Svante Nordin: Historia och vetenskap

En essä om marxismen, historicismen och humaniora

Zenit, 1981

Baksida:

NordinHistoria och vetenskap handlar om de humanistiska vetenskaperna, deras egenart och uppgifter. Den handlar också om marxismen i dess egenskap av humanvetenskaplig teori.

I en historisk exposé tecknar Svante Nordin den klassiska historiefilosofiska traditionen vars idag viktigaste avläggare är marxismen. I ett systematiskt avsnitt gör han ett försök att ge konturerna av en filosofi om historien där de trådar följs som knyter samman konsten, filosofin, politiken och den sociala strukturen. Därvid genomför Nordin vad som både är en tolkning och i vissa avseenden en kritik av marxismen utifrån ett historicistiskt perspektiv.

Syftet med denna bok står att finna i ett försvar för ett klassiskt kulturideal och för en teoretisk tradition där historiefilosofiskt tänkande betraktas som både respektabelt och nödvändigt.

JOBs kommentar:

Nordins viktigaste filosofiska bok – i den meningen att medan hans senare verk är filosofihistoriskt viktiga, filosoferar han själv i denna, även om det i stor utsträckning formuleras i termer av teori. Vid denna tid var Nordin fortfarande verksam som filosof, vid filosofiska institutionen i Lund. Han hade ännu inte flyttat över till idé- och lärdomshistoria.

Den uppgörelse han här företar med åtminstone de mest ohållbara riktningarna inom marxismen – främst den delvis strukturalistiskt influerade Althusser-skolan med dess antihumanism och dess typ av vetenskaplighetsanspråk å marxismens vägnar – var av historisk betydelse i den svenska vänstern vid denna tid och därmed för det intellektuella klimatet i Sverige överhuvudtaget. Jag läste den med största intresse när den kom ut, som alldeles färsk recentior i Uppsala men medförande andliga och rudimentära filosofiska övertygelser av ett slag som gjorde det omöjligt för mig att acceptera den alltfort vitt utbredda marxismen.

Den humanistiska bredden och perspektivrikedomen, den formella och stilistiska friheten från de marxistiska esoterismernas krampaktiga jargonger som ofta bara dolde kulturlöshet, försvaret av det klassiska kulturidealet – allt detta imponerade. Men det fanns också mycket jag inte höll med om, och som jag omedelbart började brottas med. Nordin kvarstannade ännu i ett allmänt marxistiskt influerat tänkande, liksom inom ett mer allmänt kulturradikalt paradigm.

Samtidigt pekade hans immanenta kritik av marxismen i själva verket långt utöver marxismen som sådan, något som inom kort bekräftades av hans egen fortsatta utveckling. Hans grundliga tillägnelse av ännu idag i Sverige otillräckligt absorberade tanketraditioner långt bortom marxismen, huvudsakligen med anknytning till den i boken dominerande historicistiska tematiken, den tillägnelse som är vad som framtvingade uppgörelsen, var redan här uppenbar, och skänker boken bestående värde och relevans.

Historia och vetenskap erbjöd en möjlighet till den sanna humanistiska filosofins frigörelse inte bara inom marxismen, där Althusser förstört den, utan i väsentliga avseenden även från marxismen som sådan – en möjlighet till humanioras återupprättelse i Sverige i andra filosofiska termer. Men fastän den på ett självständigt och nyskapande sätt lyfte fram nödvändiga och av marxismen undanträngda tänkare och traditioner och från dem hämtade insikter av största betydelse för den humanistiska filosofins och den humanvetenskapliga teorins nyformulering, utgjorde den inte själv denna nyformulering som ett fullt, positivt alternativ.

För det första var den – och gjorde på intet sätt anspråk på att vara något annat än – fragmentarisk och essäistisk (undertiteln säger att den är en essä; mer exakt är den en sammanställning och tematisk gruppering av en mängd korta fragment, man kanske kunde tillåtas kalla dem “essäetter”), på intet sätt en utförlig, systematisk framställning.

För det andra skulle krävts för den kompletta nyformuleringen både en mer fullständig frigörelse från de allmänna marxistiska tankelinjerna och det kulturradikala paradigmet, och en djupare och utvidgad tillägnelse av den nämnda ickemarxistiska tankevärlden. Begränsningen som sådan, i marxistisk, ja althusseriansk anda, till humanvetenskapernas teori, om än i högre grad filosofiskt förstådd, hade behövt överges till förmån för filosofin i sig i fullaste traditionella mening.

Alltunder det jag under de kommande åren fortsatte följa Nordins författarskap, som nu alltså övergick till att ägnas filosofihistorien, sökte jag förstå mer exakt detta som krävdes. Under åttiotalets lopp mognade gradvis de slutsatser fram i enlighet med vilka jag sedan dess försökt utveckla min verklighetsförståelse. Jag började tänka i termer av idealism, personalism, och värdecentrerad historicism.

Nordins fortsatta arbete hade stor betydelse för mig även i detta sammanhang. Han slutade förvisso inte att själv bedriva filosofi. Med den historiefilosofiska förståelse och uppfattning av historievetenskapen som han ådagalade redan i Historia och vetenskap var det naturligtvis oundvikligt och självklart för honom att göra det också som historiker: filosofin kan inte skiljas från den medvetet reflekterade historieskrivningen, historiemedvetandet inte från filosofin. Och några senare uppsatser och artiklar är också av samma typ som texterna i Historia och vetenskap, och avspeglar Nordins fortsatta rent filosofiska utveckling.

Men Historia och vetenskap förblir alltså än idag Nordins enda bok som i sin helhet uttrycker enbart eller i första hand hans eget tänkande.

0 Responses to “Svante Nordin: Historia och vetenskap”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi