Archive Page 2

Orkan: Urskog

Från deras kommande album Livsgaranti.

Prog magazine förväxlar på högst begripligt sätt Orkans svenska progg med progressive rock. Såvitt jag ser har Orkan inte talat om sig själva i termer av prog i den internationella meningen, den prog jag ofta skriver om, utan endast, och mycket entydigt, identifierat sig med den svenska proggrörelsen från första hälften av 70-talet. Förväxlingen är begriplig i största allmänhet, och problematisk genom att vara så missvisande.

Men den är ännu mer begriplig i Orkans fall, eller åtminstone den här låtens, där den blir mindre missvisande. En del överlappningar har förvisso alltid funnits mellan progg och prog. I Urskog känner vi igen proggens tydliga särdrag, både musikaliskt och i den uttalat och programmatiskt politiska texten. Men samtidigt är den musikaliskt tillräckligt avancerad för att åtminstone närma sig den egentliga progressiva rocken.

Sången, i betydelsen sjungandet, är helt oklanderlig. Texten har även lyriska kvaliteter. Det är inte bara ett gitarrsolo som följer efter 3.16, utan en avvikelse från ett konventionellt format, eftersom någon vers inte återkommer. Saxofonen är utomordentligt elegant och graciös. Och i versen eller kören/refrängen från 0.56 till 1.20 och 2.20 till 2.44 (“Men så en dag kom maskinerna”) lyfter Orkan melodiskt, ja på alla sätt, till det sublima.

I detta fall är därför förväxlingen inte problematisk. Fastän jag är fullt medveten om skillnaden mellan genrerna, förväxlar även jag gärna Urskog med verklig progressive rock.

Modest Mussorgsky: The Great Gate of Kiev

From Pictures at an Exhibition. Orchestration by Maurice Ravel. Berliner Philharmoniker, Herbert von Karajan, 1966.

Twitter

Jag finns på Twitter sedan 2009. Dagliga uppdateringar om världspolitiken. Ibland delar jag saker om mina andra ämnen också, men politiken tenderar att ta över där ännu mer än här.

Emerson, Lake & Palmer: The Great Gates of Kiev

From their album Pictures at an Exhibition (1971).

En europeisk linje mot Ukrainakriget

På torsdagsmorgonen var den franske presidentkandidaten Éric Zemmour liksom alla andra snabbt ute med sitt reservationslösa fördömande av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Kriget var, förklarade han, absurt och fratricidalt. Valet av en militär intervention var omöjligt att rättfärdiga. Ryssland var varken attackerat av eller utsatt för något direkt hot från Ukraina.

Men vad som gör just Zemmours fördömande viktigt, vad som gör att han här framträder som ett stort franskt statsmannalöfte, är den unika, distinkt franska och europeiska linje mot kriget som han förespråkar.

Konflikten kommer ha allvarliga konsekvenser för Frankrike och Europa, för vår säkerhet och vårt välstånd, konstaterade han. “Europa från Atlanten till Ural får inte vara ett slagfält.”

Vi hade kunnat undvika katastrofen, fortsatte han. Liksom andra, inklusive ukrainarna, hade han trott att Putin inte skulle ta detta steg. En fredlig lösning var möjlig, och Zemmour själv hade framfört sitt förslag till en sådan.

Den akuta nödvändigheten nu är att få krigshandlingarna att upphöra. Förande vidare en distinkt fransk tradition hävdar han, förvisso något överdrivet men på intet sätt anstötligt utan inte minst i detta läge bara sympatiskt, att endast ett Frankrike som fullt ut spelar sin roll som en jämviktens makt är i stånd att åstadkomma detta resultat. Frankrike har nu en plikt att spela denna roll.

Zemmour uppmanar president Macron att, i likhet med Sarkozy under krisen i Georgien 2008 och i överensstämmelse med vad han själv skulle göra som statsöverhuvud, utan dröjsmål åter resa till både Moskva och Kiev för att få till stånd ett omedelbart eldupphör, etablera en medling och en starta en fredsförhandling.

Det för mig avgörande, det som gör Zemmours uttalande så angeläget, är avslutningen på den skrivna versionen: “La France doit se soumettre ni aux États-Unis, ni à la Russie, ni à personne. Elle doit reprendre le contrôle de son destin pour pouvoir contribuer au retour de la paix”: Frankrike bör underordna sig varken Förenta Staterna eller Ryssland eller någon annan. Hon bör återta kontrollen över sitt öde för att kunna bidra till fredens återställande.

I sitt muntliga framförande förtydligade Zemmour detta, och tillade sådant som så beklagligt lyser med sin frånvaro i alla europeiska ledares fördömanden av den ryska aggressionen:

“Jag har i många år hävdat att väst har ett ansvar för eskalationen av våldet i öst, och att det måste förstå de ryska kraven på upphörandet av NATO:s utvidgning. Tyvärr har vi inte gjort någonting för att undvika denna eskalation. Vi är alla ansvariga: förvisso Ryssland, och denna morgon är det de som främst är ansvariga. Men väst är det också, med den oavbrutna expansionen, i många år, av NATO i kontinentens östra del, och icke-tillämpningen av Minskavtalen. Jag har i åratal upprepat att för att göra sin röst hörd måste Frankrike återställa balansen i sin relation till Ryssland och Förenta Staterna.”

Vidare:

“Sedan den 14 februari har jag föreslagit att Frankrike, trogen sin tradition av stormakt för jämvikten, i denna krissituation framförhandlar ett avtal med de europeiska staterna och Ryssland om ett slut för NATO:s utvidgning. Detta förslag skulle ha flera korollarier: Lösningen av de territoriella konflikterna i Östeuropa, respekten för friheten och suveräniteten för alla berörda stater, i synnerhet Ukraina, och tillbakadragandet av de ryska trupperna från Ukrainas gränser. Det är inte för sent. Ett fredsfördrag bör framförhandlas vid en fredskonferens i Paris.”

Och slutligen:

“Frankrike är en kärnvapenmakt, medlem av FN:s säkerhetsråd vid sidan av Ryssland och Förenta Staterna. Hon kan därför med all rätt träda fram och skapa förutsättningarna för en jämställd dialog…Frankrike måste återfinna sina egentliga egenskaper som politisk makt, och måste kunna tala kraftfullt och med en oberoende, självständig röst.”

Denna europeiska hållning är idag lika sällsynt som den är nödvändig. Vi anar den i bakgrunden av Macrons agerande, i hans insisterande på det s.k. Normandieformatet och hans uttalanden under sina senste besök i Moskva och Kiev. Men Zemmour uttalar öppet och kraftfullt denna franska hållning, gör den just så explicit och tydlig som den idag måste bli.

Han går därmed också i spetsen för att göra den till den europeiska populistnationalismens hållning. Är det någon konkret politisk fråga som en gång för alla kunde lyfta upp denna stora och starka rörelse till att bli en entydigt positiv och ljus kraft, en kraft för det goda, så är det denna.

Linjen formuleras inte i termer av en politik för EU, eftersom han givetvis är mot EU, ja är det i högre grad än Rassemblement National. Det hindrar på intet sätt att den blir en paneuropeisk politik, den annorlunda paneuropeiska politik som endast populistnationalismen idag kan utveckla och förverkliga.

Zemmour kan dra hela den europeiska populistnationalismen bort från den fatala och historiskt överspelade, alltmer krampaktiga atlanticism som många kvarhåller och nu inför kriget tenderar att återfalla till. Den inte bara motverkar Europas intressen utan också fredens mer allmänna syfte. Den representerar ett farligt vägval som bara kan förvärra den allvarliga situationen.

Många har länge talat om en ny multipolär världsordning som efterträder den unipolära atlanticistiska hegemonin efter kalla krigets slut. Men ett Europa som i en kris som den som nu uppstått vänder sig till NATO och därmed USA på det sätt vi nu ser, samtidigt som Ryssland vänder sig till Kina, leder bara till en ny bipolär ordning och riskerar som det nu ser ut att snabbt kunna leda till ett nytt storkrig, och inte bara ett “kallt”.

Det måste undvikas. Och bara Europa kan se till att det undviks. Den linje Zemmour förespråkar borde därför nu gälla även för andra europeiska länder. De partier som ansluter sig till den måste framträda som kontinentens ledande. Den franska hållningen måste bli Europas.

Och inte minst Sveriges. Vår ambition att upprätthålla en neutralitet och alliansfrihet är en viktig och värdig motsvarighet till den franska traditionen. De bör idag lätt kunna förenas, och tillsammans forma en större, gemensam, självständig europeisk linje – den linje kriget i Ukraina kräver och den linje vår tid kräver.

Cathedral of the Holy Transfiguration, Donetsk

Boksamtal om Tage Lindbom

På måndag den 7:e februari 17.00 talar Tomas Lindbom om sin far Tage Lindbom med filosofen Bengt Kristensson Uggla i Mikaelskapellet på Karlbergsvägen 64 i Stockholm, i ett arrangemang av Svenska Kyrkan. Tomas Lindbom gav förra året ut den ypperliga biografin över sin far, I otakt med tidsandan, som jag skrev om här. Missa inte detta evenemang!

Elizabeth Jane Gardner: Daphnis and Chloe

Om SD:s vitbok

En idéhistoriker i Uppsala, Tony Gustafsson, ska nu tydligen skriva den länge omtalade “vitboken” om SD, närmare bestämt om SD från 1988 till 2010.

Det första jag av personliga skäl tvingas notera är att Gustafsson kommer från Sven Widmalms institution, professorns, som sades ha kontaktat avdelningen för idéhistoria i Lund för att fästa dess uppmärksamhet på mina politiska åsikter och därmed det olämpliga i att jag undervisade där.

