Archive Page 2

Carl Hasenpflug: Die Garnisonkirche zu Potsdam

Invandringspolitik och världspolitik

Sedan jag började försvara populistnationalismen, med de reservationer och förslag till modifikation och utveckling som mitt – anspråkslösa – politiska skrivande sedan dess huvudsakligen handlat om, har jag faktiskt ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt världspolitiken än invandringspolitiken. Försvaret för populistnationalismen hade givetvis med bland annat invandringspolitiken att göra. Men de världspolitiska frågor jag fokuserade på förblev viktiga även oavsett den. Och huvudskälet till mitt ställningstagande för populistnationalismen var att den, redan som blott sådan, sådan jag fann den, hade en bättre linje i åtminstone vissa centrala världspolitiska frågor än både högern och vänstern. När det gällde NATO och den amerikanska imperialismen, neokonservatismen, Mellanöstern och Ryssland var den betydligt mer balanserad. Dess egen, i sig begränsade ideologi var tillräcklig för åtminstone större klarsyn i dessa för Sverige och Europa avgörande frågor. Den möjliggjorde ett även av andra skäl nödvändigt ifrågasättande av den rådande svenska politiska konsensuslinjen på detta område.

Men den inte bara nationalistiskt utan även populistiskt motiverade tendensen att nedprioritera den internationella politikens stora frågor var likafullt stark. Nationalismens hållning var att det generellt var tillräckligt att se till våra egna, snävt nationellt definierade intressen, populismens att utrikespolitiken var alltför komplex, kontroversiell och opinionssplittrande, och att tydliga ställningstaganden därför måste undvikas för att väljare inte onödigtvis skulle alieneras. Men detta blev ett problem även för invandringspolitiken. I en utsträckning som populistnationalismen förbisåg just därför att den var endast en populistnationalism i behov av modifikation och utveckling, hängde invandringspolitiken samman med de världspolitiska frågorna. Invandringsproblematiken kunde helt enkelt inte hanteras utan förståelse för och rätta ställningstaganden i världspolitiken.

I och med populistnationalismens – i Sverige SD:s – strävan efter en allians med den gamla atlanticistiska högern har situationen förändrats och förvärrats. Inte så att benägenheten och motiven för att underbetona utrikespolitiken har minskat. Utan så att bakom den oförändrade populistisk-nationalistiska hållningen av ensidig upptagenhet med inrikespolitiken – och primärt invandringens inrikes konsekvenser – nu döljer sig ett av denna allianssträvan betingat gradvis uppgivande av den tidigare självständiga utrikespolitiska kursen. Det finns ett akut behov av ett fortsatt och fördjupat klargörande av dessa sammanhang, både på grund av de världspolitiska frågornas betydelse i sig och i allmänhet, och på grund av deras specifika och fortfarande alltför ofta förbisedda betydelse för invandringsfrågan.

1

Förhållandena vid USA:s gräns mot Mexico har länge varit katastrofala. Dagens migranter kommer, säger den nytänkande amerikanske socialisten Caleb T. Maupin, som jag uppmärksammat här några gånger de senaste åren, främst från de fattiga, instabila, av vålds-, brotts- och drogkaos präglade amerikanska klientstaterna i Centralamerika, främst Honduras och Guatemala. De kommer inte från socialistiska Nicaragua, som, om än långsamt, kunnat kontinuerligt minska fattigdomen och utvecklas. För lösningen av problemet föreslår Maupin därför vad han kallar en “SandinoZapata Economic Corridor”, ett stort, statligt, postimperialistiskt samarbetsprojekt mellan USA, Kina, Mexico och Nicaragua, med massmobilisering för “emergency development”, strategisk ekonomisk utveckling och uppbyggnad – infrastruktur av alla slag – av främst dessa i mycket förhärjade och utplundrade länder, men även Mexico. Maupin är inspirerad av det kinesiska Belt and Road-tänkandet och dess formuleringar om ömsesidiga fördelar – men med USA anslutet till det.

Maupin har ett ganska kompromisslöst, om än i väsentliga avseenden nyskapande paleovänsterperspektiv, om jag får kalla det så, vilket i sig möjliggör ett avsevärt mått av sympati för konservativa och nationella perspektiv, ja även för arbetare vars protest mot massinvandringen eller andra kapitalismens missförhållanden tar sig skeva uttryck i stöd för Trump, alternativhöger, konspirationsteorier, rasism. Han har också uttalat sig förstående om Alexander Dugin, och medverkat på ett seminarium tillsammans med honom. Man måste säga att han har en hel del gemensamt med den oundvikliga nya sociala-media-trend i USA som kallats postvänstern, som ibland tycks ha börjat utforska också vad som skulle kunna kallas den posthöger som representerar det väsentliga konservativa och traditionalistiska tänkandet i opposition mot den existerande högern (för egen del brukar jag föreslå att även det måste överskridas, och har därför talat om en “post-paleokonservatism”). Båda dessa riktningar, såväl som deras karaktäristiska förening, har länge funnits i den europeiska debatten.

Maupin bygger emellertid tydligare än de flesta på den äldre socialistiska erfarenheten, såsom alltså skild från den nuvarande vänstern. Och det blir mer och mer uppenbart att det är i Maupins konkreta förslags allmänna riktning som en lösning av migrationskrisen måste sökas. En positiv och konstruktiv riktning. På ungefär samma sätt som det rimligen är så att, som Maupin också framhåller, energi- och klimatfrågorna måste lösas genom framsteg i forskningen – en forskning som på centrala områden rentav hindrats av politiska skäl. Man kan invända att en stor migration har skett från Venezuela – visserligen inte till USA, men väl till Colombia – de senaste åren, och att Venezuela är ett med Nicaragua delvis jämförbart socialistiskt land. Men det är också ett land som på grund av sina oljetillgångar är långt mer utsatt för de stora amerikanska oljebolagens och oljebankernas – det vill säga det som länge varit själva kärnan i det atlanticistiska systemet – motstånd, interventioner och sanktioner, givetvis även medels systemets politiska makt, och att det är dessa som orsakat de politiska och ekonomiska störningarna. Maupin har med viss utförlighet analyserat dessa faktorer och sammanhang. Man kan också framhålla att det finns andra, mindre länder med något slags socialistiska regeringar i denna del av världen som av andra skäl ännu har uppenbara, migrationsgenererande problem, som El Salvador. Och att även invandrare från Mellanöstern, Asien och Afrika korsar gränsen.

Även många andra frågor inställer sig givetvis, en del av vilka anges i mina tidigare formuleringar om 1900-talets socialism och kommunism. Formerna för samarbetet med de existerande regeringarna, förhållandet mellan demokrati och statsmakten såväl som mellan den statliga planeringen och den ekonomi som utvecklas på basis av den nya uppbyggnaden, Kina i största allmänhet, de individuella, eller som jag ofta föredrar att beskriva dem, personalistiska frihetsfrågorna – allt detta är givetvis också ämnen som tarvar behandling. Men låt oss till att börja med försöka förstå den situation man faktiskt står inför och vad den i verkligheten kräver. Låt oss vänta med dessa andra frågor ett ögonblick och hålla oss till just lösningens allmänna inriktning, i ljuset av migrationsproblematikens art och omfattning.

Ekonomisk utveckling, förbättrade materiella förhållanden, löser i fall som Centralamerikas åtminstone en hel del grundläggande problem. Men, insisterar Maupin, den globaliserade monopol- och finanskapitalismens systematiskt våldsunderstödda så kallade marknad förmår inte åstadkomma en sådan utveckling: hade den gjort det skulle den ägt rum för länge sedan. Hans analys bekräftas, tror jag, av Aviva Chomskys (Noams dotters) nya bok Central America’s Forgotten History: Revolution, Violence, and the Roots of Migration, såväl som av Oscar Martinez’ A History of Violence: Living and Dying in Central America från 2016; och ett centralt verk om USA:s allmänna förhållningssätt till hela Latinamerika som är relevant som bakgrund är Greg Grandins Empire’s Workshop: Latin America, the United States, and the Making of an Imperial Republic. I detta sammanhang bör också nämnas att den stora invandringen till USA från Mexico varit en direkt följd av nyliberala NAFTA:s effekter inte minst för det mexikanska jordbruket. I verkligheten står här, i Maupins vision, det skapande mot det förstörande, eller, med de termer han använder i titeln på en av sina böcker, “city builders” mot “vandals”. Det har länge varit lätt att se att globalkapitalismen inte är vad de nyliberala propagandisterna säger att den är, inte gör vad de säger att den gör. Det är idag primärt det sönderfallande, av USA upprätthållna unipolära världssystemet som på olika sätt orsakat den destruktiva massmigrationen.

Naturligtvis säger även högern och det amerikanska etablissemanget att det är ekonomisk utveckling i de regioner migrationen kommer från som ska stoppa den. Aviva Chomsky delar inte Maupins åtgärdsprogram eftersom hon tillhör den problematiska del av vänstern som inte ser migrationen som ett problem utan som i sig en del av lösningen. Men hon har en klar uppfattning om det bedrägliga i högerversionen av den ekonomiska utvecklingens argument:

“Biden and Harris are only recycling policy prescriptions that have been around for decades: promote foreign investment in Central America’s export economy, while building up militarized ‘security’ in the region. In truth, it’s the very economic model the United States has imposed there since the nineteenth century, which has brought neither security nor prosperity to the region (though it’s brought both to U.S. investors there). It’s also the model that has displaced millions of Central Americans from their homes and so is the fundamental cause of what, in this country, is so often referred to as the ‘crisis’ of immigration.

In the 19th and early 20th centuries, the U.S. began imposing that very model to overcome what officials regularly described as Central American ‘savagery’ and ‘banditry.’ The pattern continued as Washington found a new enemy, communism, to battle there in the second half of the last century.

Now, Biden promises that the very same policies – foreign investment and eternal support for the export economy – will end migration by attacking its ‘root causes’: poverty, violence, and corruption. (Or call them ‘savagery’ and ‘banditry,’ if you will.) It’s true that Central America is indeed plagued by poverty, violence, and corruption, but if Biden were willing to look at the root causes of his root causes, he might notice that his aren’t the solutions to such problems, but their source.”

– – –

Hos Maupin finner vi en vision för ett USA som självt börjar frigöra sig från detta system, från vad vi kallar atlanticismen, från den amerikanska imperialismen, från det som dagens globalkapitalism primärt är en förlängning av. Det är en frigörelse som, hävdar han, kunde göra USA till ett i positiv mening ledande land, som åter kunde sätta i rörelse dess fortfarande – trots systemets försvagande verkan – avsevärda dynamiska energier för ett konstruktivt syfte, kunde göra det till ett verkligt efterföljansvärt exempel för världen.

Återigen, vad Maupins program visar är i vilken allmän riktning den rätta hanteringen av migrationsproblematiken är att söka. Och detta gäller, vill jag föreslå, även för Europa, där situationen med migranter främst på Medelhavet är ännu allvarligare. Fallet är visserligen i mycket annorlunda. Missförhållandena i de länder migranterna kommer från är värre, och deras orsaker delvis annorlunda. Länderna är fler och mycket större. De av massmigranterna från Mellanöstern och Afrika som kommer till Europa och uppvisar ett av våldsbrottslighet präglat beteende, en av islamsk radikalism motiverad aggression, och kulturella och sociala mönster helt oförenliga med de europeiska, det vill säga det som ger upphov till den mest uppseendeväckande och påträngande delen av problematiken och den största opinionsmässiga reaktionen i mottagarländerna, har ofta i stor utsträckning sänkts ned i kulturlöshet av nykapitalismens direkta och indirekta aktioner och effekter, och mer eller mindre övertygats av samma nykapitalisms postmoderna vänsterideologi att de så att säga har rätt att bete sig på detta sätt när de kommer hit. De tillhör generationer som aldrig kommit i åtnjutande av den paleosocialismens konservativa, till humanitet fostrande disciplin som väl i åtminstone några fall och under en tid den nationella frigörelsens ledarskap förmådde erbjuda i några av deras hemländer.

Insatsen i denna del av världen skulle behöva bli mycket mer omfattande och tidskrävande, och väl överhuvudtaget inte kunna beskrivas som ett begränsat projekt av Maupins slag, utan snarare som en mer generell ny politik för de involverade länderna. Men det innebär inte att den allmänna inriktning som hans utväg för Centralamerika representerar är irrelevant och felaktig. Vi vet tillräckligt om de också i mycket likartade orsakerna till migrationen från dessa länder; den relevanta litteraturen om Irak, Libyen och Syrien är oöverskådlig. En uppbyggnad av samma slag är vad som även i detta fall borde diskuteras som långsiktig, humanitär lösning i invandringsfrågan.

Av central betydelse här är förstås att Irak, Libyen, Syrien och tidigare även exempelvis Egypten ju nådde långt, om än med historiskt och kulturellt betingade hårda nypor, i en sådan uppbyggnads riktning före den av USA-imperialismen åstadkomna förstörelsen medels de egna krigen, kupperna och sanktionerna, den islamistiska radikalism den särskilt sedan 70-talet, och även på annat håll, understödde och mobiliserade, och de allmänna effekterna av den globalistiska ekonomin. På internätet hittar man lätt många bilder från länder som dessa före denna mobilisering, ja även många från det mindre utvecklade Afghanistan före de jihadister Brzezinski mobiliserade 1979, inte minst från Saudiarabien, för att förmå Sovjetunionen att intervenera och därmed gå i en “fälla”, få “sitt eget Vietnam”. På bilderna kan vi se vad som var på gång före denna atlantimperialistiska politik. Vi kan följa en modernisering i stor utsträckning på dessa länders egna villkor, ända tillbaka till första hälften av 1900-talet: fattig landsbygd förvisso, men även framväxande moderna stadsmiljöer med kvinnor i högre utbildning och liknande. Där finns med andra ord inhemska traditioner att anknyta till. Den amerikanska radikalislamismen är förstås för närvarande ett formidabelt hinder, men det finns ingen annan väg: de krafter som representerar detta historiska arv måste, såvitt jag kan se, under urskillning stödjas och förnyas. Atlantimperiet flyr nu de jihadister det en gång självt släppte lös i Afghanistan. Men på ett djupare plan borde imperiets nedgång även medföra en försvagning av den wahhabism – och de liknande rikningar – det så länge direkt och indirekt befrämjat. Maupin har också diskuterat en liknande satsning som den för Centralamerika även i Afghanistan, varifrån ny migration nu kan väntas: en utveckling av Belt and Roads redan existerande China-Pakistan Economic Corridor, som involverar även Ryssland, Indien – och USA.

Ytterst pekar denna typ av åtgärder förstås mot behovet av framväxten av ett nytt världssystem av internationell samverkan, som övervinner såväl kapitalismens som marxismens fel och som formar mer mogna ledare, bortom dagens ofta just genom en alltför ensidig och långt driven populistnationalism – även, i olika former, i andra delar av världen än väst – förnyat trånga horisonter och motiv. Det samtida väst är ju inte heller i allo något allmänkulturellt föredöme, liksom inte heller den realexisterande socialismen var det. En nyskapande modernitet måste förenas med en nyskapande traditionalism. Maupin har, liksom sedan länge de flesta socialistiska länder, omprövat marxismens alltomfattande materialism och religionsfientlighet. Som han påpekar är det idag rentav så att medan de socialistiska länderna normalt insisterar på värdet av religionen, är den så kallade “nya ateismens” ledande figurer militanta försvarare av USA-imperialismen. Men hans omprövning tycks ännu alltför ensidigt bygga på den vanliga inomvärldsliga tolkningen av abrahamismen och Jesus som socialismens föregångare. Övriga dimensioner tycks ännu inte spela någon större roll, och filosofiskt förefaller han i sina analyser ofta tillämpa den dialektiska och historiska materialismen tämligen oavkortad. Man kan kanske säga att någon verklig andlig insikt av den typ som är viktig även för samhällsförståelsen ännu inte präglar hans utläggningar på det sätt som delvis är fallet hos den framstående australiensiska socialisten Caitlin Johnstone. Inget samhällssystem som inte i tillräcklig utsträckning bestäms av den verkliga andlighetens krafter kan, som hon framhåller, i längden bestå; den rena profanhumanismen är, liksom givetvis profanantihumanismen, en ren blindhet, och denna blindhet var en huvudsaklig orsak till den historiskt existerande socialismens nedgång, liksom den i lika hög grad är en orsak till det värre förfall som dagens globalkapitalism i flera avseenden representerar. De filosofiska resurserna för den nödvändiga kompletteringen av Maupins projekt med en för dess syfte adekvat förståelse av de andliga och kulturella dimensionerna är dock lätt tillgängliga.

– – –

Men vilka skulle, i politiskt organiserad form, förespråka denna uppbyggnadens väg som just åtgärdsprogram i invandringsfrågan? De främsta invandringskritikerna, och därmed de som borde vara mest angelägna att finna fungerande lösningar, är förstås populistnationalisterna. Maupin är inte populistnationalist. Och hans förslag är framför allt helt oförenligt med både den amerikanska och den europeiska populistnationalismens nuvarande högervägval. Populistnationalismen ser förstås olika ut i olika länder. I Europa präglas inte minst Alternative für Deutschland av intern spänning orsakad av starkt motstånd mot denna orientering, trots att den där, till skillnad från svenska SD, överensstämmer med partiets ursprung. En utbredd tendens kan ändå konstateras: i flera europeiska länder har populistnationalismen redan bildat regering tillsammans med den gamla högern. I USA kom tendensen att förkroppsligas av Trump. I Sverige har SD, delvis med inspiration från Trump, med sin satsning på högerblocket och därmed kapitalist- och krigsatlanticismen också valt fel sida för denna uppbyggnadsväg som svar på migrationens utmaning. De som för inte länge sedan i så stor utsträckning representerade en legitim folklig reaktion mot den radikala globalkapitalism som högerns konservativa varken kunde eller på allvar ville ifrågasätta och som därför erbjöd ett verkligt alternativ för marginaliserade konservativa, samtidigt som de av samma skäl vann missnöjda väljare från pseudovänstern; de som gjorde en så avgörande insats för att politiskt lyfta problemen med massinvandringen, som förändrade hela debatten i denna fråga – de går nu i fel riktning, går i just denna problematiska högers riktning.

Med detta val blir populistnationalismen mer och mer en vanlig högerpopulism. Världsekonomin förstås i de konventionella marknadstermerna, och satsningar av det här beskrivna slaget framstår som bistånd, något som man generellt är negativt inställd till. På grund av biståndets hittillsvarande ineffektiva och korrupta karaktär i många fall kan denna negativitet även av den utpräglade marknadsliberalismen framställas i slående rättvisetermer, som att pengar överförs “från fattiga i rika länder till rika i fattiga”. Och populistnationalisterna vänder sig givetvis särskilt mot bistånd till länder som vägrar ta tillbaka sina egna migranter. Bland radikalnationalisterna tillkommer rasteoretiska överväganden. Kan dessa länder överhuvudtaget utvecklas? Missförhållandena i vad som brukade kallas tredje världen beror enligt dem varken på några historiskt relativa och föränderliga kulturella faktorer eller på något agerande från västerlandets sida, utan på biologiskt betingad, konstitutiv, intelligens- och karaktärsmässig underlägsenhet hos denna del av mänskligheten. Västerlandets imperialism är tvärtom, som många av dess egna ideologer förr framställde det, och om detta överhuvudtaget anses ha varit möjligt, det enda som höjt den till civilisation. Men det kan alltså lika gärna bedömas så att ingenting överhuvudtaget kan göras åt de rådande förhållandena. Det enda vi bör göra är i så fall att, oavsett ekonomiska relationer, på något sätt hålla dessa människor borta från våra länder.

Det är extrema positioner som förbiser vad som, om än ofullkomligt, i flera fall bevisligen har åstadkommits. Inte främst av det vanliga, hittillsvarande biståndet från västvärlden, dess storföretags investeringar eller IMF:s lån, utan från den annorlunda typ av utvecklingssatsning som det vi här diskuterar i verkligheten representerar. Det är inte så att kapitalistländerna – i samarbete mellan statsmakten och storföretagen – och de globala kapitalistinstitutionerna inte också gjort uppbyggnadssatsningar. Men generellt tycks förhållandet mellan den sig globaliserande västkapitalismen och de länder som blivit föremål för dessa insatser visa att de inte fungerar som de måste för att missförhållandena ska kunna avhjälpas. Kapitalismens grundstruktur gör att också imperialismens karaktäristika i stort måste kvarstå, och resultatet av just det är ofta att förhållandena rentav förvärras; när länderna ifråga uppnår eller eftersträvar politiskt och ekonomiskt oberoende, är det våld och förstörelse som är den enda responsen. Den uppbyggnad Maupin talar om är något annat. Man måste sätta sig närmare in i Belt and Road-tänkandet såväl som Kinas egen utveckling, man måste beakta hur, oaktat många problem, Sovjetunionen, visserligen till stora kostnader för Ryssland, lyckades jämförelsevis väl med uppbyggnadssatsningar i samarbete med de många fattiga och underutvecklade republiker som ingick i den, och man måste studera dess liknande projekt i Mellanöstern och andra delar av världen för att förstå vilken historisk erfarenhet det är Maupin på nytt sätt väger in i sin argumentation.

Högerkonservatismen talar för närvarande många stora ord i Sverige. Men de avgörande, obekväma frågorna måste mer än någonsin ställas. Representerar den överordnade värden eller överordnade irrationella vinstintressen? Tror den på ett nyskapande bevarande eller fortsatt destruktiv förändring? Är den mer än bolagshöger? Står den verkligen för något annat och mer än “liberalism”? Är den för eller mot den ständigt alltmer åsiktsförtrycks-, vålds- och krigsberoende dekadenskapitalismen? Står den på uppbyggnadens eller nedrivningens sida? Och inte mist: vill och kan Reinfeldts gamla höger på allvar lösa problemen med invandringen?

Det finns en marginal inom vilken högern givetvis kan ändra sig i enlighet med en meningsfull konservatism och därmed möjliggöra en verklig, politiskt funktionell parlamentarisk allians med populistnationalismen. Men bortom denna marginal framstår svaren på dessa frågor ändå som uppenbara. Högerns konservatism är en liberalkonservatism som, som sådan, inte kan stå för något annat än det som åtminstone på någon omväg är förenligt med den i väst rådande, alltmer korrupta ekonomiska (o)ordningen. Även de mer distinkt konservativa elementen i dess ideologi tjänar till att legitimera denna ordning. Det är deras oundvikliga funktion. Inte en en enda framträdande offentlig person som vidkänns beteckningen konservativ motsätter sig mig veterligen detta system; inte en enda önskar ett Europa som på allvar börjar frigöra sig från det och spela en egen roll i en framväxande multipolär värld som självständig världsmakt. Vår ekonomi och vår politik anses alltför sammanslingrade med det. Som parlamentariskt organiserad är högern rent konstitutivt ett instrument för dess ekonomiska och geopolitiska intressen, och kan därför inte utgöra något alternativ. Och det är inte minst i migrationsfrågan som detta blir ödesdigert.

Det nya problemet med SD är att de inte längre ens vill i tillräcklig utsträckning dra högern åt annat håll. Det är inte alls fel att SD i den nödvändiga rörelsen bort från den gamla radikalnationalismen även har vidgat och modifierat de enklare och snävare momenten i den äldre populistnationalismen överhuvudtaget, genom att införliva väsentliga element av en utvecklad, filosofisk konservatism som Roger Scrutons. Det är tvärtom ett utomordentligt framsteg, en avgörande korrektion, en högst välkommen fördjupning och utveckling, som även jag själv förespråkat. Detsamma gäller, och i ännu högre grad, den i Uppsala verksamme partiföreträdaren Simon O. Petterssons bidrag att lyfta fram svenska konservativa profiler. Problemet, som det allt tydligare kommit att framstå, är den nya orientering mot och koppling till den existerande högern och därmed atlanticismen som åtföljt denna förändring. Tyvärr är de naturliga såtillvida som konservatismen, sådan den finns representerad i det samtida Sverige, sedan länge helt tillhör det sammanhanget allena. Orienteringen och kopplingen var förstås, som en självklarhet, förhanden även hos Scruton själv. Det är inte minst därför Petterssons svenska historiska motvikt, som för partiet borde vara mer näraliggande, är så viktigt. Den förenas hos honom också med en kontinentaleuropeisk, främst tysk, kulturell och historisk orientering som för partiet är ett lika oundgängligt komplement.

Överhuvudtaget gäller dock att tillägnelsen av en intellektuell konservatism hittills är alltför smal och begränsad, och numera alltmer tycks bestämmas av de krav som ställs av den politiska alliansen med atlanthögern. Det vill säga, att den börjar ytterligare inskränkas och snedvridas i riktning mot den neokonservatism och liberalinterventionism som man tidigare varit explicit kritisk mot, liksom, återigen, mot ett alltmer reservationslöst accepterande av hela det fortfarande västcentrerade ekonomiska system som alstrat den problematiska versionen av globaliseringen. Även i den amerikanska konservatismen finns ju andra och djupare riktningar som själva vänder sig mot den amerikanska imperialismen, och som borde vara långt mer relevanta för ett parti som SD. Jag tänker här förstås inte minst på den riktning som representeras av Claes Ryns så kallade värdecentrerade historicism, men även på vissa traditionella delar av den äldre amerikanska konservativa rörelsen, och inte minst delar av den paleokonservatism som Karlsson tyvärr redan 2015 gick ut med en sakligt problematisk, alltför generell markering mot. Att SD, kommande utifrån, från populistnationalismen, misslyckades med att känna igen vilken amerikansk konservatism som stod i störst överensstämmelse med dem själva, var illavarslande. Det har länge varit i tidskrifter som The American Conservative och Chronicles som vi funnit det levande vidareförandet av det verkligt intressanta och förblivande relevanta i den amerikanska intellektuella konservatismens tradition. Deras svaghet har varit den utsträckning i vilken de i sina spalter kvarhållit den libertarianska falangens representation, men den senaste tiden har denna sida av den konservativa rörelsen börjat kompromisslöst attackerats från en ny, mer distinkt och konsekvent post-paleokonservativ position av framför allt Pedro Gonzalez, inte bara i Chronicles utan också i flera stora media.

2

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom redan i den tidiga statsmonopolismen den svenska industrins storägare samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad, verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet och fortfarande lallade om den fria konkurrensen och allt det andra överspelade, till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens. Kommunism i den vanliga politiska debatten har ofta varit en missförstådd term såtillvida som den av kommunisterna själva egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen i form av den överväldigande majoriteten av internationalens partiers anslutning till den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som helt enkelt möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men vad denna term inom marxismen normalt betyder är ett mer eller mindre avlägset framtida mål för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar – redan hos Marx – i stället om lägre och högre stadier av kommunism. Men den tycks följa av valet av “partibeteckning” snarare än av marxismens egen logik. Den framstår som sakligt missvisande, och bidrar knappast till intellektuell klarhet. Maupin insisterar på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.

3

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna statsmonopolistiska systemramarna; det sker också i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserd modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascismfrämlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrareReinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.

Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Redan Anders Borg talade om Europas afrikanska framtid som något samtidigt oundvikligt och okontroversiellt. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.

Hermann von der Hude & Julius Hennicke: Central-Hôtel, Berlin

Kristdemokrati och konservatism

Lars Adaktussons inlägg i SvD nyligen mot SD och det konservativa blocket uppfattas såvitt jag tycker mig se inom KD som en avvikelse. Utifrån den linje partiet nu valt är det fullt begripligt. Jakob E:son Söderbaum hävdade i sin replik, på grundval av sin utförliga kategorisering och allmänna framställning i sin nya, ambitiösa bok Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, att KD var ett socialkonservativt parti. Alla de tre blockpartierna – M, KD och SD – var enligt honom ideologiskt förenliga genom att de alla omfattde konservatismen i olika varianter. Om de, som han rekommenderade, fördjupade sina egna respektive varianter skulle en konvergens och harmoni framträda.

Söderbaums företräder med detta resonemang en kristdemokratisk vision av den ideologiska fusion SD:s Mattias Karlsson sagt sig eftersträva, och som han verkar för genom sin konservativa tankesmedja Oikos. Men i åtminstone några avseenden måste, tror jag, Adaktussons position betecknas som signifikativ för vad kristdemokratin verkligen är. En åtminstone tidigare spänning inom den svenska kristdemokratin, eller, kan man kanske säga, mellan Kristen Demokratisk Samling, som partiet hette tidigare, och dagens Kristdemokrater, är att de förra främst, eller kanske nästan enbart, växte fram ur den svenska frikyrkligheten, medan de senare under lång tid tillägnat och anslutit sig till den kontinentaleuropeiska kristdemokrati som ideologiskt i hög grad bygger på naturrättstänkande och personalistisk filosofi och etik, och som är stark inte minst i Tyskland och Italien.

Adaktusson har visserligen pingstbakgrund, men hans mot partiledningens blocklinje stridande utspel kan inte ses som springande specifikt ur Jönköpingstraditionen. Redan när han första gången blev kandidat i Europaparlamentet hade han i stor utsträckning tillägnat sig och harmonierat den med den kontinentaleuropeiska. Det resulterade i den här typen av formuleringar, i en intervju i Aftonbladet: “Det är K:et i KD som är det viktiga för mig. Jag hörde Angela Merkel beskriva att de kristna rötterna utmärker den tyska kristdemokratin, och det gäller för oss också. Det gäller människosyn, solidaritet med svaga grupper, de som har det sämre än vi, i kombination med personlig frihet och personligt ansvar. Och naturligtvis betoningen på familjens betydelse. Det finns ingen religion eller ideologi som betytt mer för utvecklingen i västvärlden än just kristendomen, eller för utvecklingen av det europeiska samarbetet. Men det har inget med det konfessionella att göra. Många i partiet är inte med i någon kyrka, utan delar grundvärderingarna.”

Redan under 80-talet, när jag var medlem i KD, diskuterades anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Jag försökte – om än endast i mycket blygsam utsträckning – driva på i den riktningen, och anknyta det hela till den svenska traditionen av kristen humanism och personlighetsfilosofi. Inom kort dök Lars F. Eklund och andra upp, som sedan dess kompromisslöst har identifierat den svenska kristdemokratin som tillhörande den kontinentala riktningen och oavbrutet beskrivit och försvarat den i termer av naturrätt och personalism.

Är den kontinentaleuropeiska, i hög grad av katolska tanketraditioner inspirerade kristdemokratin mer konservativ än den svenska frikyrkliga, ja, är den rentav en variant av konservatismen? Tendensen har länge varit stark att se det så inom högern, och Söderbaum accepterar helt denna klassifikation. Särskilt brukar framhållas att tyska CSU i högre grad än CDU visar att kristdemokratin är en konservatism.

Jag har försökt invända att det finns åtminstone vissa tydligt identifierbara problem med detta, en del icke helt oviktiga nyansskillnader. Den kontinentaleuropeiska kristdemokratin ligger mer i linje med den sene Maritains mänskliga-rättighetstänkande än med åtminstone den historicistiskt orienterade konservatismen, inklusive socialkonservatismen sådan den historiskt sett ut.

Skillnaden har att göra med just det oformliga begreppet naturrätt. Det framstår inte, eller åtminstone inte utan närmare bestämningar, som självklart att koppla det till konservatismen, se det som något som specifikt definierar denna i motsats till andra ideologier, på det sätt som länge varit vanligt även i USA. När kristdemokrater som identifierar sig som konservativa vill göra det förbiser de, tycker jag, hur denna komplexa tradition från antiken genom större delen av västerlandets historia varit lika viktig för vänstern och äldre radikala strömningar. Inom vad som kan betecknas som konservatismen (i synnerhet i sådana här sammanhang, där jag inte har ett konstruktivt-systematiskt syfte av den typ som präglar Söderbaums bok, är jag litet obekväm med den bestämda formen av detta ord, på grund av de stora skillnaderna mellan de riktningar som det används om) har ju naturrätten i hög grad givit upphov till tolkningstvister och även avvisats när den uppfattats som stående i strid med historicismen.

Viktigt i sammanhanget är att det knappast är någon tillfällighet att kristdemokratin blev så stor i just Tyskland och Italien. Inte bara den nationalistiska utan även den historicistiska konservatismen var mindre gångbar där på grund av nazismen och fascismen. En diskursiv “fascismbarriär” var på väg att upprättas av den segrande liberala demokratin och vänstern, som effektivt hindrade historicismens sätt att vidareföra äldre traditioner överhuvudtaget. En förnyat radikal och modernitetsutopisk vänster såg det mesta av världshistorien som förebådande fascismen/nazismen och därför som nödvändig att på nya och mer långtgående sätt göra upp med. I detta läge var det svårt för högern att bejaka historicismen. Den kunde ju svårligen så att säga hoppa över och utesluta just nazismen och fascismen, entydigt ta avstånd från dem på det sätt som nu krävdes.

Högern behövde därför, och alltså i synnerhet i dessa länder, en ideologi som lättare än den historicistiska konservatismen kunde inpassas i den liberala demokratin som överideologi. Kristdemokratin med den moraliska objektivism som naturrättstänkandet uppfattades ge den blev en trovärdig och av den efterkrigstida opinionen accepterad lösning. Personalismens starka tonvikt på personens värde och värdighet, som starkt knutits till naturrättstänkandet, tillförde ytterligare resurser för fyllandet av det nya ideologiska behovet. Men den kristdemokratiska ideologin var inte en produkt av högern, de tänkare den byggde på tillhörde inte högern. Det var naturligt att den också kunde passa och attrahera stora delar av den liberala borgerliga vänstern.

Utan tvekan var intentionerna goda och den ideologiska förskjutningen inom den kontinentaleuropeiska högern i högsta grad begripliga, om än inte, i ett större filosofiskt perspektiv, helt nödvändiga i sak. Historicismens avvisande innebar också i väsentliga avseenden en förlust. Som Claes G. Ryn visat, kan historicism på en högre nivå förenas med en djupare värdeobjektivism. Och naturrättstänkandet måste, som jag föreslagit, preciseras och fördjupas, ja revideras och kompletteras. Det har visat sig otillräckligt att klamra sig fast vid och insistera på den moderniserade thomismen i ett ideologiskt klimat där många århundraden av nya tolkningar, som i sak ofta också har kopplingar till naturrättens redan tvetydiga antika rötter, ändå oundvikligen formar förståelsen. Steget till neokonservatismens jakobinism har ofta varit förbluffande kort.

Det faktiska politiska och partipolitiska resultatet av den ideologiska förskjutningen är på flera sätt uppenbart problematiskt. Den europeiska kristdemokratin blev snabbt en huvudsaklig bas för det atlanticistiska inflytandet och det framväxande EU:s politiska amerikanisering, och den italienska kristdemokratin med dess långa maktinnehav är väl idag framför allt känd för sin ofantliga korruption.

När högern säger att CSU visar att kristdemokratin är konservativ får man ofta intrycket att de inte menar mycket mer än att Franz Josef Strauss – den i jämförelse långt mjukare Markus Söders idol – var en hårdare antikommunist och NATO-hök än CDU-ledarna. De goda intentionerna bakom tillägnelsen av naturrättstänkandet, och det mer entydigt riktiga upptagandet av personalismen – som dock även den, under inflytande inte minst av just naturrättstänkandets karaktäristiska vagheter och problematiska tolkningar, kunnat anta mindre tillfredsställande former – har varit otillräckliga för utformningen av en hållbar politisk ideologi.

Utan tvekan innebar anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin en viktig, nödvändig och värdefull utveckling för dåvarande Kristen Demokratisk Samling i Sverige, i ljuset av den relativa filosofiska resursrikedomen. Men ser vi till kristdemokratin i dess helhet i Europa, såväl före som efter dess utvidgning till Sverige, är det inte bara den praktiska politiken som lämnat mycket övrigt att önska. Ideologin i sig, sådan den har kommit att formuleras, uppfattas och tillämpas, uppvisar en omisskännlig ytlighet.

Problemet ligger inte i den sociala orienteringen i sig, den som CSU framhäver redan i sitt namn, försöken att göra marknadsekonomin social, och så vidare – vad Adaktusson beskriver som “solidaritet med svaga grupper”, dem som har det sämre än “vi” (han ansåg tydligen inte att dessa grupper själva hörde till dem han talade till genom Aftonbladets intervju), och som Söderbaum naturligtvis inte i alla avseenden helt implausibelt kallar socialkonservatism. Problemet är att det ändå inte riktigt är socialkonservatism ens i den ofullkomliga historiska meningen. Med det historiskt betingade avvisandet av historicismen tenderade värden förankrade i det tidlösa att reduceras, förtunnas och förflackas till abstrakta principer. I sin icke-dialektiska ideologiska rigiditet framstår kristdemokratin i verkligheten som befryndad med liberalismen.

St Mary’s Church & St Mary’s Street, Gdańsk

Kyrkframgång för Alternativ för Sverige

Alla riksdagspartierna gick tillbaka i söndagens kyrkoval, och bland annat nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan gick framåt. Det skulle kunna ses som ett allmänt framsteg i den märkliga kyrkopolitiken. Jonas Eek förstår det exempelvis i Kyrkans Tidning som en signal från kyrkans medlemmar: kyrkan är “trött på att vara en arena för allmänpolitik” och “längtar efter något annat”. Alltfler inser, konstaterar Frida Park i en ledare i Dagen, “att det är orimligt att sekulära partiers styrelser ska bestämma över ett kristet samfund”. Detta ligger också i linje med ärkebiskop Jackeléns uppfattning om den kyrkliga partipolitikens otidsenlighet.

Även de borgerliga så kallade hybridnomineringsgrupperna, som sägs vara fristående gentemot partierna – Borgerligt alternativ, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan – gick alla starkt tillbaka. Den stora vinnaren bland dessa grupper var Vänstern i Svenska kyrkan, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan vann nya mandat i Kyrkomötet.

Om riksdagspartierna gick tillbaka blev valet i stället en framgång för AfS med prästen Axel W. Karlsson i spetsen, som fick tre mandat, och även en plats i stiftsfullmäktige i Göteborg. Sammantaget blev dock resultatet en tillbakagång för populistnationalismen, såtillvida som SD förlorade mer än AfS vann, fem mandat. Och även i en annan mening. Båda partiernas helt dominerande tema i valkampanjen var motståndet mot vad idéhistorikern Johan Sundéen i titeln på sin mycket uppmärksammade bok från 2017 kallar 68-kyrkan. Men förutom svängen bort från det partipolitiska innebar valresultatet alltså en avsevärd framgång för vänstern, och därmed i stora stycken för just denna 68-kyrka.

Signifikativt nog kampanjade emellertid även Borgerligt alternativ, den obundet moderata gruppen, exempelvis för “vigselplikt” och mot så kallad “väjningsrätt” för nya präster, det vill säga för att prästerna inte längre ska kunna vägra viga homosexuella. Mot denna förändring har dock ärkebiskopen markerat en gräns för de förtroendevaldas uppdrag. Jag gör inte anspråk på att förstå på vilka grunder sådana gränser kan dras i olika frågor, men en gräns för 68-kyrkan är det utan tvekan i detta fall.

Detta innebär dock inte att det finns ett starkt teologiskt, läromässigt motstånd inifrån kyrkan mot politisering, mot sekulära partiers inflytande, mot kyrkan som “arena för allmänpolitik”, ett motstånd som tillbakagången för partigrupperna nu skulle stärka. Svängen bort från det partipolitiska innebär i sig ingen tillbakagång för vänstern. Som Simon O. Pettersson konstaterar på Insikt24 kan “prästerskapet ibland…vara mer politiskt än kyrkopolitikerna”. Detta ligger förstås i linje med Sundéens analys. “Politiseringen”, fortsätter Pettersson, “är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.”

Pettersson betonar i vilken ringa utsträckning det överhuvudtaget är möjligt för kyrkan att undandra sig tidens allmänna sekulära och politiska inflytande. Det gör att det blir en ren illusion att tro att gruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och de andra “så kallat” opolitiska grupperna är något alternativ till politiseringen. “POSK, ÖKA [Öppen kyrka] och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.”

Kritiken mot partigrupperna för att bedriva allmänpolitik i kyrkan drabbar naturligtvis även SD och AfS, och blir i deras fall ännu starkare på grund av kritikernas ogillande av just deras allmänpolitik. De vill, heter det i allmänhet, göra kyrkan till ett instrument för nationell fostran, och åtminstone i AfS’ fall utestänga HBTQ-personer. Såvitt jag kan se är denna kritik till stor del orättvis. Att betona kyrkan som en kulturhistoriskt viktig del av den svenska identiteten är ju ingalunda främmande för kyrkan, eller har åtminstone inte varit det före 68-kyrkan, och såtillvida finns ingen motsägelse mellan deras allmänna partiprogram och deras specifika kyrkopolitiska. I viss mån har jag ett intryck av att de också tagit upp problemen med politiseringen i allmänhet, och betonat den specifikt kristna, inomkyrkliga verksamheten och tron. “På ett paradoxalt sätt”, påpekar Pettersson riktigt, “kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper.” 

Men det kan inte förnekas att detta genomskådande, detta motstånd mot vänsterpolitiseringen, formulerats i starkt politiska termer, som en avsikt att driva ut just den politiska vänstern – och inte minst den i allmänhet, trots gränsen mot vigseltvånget, starkt inomkyrkligt politiskt-korrekta Jackelén – ur kyrkan. Och när resultatet stod klart var det också den allmänpolitiska innebörden för partiet självt som lyftes fram av AfS – den allmänpolitiska innebörden även bortom kyrkan. Framgången var, fastslog Gustav Kasselstrand, ett “nationellt genombrott”. Det stämmer förstås, såtillvida som de nu är invalda i en rikstäckande parlamentarisk församling. Eftersom kyrkomötet formellt är en parlamentarisk församling i största allmänhet äger resultatet en allmän parlamentarisk-politisk betydelse.

Vilket oundvikligen leder oss över till frågorna om populistnationalismen i den allmänna parlamentariska politiken, och närmast förhållandet mellan SD och AfS. Om valresultatet utan tvekan är en allmän framgång för AfS, gör SD:s förbluffande dåliga resultat – detta är det första valet överhuvudtaget i vilket de går tillbaka – alltså att det inte är en framgång för populistnationalismen som helhet. En huvudlinje i den i “alternativmedia” vanliga mellanposition som stödjer både SD och AfS, tydligt artikulerad av Erik Almqvist i valrörelsen 2018 och därefter programmatiskt fasthållen av flera populistnationalistiska opinionsbildare, är att det är rätt av SD att anpassa sig till högern inom ramen för det konservativa blocket och på den vägen vinna avgörande inflytande och slutligen ingå i en regeringsbildning – eftersom det som därmed uppges kommer ersättas i riksdagen av det icke-kompromissande AfS. I stor utsträckning delas denna synergistrategi av AfS själva: samtidigt som SD fortsätter att totalt avvisa dem som extremister, har AfS, trots sin likaledes skarpa men annorlunda kritik av SD, i samband med kyrkovalet – liksom även tidigare – sänt signaler av stöd till dem, uppmanat väljarna att rösta på dem där de inte själva kunnat ställa upp. AfS motsätter sig inte generellt SD:s högerblockstrategi – även deras retorik handlar i stor utsträckning om ett nationellt enande i konservatismens tecken mot vänstern och “sosseriet”.

Jag ifrågasatte med viss utförlighet den av Almqvist formulerade linjen, alldeles innan AfS radikalnationalistiska vägval blev uppenbart genom vad jag kallade det “avståndstagande från avståndstagande” från partiledningens sida inför den antisemitiska incident och omfattande radikalnationalistiska aktivistanslutning som kom att dominera valrörelsens slut. Jag var ännu medlem i partiet och hoppades fortfarande att det skulle bli det “nya tredje”.

Den stora och svagt grundade optimismen inom partierna 2018 vändes i besvikelse när båda gjorde långt sämre val än förväntat. AfS visade sig då, och även i Europaparlamentsvalet året därpå, vara rent marginella, ett promilleparti, vilket i verkligheten naturligtvis ingalunda var förvånande i ljuset av deras i valrörelsen ådagalagda orientering. Mina protestinlägg – Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje – alldeles i slutet av valrörelsen kunde inte göra något för att ändra det intryck väljarna hunnit få, visa att det fanns andra krafter i partiet. SD gick visserligen framåt, men många procentenheter mindre än i tidigare val och vad man även denna gång hoppats på. Valresultatet talade inte för att synergikalkylen stämde.

AfS kvarhåller i stort de ståndpunkter som gjorde att jag stödde det gamla SDU och följde dem även till AfS (trots att jag lämnade SD på grund av avvisandet, från några av SDU:arnas kvarvarande anhängare i Stockholmsstyrelsen, av den enhetslinje jag även efter SDU:s uteslutning försökte driva, och inte minst, i samband med detta, den oacceptabla partikultur som då avslöjades – inte som protest mot uteslutningen): främst det alternativa Europasamarbetet, kritiken av neokonservatismen och den allmänna amerikansk-imperialistiska krigsinterventionismen, den mer balanserade hållningen gentemot Ryssland. Dock tycks de, att döma av några diskussioner jag haft med dem, tyvärr ha backat när det gäller den motsvarande balanserade hållningen i Israel-Palestina-konflikten. De har oförändrat bra ståndpunkter även i några andra frågor, som skol- och vårdpolitiken, och även förstås när det gäller det centrala, de nationella och kulturkonservativa värdena.

Men allt detta ramponeras av att de har förblivit ett radikalnationalistiskt parti, det radikalnationalistiska parti de till min förvåning visade sig vara 2018, när det mesta av det SD-ledningen sagt om dem, och som de tidigare förnekat, plötsligt bekräftades av dem själva. Med fast beslutsamhet har de fortsatt längs den väg de då slog in på, och utvecklat och fördjupat samarbetet med de mer extrema radikalnationalistiska grupperna. De har även vunnit avsevärt stöd från den nya vänsternationalismen, som i och med detta närmande i sig visat sig ha en ganska stark radikalnationalistisk orientering. De inlägg jag skrev även efter förra riksdagsvalet, Ett begripligt valresultat, Enhetslinjens slut och Förslag till AfS, har lika litet som de jag skrev före valdagen kunnat ändra någonting. Nu har AfS, i “kyrkopolitiken”, vuxit på SD:s bekostnad. Inte heller detta nya valresultat tyder på att den synergiska kalkylen stämmer, att den synergiska strategin fungerar.

Jag har förespråkat en alternativ synergi. Om den har jag ingenting nytt att säga. Den var vad som definierade redan den enhetslinje jag före uteslutningen av SDU 2015 försökte driva i SD Stockholms stad och i många inlägg inte bara från den tiden, utan ännu, i reviderad form, våren 2018, efter AfS bildande, och i valrörelsen samma år. Idag skulle den kräva att AfS uppger radikalnationalismen och att SD uppger högerfusionen.

Jeanna Bauck: Den danska konstnärinnan Bertha Wegmann målande ett porträtt

Radikalnationalistisk mångkulturkritik

Jonas Nilssons nya dokumentär med Karl-Olov Arnstberg, Jan Tullberg och Ingrid Carlqvist om hur Sverige blev en mångkultur är, med undantag för några detaljer, en professionell produkt, och den innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig. Det gäller även dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp.

Samtidigt visar den tydligt vad som är felet med denna radikalnationalistiska kritik. För det första är den ensidig, i det att nästan hela tonvikten läggs på den judiska aktivismen och denna inte belyses i ett tillräckligt historiskt och idéhistoriskt perspektiv. För det andra saknar den de begreppsliga instrument som i mycket följer av ett större perspektiv även i allmänhet, och som tillåter en mer omfattande och djupgående analys. För det tredje medför denna brist en fullständig frånvaro av realistiska utblickar mot en möjlig lösning av problemen. Nilssons film gör visserligen inte anspråk på att svara på mer än vad dess titel utsäger, ‘Varför är Sverige en mångkultur?’. Men förutom att svaret är ofullständigt blir i just detta polemiskt radikalnationalistiska sammanhang denna anspråkslöshet problematisk.

Invändningarna kan förstås sammanfattas som att felet med den radikalnationalistiska kritiken helt enkelt är att den är just radikalnationalistisk. Radikalnationalismen i sig närmast definieras så att säga av ensidighet, otillräckliga perspektiv och analytiska redskap, och frånvaro av tillfredsställande lösningsförslag. Endast om kritiken, eller valda delar av den, frigjordes från detta sammanhang och inordnades i ett nytt politiskt och ideologiskt sådant skulle den kunna få verklig betydelse.

Ett enormt engagemang, stor sakkunskap, hårt arbete och väl numera också avsevärda ekonomiska resurser investeras av radikalnationalisterna i studiet av mångkulturen och massinvandringen, formuleringen av kritiken av dem, och framför allt den mediala kommunikationen av denna kritik. Men det finns en disproportion mellan allt detta och den primitiva, torft-nationalistiska politiken och ideologin. Det sakligt viktiga går hela tiden i opinionsbildningsmässigt avseende förlorat just av det skälet att det blir en del av radikalnationalismen med dess av de flesta lätt uppfattade fel och begränsningar. Det sjunker ned och försvinner i det radikalnationalistiska moraset. Det hjälper inte att sunkbunkern putsas upp.

Nilssons Palaestra Media säger sig dock (med en språkligt märklig formulering av den typ som den nya besökaren kanske inte väntar sig som det första hon ser på nätsidan i en kort presentationstext på 18 ord – eller är detta sådant som ingen längre bryr sig om och få ens noterar?) vara “en Sverigevänlig kanal som betecknas frihetligt höger”. Det visar både det karaktäristiska libertarianska inflytandet, i vars termer friheten numera förstås inom den svenska radikalnationalismen, och det sätt på vilket denna radikalnationalism vill presentera sig som en respektabel del av den gamla vanliga högern – en borgerlig strategi som, vill jag minnas, också användes av den nu upplösta organisationen Nordisk Ungdom. Även radikalnationalisterna vill, för vissa syften, acceptansens syften, framstå som en del av det “konservativa blocket”, och välkomnar detta block som ett steg i rätt riktning.

Två saker är att säga om detta. Dels att det är en svaghet och ett fel i sig att ansluta sig till denna höger, dels att självbeteckningen inte fungerar eftersom det är uppenbart för alla att man i verkligheten ändå bara är radikalnationalister och ingenting annat. Om man verkligen ville bli en del av den vanliga högern skulle man ju inte som i Nilssons film samarbeta med Det Fria Sverige, som inte tvekar att beteckna sig som fascister. Man skulle inte oavbrutet vara en central del av den formlösa radikalnationalistiska scenen med dess många överlappande och samarbetande grupper, en del av den miljö som bland annat alstrar populistnationalismens hatsvans och avslöjande anonymitetskultur på nätet. Ja, man skulle så att säga vinnlägga sig om att inte vara Jonas Nilsson, sedan länge en av de mest kända och på några punkter mer extrema företrädarna för radikalnationalismen i Sverige och för den fascistisk-libertarianska syntesen.

Men om Nilsson verkligen på allvar anslöt sig till den frihetliga högern sådan denna normalt förstås, den gamla vanliga högern som under nyliberalismens epok alltid haft ett libertarianskt inslag, om Nilsson tydligt markerade detta genom att ta avstånd från sitt fascistiska och nationalsocialistiska förflutna, eller till och med bara började på rätt sätt och i tillräcklig utsträckning problematisera det med kritisk urskillning, skulle det vara fel att peka på något trovärdighetsproblem. Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, och det är också ursäktligt att ha haft fel. Man skulle bara behöva insistera på att inte heller denna höger äger någon förståelse eller tillhandahåller någon lösning av de problem Nilsson dokumenterar, utan tvärtom i stor utsträckning är deras orsak. Ibland ser radikalnationalisterna denna orsak tydligare än den icke-radikala populistnationalismen, men de drar aldrig några adekvata slutsatser av det. I den nya filmen finner vi ingetdera.

Det största problemet med den radikalnationalistiska kritiken är kanske bristen på lösningsperspektiv. Indirekt kan man visserligen av vad som sägs i Nilssons film sluta sig till något litet som äger relevans på detta område. Ingrid Carlqvist utbrister mot slutet plötsligt rakt upp och ned att en och en halv miljon invandrare helt enkelt måste återvandras. Men även om återvandring förvisso inte är omöjlig, snarare stärker än motverkar detta ofullständiga och icke närmare utvecklade förslag, framfört på detta sätt, intrycket av brist på lösning.

I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.

Radikalnationalismen håller inte. Men det gör för den delen inte den icke-radikala populistnationalismen heller, eller nationalismen, nationalkonservatismen, konservatismen överhuvudtaget sådana de idag ser ut. Förvisso finns för radikalnationalismens del dess alldeles egna faktorer som gör att den inte håller. Men oaktat skillnaderna har alla dessa idag genom kopplingen till den existerande högern, och därmed åtminstone passivt och indirekt till den transnationella intressekonstellation som den är en del av, också gemensamma sådana. De är alla bundna av en hopplös primitivism på vissa centrala politisk-teoretiska områden.

Det blir på särskilt sätt uppenbart i radikalnationalismen, och en av de olyckliga konsekvenserna är att många stöts bort och därför kvarstannar i eller till och med för första gången ansluter sig till en likaledes ohållbar vänster. En de överordnade värdenas konservatism är mer oundgänglig än någonsin. Men kanske är det signifikativt att det var en socialist med genuin arbetarbakgrund, idéhistorikern Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som en gång lanserade denna term. Såväl vänsterns sedan länge dominerande postmarxistiska och postmoderna transmutationer som de radikalmodernistiska felen och blindheterna i socialismens äldre, i övrigt rikt utvecklade och vittförgrenade teoretiska tradition alltifrån 1800-talet, gör det nödvändigt att dröja vid alla dessa riktningar som nu sitter fast i högern. Deras sanningar måste bevaras, frigöras, nyformuleras och förflyttas till ett nytt och större sammanhang bortom såväl den höger som den vänster vi idag erbjuds.

Det gäller alltså även de sanningar och den kritik som uttrycks av dem för vilka det nu tyvärr är naturligt – eller till och med framstår som den enda möjligheten – att sugas ned i radikalnationalismen. Endast i ett sådant större sammanhang kan de perspektiv och analytiska resurser tillhandahållas som måste inte bara komplettera och modifiera denna, utan helt enkelt ersätta den på det sätt som är nödvändigt även för att rädda nationens och nationalitetens värden.

Roslagstull, Stockholm

Alternativhögerns öde

Den tidiga alternativhögern i USA såg ut att kunna bli något intressant: en åtminstone partiell amerikansk motsvarighet till den europeiska “nya högern”, som samtidigt anknöt till den spontana och autentiska populistnationalismen. Den definierades på lovande sätt av insikten om nödvändigheten av övergivandet av teaparty-libertarianismen och den av de neokonservativa dominerade etablissemangskonservatismen, “Conservatism Inc.”. Paul Gottfried ställde upp i redaktionen för Richard Spencers nätpublikation AlternativeRight.com. Det hela pekade mot en reviderad och intellektuellt vidareutvecklad paleokonservatism: en post-paleokonservatism.

Tyvärr gick det inte så. Denna post-paleokonservatism för vilken potential såg ut att finnas, gick under Trump-yran förlorad i total urskillningslöshet, fascistiskt symbolspråk, smaklös memetik. På samma sätt gick det med den svenska alternativhöger som lanserades först i och med trumpismen. Men den amerikanska alternativhögern hade alltså åtminstone en intressant begynnelse. En viktig fråga kvarstår därför: förstod den svenska alternativhögern någonsin denna begynnelse? Inte minst viktigt: förstod den innebörden av det definierande övergivandet av libertarianismen?

Jag tror inte det. Förutom att den gamla radikalnationalismen medsläpades fanns här också ett mycket starkt libertarianskt inflytande fortfarande kvar. Några ville tona ned det, men många gamla rena libertarianer var såvitt jag kunde se också med. Det var därför svårt för den svenska (eller “nordiska”) alternativhögern att bli mycket mer än gammal vanlig individualistfrihetlig höger plus lika gammal och vanlig radikalnationalism, om än med ny, fascistisk memetik som vid behov kunde förklaras vara endast humoristisk. Och förstås Trump, Trump, Trump.

Under Trumps tid som president tycks det dock, liksom inom den amerikanska alternativhögern, ha varit flera inom den svenska som fick anledning att ompröva sitt entusiastiska stöd 2016. Men inför valet 2020 verkade de flesta inom den radikalare del av populistnationalismen i Sverige till vilken den nordiska alternativhögern hör vilja glömma skälen till besvikelse. Man försökte, litet ansträngt, blåsa liv i kulten igen. Det hängde förstås samman inte bara med den bristande tillägnelsen av alternativhögerns ursprungliga ideologiska ansats, utan också med den allmänna, ofta extrema amerikanismen.

Podden Vita Pillret hade visserligen inte glömt de tvivel på Trump som uppstått under de föregående fyra åren. Men dessa tvivel berodde enbart på den gamla vanliga radikalnationalismen. Christoffer Dulny har rentav sagt sig inte längre vara alternativhöger. Vita Pillret innehåller mycket som belyser varför alternativhögern utvecklades som den gjorde, både i USA och Sverige. Men de långa avsnitten gör detta material svårtillgängligt, och podden är alltså inte heller längre representativ för alternativhögern. Det var väl också länge sedan någon text publicerades på Nordisk Alternativhögers hemsida, som åtminstone just nu överhuvudtaget inte är tillgänglig och kanske inte ens finns kvar.

Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. När populistnationalismens huvudströmning själv, som en gång i sig såg ut att kunna utvecklas till en ny socialkonservatism bortom höger och vänster, är på väg att gå förlorad i högerblockets fusion, behövs verkligen ett alternativ. Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.

Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. Eftersom den fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Trumpkulten gjorde detta nästan löjligt uppenbart. Alain de Benoists “nya höger” är också ett otillräckligt och delvis problematiskt alternativ, men han gjorde rätt i att redan från början invända mot just denna av media tillhandahållna beteckning, “den nya högern”. Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Identitär Idé

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Scandza Forum


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi