av Liljeqvist själv använda termerna “utveckling” och “framsteg” är ofta problematiska som generella och universella beskrivningar inom filosofin. Åtminstone hans egen politiska tillämpning av den sahlinska och egna utvecklingen av Boströms statslära – som i och för sig nödvändigt krävde revidering – representerade inte något sådant; den var tvärtom en beklaglig, tidstypisk anpassning till en karaktäristisk manifestation av just den modernisering han i övrigt på så goda grunder ifrågasatte.

Paul Brunton: Inspiration and the Overself

The Notebooks of Paul Brunton

Volume Fourteen

Larson, 1988

Amazon.com

Back Cover:

“There are swift elusive moments that every real artist knows, and every deep lover experiences, when the faculty of concentration unites with the emotion of joy, and creates an indescribable sense of balanced being. Such moments are of a mystical character.”

“If one learns to cultivate these brief intuitive momets aright, there can develop ou t of them in time mystical moods of much longer duration and much deeper intensity. Still later, there could come to maturity the ripe fruit of all these moods – an ecstatic experience wherein grace descends with life-changing results.”

– Paul Brunton

Nearly everyone has brief moments of exalting contact with his or her own divine Soul: this book shows how to make the most of those moments; how to recognize, develop, test, and follow through on intuitions; how to contact the source of inspiration and make its vitalizing power a continuous presence.

Konservatismens modernism

På den trevliga och höginformativa kanal om Sovjetunionen, driven av personer uppvuxna där, från vilken Kjölstad delade det viktiga avsnittet om Stalinerans arkitektur, finns också ett om den efterföljande modernistiska perioden under Chrusjtjov, med fokus på dess bostadsområden. Även dessa framstår på det hela taget som ursprungligen mycket attraktiva:

“In the shadow of the Cold War, Soviet urban planners created something remarkable – cities designed not just for efficiency, but for human connection. While the West embraced sprawling suburbs and car dependency, the USSR developed a revolutionary approach to urban living that, despite its flaws, solved problems we still struggle with today.

This video explores how Soviet microdistricts created walkable, community-centered neighborhoods where everything from schools to clinics was within a 15-minute walk. We’ll reveal how standardized housing construction achieved the impossible – building entire apartment blocks in just days while providing homes for millions of families emerging from postwar devastation.

Discover:

– The truth about how Soviet children had more freedom than American kids today

– Why these ‘concrete boxes’ fostered stronger communities than modern luxury developments

– How architects built entire apartment buildings in just 57 hours – a feat still impressive today

– What happened when urban planners prioritized human needs over profit margins

– The hidden wisdom in these ‘dreary’ Soviet neighborhoods that could transform our cities

What if the solution to our modern urban crisis has been hiding behind the Iron Curtain all along? In our increasingly disconnected world, perhaps it’s time to reconsider this approach – not to replicate it exactly, but to find a balance between community connection and personal comfort.”

Man får en utmärt förståelse av de goda idéer som låg till grund också för detta slags byggnation. Den starka kommunionistiska orienteringen ger den en sant human prägel, inte minst i jämförelse med den isolerande och opersonliga amerikanska kapitalistindividualismens samtida typ av förorter, som pekas på som dess motsats.

Man inser hur mycket mer värdekonservativ Sovjetunionen i några avseenden var även här, inom ramen för det modernistiska formspråket. En nyskapande traditionalistisk samhälls- och lokalgemenskap befrämjades under modernitetens villkor.

En del av ideologin känns igen från våra s.k. ABC-städer, och man vill gärna försöka tänka sig hur både dessa och miljonprogrammets områden (de senare i stället för att rivas, som vissa socialdemokrater tycks vilja) skulle kunna räddas och förnyas i linje med den utmärkta sovjetiska planering som här beskrivs.

Men det kräver förstås att den amerikanska, virtuella internät- och AI-baserade surrogatsocialiteten begränsas hos nya generationers yngre genom en kraftfull konservativ kulturförnyelse med tillhörande politiskt ledarskap. Här krävs mycket nytt, på kvalificerad humanistisk filosofi baserat kreativt tänkande i den postliberala framtidens avancerade samhällsplanering.

Arkitekturen och konservatismen

Kjölstad delar en kort dokumentär om den sovjetiska arkitekturen, som beskriver den i relation till samhällets förnyade uppbyggnad och försvarar Stalinerans distinkta bidrag.

“When you think of Soviet architecture, you probably imagine gray concrete blocks. But hidden among them are the magnificent Stalinkas – Stalin-era buildings with soaring 4-meter ceilings, ornate facades, and classical design elements that still command premium prices today. These architectural masterpieces tell a story of power, prestige, and a dramatically different vision for Soviet cities. Discover the untold story of Soviet architecture’s golden age – from luxurious nomenclature apartments for the elite to modest workers’ housing, and why these buildings remain the most coveted real estate in Moscow, St. Petersburg, and across former Soviet cities nearly 70 years later. In this video, you’ll learn:

– The fascinating history behind Stalin’s architectural vision

– Three distinct types of Stalinkas and who lived in them

– How the Soviet housing hierarchy determined your address

– The story of Stalin’s Seven Sisters skyscrapers

– Why Khrushchev abruptly ended this era of architectural grandeur

– How these buildings compare to modern construction standards

– From the demolition of the Cathedral of Christ the Savior for the never-built Palace of Soviets to the 1955 decree that changed Soviet cities forever, this is the complete story of an architectural era that was meant to last centuries – and did [sic].

Timestamps:

0:00 Introduction 0:44 Pre-Revolutionary Russia 1:55 Post-Revolutionary Mass Compaction 3:53 The Beginning of the Stalinkas Era 4:39 Workers’ Stalinkas 5:25 Standard Stalinkas 6:21 Nomenclature Stalinkas 7:22 The Seven Sisters 10:44 Eliminating Excesses in Design and Construction”

Vad är det vi ser här? Vi ser exempelvis hur nybyggnationen inte uttryckte ett helt jämlikt samhälle, att “kommunismen” (jag vill oftast använda citationstecken här eftersom den vanliga västerländska användningen av termen kan vara missvisande – kommunismen var ju för Lenin en partibeteckning och ett teoretiskt begrepp inom marxismen, inte en vokabel för det samhällssystem som förverkligats) ingalunda, som Lindbom hävdade, var ett uttryck för den sekulära nödvändigheten att uppnå total “likhet” mellan alla människor för att Människorikets medborgare skulle kunna dyrka sig själva eller Människan som sådan som det högsta.

Inte bara Stalin utan även Lenin avfärdade sådan jämhet som nonsens, även om viktiga åtgärder för övervinnande av de stora motsatserna mellan de historiskt föråldrade samhällsklasserna förvisso vidtogs inte minst på utbildningens område.

Var då den nya stratifieringen orättvis och orättfärdig, ett förtryck i nya former? Utan tvekan framstår kontrollen och styrningen av bostadsallokeringen för oss som helt oacceptabel, liksom naturligtvis den tidiga “masskompaktionen”. Men vad man måste konstatera är att stratifieringen var just ny, att den var en annan. Hierarkins topp utgjordes inte längre av adeln (дворянство) eller borgerliga kapitalister, som båda blivit alltmer styrda av västeuropeiska investeringsintressen. Och i vad gäller stilen måste man fråga sig om konstruktivismen och modernismen helt borde bestämt all stadsplanering, med bostäder som dessutom var lika för alla (som dessutom hade lika inkomster)? Var sådan likjämhet vad folket önskade? Hade den varit rättvis? Hade den varit visrätt?

Avståndet mellan de högre och de lägre strata blev också mindre, och den sociala rörligheten mellan dem större. Man måste se till det faktum att den nya ordningen både eftersträvade och uppnådde stora förbättringar för de fattigaste arbetarna och bönderna. Även de erhöll under “kommunismen” – socialismen, kommunionismen, konservatismen – mycket bättre bostäder: om fortfarande ganska små, dock större och långt mer moderna och hygieniska än vad de tidigare haft, och såvitt jag förstår ibland i byggnader i samma nyskapande traditionalistiska arkitektoniska stil som de större och mer monumentala nya.

Det har visat sig att utrymmet för och orienteringen i enlighet med de överordnade värdena, bl.a. den egentliga kulturtraditionens, blir allt mindre under kapitalismen i dess senare utvecklingsfaser. Vad vi ser i Kjölstads film, liksom i dagens Kina, är åtminstone att socialismens eller kommunionismens konservatism har större principiella möjligheter att i nyskapande traditionalistisk anda vända en social, moralisk, kulturell och andlig nedgång av fatalt slag (kulminerande i en ny nihilistisk världskrigsvilja).

Excesser förekom förvisso i Sovjetunionen. Monumentaliteten var inte sällan alltför överdimensionerat tung. I Kjölstads dokumentär är i synnerhet den planerade “åttonde systern” med den ofantliga Leninstatyn på toppen (inte minst just alla dessa gigantiska statyer, skulpturer och monument med socialistiska hjältar är från mitt perspektiv problematiska i sitt groteska profanhumanistiska illusionsmakeri, eller illusionsuttryck – här träffar Lindboms och många andras kritiska analys verkligen rätt) ett bra exempel. Men detta var bara ett av förslagen: Chechulin presenterade ett åtminstone mycket bättre annat. Och åtskilligt var som dokumentären visar av mindre, mer klassisk-humanistiskt format.

Heller är det inte så att ingen plats borde funnits för konstruktivismen och modernismen. De var oundvikliga uttryck för det nya historiska och samhälleliga förändringsskedet, när mycket i den existerande kulturen naturligt knippades med den ruttnande gamla socioekonomiska ordningen med dess massfattigdom, svält och katastrofkrig. De producerade också arkitektur av bestående värde och historisk betydelse: förvisso var det verkligen en “ny civilisation”, en dramatiskt förnyad civilisation, som man sökte skapa.

Många frågor återstår givetvis i bedömningen av Sovjetunionen i det här behandlade avseendet. Men att det idag är främst den väl länge av det mer eller mindre kriminella och västkopplade ryska oligarkskiktet, som utplundrade Sovjetunionen, i stor utsträckning ledda nya ryska bourgeoisien som bor i Stalinerans nydyra finaste våningar är entydigt en tragisk ironi.