Kristen Demokratisk Samling var det parti jag röstade på i mina första val, och jag var även en tid medlem i det. Någon gång skrev jag om kristen humanism i deras tidning Samhällsgemenskap, vars trevlige redaktör, sedermera riksdagsledamoten Ingvar Svensson var den jag tror jag hade mest att göra med i partiet. De var ett bättre parti än vad SD visat sig vara. SD:s felutveckling skulle ha varit ett mer än tillräckligt skäl för att återvända till dem – om de hade funnits kvar.
Med anledning av den senaste tidens agerande från ledande företrädare för vad som blivit Kristdemokraterna skrev Alf Svensson nyligen ett viktigt inlägg på Facebook om sitt parti och dess historia. “Kristdemokrater har på sistone fyllt spalter och tv-rutor med ‘nyheter’ som varit bedrövliga och mycket påfrestande för många”, konstaterar han. “Det duger inte att ett partis företrädare, förtroendevalda, skapar dysterhet och skamkänslor.” Svensson vill inte “upprepa eller döma”, men känner sig tvungen att utifrån “sitt eget perspektiv” erinra om “vad som varit och är partiets existensberättigande”.
Svenssons eget perspektiv, ledarens under 31 (!) år, som varit med från början och därför under hela KDS-tiden, är i högsta grad välkommet. Inte minst p.g.a. just hans auktoritet när det gäller att påminna partiet om varför det startades 1964. “60-talet var det årtionde då vårt land skulle frigöras från sitt värdemässiga förflutna. Det gamla romerska talesättet, ‘Si libet liket’ [sic], skulle gälla (om det behagar är det tillåtet). Familjen framställdes som något förlegat, något som jämställdes med ‘fångenskap’. Skolan skulle kopplas bort från ämnet kristendom och vara ‘etiskt neutral’, vara ‘objektiv’.”
Partiets fokus var visserligen något snävt. De har nyligen med rätta kallats “de första kulturkrigarna” i Sverige, men redan då hade det varit möjligt att anfalla på en betydligt bredare front. Men det var förstås på intet sätt konstigt att KDS ensidigt fokuserade på sådant som mer direkt rörde kristendomen.
Som skolan. Svensson skriver: “En skola, i ett värdemässigt vakuum, är givetvis en omöjlighet. Riksdagsledamoten och skolmannen Stellan Arvidsson, ordförande i svensk-östtyska föreningen skulle se till att skolan ‘frigjordes’. Över 2 miljoner medborgare reagerade och protesterade i en namninsamling. Den största spontana namninsamlingen i Sverige. Regering och riksdag tog emellertid ingen hänsyn.” Svensson jämför med sin egen skoltid, där vad som ännu 1946 års skolkommittés fastslagit gällde: “‘Kristendomsämnet bör mer än de flesta ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning som är skolans viktigaste uppgift…Undervisningen bör ha etiskt fostrande syftning’.” I “så gott som alla riksdagspartier” fanns ledamöter som motsatte sig den förhärskande värdenihilismen.
Svensson berättar om grundaren Lewi Pethrus (“När en ledare som Lewi Pethrus pekade ut vägen var det många som nära nog automatiskt tog ställning för det nya partiet”) och den förste partiledaren Birger Ekstedt. Vilket oundvikligen för honom in på de hinder för nåendet av större väljargrupper som låg i partiets frikyrkliga identitet: “Lewi Pethrus hade framställts som ledare av sekterism och allsköns förbudsivrande. Begreppet ‘frikyrka’ var utifrån 60-talets värderingar och synsätt något man skulle akta sig för. Och i synnerhet när det handlade om ‘pingstvänner’. Det var en nedsättande stämpel, ‘pingstvän’.”
Även jag kunde, när jag långt senare kom i kontakt med partiet, tycka att det fanns en del problem här. När jag träffade Svensson bekräftades omedelbart det intryck han förmedlat genom media, intrycket av en alltigenom genuin person med en autentisk och djup grund i den frikyrkliga delen av den svenska kulturen. Mats Gellerfelt, av alla människor, skrev en bok om honom, men det är svårt att tänka sig att han skulle varit intresserad av att skriva en om Ebba Busch. Dock gick det inte att undgå att även lägga märke till ett något bjärt drag av just pingstbigotteri, om jag får uttrycka mig så, i synen på och förhållningssättet till andra religioner – ett enormt och alltmer betydelsefullt område, även politiskt, och inte bara internationellt utan även i Sverige, som det framstod som att Svensson och hans parti helt enkelt inte hade tänkt igenom och förstått.
Detta problem rörde dock för mig inte det centrala i pingsttron i sig. Det är ett sympatiskt drag att Svensson står fast vid den: “Jag är själv född i en liten bostsd på kapellet. Min pappa var ‘pingstpredikant’. Jag skäms inte ett dugg för att vara eller bli kallad ‘pingstvän'”. Ogillandet av pingströrelsen och frikyrkorna är väl generellt sett bara en del av den svenska modernitetens avstånd från kristendomen som sådan, dess allmänna extrema sekularisering. Det var bevisligen så att frikyrkoengagemanget gav den kraft som krävdes för att starta ett parti som på nödvändigt sätt drev kultur-, moral- och värdekonservativa programpunkter som faktiskt var viktiga även för andra kristna, ja även för många icke-kristna. Det gav KDS en trovärdighet inte bara i kristendomsfrågorna utan i värde-, moral- och kulturfrågorna som SD aldrig kunnat äga.
Med P.O. Enquists roman Lewis resa fick, konstaterar Svensson, Lewi Pethrus “vad man kan kalla upprättelse”: “Det var rent rörande, för att inte säga häpnadsväckande, hur medier snabbt ställde om sin syn på ‘pingstledaren'”, och från att “i det närmaste ha varit förföljd blev han aktad och ärad”. Men Svensson är och var själv i hög grad medveten om problemen med vad som uppfattades som KDS’ pingstidentitet. Jag är, förklarar han, “faktiskt inte så obegåvad, så att jag inte insett att stämpeln ‘pingstvän’ använts för att nedvärdera och förklena”. Och han framhåller att han själv och flera med honom “gjorde vad vi kunde för att bryta ner den ständigt spridda föreställningen att kristdemokraterna var ett ‘frikyrkoparti’ eller ännu värre ett ‘pingstparti’. Vi ville förstås att medborgare skulle ansluta sig och rösta utifrån vad partiprogrammet stod för. Och inget annat!”
Han fortsätter nu också denna strävan genom att påpeka att faktiskt ingen pingstvän fanns med i partiets presidium vid grundandet, något jag själv inte kände till. Han säger också att han tror sig kunna garantera att “de allra flesta medlemmar var med i Svenska Kyrkan”. Och “när vi 1998 fick ett valresultat på närmare 12 procent, 619 046 röster, begriper nog alla att ‘pingstvännerna’ inte räckte”.
Redan under Svenssons långa ledarskap tog partiet också det avgörande steget bort från den svenska pingstidentiteten som bestod i anslutningen till den ofta katolskt orienterade kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Han berättar hur han redan 1975 inbjöds av Aldo Moro till Christian Democratic Internationals kongress i Rom, och uppmuntrades att deltaga av European Union of Christian Democrats’ generalsekreterare Karl Josef Hahn. Men det var, uppfattade jag det som, först på 80-talet som europeiseringsprocessen på allvar tog fart, och även tog sig uttryck i en partiell ideologisk nyorientering.
Det var en utveckling som jag själv sympatiserade med och försökte stödja, främst av det skälet att den innebar en anknytning till politiskt relevanta filosofiska traditioner, inte minst personalismen, som också, i en idealistisk form ända sedan första hälften av 1800-talet och, åtminstone som ett allmänkulturellt inflytande, en bra bit in på 1900-talet varit central i Sverige, men vars tänkande mig veterligen inte påverkat KDS.
Europeiseringen medförde också en välbehövlig, långt starkare betoning av Sverige som del av Europa, ett bejakande av Europatanken som grundläggande för förståelsen även av Sverige. Den numera mycket erfarne Europaparlamentarikern Svensson pekar med rätta på den viktiga roll den europeiska kristdemokratin spelade inte minst under den tidiga efterkrigstiden, och klagar med rätta över det begränsade intresset hos svenska statsvetare och opinionsbildare för “politiska rörelser i vår nära omvärld och i Europa som helhet”, såväl som den amerikanisering som kommer till uttryck i att de desto mer speglar “USA:s parti- och presidentfasoner”.
Allt detta är föredömligt. Men det fanns också en annan sida av denna europeisering, en politisk förskjutning som idag konsoliderats och fortsatt med den distinkta jargongmässiga amerikanisering även av Svenssons parti som väl påbörjades under hans efterträdare Göran Hägglund och accelererat under Livets Ord-skolade Ebba Buschs ledning.
Svensson vill tona ned den ideologiska nyorienteringen: att partiet rörde sig åt höger. “I en offentlig samling i Stockholm blev jag rejält attackerad för att vi ‘slagit oss ihop med Franz Joseph Strauss'”, berättar han. “Denne dominante ledare för CSU…i Bayern presenterades i regel som en politiker långt ut på högerkanten…” Svensson försvarade sig genom att säga att “kristdemokratin i Europa och på många håll i världen var en rörelse som inte kunde stämplas så enkelt”. Och när “en grupp ungdomspolitiker skrattade, vänligt uttryckt”, räddades Svensson av Socialistinternationalens ordförande Bernt Carlsson, som bekräftade för ungdomarna att “man hade fel, om man trodde att kristdemokratin i Europa och världen var så enkel att examinera”. Svensson lyfter också fram ett tal under konferensen i Rom av den Allende-stödjande chilenske kristdemokraten Radomiro Tomic, som inte kunde varit “mer radikalt och socialt inriktat”.
Men här har den gode Svensson fel och ungdomarna rätt. Endast i dess allmännaste och abstraktaste form kunde kristdemokratin sägas sträcka sig från Strauss till Tomic och omfatta båda. De europeiska kristdemokraterna var i verkligheten oftast den höger större delen av det kontinentala Västeuropa efter nazismen hade och kunde ha. De representerade inte en från nazismen skild, historicistisk konservatism av den typ som på vissa håll fanns kvar före kriget, utan byggde på nya, demokratiska och rättighetsorienterade politiska idéer. De gjorde det inom ramen för en i Västeuropa förstärkt, formell borgerlig demokrati, som de inte ifrågasatte utifrån något kritiskt perspektiv. Även i det att de var mer eller mindre militanta atlanticister var de europeiska kristdemokraterna typiska för efterkrigstidens dominerande västeuropeiska högerpolitik; generellt sett handlade det för dem inte om att bygga upp en verkligt självständig europeisk union.
Den idag omfamnade europeiska “sociala marknadsekonomin” var inte tillräcklig för att hindra att här ett väsentligt inslag i KDS’ program gick förlorat. Svensson skriver själv: “Kristdemokraterna presenterade sig 1964 som ett politiskt parti vare sig till höger eller vänster. Detta sågs som något helt otänkbart i partipolitiska- och opinionsbildande kretsar. Antingen var man det ena eller det andra, fågel eller fisk hette det, för att ha existensberättigande. Det gick helt enkelt inte att vägra. Man var tvungen att låta sig inlemmas i den cementerade vänster-högerskalan i Sverige.” KDS insisterade på att de inte var ett borgerligt parti.
När Svensson säger att han “personligen” anser det vara “angeläget att betona att KD är ett kristdemokratiskt parti”, och att denna beteckning “räcker”, vill han ge sken av att det är denna position han fortfarande åtminstone i stor utsträckning kvarhåller. Han vill göra gällande att att Kristdemokraterna lika gärna skulle kunna samarbeta med Socialdemokraterna. Men ordet “personligen” signalerar att det här verkligen inte rör sig om hela hans parti. Bland hans partivänner finns sedan länge åtskilliga för vilka det är självklart att partiet tillhör högern, och att det på sin höjd är socialkonservativt i en mening som helt skiljer sig från det tidigare SD:s, en mening som närmast överensstämmer med den i vilken väl t.o.m. Moderaterna stundtals kunnat beteckna sig själva med denna term.
Det exempel Svensson rentav tycks vilja mena illustrerar hur den europeiska kristdemokratin alltfort präglas av denna allmänna självständighet från höger-vänsterskalan är inte övertygande: “Angela Merkel fick frågan: -Vad är det för skillnad mellan er och andra partier? Hon svarade kort och bestämt: Det är C:et i vår partibeteckning CDU (Christlische Democratische Union [sic]).” Och med den innehållsliga definition han tillhandahåller för att påvisa den politiska substansen i denna särskiljande position, förbigår han på karaktäristiskt sätt helt de givetvis ingalunda allena avgörande men likafullt ävenledes avgörande och för den politiska placeringen på höger-vänsterskalan bestämmande ekonomisk-politiska frågorna: “Namnet Kristdemokrater ska självfallet betyda något mer än placering på vänster-högerskalan. Vår uppgift är att oförtrutet stå upp för kristna etiska värden, för den debatt och den politik som gör sitt yttersta för att respektera människans okränkbara värde och värdighet.”
Denna abstrakta värderetorik har tyvärr blivit alltmer otillräcklig, och även genomskinlig, i det att den inte kan dölja det faktum att dagens svensk-amerikanska neocon-KD med dess ofta lätt populistiska amerikansk-inspirerade jargong är ett annat parti än KDS. Att Svensson vill att namnet Kristdemokraterna ska betyda något mer än placering på höger-vänsterskalan innebär verkligen inte att hans parti inte är placerat på denna skala, att det fortfarande är vare sig höger eller vänster. Det är i högsta grad placerat på skalan, och till höger. Att även Svensson själv så tydligt bekräftar det är signifikativt: “När debatten om löntagarfonder kokade, gav vi upp och har därefter accepterat att kallas borgerliga.”
Idag sitter Svenssons parti för tredje gången i en högerledd borgerlig regering, och har liksom SD helt inordnat sig som stödtrupp i den alltmer aggressiva och katastrofala västerländska atlanthögerns imperialistiska politik. Det har varit med som en drivande kraft under hela den nyliberala eran, en kraft eller åtminstone ett stöd för den nyliberala agendans genomdrivande. Ingen retorik kan längre dölja denna högeridentitet. De inte bara “kallas” borgerliga. De är, och de vill vara, amerikaniserade, neokonservativa högerborgerliga av vanligt “svenskt” snitt. När ett antal kristdemokratiska akademiker ger ut boken Kristdemokrati: Människosyn, etik, politik, nämnd av Svensson, gör de det utan att blinka på Timbro. Kanske är boken redan från början ett Timbro-projekt.
Svensson glömmer, förtränger, vad “vare sig till vänster eller höger” i själva verket betydde för KDS. Vi läser i 1979 års program exempelvis att KDS helt enkelt var emot “privatkapitalism”. Det är visserligen en vag formulering: “Kristen Demokratisk Samling vill skapa ett samhälle, som ger rättvisa och trygghet åt alla. Detta förverkligas genom allas ansvarsmedvetna samverkan för samhällsgemenskap, inte genom socialism eller privatkapitalism. Ett kristet förvaltarskap är den bästa grunden för ett fungerande näringsliv.” Och de övriga sidorna om den ekonomiska politiken visar att den inte avsåg något dramatiskt långtgående.
Ändå är det i sig en påfallande kraftfull formulering från ett parti vars förste ledare, Ekstedt, kom från Jarl Hjalmarssons höger. Och det finns fler: “Näringslivet skall stå i samhällsgemenskapens och världshushållets tjänst”; “Samhällsplaneringen bör arbeta med rullande femårsplaner kompletterade med översiktsplaner för längre tidsperioder. Delplaneringen får inte skymma behovet av en helhetssyn.”
Att KDS också var emot socialism var inte bara begripligt utan fullständigt rätt, särskilt såtillvida som socialismen såväl i Sverige som – fortfarande – i större delen av världen var mer eller mindre militant materialistisk, antikristen, ateistisk. Men att de samtidigt till synes tout court var emot privatkapitalism visade att de verkligen menade något med positionen bortom höger och vänster. På ett sätt som SD numera entydigt visat att de inte gjorde.
Varför är det nödvändigt att ibland byta parti? Därför att partierna är opålitliga, instabila, opportunistiska organisationer som ofta på illegitima grunder ändrar sig i avgörande frågor. Därför att följaktligen vid olika tidpunkter den politik man själv försöker förespråka bäst representeras av olika partier. “Vi vet ju av erfarenhet och mångåriga iakttagelser att politiska pendeln svänger i de flesta, kanske i alla, partier”, som Svensson uttrycker det.
Man kan givetvis ta också följande exempel på vad KDS till skillnad från både dagens KD och dagens SD stod för: “Svensk neutralitet är ett oavvisligt krav, som förutsätter alliansfrihet…Vårt land skall främja internationellt samarbete med särskild tonvikt på Norden och Europa…Internationella garantier kan inte ges för statens säkerhet…Sveriges avsikt att värna sin frihet och hävda sin neutralitet skall alltid framstå som självklar…Målsättningen för vårt försvar skall vara att väcka respekt för neutraliteten.”
Den felutveckling i förhållande till KDS som KD kom att representera var en gång ett mer än tillräckligt skäl att lämna dem och gå över till SD. Redan på KDS-tiden var, uppfattade jag det som, även den svenska kristdemokratin i behov av en viss ideologisk modifikation, komplettering och utveckling, om än i mindre utsträckning än SD. Delvis skedde den alltså med europeiseringen. Lars F. Eklund var här såvitt jag förstår den viktigaste vägvisaren, och snart tillkom det i mycket utmärkta idéinstitutet Civitas, med denna inriktning. En möjlighet till ytterligare fördjupning gavs också när Ingvar Svensson 1987 ombesörjde utgivningen av en liten skrift av Claes Ryn, Individualism och gemenskap, på Samhällsgemenskaps Förlag.
Den möjligheten togs emellertid inte tillvara. Inte minst när massmigrationens och mångkulturens problem blev uppenbara och omöjliga att ignorera, avslöjade sig KD:s högerbankrutt i deras totala politisk-korrekta oförmåga att analysera, förstå och hantera dem. Något som det åtminstone inte borde ha varit helt uteslutet att KDS skulle ha kunnat göra, givet att de var vare sig höger eller vänster: kanske skulle de ha kunnat identifiera massmigrationens och mångkulturens orsaker på ett sätt som inte ens SD förmått. Här visade sig tydligt felen med den nya, ytliga, rättighetsdemokratiska universalism som kristdemokratin i allmänhet övertagit som del av hela det efterkrigstida, borgerliga, liberaldemokratiska västs nominella ideologiska grund och retoriska självlegitimering.
Men nu har SD, som en gång ifrågasatte denna utbredda ideologis brister genom en socialkonservatism med tonvikt på nationell egenart, följt i vad som sedan länge är även den svenska kristdemokratins avskräckande europeiska högerspår. Under lång tid var kontinentaleuropeiska kristdemokrater, särskilt de italienska, tyvärr ökända för sin höga grad av korruption. Nu visar Busch, Ingerö och Skyttedal i Sverige hur det står till med de kristna värdena i den nya rymliga amerikanska högerlejonkulan.
Det är förstås Alf Svenssons sak att moralisera över just detta skapande av “dysterhet” och “skamkänslor”, inte min. Men det är väldigt mycket mer som gör att man, som flera påpekat, idag känner sig stå inför ett helt annat parti än hans gamla. Det är bara det senare som var bättre än SD.
Jan Olof Bengtsson 
Recent Comments