
Wayne W. Dyer: Your Sacred Self
Making the Decision to Be Free
Harper Collins, 1995 Amazon
Front and Back Flaps:
One of the foremost inspirational leaders of our time and the author of the bestselling Real Magic and the classic Your Erroneous Zones encourages readers to look inside themselves for sustenance and to move to a new level of self-awareness where they are free to experience the joys of spiritual living.
In Your Sacred Self, Dr. Wayne W. Dyer, whose previous books have touched the lives of millions, teaches readers how to tap into the power of their higher selves and live each of their days, regardless of what they are doing, with a greater sense of peace and fulfillment.
Developing the sacred self, Dr. Dyer explains, brings an understanding of our place in the world and a sense of satisfaction in ourselves and others. In Your Sacred Self, Dr. Dyer offers a three-step program that helps readers establish a spiritually oriented, rather than an ego-oriented, approach to life. Step by step Dr. Dyer shows us how to progress from emotional awareness to psychological insight to spiritual alternatives in order to change one’s experience of life from the need to acquire to a sense of abundance, from a sense of oneself as sinful and inferior to a sense of oneself as divine, from a need to achieve and acquire to an awareness that detachment and letting go bring freedom.
Your Sacred Self is an inspiring, hopeful, illuminating guide that can help everyone live a happier, richer, more meaningful life.
Back Cover:
“Wayne Dyer is one of America’s foremost teachers of transformational wisdom. In Your Sacred Self, he continues to guide us toward spiritual liberation.” Marianne Williamson
“Wayne Dyer takes us on a sacred journey where the spirit triumphs over the ego. This book will serve as an extremely valuable guide to all those who seek the exultation of the spiritual experience and who value total freedom as the ultimate goal of life.” Deepak Chopra
“I was mesmerized by the beauty and wisdom in Your Sacred Self. Wayne Dyer has written a book that is as meaningful, spiritually on-target, and engrossing as any I’ve ever read in my life. This is sure to go on that very small shelf reserved for classic works.” Louise L. Hay
“In Wayne Dyer’s newest book he has given us the final ‘to do’, and that is to get outside of ourselves and stop selfishness by getting into other people and making them worthwhile. The sacred quest to that final freedom is the most important thing we’ll ever do in our lives.” Pat Riley
“Wayne Dyer’s inspiring new book is a treasure of love and spiritual wisdom.” Barbara De Angelis
About the Author:
JOB’s Comment:
The Wayne Dyer Phenomenon
Wayne W. Dyer (1940-2015) was one of the best-known of those popularizers of Maslowian humanistic psychology who partly went beyond it by adding spirituality of the “New Age” kind. Their academic counterpart is, or at least used to be, the American Association of Transpersonal Psychology, a branch of the American Psychological Association. It is important to understand this kind of psycho-spirituality, and the extent to which it has shaped contemporary America and to some extent also Europe and the rest of the world.
With the end of the Clinton era and the gradual disappearance of the boomer and hippie generations, fortunes have been changing somewhat for Dyer’s variety of pop psychology and spirituality. Today, a Jordan Peterson is placing new and different goods on the same market. Yet at the same time, the mere passage of time seems to have made Dyer respected in wider circles than before. And he and the many others like him are part of a deep current of modernity that will not end soon or suddenly. His is the kind of language in which most people today still begin to think and speak about the meaning of life in the west, to the extent that they do so at all. And people’s level of understanding, which follows from the orientation of their interests in our kind of civilization, is such that it still seems almost impossible to reach them with spiritual truths, unless these are alluringly mixed at least to some extent with pop-psych self-help, positive thinking, self-reliance, motivation and success counselling of an often distinctly American stamp, on the basis of a Pollyanna pantheism.