Det finns något bottenlöst patetiskt över detta. Widmalm tycktes utan någon som helst källkritik ha vidarebefordrat Jonathan Lemans påståenden om mig i Expo, som upprepats av en rad skribenter i de stora tidningarna. Leman hade bl.a. lyckats läsa en kompromisslös, entydig och långvarig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Tanken svindlar inför möjligheten att Widmalms egen intellektuella svaghet och moraliska slapphet är sådana att det var hans egen läsning av mina texter som motiverade hans agerande.

Jag måste därför givetvis fråga mig vilket Gustafssons förhållande till Widmalm är. En forskare från en institution präglad av en enfaldig åsiktspolisiär aktivist som på detta sätt politiskt missbrukar sin akademiska ställning inger inte förtroende i detta sammanhang.

För egen del anser jag också att vitboken inte behövs. Den torde bara komma att upprepa gamla saker som ältats i oändlighet av otaliga mindre kvalificerade, journalistiska aktivistskribenter i Widmalms anda. Skribenter som velat stoppa en legitim folklig proteströrelse mot den nyliberala globalkapitalismens – inklusive dess välfinansierade vänsterhegemonis – följder, genom att trots den i partiform organiserade rörelsens oavbrutna och kraftiga avståndstaganden från fascismen och nazismen och tydligt markerade goda humanistiska vilja “brunmåla” den.

De journalistiska skriverierna om de “nazistiska rötterna” har i stor utsträckning varit billigt, tanketomt, konformistiskt politiserande, ofta oskiljaktigt från SD:s partipolitiska motståndares enkla retorik. Det förnekande av problemen med massinvandringen och mångkulturen, och den attityd mot försvaret för den svenska kulturen och kärleken till Sverige som denna kampanj har implicerat, förtjänar ingen sympati.

Trots tvivlen om Gustafssons institution är han emellertid själv inte bara idéhistorisk forskare; han tycks även stå nära SD såtillvida som han skrivit en rapport för Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Det sistnämnda kunde vara ett problem. Men förhoppningsvis är han väl kvalificerad för sin nya uppgift och ingen politisk-korrekt charlatan.

Frågan är dock: kan han komma fram till några nya resultat? Han kan ju inte nå slutsatsen att allt vad journalisterna redan sagt är fel; åtminstone tillräckligt mycket av detta måste rimligen upprepas och bekräftas. Därmed kan vitboken knappast sätta stopp för användningen av dessa fakta för brunmålningens syfte.

När jag vid slutet av den för Gustafsson aktuella perioden, slutet av 2010, blev medlem i SD, hade jag i över fyra år grundligt studerat partiet och jämfört det med den svenska fascismen och nazismen såväl som motsvarande, samtida rörelser i andra länder. Det tidiga SD var utan tvekan mer radikalnationalistiskt, och fascister och nazister drogs förvisso till partiet. Men de gjorde det eftersom något annat lovande nationalistiskt parti inte fanns. Som ledningen många gånger tillstått gjordes definitivt vissa misstag. Det är också uppenbart att partiet fortfarande har stora problem med en mestadels anonym “hatsvans” på internätet, ja detta har hela tiden varit dess största hinder och är det än idag. Jag har själv fått anledning att ägna det särskild uppmärksamhet; exempelvis återfinns min polemik mot antisemitismen främst i det sammanhanget.

Men SD markerade redan från början mot dessa riktningar och denna svans. Trots problemen med radikalnationalismen och den allmänna framtoningen var partiet inte “brunt”. Redan när jag först upptäckte SD, i valrörelsen 2006, såg man ut att ha goda förutsättningar att på sikt kunna utvecklas utöver populistnationalismen överhuvudtaget.

Strax efter att jag blev medlem utarbetades en övertygande kommunikationsplan, och i ett nytt program lyftes socialkonservatismen fram före nationalismen som partiets ideologiska grund. Det fanns all anledning att hoppas att man, utan att överge det värdefulla och autentiska i populistnationalismens spontana kraft, lätt skulle kunna höja sig över dess begränsningar och i tillräcklig utsträckning modifiera och komplettera den, utveckla en ny form av socialkonservatism som på unikt sätt kunde svara mot tidens krav.

Tyvärr blev det inte så. Oförmågan att fortsätta på denna självständiga väg visade sig tidigast och tydligast genom opportunistiska anpassningar i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Redan under våren 2014 blev jag till min förvåning och besvikelse tvungen att ägna huvuddelen av mitt politiska engagemang för partiet åt att försöka motverka den felutveckling som nu tog sin början.

SD har såvitt jag kunnat se inga nazistiska rötter, och var aldrig ett nazistiskt parti under den period Gustafsson ska undersöka. I stället är det de allra senaste åren, i och med blockbildningen med den kapitalistisk-imperialistiska krigshögern, som SD, mutatis mutandis, ser ut att kunna närma sig den allmänna, objektiva historiska roll som fascismen i generisk mening spelade. Vad som behövs är inte en vitbok om det förflutna, utan politiskt motstånd mot SD:s vägval i nuet.

Adolph von Menzel: Blick vom Balkon des Berliner Schlosses


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi