Archive Page 2

Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.

Francesco Zuccarelli: Il ratto di Europa

Oikos och McCain

“Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, skrev, som jag nämnt, Ronie Berggren för något år sedan om Tulsi Gabbard. “Jag håller…inte med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler”, fortsatte han. “Jag är mer en McCain-typ.”

Nu annonserar tankesmedjan Oikos att de är “stolta över att få presentera” honom som talare på något som kallas “Skoklosterakademin”, ett samarrangemang med Konservativa Förbundet. “Ronie är”, heter det, “en av Sveriges främsta USA-experter”.

Jag försöker vara positiv till Oikos, men det här ger inte ett seriöst intryck. Det plötsliga oreserverade välkomnandet och den stora exponeringen i konservativa block-, populistnationalist- och alternativsfären av denna lätt bisarra person med sina “amerikanska nyhetsanalyser” gör att fenomenet, som man tidigare trodde var negligerbart, nu är viktigt.

D.v.s., viktigt för vad det säger om denna sfär i Sverige idag.

Lustans Lakejer

Tom Wolgers har gått bort. Andres Lokko ägnar honom en krönika i SvD och framhåller hur han efter Lustans Lakejer “dröjde kvar i ett vackert 1980-tal”, i “en retrofuturistisk Stockholmskultur”, som flanör, som myt, och inte minst som stamgäst på PA & Co.

Lustans Lakejer förklarade provokativt att det var kläderna som var det viktiga, inte musiken. De uttalade sig inte exakt så, men det var innebörden.

Utan tvekan var kläderna viktiga. Men faktum är att just musiken var anmärkningsvärt bra, i denna genre – ofta bättre än de jämförbara nya engelska banden vid denna tid. Där uppnådde de den kalla elegans de eftersträvade. Över åtminstone de tre första skivorna upprätthöll de också en ganska konsekvent stilmässig enhetlighet.

Svagheten var texterna: nästan genomgående ett utstuderat laborerande med rena klichéer, ja blotta fraser, som, som sånglyrik, blir banala. Sångtitlarna var ibland hämtade från filmer och romaner, men texterna handlar inte om dessa. Johan Kindes röst och sångstil är på motsvarande, närmast programmatiska sätt uteslutande pose och maner, principiellt fria från något som helst “äkta” känslo-, tanke- eller erfarenhetsuttryck, ja egentligen också i stort sett från något annat uttryck. från varje mening.

Nu är det ju, som Oscar Wilde visste, ytligt att inte beakta ytan. Oerhört djup skulle ju i och för sig också kunna utvinnas ur gruppens själva namn (alla människor, utom några enstaka andligt mycket avancerade, är lustans lakejer). Men någon sådan avsikt finns inte. Kindes teatraliska ansträngning upplöser fiktionen av det kända och menade innehållet, och skapar bara en artificiell effekt, eller en effekt av artificialitet. Det hela kunde kanske i viss mån fungera som “icke-naiv” postmodernism vid denna tid. Men det blir för mycket, helt enkelt. Det här handlar om kläder, kläder, kläder. Innehållet är som kläderna. Det skulle bara förmedla – det var väl i alla fall ambitionen – den stämning som klädprogrammet motsvarade. Kläderna var inte viktigare än musiken, men de var viktigare än texterna.

Lustans var en del av new wave och synth som var på väg att växa fram, och stod sig i det sammanhanget alltså bra rent musikaliskt. Men de hämtade också inspiration från Ferry och Roxy. Det som främst skiljer dessa senare från Lustans är texternas kvalitet: hos dem är de normalt, åtminstone under större delen av 70-talet, mer genomtänkta och intelligenta; t.o.m. när också de laborerar “endast” med ytan har de ett ofta originellt, inte sällan delvis mångtydigt innehåll.

Gare du Nord et Place Rogier, Bruxelles

SD och Likud

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång“?

Pierre-Claude-François Delorme: Céphale enlevé par Aurore

Frågan om språkkritikens legitimitet

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiopanelist i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös, i samma program, uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon, vilket inte är osannolikt, stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?