Dyer could never see beyond his modern, romantic, progressivist, and not least American assumptions, values and attitudes. Almost always they twisted his spiritual teachings in a predictable, sometimes irritating and on occasion slightly repulsive, vulgar manner. There are cases when most readers surely cannot but suspect an element of personal dishonesty, or at the very least a very strange kind of self-deception, in his stories of experienced wonders and “real magic”. Dyer insisted, for instance, that one of his children was conceived on a particular night in a hotel room in which only he and his wife were present, but without intercourse, through some higher spiritual force only. Charlatanry is not uncommon in his business. He did recommend a “fake it till you make it” method for acquiring desired qualities and abilities. Fragments of his own all-American success story were always repeated, how by unwilling all erroneous zones and seeing the sky as the limit, he rose from his poor, foster-home childhood to a college education, then on to a doctorate in counselling psychology from Wayne State University in Detroit and a teaching position at St John’s University in New York, and finally to his career and world fame as a popular writer and lecturer. One of his books is tellingly titled Manifest Your Destiny. His assertions about the nature of the true self and divinity, and the way to reach them, are often facile and can give an impression of cheapness.
Nevertheless, in writing about contemporary spiritual teachers, for instance Eckhart Tolle, I have suggested that it is a mistake to simply reject them because of their seemingly ineradicable and to a considerable extent unconscious modernist prejudices. For what is then missed is that some of them also did acquire real spiritual insights and realizations primarily with the help of the eastern traditions, and managed to articulate them in western terms for a contemporary western audience. The fact that these realizations were for the most part almost inseparable from romantic – in a broad sense – illusions, both metaphysical and moral, is not a sufficient reason to dismiss them. By 1995, when he published Your Sacred Self: Making the Decision to Be Free, Dyer at least seemed to have relinquished enough of his pop-psychology to be able to express genuine spiritual truths, albeit still intertwined with other modern assumptions. He now seemed to do it on a new level of humility and authenticity. Subsequently he often relapsed into more obviously pop-psych applications of spirituality, so that there is to the end a certain continuity with his earliest writing. At first, he simply taught his readers how to get what they wanted, including how become what they wanted to be, in terms of ordinary, material wishes and desires. And this, apparently, was the simplest thing: You’ll See It When You Believe It. Later, in a book with the still absurdly unscrupulous-looking title How to Get What Your Really Really Really Really Want, co-written with Deepak Chopra, this turns out to refer to the spiritual life. Even as conceived by these authors, that is clearly something quite different.
Still, a certain ambiguity remained in the use of such titles. The premature and exaggerated formulations about the nature of spiritual reality and our relation to it never wholly disappeared. It seems to me Dyer’s career did perhaps not end on the best note. In one of his last books, Wishes Fulfilled: Mastering the Art of Manifesting, he finally insists simply that his quite ordinary readers should think they are God, accept their true selves as God without any reservations, qualifications, or restrictions whatsoever, God in the fullest possible sense of the word. Not least in the context of Dyer’s cardinal theme of “manifesting” (i.e., getting what you want, whatever it is), by producing it through psycho-spiritual techniques, “real magic”), and since the connotations of the word God in the west is still primarily those of the Abrahamitic God, the God of the Bible, the Almighty Creator, there is a kind of madness about this.
Yet quite as often, despite such blindness, the lack of interest in historical contexts and the particular characteristics of the respective traditions he drew on, and the inability or unwillingness to pursue any proper, and unsellable, philosophical or linguistic studies of them, of the very terms and concepts that were central to his own thinking and writing – despite all such obvious and highly disturbing weaknesses, it is also often possible to recognize a writer who does seem to be growing into a kind of genuine seeker and to have grasped at least some general, deeper truths. It always remains easy, according to Dyer, to get what you want, on all levels. But now only through spirituality: There’s a Spiritual Solution to Every Problem. Dyer’s ever lingering pop-psych tendencies and sensibilities make such a title look cheap: in one of his last books, Excuses Begone: How to Change Lifelong, Self-Defeating Thinking Habits, he is suddenly right back where he started in the 1970s, with Your Erroneous Zones. Yet in fact, on the real, highest level, there is indeed always such a spiritual solution. His best and most authentically spiritual book is in my view Change Your Thoughts – Change Your Life: Living the Wisdom of the Tao, characteristically written not long before Excuses Begone och Wishes Fulfilled. Its value is not as a commentary on the Tao Te Ching, but as the expression – in the form of an impressionistic interpretation of the Tao Te Ching – of his own eclectic teaching that is the most free from the self-help instrumentality of the striving for “abundance” etc.
After all, what people like Dyer are doing has by now been going on for more than two hundred years in the west. Liberal and speculative reinterpretation of spirituality, of mysticism and esotericism, even without new eastern or pseudo-eastern impulses, has a long history. Their kind of understanding of spirituality has become dominant in the west. It is what is now given in terms of spiritual understanding, and it is therefore what we have to take into account and work with. It is significant that towards the end of Dyer’s life, he seemed to be welcomed back into the academic community he once left, to give presentations of his pop teachings at major universities. Indeed, his contemporary American folkishness and pop-culture jargon were never far removed from those of today’s educated American elites themselves.
It is perhaps not obvious that “New Age” is still an adequate descriptive term. It was long a standard one in academic scholarship – for instance in the work of Wouter Hanegraaff, who sudied Dyer in his New Age Religion and Western Culture: Esotericism in the Mirror of Secular Thought from 1996 – but few of the writers it was applied to actually seemed to use the term, in the sense of the word. Conceptually, the unmistakably modern view of history that the term primarily expresses was always a central part of their message. But the term is less felicitous in as much as this is not the whole of the message. In some respects, so-called New Age spirituality also represents a step beyond the limitations of exoteric and dogmatic Abrahamism, a step in the direction of the tradition of sanatana dharma and spiritual enlightenment as conceived in the main eastern traditions. Orthodox Christians, Jews and Muslims, as well as modern fundamentalist ones, of course still exist, and resist the liberal reinterpretations that have a long history in their religions, seeking to restore instead old positions or set forth new but purportedly original ones. Yet on the whole, few members of at least the western churches seem to believe any longer in dogmatic, literalistic, exoteric Christianity.
In addition to the direct imports of eastern teachings, more or less adequately comprehended, New Age spirituality typically works through the psychologized esoteric reinterpretation of Abrahamism. Of course, its strongest and most vocal critics are therefore the remaining orthodox representatives of such Abrahamism, like Richard Abanes, who, in his book A New Earth, an Old Deception: Awakening to the Dangers of Eckhart Tolle’s #1 Bestseller (2008), sought to refute Tolle simply through scriptural references and contextualization. Not surprisingly, he was right on most or perhaps all points regarding the meaning of Biblical quotes used by Tolle, as well as, needless to say, on Christian dogma in general as something quite different from Tolle’s teaching. But this only moves the discussion to another level. The contemporary reader inevitably asks simply: which is the true worldview – Abanes’s or Tolle’s? Abanes’s Christian orthodoxy, or Tolle’s eclectic spirituality, including interpretations of the Bible which, while historically and dogmatically untrue, adequately express the truths of Tolle’s own position that builds primarily on other sources and traditions? In fact, on this new level, Abanes’s argument is strikingly and indeed sometimes absurdly unconvincing; it seems only fundamentalist Evangelicals and some Catholic and Eastern Orthodox traditionalists could entirely side with him.
It is precisely the softness of what I have called my “soft” traditionalist position that makes me take this attitude towards contemporary spiritual teachers of Dyer’s and Tolle’s kind. Obvious as it is from that perspective, let alone from the “hard” traditionalist one, that the title of Dyer’s book Wisdom of the Ages: A Modern Master Brings Eternal Truths into Everyday Life makes dubious claims, and that the book’s eclecticism is a far cry from the stricter and more discerning conception of philosophia perennis and l’unité transcendante des religions, the nominal ambition at least is the right one. This is not René Guénon or Frithjof Schuon, nor Huston Smith, nor Aldous Huxley. But it is hardly by simply rejecting authors like Dyer and their vast audiences that the people of the west – and indeed also of the westernized east and the rest of the world – can best be reached with true spiritual teachings today. Rather, they must be met and addressed where they happen to be, where they have been helplessly brought by the obscure but powerful forces of modernity. Accepting what is true and valid within their current horizon, not dismissing them because of the ever-present modern dynamic that more or less, yet without exception, shapes and derails their individualistic neo-spiritualism, is surely the best way to move beyond the latter.
La Coruña

Bannon och Europa
Det alternativa Europasamarbetet gör vissa framsteg. Den grupp i Europaparlamentet som framför allt franska Front National (nu Rassemblement National), inte minst genom Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe, drev på för att skapa i samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 kunde slutligen konstitueras 2015 som, med den engelska beteckningen, ENF, Europe of Nations and Freedom. Förra året arrangerade det snabbt uppstigande partiet Alternative für Deutschland en konferens med ledarna för de andra stora partierna i denna grupp, utöver FN/RN FPÖ, Lega, Wilders o.s.v. Och härom veckan gjorde den väl hittills, med sin nya regeringsställning, mest framgångsrike av dessa ledare, Matteo Salvini, ett nytt utspel om att ena Europas mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier.
Nu kommer Donald Trumps före detta “chefsstrateg” och säkerhetsrådgivare Steve Bannon, som efter att ha tvingats lämna dessa positioner sedan en tid varit verksam i Europa och bl.a. framträtt som talare hos FN/RN och i Italien och Ungern, med ett eget initiativ i samma riktning. Han vill starta en “rörelse” som helt enkelt ska heta The Movement, och bygga upp en stiftelse eller fond för att motverka George Soros inflytande och i stället befrämja de EU-kritiska partierna. Utan tvekan vill Bannon påverka val i Europa, vilket ingalunda är någon främmande idé i USA. Men initiativet är individuellt, och det politiska innehållet nytt.
Det intressantaste är Bannons idé om en ny “supergrupp” i Europaparlamentet som han vill ska bildas efter nästa års val. Detta är också det för Sveriges del viktigaste, såtillvida som han tänker sig att även SD ska ingå i den. Initiativet innebär därigenom ett återvändande till 2014 års utgångspunkter, ett nytt försök att förverkliga den större enhet som ENF inte lyckades uppnå. Han vill även ha med Sannfinländarna.
Att skapa en ny grupp i stället för att försöka värva nya partier till ENF, partier från vad som kommer att återstå av EFDD- och ECR-grupperna när Storbritannien lämnar EU, är säkert den rätta strategin. Det blir då en nystart för partier från olika grupper, vilka senare då rimligen ersätts av den nya gruppen. I stället för att anpassa sig till den redan existerande och av franska RN dominerade ENF, kan alla dessa partier vara med och från början bygga upp en ny, självständig enhet. Bannon tycks också vilja få med ungerska Fidesz, vilket skulle innebära att ett stort parti också bryts loss ur EPP-gruppen.
Bannon föreställer sig att denna nya supergrupp skulle kunna samla så mycket som en tredjedel av Europaparlamentets ledamöter. Det här är utan tvekan, och har hela tiden varit, det rätta målet: att ena alla de nämnda EU-kritiska eller -skeptiska partierna (och andra, mindre sådana) i en stor och slagkraftig grupp, som på allvar kan vända Europasamarbetet till ett samarbete som verkligen är för Europa och inte för den destruktiva, lägre typen av globalism. Nu föreslås en ny väg att nå dit, som rimligen har bättre förutsättningar att lyckas än den hittillsvarande.
Många frågor återstår, inte minst om just nationalismen och populismen som sådana. Och mycket återstår att göra när det gäller ideologisk utveckling, fördjupning och förfining. Men man måste börja någonstans, och i dagens Europa var det mycket länge sedan det överhuvudtaget fanns någon möjlig annanstans att börja. Endast de mer eller mindre nationalistiska och populistiska partierna förvaltar idag åtminstone viktiga delar av de traditionalistiska och konservativa insikterna. Med sin i vid mening socialkonservativa åskådning gör dessa partier det oftast också på ett intelligent och kreativt sätt som verkligen svarar mot tidens krav och nya, påträngande frågor.
Att det blivit så här, att det är dessa partier som nu är på väg att bli politiskt dominerande och agendasättande i Europa, har varit en oundviklig utveckling inte bara i ljuset av den gamla högerns kontinuerliga och alltmer fullständiga kollaps under globalistsubversionens tryck och dess historiskt exempellösa följder i form av massinvandringen och den principiella mångkulturalismen. Det har också varit oundvikligt på grund av att det för första gången blivit uppenbart för stora väljargrupper hur, och i vilken utsträckning, vänstern bara är en del av och ett instrument för en med den idag existerande högern gemensamt upprätthållen världsordning, att vår tids etablissemangshöger och etablissemangsvänster tillhör samma revolutionärt modernistiska, liberalsocialistiska, inte minst av det supranationella finansiella systemet unipolärt kontrollerade ordning (eller icke-ordning). Och att det i verkligheten inte finns något konstigt eller motsägelsefullt i detta.
Hur kan då en amerikan bidra till att befrämja de mot denna verklighet oppositionella partiernas fortsatta framgångar i Europa? Här kommer Bannon förstås att stöta på en del hinder i form av delvis orättvist generaliserande antiamerikanism. Mycket hänger på i vilken utsträckning Trump kommer kunna förverkliga sina kampanjlöften, inte minst när det gäller att stoppa den interventionistiska utrikespolitiken, d.v.s. användningen av USA och NATO som huvudsakliga tvångs- och våldsinstrument för den beskrivna globala ordningens upprätthållande och spridning. Att Trump bombar Syrien så snart media börjar skrika om högst osannolika gasattacker har gjort att det sett mörkt ut på denna front, men den senaste tiden, och inte minst toppmötet med Putin i Helsingfors, kan ge anledning att åter hoppas på Trump. Därmed kan Bannon, som själv i icke ringa utsträckning var med om att utforma valkampanjens linje även om inte heller hans utrikespolitiska ståndpunkter alltid är invändningsfria, få en rejäl skjuts i den nya europeiska karriär han tydligen siktar på, buren av en åtminstone relativt välförtjänt popularitet.
Om Trump och hans rörelse för de europeiska partier Bannon vänder sig till kan komma att representera det andra USA, det USA som alltid funnits där som ett alternativ till såväl den gamla liberala wilsonianismen som dagens, eller gårdagens, neokonservatism, kunde européerna i större utsträckning börja upptäcka också dess intellektuella traditioner, den egentliga amerikanska konservatismen och traditionalismen såväl som det bästa i den specifikt amerikanska populismen. Därmed kunde inte bara den delvis högst befogade antiamerikanism som kunde bli ett hinder för Bannon övervinnas, utan somligt i den långtgående amerikaniseringen av Europa under hela 1900-talet kanske till och med i viss mån vändas till något positivt.
För många av kontinentaleuropéerna kommer ändå en del huvudsakligen rent kulturella problem kvarstå. Som kunde förväntas är reaktionerna också hittills blandade. AfD:s Alice Weidel, som träffat Bannon, låter exempelvis positiv, medan partikollegan Jörg Meuthen är skeptisk. Typiskt nog är dock situationen annorlunda i det i just kulturellt avseende mer amerikaniserade Sverige. Jag har tidigare behandlat den åtminstone tidigare oreserverade Trumpkulten inom exempelvis den s.k. alternativhögern i Sverige, som framstod som, ja ofta själv tycktes vilja vara endast en gren av den amerikanska. Alternativhögern är nu ett kapitel för sig. Men också i AfS och stora delar av SD finns en mycket stark mottaglighet inte minst för Trumps och Bannons strategier, metoder och attityder.
Hur de fungerar i Europa måste alltså bli beroende av hur Trumps sakpolitik utvecklas och vilket USA han verkligen kommer företräda. Men också naturligtvis av vilken förståelse av Europa som Bannon visar sig ha eller kommer tillägna sig. Det finns hursomhelst anledning att ställa sig försiktigt positiv. Kan Bannon på det här antydda rätta sättet tillföra “hög energi” till det alternativa Europasamarbetet så är det välkommet. Att sådan energi saknats, att detta samarbete har brister och är outvecklat i förhållande till de involverade partiernas nuvarande storlek i sina respektive länder, att de även som nationalister behöver ett sådant samarbete, tillhör de iakttagelser som motiverat Bannons initiativ.
Samhällsnytt rapporterar att Kent Ekeroth redan varit i kontakt med Bannon och tycks vara ombord på projektet. Att han inte representerar SD i den utsträckning Bannon kanske tror gör givetvis att man inte kan dra några slutsatser rörande SD:s förhållningssätt. Ekeroth var ju också en gång i tiden individuell medlem i det europeiska parti ur vilket ENF bildades – tills partiledningen satte stopp för det.
Men Bannon kan nu förhoppningsvis ge en stark impuls i riktning mot den enade grupp i Europaparlamentet som så länge behövts. Bara att det i vidare kretsar börjar tänkas mer i dessa banor är ett stort steg framåt. Om stöd kan vinnas i de stora och mest framgångsrika kontinentaleuropeiska partier som Bannon tänker sig som medlemmar i en sådan ny supergrupp, av vilka två redan sitter i regeringsställning, en grupp som inte bara är ett utvidgat ENF utan något nytt och självständigt – då måste väl SD:s reservationer falla? Det är ju också AfD och Lega, och inte FN/RN som den nuvarande SD-ledningen fortfarande ogillar, som stått för de senaste initiativen ifråga om den alternativeuropeiska enhetslinjen. Och trots att Bannon, som vi vill hoppas, står för ett annat och hos oss mindre känt USA, kan väl ändå amerikansk input som sådan bara få svenskar att känna sig mer hemma.
Roxy Music: A Song for Europe
Live in London, 2001. From the album Stranded (1973).
SD:s vägval i Europaparlamentet
SD byter partigrupp i Europaparlamentet från Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) till European Conservatives and Reformists (ECR) – för att nu använda de vanliga engelska namnen, en praxis som dock ter sig mindre rimlig när Storbritannien lämnar EU och, om jag förstått saken rätt, engelska därmed inte längre kommer vara ett officiellt språk i unionen, eftersom man bestämt att varje medlemsland bara får ha ett eget språk och Irland valt gaeliska och Malta maltesiska.
Redan inför förra Europaparlamentsvalet ville SD gå med i ECR, men tilläts inte göra det eftersom de ansågs för “radikala”. Att de nu godtagits som medlemmar är fullt begripligt i ljuset av deras egen politiska utveckling sedan dess, men också naturligtvis av Brexit och de mer allmänna förändringarna i Europa i vilka ECR:s partier är involverade.
Åkessons svepande formulering om att bytet innebär att “vi breddar våra kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”, tyder tyvärr på att det är de av den för-trumpska neokonservatismen präglade grupperingarna han syftar på, eftersom det endast är dem som ECR och i synnerhet Tories “sedan länge” haft – kunnat ha – ett samarbete med.
Möjligen är det bara så att förtrogenheten med och urskillningen ifråga om konservatismens olika riktningar i USA är bristfälliga i SD-ledningen. Men som Åkesson nu uttrycker sig ser det mest ut som ännu ett steg i SD:s beklagligt förändrade inställning till NATO. Är dagens brittiska Toryparti under Theresa Mays ledning verkligen numera en förebild för SD? Det är i så fall högst uppseendeväckande, inte bara ur ett nationalistiskt utan även ett mer egentligt konservativt perspektiv.
Anslutningen till ECR behöver dock inte vara enbart negativ. Gruppen brukar betecknas som EU-kritisk, men inte i betydelsen att man vill avveckla EU, utan bara att man tämligen grundligt vill reformera unionen. Utan tvekan kan SD bidra till att förstärka dessa reformambitioner.
Inte ens en förändring av European People’s Party (EPP) i samma riktning är ju längre utsiktslös. Ungerska Fidesz, som i avgörande frågor ju i sak står närmast Europe of Nations and Freedom-gruppen (ENF), är visserligen fortfarande mest ett anmärkningsvärt undantag där, om än förvisso mycket gynnsamt för gruppen. Men Österreichische Volksparteis (ÖVP) nya regeringsbildning, det exempel Sebastian Kurz satt genom alliansen med Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), har verkligen förändrat situationen. Detta är ett skifte av paradigmatisk betydelse för hela Västeuropa och ÖVP:s motsvarigheter där. The Spectator kallade nyligen Kurz Europas viktigaste politiker.
Men just därför måste man fråga sig om SD behövs för att förstärka ECR:s reformambitioner. Om de inte på annat håll kan göra mer för att uppnå den nödvändiga reformen av EU, och samtidigt befrämja sin politiska linjes framgång i hela Europa, som på alla möjliga sätt skulle gynna den även i Sverige.
I samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 förespråkade jag att SD borde ansluta sig till bildandet av vad som kom att bli ENF, under förutsättning att denna nya grupp i sin tur ideologiskt utvecklades, tonade ner den otillräckliga populistnationalismen, och satsade på det alternativa Europasamarbetet och inte bara EU-motstånd. Det senare och för mig avgörande villkoret menade jag då i tillräcklig utsträckning uppfylldes av Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe. Men härom dagen gjorde Matteo Salvini ett utspel om att ena Europas nationalistpartier som tycks gå utöver detta. Även på denna front fortsätter alltså ENF och dess partier röra sig i rätt riktning.
Det var, i ljuset av den beklagliga debatten om dessa Europaparlamentsgrupper och deras sammansättning 2014 som jag i viss detalj följde i mina inlägg, begripligt att SD då tvekade och valde EFDD. Vad jag hävdade var därför i stället att man på sikt borde orientera sig mot den nya grupp man då försökte bilda och som sommaren 2015 slutligen konstituerades som ENF. Man borde uppställa detta som det långsiktiga målet, målet inför nästa Europaparlamentsval 2019, åtminstone i den interna planeringen, och därför vidmakthålla goda relationer med dem.
Hade SD som helhet utvecklats på rätt sätt, skulle det idag varit fullt naturligt och opinionsmässigt möjligt att ta steget från EFDD till ENF i stället för till ECR. Både FPÖ och Lega har ju idag uppnått just det SD fortfarande strävar efter i Sverige, och sitter i regeringsställning med stort inflytande. De har därmed blivit förebilder för andra partier av SD:s typ, eller åtminstone den typ SD borde representera.
Allt vägt och mätt måste SD:s gruppbyte ses som ännu ett steg i fel riktning. Det innebär nämligen en fortsatt rörelse bort från de mest framgångsrika partierna av deras egen typ, ja väl i termer av växt och långsiktig tendens de mest framgångsrika i Europa överhuvudtaget: inte bara FPÖ och Lega utan även Rassemblement National (franska Front Nationals nya namn) och nu även det kanske mest signifikativa och viktiga av alla, Alternative für Deutschland. När Lega och gamla EFDD-vännerna, den italienska Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) nu bildat regering till och med utan den gamla etablissemangshögern, borde man verkligen satsat på att förstärka ENF i stället. Därigenom skulle man, genom det alternativa Europasamarbetet, kunnat skapa förutsättningarna för samma maktskifte i andra europeiska länder, inklusive Sverige.
Man måste ju också notera att med Brexit, Tories, partiet som skapade ECR, och partiet med de stora amerikanska kontaktytorna, försvinner ur denna grupp. Förlorar den inte därmed lika mycket tyngd som EFDD när UK Independence Party är borta?
SDU såg den rätta framtidsvägen från början, och den är nu Alternativ för Sveriges linje. Kan detta parti på allvar bli det “nya tredje” bortom å ena sidan sunkbunkerns typ av nationalism och å andra sidan den liberala anpassningen i SD, borde här kunna utbreda sig en öppen aveny rakt in till centrum för Europas viktigaste politiska miljöer och avgöranden under överskådlig tid. Även om SD säkert, inte minst genom Peter Lundgren, kommer kunna fortsätta göra mycket bra i sin nya europeiska partigrupp, känns deras byte på det hela taget som en självmarginalisering och en återvändsgränd.
François Perrier: Acis et Galatée

Audio: My View of the Hare Krishna Movement in the West
An audio recording was made of my presentation at the ISKCON Studies Conference at Villa Vrindavana outside Florence in the summer of 2010. Click on the third lecture on this list (on the title or the icon to the left to download, or on the icon to the right to listen in a player). The sound quality is poor, not least that of the short introduction by Rembert Lutjeharms (Gopinathacharya Dasa), but it becomes at least a little better when I begin to speak (in another microphone).
The title of the paper was ‘Conversion, Preaching, and Western Cultural Identity’. It remains the most important statement of my view of this branch of the “Vedic” tradition in the West, dealing as it does, at least to some extent, with what I think are the most important aspects of the vast topic, and being based on more than three decades of experience of and reflection on them.
The audio recording includes the discussion, after the presentation, with, among others, Kenneth Valpey (Krishna Kshetra Swami) and Shaunaka Rishi Das. The paper was subsequently published in slightly revised form in the ISKCON Studies Journal with the title ‘The Hare Krishna Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’.
Elisabeth Schwarzkopf: Zeffiretti lusinghieri
1952