Templo de Debod, Madrid

Chefsekonomer i politiska partier?

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Alfredo Villalba

Fel årstid för dessa, men jag måste variera innehållet lite här. Schnyggt. Utan ansträngda, spektakulära excesser. Måttfullt, anständigt, traditionellt. Passar femmes à part.

Katerina Janouch: “Journalister kan inte skriva”

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Alternativa bokmässan

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

Jacques-Antoine Vallin: Vénus traversant les mers

SD och den liberalkonservativa opinionsjournalistiken

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Robert W. Gibson: Soo Line Building, Minneapolis

Valfusk i USA?

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

François-André Vincent: Bélisaire

Vincent

Moderaternas idéprogram

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.

Hallebergsvägen, Bromma

Rymliga, ljusa, rena och tillräckligt billiga bostäder för arbetarklassen, var tanken. Debatt om lamellhusen: Folkhemmet och lamellhusen, Diskussion om lamellhusen, Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism, Lamellhusen och frågan om alternativet.

Vid Din Sida

Det är höst och vi går mot vintern och kylan. En organisation som heter Vid Din Sida påminner mig med otrolig frekvens på Facebook om sin verksamhet för de hemlösa pensionärerna i Stockholm. Engagemanget, och såvitt jag förstår även resultaten, är imponerande. Bakom det hela står en av allt att döma mycket duktig kvinna som heter Jeanette Höglund. De beskriver sig som en opolitisk ideell förening.

Det behjärtansvärda projektet påminner mig också om ett annat initiativ för de hemlösa, som vår tillförordnade ordförande för SD Stockholms stad, Jimmy Hesselbäck, startade under vintern 2015-16. Denna kampanj var förstås inte opolitisk som Vid Din Sida. De konkreta hjälpinsatser som det faktiskt innefattade var naturligtvis främst ett sätt att väcka uppmärksamhet för den viktiga frågan och för SD Stockholms stads politiska linje i den. Men de var kontroversiella i partiet, såtillvida som det inte rådde någon enighet om huruvida ett parti överhuvudtaget borde ägna sig åt sådant, till skillnad från att bara arbeta med de konventionella politiska medlen, och han med otillräckligt stöd avsatte åtskilligt av distriktets ekonomiska medel för det hela. Men hur det än var med dessa saker var projektet, tror jag, ett uttryck för ett starkt engagemang för denna goda sak från Hesselbäcks sida.

Nu finns alltså Vid Din Sida, som enbart arbetar med den konkreta hjälpen, och alltså helt opolitiskt. Den korta beskrivningen på Facebooksidan lyder: “Vid din sida är ett initiativ av Jeanette Höglund som till vardags arbetar som ordningsvakt i tunnelbanan. Där möter hon många äldre hemlösa om natten som söker värme och mat. Denna erfarenhet motiverade henne att göra något åt saken. På så vis skapades Vid Din Sida för att samla in bidrag till inköp av kläder och mat som sedan delas ut till de som behöver det som mest.”

Såvitt jag förstår äger denna utdelning rum både utomhus, på gator och torg, och i en trevlig lokal föreningen skaffat, där de hemlösa ibland också kan få tak över huvudet och mer värme än den kläderna ger. Det hela förtjänar verkligen allt stöd. Massor av bilder från den omfattande aktiviteten kommer hela tiden på Facebooksidan, och utöver den finns även en hemsida med mer information.

Mozart (Süßmayr): Requiem – Benedictus

Gundula Janowitz, Christa Ludwig, Peter Schreier, Walter Berry, Chor der Wiener Staatsoper

Wiener Symphoniker, Karl Böhm

1971

Postmarxism och kapitalism

Evert Larsson, tidigare känd som företrädare för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP – det maoistiska SKP, ett av de två partier som utvecklades ur KFML på 70-talet, inte det stora svenska kommunistpartiet som under C.-H. Hermansson bytte namn till VPK – i södra Sverige, skriver ett inlägg under rubriken ‘“Högerns” knäfall för Marx‘. Det är främst jag som är högern, och jag som knäfaller.

Man kan börja där, med rubriken. Jag är inte högern i den gamla vanliga meningen, och såvillvida är det verkligen rätt att Larsson sätter detta ord inom citationstecken. Liksom SD, eller åtminstone liksom SD tills nyligen sagt sig vara, är jag socialkonservativ. I många inlägg har jag hänvisat till socialkonservatismens tidiga historia i Europa och dess förbisedda akademiska ursprung. Marx problemställningar är ingalunda främmande för socialkonservatismen, även om den velat erbjuda ett alternativ till hans lösningar. Själv har jag flera gånger både före och efter att jag lämnade den gamla högern tagit upp Marx och marxismen. I synnerhet för mitt förslag att socialkonservatismen behöver ideologiskt vidareutvecklas för att den ska bli tillräcklig som ideologisk grund för den åtminstone tidigare av SD starkt betonade positionen “bortom vänster och höger” är marxismen för mig viktig. Det finns aspekter både av idealismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, två av de filosofiska riktningar som för mig är centrala både i allmänhet och för denna ideologiska vidareutvecklings syften, som i sig har vissa inre samband med element i marxismen.

Vad jag var intresserad av inom högern när jag kunde sägas tillhöra den var de mer distinkta kultur-, värde- och moralkonservativa traditionerna. Men med denna inriktning var det redan då för mig obegripligt hur man kan förneka marxismens delsanningar: de var ju relevanta även för en sådan inriktning. När jag ändå klagade över det alltför stora eller helhetliga marxistiska inflytandet på universiteten och i kultur- och samhällsdebatten, uppmuntrade mig de bästa konservativa filosoferna i stället att använda det för att ta till mig marxismens delsanningar. Claes Ryn talade om dialektiken som en viktig sanning i marxismen. Efter murens fall började Tage Lindbom tala om Sovjetunionen i mer positiva ordalag som en ordning, till skillnad från det nyliberala västerlandet. När jag skriver om Marx och marxismens delsanningar är det varken något nytt eller något knäfall, även om jag nu gör det mer än tidigare p.g.a. den politiska utvecklingen, inte minst SD:s utveckling.

Larsson citerar mig, från Twitter: “Graden av politisk korrekthet, massinvandring, multikulturalism och våld är ett mått på hur höger, hur borgerligt, hur nyliberalt, hur kapitalistiskt ett land är. Den postmarxistiska kultur- och rasvänstern är en skapelse av kapitalet i syfte att stoppa socialismen. Att Östeuropa idag är mer konservativt än väst beror på att det skyddades av kommunismen.” Detta är tydligen för Larsson helt obegripligt. “Vem tror ni är kapabel att göra denna analys”, skriver han förbluffad, “och vem har intresse av den? Ta och fundera över det, medan texten här försöker förstå personen bakom kommentaren.” Larsson lyckas inte förstå mig, och de påståenden, eller, som jag menar, enkla konstateranden, som Larsson kallar min analys, motsägs inte av vad han menar sig anföra mot dem.

Den politiska korrektheten, massinvandringen och multikulturalismen, och det våld som följer med dem, är fenomen som hör till nyliberalismens epok, dominerad av högern, borgerligheten, kapitalismen. Hela denna ideologi är den s.k. fria världens, “västs”, kommer till helt avgörande del från USA, som tillhandahåller ett paradigm som man eftersträvat att implementera globalt i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn, som legitimerar kapitalismens imperialism. Med början under kalla kriget satsade CIA i sina kampanjer riktade mot intellektuella och kulturpersonligheter även på att få fram en postmarxistisk vänster som kunde stoppa de verkliga socialisterna både i USA och Europa, ett alternativ som ändå tillfredsställde de radikala sensibiliteterna och framför allt utnyttjade dem för “väst”-systemets syften. Det handlar inte, som Larsson tror att jag menar, om att det är “CIA som är i farten, med syfte att ge vänstern ett dåligt rykte” när “upploppen sprider sig runt USA i spåren av BLM:s framfart”. Det generella och gamla syftet var att skapa en ny och för kapitalismen ofarlig vänster med gott rykte. Inte minst skedde det genom de f.d. trotskisterna i New York, ur vilkas krets med tiden även de neokonservativa framgick, och de till dem knutna tidskrifterna Partisan Review och, i Tyskland, Der Monat. Men också genom de distinkt “västliga” utvecklingarna av marxismen själv, framför allt Frankfurtskolan, som redan på egen hand rört sig ett gott stycke utöver marxismen. Det är det här som av många idag inexakt brukar kallas “kulturmarxismen”.

Kan någon tvekan råda om att BLM:s och de kritiska rasstudiernas USA är ett mindre konservativt samhälle än dagens socialistiska länder? Är det Kina, Vietnam, Nordkorea, Kuba, Nicaragua och Venezuela som är ledande på dessa områden? Larsson bestrider att BLM är en “del av kapitalism”. Men självklart är så fallet – de är rentav i mycket en del av Demokraternas presidentvalskampanj. Larsson nämner att de är sponsrade av “Soros och ett stort antal internationella storföretag”, men primärt och ursprungligen är det såvitt jag förstår Fordstiftelsen som står bakom dem. “Är det istället inte så att BLM och ‘postmarxistisk kultur och rasvänster’ samverkar i skydd av den ekonomiska globaliseringen för politisk globalisering?”, skriver Larsson här. Det håller jag förstås med om. Även annat som Larsson säger om BLM instämmer jag i. Jag har också utförligt uppehållit mig vid det faktum att finanskapitalister stött marxismen, och Larsson vet att jag håller med honom om att det beror på att Marx “förlägger det stora bedrägeriet – ‘utsugningen’ – till den kapitalistiska produktionen, vilket flyttar uppmärksamheten bort från finanskapitalet”.

För Larsson är mina formuleringar “en fingervisning om ett mullrande ursinne mot  ‘globalism’, ‘kapitalism’, ‘amerikansk kulturimperialism’ eller vad man väljer att kalla det”. “Mullrande ursinne” är inte någon träffande karaktäristik av vare sig den stilistiska modalitet i vilken jag uttrycker mig eller av det känslotillstånd som ligger bakom den. Vad det handlar om är några enkla analytiska konstateranden. Det är inte fråga om några märkligheter. Inte minst Rysslands i jämförelse med “väst” markanta och folkligt förankrade kulturkonservatism, de levande litterära traditionerna, det bevarade folkliga, historiska berättandet, ja i viss mån religionens bevarade ställning, beror på att de så länge kunde undanhållas kapitalismens och den amerikanska kulturimperialisms inflytande, som så hårt drabbade Västeuropa. Detta ska inte överdrivas, kulturimperialismen är stark i Ryssland också, men den skillnad som finns beror på den orsak jag angav. Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna uppvisade även distinkt konservativa inslag i sin egen kulturpolitik, liksom Kina gör det idag. De tvingades tidigt inse att folket inte önskar sig kulturradikal extremism av västmarxisternas och postmarxisternas slag.

Larsson anser att det inte längre existerar någon konflikt mellan kapitalism och socialism eftersom socialismen “kollapsat” och “gått under”. “Efter realsocialismens fall var striden mellan kapitalism och socialism avgjord.” Detta är en ytlig och provinsiell bild av dagens värld. Vad som är sant är att det länge inte existerat någon konflikt mellan kapitalism och postmarxism. Helt riktigt konstaterar Larsson däremot att “Konflikten går idag mellan de som ekonomiskt och politiskt står för globalisering och de som i växande utsträckning motsätter sig den”. Men bland de senare finns även mer autentiska marxistiska socialister, och den primära innebörden av deras ställningstagande är givetvis motståndet mot globaliseringen som kapitalistisk.

“Konflikten går”, säger Larsson vidare, “inte mellan stormakter utan klyver dem. Det viktigaste motståndet mot USA:s krig mot terrorism finns inom USA.” Men USA:s krig är inte i första hand några krig mot terrorism, utan de gamla vanliga imperialistiska krigen. Det var ju USA som självt, under det kalla krigets sista årtionden, byggde upp den islamistiska terrorismen för att använda den mot Sovjetunionen, och nu använder den mot Syrien, Iran och Kina. Detta var en central del i Brzezinskis stora strategi; jag hörde själv en CIA-tjänsteman explicit förklara islamismens betydelse i detta sammanhang i ett föredrag vid mitten av 80-talet.

“På vilket sätt var det kapitalismen som styrde ideologi och ‘kunskapsproduktion’ inom universitet och medieproduktion?”, frågar Larsson, märkligt nog efter att just ha citerat det stycke där jag nämner de CIA:s satsningar som är åtminstone en stor del av svaret. För Larsson är det helt enkelt “marxisterna” som ligger bakom de “ideologiska framstötarna” på de amerikanska universiteten. Jag förnekar inte att många av dessa ideologer anser sig vara marxister, och vi står här naturligtvis inför en ren definitionsfråga. Men det är lätt att identifiera det som skiljer de ideologiska framstötar Larsson avser från den klassiska marxismen, vad som gör att detta med långt större rätt benämns postmarxism. Och Larsson beskriver själv i sitt inlägg det centrala i detta. Prefixet “post” i ordet postmarxism betyder inte att denna inte har något överhuvudtaget med marxismen att göra, utan att den vuxit fram ur marxismen och ursprungligen till avgörande del skapats av personer som gått igenom marxismen och förvandlat den till något annat.

Enligt Larsson är det “the intellectual dark web” som idag står för den “klassiskt liberala” motreaktion som han, den gamle kommunisten, nu ställer sig bakom. Anmärkningsvärt nog lyfter han fram Jordan Peterson som en av dem i detta läger som “levererar det kraftfullaste motståndet” p.g.a. sina “kunskaper om marxism”. Här förvånar Larsson verkligen. Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!

Vad jag säger i de citat Larsson anför bekräftas direkt av Larsson själv: “vänstern själv”, förklarar han, “orienterade sig bort från den klassiska marxismen, den om arbetarklass och socialism”. Enligt honom gjorde den det därför att det inte längre fanns någon “kapitalistklass som sammansvetsades i kampen mot en icke existerande socialism”. Socialism “i meningen ett ekonomiskt system” är, förklarar Larsson, “inte längre aktuellt” för den postmarxism han ändå envisas med att kalla marxism. Vad som återstår är “en kraftsamling på det ideologiska och politiska planet”. Men eftersom denna kraftsamling alltså inte längre handlar om socialismen som ekonomiskt system är den givetvis något helt annat än marxism. Perry Anderson beskrev transformationsprocessen, som i själva verket börjat långt tidigare, fastän det ännu fanns en socialism i andra delar i världen, redan i sin klassiska översikt Considerations on Western Marxism 1976, och följde sju år senare upp analysen i In the Tracks of Historical Materialism.

Den kraftsamling Larsson syftar på sökte emellertid, förklarar han, “en politisk kraft som ersättning för det förlorade basområdet i Sovjetstaterna”, och det man därvid fortfarande kunde bygga på var, konstaterar han riktigt, Lenins analys av imperialismen (Larsson sätter detta ord inom citationstecken!). Från den hade ju redan sedan länge en väg lett i riktning mot helt nya utvecklingar inom marxismen. “Folken i kapitalismens periferi drogs in i det globala maktspelet”, konstaterar Larsson. Det var ju ingenting nytt för tiden efter murens fall. Men ingenting kan invändas mot Larssons beskrivning av vad som då skedde: “Asylanten, migrationsströmmar  var den nya sociala kraften som skulle ersätta arbetarklassen. Finanskapitalet hade redan under en lång tid verkat för att riva alla hinder för rörelser av människor, varor, tjänster och kapital. I globala organisationer finns dessutom en elit av byråkrater, experter, forskare, som verkar för den politiska globaliseringen.” Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.

Larsson skjuter in en kommentar om Roger Scrutons tidiga arbete bland dissidenter bakom järnridån, och hur det förts fram som ideologiskt föredöme av konservativa. “Hur skall detta arbete mot kommunismen värderas, var inte även det, tillsammans med CIA och kapitalism riktat mot det ‘konservativa Östeuropa'”, frågar han mig. Nej, subjektivt var Scrutons arbete bland dissidenterna naturligtvis inte riktat mot det konservativa Östeuropa, på det sätt CIA:s och kapitalismens i allmänhet var det. Han stod givetvis främmande för de senares samtidiga mobilisering av fundamentalistisk-extremistisk islamism och amerikansk popkultur. Men, i alltför stor utsträckning stödjande Thatcher och den nyliberala revolutionen, förstod han inte denna revolutions verkliga natur, förstod han inte det samband mellan de faktiskt existerande socialistiska länderna och den kulturella konservatismen som jag nämnde. Det gjorde inte heller jag på den tiden.

Av min hemsida utläser Larsson att min “viktigaste politiska insats” är att “ha påverkat SD att knyta an till den konservativa traditionen, som ett komplement till deras nationalism”. Det är oklart i vilken utsträckning jag utövat någon sådan påverkan, även om det i viss mening är riktigt att jag försökt. Mattias Karlsson har däremot definitivt, genom sin upptäckt av Scruton, drivit partiet i just den riktningen. Vad jag mer exakt försökt göra är att förespråka populistnationalismens modifikation och komplettering genom en vidareutveckling av den mer distinkta socialkonservatism som Karlsson tidigare lyfte fram, och även med hjälp av vissa filosofiska skolbildningar, av vilka Larsson nämner en: personalismen. Larsson nämner inte idealismen och den värdecentrerade historicismen, och inte heller mitt försvar för en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Även mitt försvar för marxismens delsanningar faller här bort. När det gäller dem vill ju Larsson alltså få det till ett nytt, skandalöst knäfall som strider mot min hittillsvarande insats i egenskap av en vanlig konservativ i den vanliga högern: “Det överraskande i citaten ovan är att de inte kommer från vänster, utan flödar ur en ‘borgerlig’ tradition.”

Att Larsson inte är särskilt initierad när det gäller mig visas inte minst av hans missuppfattning att jag “uteslöts ur SD i samband med att ungdomsförbundet och parti gick skilda vägar efter valet 2014”. Det stämmer inte; partiet gick aldrig så långt som att utesluta mig, även om ledningen givetvis ogillade att jag delvis försvarade ungdomsförbundet och, som Larsson nämner, ställde upp i den kontroversiella styrelsen för Stockholmsdistriktet 2015. Att jag inte uteslöts innebar s.a.s. inte att de ville ha mig kvar. Men jag var kritisk även mot en del av ungdomsförbundets agerande vid denna tid, utifrån den “enhetslinje” jag försökte försvara på grundval av de specifika ställningstaganden som motiverade mitt engagemang i partiet överhuvudtaget. Ungdomsförbundets senare agerande – som AfS – har också visat att partiledningen hade rätt i åtminstone mycket av sin kritik mot dem.

Larsson framför även kritik mot Mattias Karlssons nya tankesmedja Oikos för att Malcom Kyeyune tagit plats i den, och misstänker att detta beror på “en önskan om att accepteras av det politiskt korrekta kulturella etablissemanget”. Var och en bör lätt kunna se i vilken utsträckning Larsson är ute och cyklar här.

Trots allt detta avslutar dock Larsson intressant och förtjänstfullt nog på ett sätt som överensstämmer med min inriktning: “Det finns starka skäl till att bryta den politiska polariseringen i Sverige, gå ur de politiska skyttegravarna. De senaste årens utveckling inom vänstern har gjort detta möjligt. Alltfler med bakgrund i vänstern har förstått att de senaste årtiondenas massinvandring varit en katastrof för Sverige. Att försöka skapa en aktionsenhet i någon enstaka fråga för att nå en gemensam framgång skulle kunna ha stor betydelse för den politiska utvecklingen. Frågan skall väljas efter möjligheten att nå en politisk framgång.” Och Larsson föreslår en gemensam kampanj för Julian Assanges frigivning! Detta är förträffligt; jag ställer mig här helt bakom Larsson.

Larsson tillhör inte de alltid vanliga men svårbegripliga radikala omprövare av kommunismen som hamnat i ett fanatiskt försvar för den kapitalism de tidigare lika fanatiskt bekämpade. Hans tidigare partikamrat Kurt Wickman, exempelvis, en gång författare till Marxism eller trotskism?, ett militant uppkok på stalinisternas alla anklagelser mot Trotskij, som nu är libertarian och har publicerat antologier med texter av Mises och Eli Heckscher på Timbro. Men i båda dessa fall hänger omprövningen kanske samman med den allmänna, märkliga utveckling SKP genomgick. Med maoismen var partiet knutet till Kina. Efter Nixons av den andre store antikommunistiske strategen vid sidan av Brzezinski, Kissinger, noggrant uttänkta besök i Kina, som i förlängningen av den redan uppnådda brytningen mellan Kina och Sovjetunionen syftade till utvecklingen av ett direkt antisovjetiskt samarbete, förändrades Kinas politik under de fyras gängs tid och i början av Deng Xiaopings gradvis på ett sätt som skapade den största förvirring i SKP och andra västerländska maoistiska partier. Kina började helt enkelt stödja USA i den globala politiken, och icke få västmaoister följde efter. Från denna punkt var steget inte långt till att helt överge kommunismen, även om Kina under Deng inte gjorde det, utan nöjde sig med starka modifikationer i marknadens tecken. SKP däremot gick snabbt mot sin upplösning, medan det andra ur KFML utgångna partiet, KPML(r), retirerade från sin Kina-koppling och överlevde.

Generellt betecknar sig Larsson till skillnad från Wickman fortfarande som tillhörande vänstern, i icke-marxistisk mening. Men det är svårt att förstå hans överdrivna, urskillningslösa och ilskna avfärdande av marxismen. Vad jag uppfattar som den centrala punkten i hans ekonomisk-analytiska kritik av marxismen är förvisso viktig. Men historiematerialismen och dialektiken rymmer uppenbara och viktiga insikter. Vad jag säger är alltså bara att det finns sådana delsanningar, att den nyliberala kapitalismen i sina resultat är mindre konservativ – mer katastrofalt radikal och destruktiv – än den historiska socialismen, och att dessa resultat i hög grad har uppnåtts genom symbiosen med vad som måste förstås som en postmarxism.

Av de skäl jag här och i många andra texter redovisat anser jag att dessa konstateranden är ovedersägliga. Med min föreslagna utveckling och fördjupning av socialkonservatismen “bortom höger och vänster”, i anslutning till de tankeriktningar jag nämnt, är det möjligt att gå betydligt längre än aktionsenhet i “någon enstaka fråga”. Med sitt stöd för strävan att bryta den politiska polariseringen och lämna skyttegravarna, och sin insikt om hur de senaste årens utveckling inom vänstern gjort det möjligt, borde det inte vara svårt för Larsson att följa med mig längre på denna väg.

Dizengoff Street, Tel Aviv

Om postkolonialism

Johan Lundbergs nya bok om postmodernismen diskuteras på bokmässan i Göteborg av Göran Greider, America Vera-Zavala, Marie Demker och Lundberg själv, under ledning av Katarina Barrling.

Greider instämmer med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han ger också ifrån sig instämmande ljud när Vera-Zavala i bl.a. Stefan Jonssons efterföljd förstår postkolonialismen i marxistiska termer. Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kan den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider.

Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker, förklarar Vera-Zavala, kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv.

Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen marxismens, postmodernismens, den postkoloniala teorins. De är inte traditionalister.

Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, ligger att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid sina gamla programmatiska formuleringar i Axess, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss.

Men vad handlar den om? Vera-Zavala vill alltså skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Fredric Jamesons kritik nämns.

Den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är emellertid ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi