Archive Page 2

Introduction to Dugin

The interviewer calls this “Dugin for Dummies” because of the nature of his questions, but with the replies from Michael Millerman, Dugin’s English translator, this is a good, general philosophical introduction to Alexander Dugin and the “fourth political theory”.

Renaming the New Right?

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Developing the Fourth Political Theory

Roslagstull, Stockholm

HSB 1929

Roslagsgatan

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria

Detta är en lätt reviderad version av en otryckt uppsats från slutet av 1990-talet, i vilken jag dels i historiskt perspektiv översiktligt belyser och kritiskt utvärderar aspekter av den vetenskapliga teoribildningen inom idéhistorieämnet vid svenska universitet, dels kort antyder några centrala punkter i och aspekter av vad jag föreslår skulle kunna försvaras som ett alternativ till de hittills dominerande teoretiska riktningarna.

Idéhistorieämnet har inte bara en unik ställning i Sverige utan har, alltsedan det introducerades av Johan Nordström på 1930-talet, en lång och delvis självständig identitet och historia här som det saknar i andra länder. Detta motiverar begränsningen till den svenska debatten, men diskussionen kommer med nödvändighet också röra allmänna, internationellt utbredda teoretiska positioner, även om deras tillämpning i forskningens praktik där ofta återfinns inom andra ämnen.

Utvecklingen har sedan detta skrevs accelererat snabbt och med nya teoretiska och delvis ateoretiska utväxter i postmarxismens tecken. Diskussionens begränsning förklaras dock inte enbart av tidshorisonten utan är i än högre grad betingad av textens fokus på en jubileumsskrift från Göteborgsinstitutionen. Det mesta av den fortsatta utvecklingen bör jag dock ha lyckats fånga i dess fröform och väsentliga innebörd. Självklart finns också undantag från denna utveckling.

”Idéhistoria handlar om tänkandets historia, från antiken till våra dagar, föreställningarna om världen och kosmos, naturen och kulturen, etiken och politiken och mycket annat. Det gäller förstås de stora namnen och deras teorier: Platon om idéerna, Copernicus om solen, Newton om universum, Marx om klasskampen, Nietzsche om övermänniskan, Freud och överjaget, Popper och det öppna samhället. Men idéhistoria ger också svar på hur, när och varför de föreställningar, kategorier och modeord uppkommit som styr vårt dagliga tänkande…Idéhistoria är ett historiskt ämne och idéerna studeras följaktligen historiskt – hur de uppkommit, traderats, använts och förändrats. Den filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej – är av underordnat intresse. Värdeaspekten – vad man skall tycka om dem – är inte föremål för vetenskapligt studium…”

Så skrev Bo Lindberg under sin tid som professor i Stockholm i en populär presentation av ämnet på institutionens hemsida. De sista meningarna innehöll en kort principförklaring som i mycket överensstämmer med distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning.

Det är emellertid inte uppenbart att dessa principer accepterats av mer än en högst begränsad del av idéhistorieämnet i Sverige under de senaste årtiondena. Den av Henrik Björck redigerade jubileumsvolymen Idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1997. Ställningar och förhållanden efter fyrtio år från 1997 gav exempelvis med vad som knappast kan betecknas som annat än en överväldigande entydighet vid handen att en diskrepans föreligger mellan principer av Lindbergs slag och den idéhistoria som bedrivits i Göteborg.

Detta blir ytterligare uppenbart genom att Lindberg också följdenligt, om än i hovsamma ordalag, framträder som en avvikare från och delvis till och med kritiker av den riktning inom idéhistorien, som på goda grunder kan anses prägla inte endast Göteborgsinstitutionen, utan tvärtom torde kunna betraktas som den i Sverige dominerande.

Den av Henrik Sandblad upprätthållna och av Sten Lindroth fortsatta nordströmska traditionen, som Lindberg kanske uppfattade som på det hela taget motsvarande de av honom uttalade principerna, framstod även i Lindbergs bidrag som ett sedan länge historiskt överskridet stadium, och tonvikten låg istället på den ”ideologianalys”, som förmodades icke minst i utomståendes ögon skänka Göteborgsinstitutionen dess egenart (enligt Lindberg var den ”institutionens signum”). Sandblad efterträddes av vetenskapsteoretiska metaperspektiv, något som enligt Lindberg var ”provocerande i sitt glorifierande av teorin och sitt filosofiska reducerande av historien till blott exempelsamling åt de generaliserande teorierna”; som ”formulerar modeller och teorier och undersöker dem genom ’case studies’”. Lindberg talade här om utvecklingen under sextio- och sjuttiotalet, och konstaterade att

”vetenskapsteorin var förstås inte bara teori. Den var också ideologi, ett led i den ideologiska förändring som drog över inte bara den akademiska världen de här åren. Benägenheten att avhistorisera och göra historien till hjälpmedel åt generaliserande vetenskap var ett uttryck för behovet av nya, mer relevanta perspektiv i en krympande värld, där rekonstruerandet av det förflutna, i synnerhet det nationella förflutna, uppfattades som mindre angeläget. Talet om ’Vorverständnis’ och paradigm ingick i det ifrågasättande av vetenskapens objektivitet, som präglade hela 70-talet. ’Det finns inga teorilösa fakta’ och ’alla fakta är teoriimpregnerade’ är paroller som…var uttryck för samma tendens varav vi alla…tog intryck. Ifrågasättandet av objektiviteten kom från olika håll – från hermeneutiken, från Kuhn, från Foucault…och från antropologerna. Men sin ideologiska kraft fick det genom marxismen. Visserligen vill ju marxismen inte vara relativistisk alltigenom utan bara när det gäller den borgerliga vetenskapen, men det var detta som var det viktiga på 70-talet.”

Lindberg berättade om Ronny Ambjörnssons, Aant Elzingas och Anna Törngrens i kurslitteraturen på flera håll upptagna bok Tradition och revolution (1968), på vars omslag uppmaningen ”STÖD FNL – POSTGIRO 40 04 99” var tryckt: ”Boken var en politisk handling och gav samtidigt en historiematerialistisk förklaring till hela idé- och lärdomshistorien”; efter ett seminarium om boken uppmanade Elzinga deltagarna att ansluta sig till en nere på stan pågående demonstration. Den nya teoriinriktningen ”åstadkom en förskjutning i världsbilden eller i varje fall i språket”. När Liedman 1979 efterträdde Sandblad blev den nya inriktningen ”slutgiltigt förhärskande”.

I sitt eget bidrag till jubileumsvolymen, som jag uppfattar som defensivt apologetiskt till uppläggning och innehåll, strävade Liedman att identifiera sin inriktning med Gunnar Aspelins (ett annat tidigt tungt namn som delvis intog en särställning och som jag ska återkomma till), och därigenom så att säga legitimera den, varvid den också åtminstone delvis kunde anses ha representerats av Rolf Lindborg i Lund.

Liedman, Ambjörnsson, och delvis Lindborg: tre ledande ämnesföreträdare, samtliga med tiden – och de två första mycket snart – professorer, vid varsin institution och med mängder av lärjungar, som enligt Lindbergs egen beskrivning stod för en annan syn på ämnet än han själv och exempelvis Nils Runeby. Till detta kommer att den senares lärjungar i Stockholm – där han efterträddes av Lindberg – under långt tid själva snarare omfattade den liedmanska uppfattningen och att valda delar av denna snabbt började spridas även i den norsdströmianska eller lindrothianska högborgen i Uppsala.

– – –

Inte sällan är det faktiskt nödvändigt att förklara varför den ”ideologianalytiska” idéhistorien, som alltså i vidare mening eller i mer eller mindre renodlad kom att dominera ämnet även utanför Göteborgsinstitutionen, är fullständigt oförenlig med Lindbergs inledningsvis citerade principer. Lindberg beskrev hur till och med han själv påverkats, och hur numera även ”de senfärdiga har införlivat en del teoretiska antaganden och en och annan term med sitt tänkande och skrivande”.

Som Lindberg själv framhåller är det alltså inte bara fråga om teori i allmänhet, utan ett bestämt slag av teori, eller snarare ett bestämt slag av ”eklektiskt teoretiskt panorama”, som är oskiljaktigt från ideologi i en bestämd mening:

”En del allmänteoretiska element på världsbilds- och ideologinivån har fått rangen av topoi i den idéhistoriska retoriken. Att antyda en historie-materialistisk förklaring, att tala om klass, om kön och genus, att deklarera en konstruktivistisk snarare än en essentialistisk uppfattning av basala samhälleliga kategorier tillhör denna topik, likaså att markera avstånd till den positivistiska objektiviteten under hänvisning t. ex. till paradigmläran. Den svenska idéhistoriska retoriken uttrycker därmed också en vänsterideologi, som i och för sig återfinns i de flesta humanistiska ämnen men som i vårt ämne blir särskilt tydlig på grund av att retoriken där spelar en så stor roll…Vi har alltså…en retorik som…innefattar en ideologisk topik som utan att vara apologetisk ändå svarar mot dominerande värderingar i ett socialdemokratiskt präglat Sverige.”

Vi behöver här inte fästa oss vid Lindbergs särskilda uppmärksammande av det retoriska inslaget i forskningen, eftersom detta även enligt Lindberg är oskiljaktigt från den sakliga uppfattningen av ämnet.

Jämför vi nu Lindbergs beskrivning av idéhistoria i Göteborg med hans egen beskrivning av ämnet, kan diskrepansen sammanfattas på följande sätt. ”Den filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej” kan definitivt inte sägas vara ”av underordnat intresse” i den ideologianalytiska idéhistorien. Det är här långtifrån uteslutande fråga om att ”idéerna studeras…historiskt – hur de uppkommit, traderats, använts och förändrats”. Ty ”[d]en filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej” är här så viktig, att av ”de stora namnen och deras teorier” åtminstone en av de med vilka Lindberg exemplifierar, nämligen ”Marx om klasskampen”, inte bara betraktas ur strikt filosofisk synpunkt som sann, utan därvid också läggs till grund för hela den idéhistoriska vetenskapen och uppställs som definierande själva dess vetenskaplighet.

I ”tänkandets historia, från antiken till våra dagar”, utväljs på vad som framstår som ohistoriska, filosofiska grunder en av ”föreställningarna om världen och kosmos, naturen och kulturen, etiken och politiken och mycket annat” (utbyggd med vissa därmed förenliga, eller åtminstone förment förenliga, senare komplement) som sann och överhistoriskt giltig, under det samtliga tidigare och senare föreställningar förstås och förklaras i dennas ensamt sant vetenskapliga ljus.

Därmed följer naturligtvis också att ”[v]ärdeaspekten – vad man skall tycka om dem [de historiskt föreliggande föreställningarna]” i högsta grad är vetenskapligt införlivad och accepterad såtillvida som en historiskt föreliggande föreställning värderas och ”omtycks” som sann och följdenligt behandlas som sådan genom att identifieras med den egna vetenskapligheten. Utifrån den allena ger idéhistorien här, på ett helt annat sätt än Lindberg avser, ”svar på hur, när och varför de föreställningar, kategorier och modeord uppkommit som styr vårt dagliga tänkande”.

Vi finner här ett exempel just på hur ”världsåskådning” sammanblandas med eller accepteras som ”vetenskap”. Jämför Lindberg: ”allmänteoretiska element på världsbilds- och ideologinivån”. En ”historie-materialistisk förklaring”, ”en konstruktivistisk…uppfattning av basala samhälleliga kategorier”, ”vänsterideologi”, ”dominerande värderingar i ett socialdemokratiskt präglat Sverige” – vad är detta? Det är historiskt föreliggande föreställningar av världsåskådningsmässigt och politiskt slag, det vill säga föreställningar som i en idéhistoria av Lindbergs typ skulle studeras precis på samma ”objektiva” och ”neutrala” sätt som ”Platon om idéerna, Copernicus om solen, Newton om universum…Nietzsche om övermänniskan, Freud och överjaget, Popper och det öppna samhället”.

Jubileumsvolymen i förening med övrig erfarenhet gav entydigt vid handen att Lindbergs ideal utgjorde ett undantag. Gång på gång framhölls i boken det som var lätt iakttagbart också på annat håll och verkligen inte bara hos en Ambjörnsson och, i vissa skrifter, en Lindborg, nämligen att gränsen mellan det vetenskapliga och det i bestämd mening ideologiska även i idéhistorikernas personliga verksamhetsformer är otydlig eller obefintlig. Det är snarare regel än undantag att idéhistorikern och den engagerade samhällsdebattören som utifrån den filosofiska sanningens kriterium och värdeaspekten tar ställning för vissa historiskt föreliggande föreställningar och mot andra förenas i en och samma person och i ett och samma verk.

Detta gäller till och med Sandblad. Erland Sellberg beskriver hur denne ”under en lång period helt lämnat det akademiska livet” och som kulturredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ägnat sig åt att ”förena sitt breda intresse för kultur och lärdom med ett starkt engagemang för samhällsfrågor; sin liberala övertygelse övergav han aldrig…han tvekade aldrig att med liv och lust ta ställning och envist försvara denna. Ett exempel på detta var hans ateistiska övertygelse.” De som ”följde Sandblads seminarier” hade, intygar Sellberg, inte svårt att upptäcka ”hans emotionella förhållningssätt till den svenska historien” och ”hans starka samhällsengagemang” (mina kursiveringar).

Sandblads engagemang för vissa av honom som filosofiskt sanna och värdeaspektmässigt omtyckta världsåskådningar, under uteslutande av andra av de från antiken till våra dagar historiskt föreliggande och av den idéhistoriska vetenskapen studerade, var dock naturligtvis i sin teorilöshet blott en högst svag föraning av det engagemang som möjliggjordes av den efterföljande ideologianalysen. Och Liedman framhåller nogsamt att redan Aspelin verkligen inte bara, som denne själv offentligen ofta gjorde gällande, i sin professur upprätthöll den omutlige ämbetsmannens opartiskhet. Detta ideal avfärdar Liedman som föråldrat redan på Aspelins tid. Istället framlyfts hur minsann också Aspelin i brev till Liedman vädjade om att inte bli missförstådd: ”min egen uppfattning är vänsterbetonad sedan den gröna ungdomen”. I sina böcker om demokrati och tryckfrihet var han enligt Liedman ”underbart rakt på sak”; hans eld hade, framhåller Liedman entusiastiskt,

”inte tänts av enbart nazismen, och den slocknade inte med världskriget. Aspelin uppfattade sig själv som en livligt engagerad människa. I tidiga år såg han sig t. o. m. som en polemisk natur. Han skrev argsinta artiklar där högerfasoner och hyckleri angreps, och under gymnasiståren författade han för byrålådan en fiktiv uppslagsboksartikel om sig själv med slutklämmen: ’Det har alltid stått strid kring hans namn på grund av hans ytterligt gående åsikter och den hänsynslöshet, med vilken han förfäktat dem.’”

Det framstår som uppenbart att de mer eller mindre positivistiska och/eller weberska principer som Lindberg artikulerat helt enkelt inte gäller inom huvuddelen av svensk idéhistorisk forskning, att ställningstaganden och emfatiska värderingar utifrån filosofiska eller emotionella sanningsbedömningar är ymningt förekommande och helt accepterade i de flesta ledande ämnesföreträdares vetenskapliga verk, och att detta inte bara anses överensstämma med dessas vetenskaplighet, utan stundom anses ingå i själva definitionen av denna.

– – –

I Liedmans hela författarskap förekommer, utan att författaren känner sig behöva bekymra sig om den vetenskapliga teoretiska underbyggnaden, och i stället tryggt förlitar sig på en solid konsensus, omdömen som det i jubileumsvolymen om idéhistorieämnet i Göteborg om Carl David af Wirsén: ”den förstockade akademisekreteraren och boströmianen”. Den svenska idéhistoriska forskningen framstår som inskriven i ett rent ideologiskt och politiskt projekt som uppfattas och försvaras i vetenskapliga termer.

Själv är Liedman alltså visserligen defensivt apologetisk, och Lennart Olausson, som utan omsvep beskriver de dramatiska förändringar han själv vid sidan av Liedman genomdrev  (”De sista åren under 1970-talet föreföll mest vara en väntan, en väntan på att Sandblad skulle gå i pension, så att vi kunde göra något annat av ämnet än vad det var”), antyder visserligen ett mått av osäkerhet rörande huruvida ideologianalysens, det vill säga den dominerande typen av idéhistoria, ”stelnat till en frusen ideologi eller…torkat ut och nu ersatts av något annat”. Han har också anständigheten att balansera orden om väntan på Sandblads pension med det avslutande påpekandet att idag ”[f]örgubbningen och förgumningen tilltar, snart kommer en ny generation att ta över, en generation som kanske redan börjar vänta på att de gamla skall lämna.”

Men omedelbart därefter följer ett bidrag av doktoranden Christina Schmidt, ’Att tolka eller förändra – om ord och handling’, som visserligen också mobiliserar Aspelin som stöd, men i övrigt präglas av offensiv ideologianalytisk ortodoxi, och där hela dennas innebörd står klarare än någonsin redan i första meningen: ”Om frågan ’Varför idéhistoria?’ ställdes, skulle det personliga svaret formuleras som en travesti: Kan man inte (omedelbart) bidra till att förändra världen, så kan man åtminstone försöka förstå den.” Det vill säga: Kan revolutionen inte genomföras just nu, kan den åtminstone teoretiskt förberedas medels den långa marschen genom institutionerna; detta är den enda anledningen till att jag befinner mig här. Schmidts svar står således inte i motsats till Marx’ kända uppmaning; det är bara fråga om en temporär strategisk reträtt, där förståendet får en ny innebörd i relation till förändrandet, där förståendet i ljuset av denna innebörd är en ny.

Här serveras marxosofisk esoterism på ett sätt som får oss att känna oss förflyttade åtskilliga årtionden tillbaka i tiden, och därmed ges en god bild av ideologianalysens innebörd. Schmidts bidrag avspeglar flera av marxismens sena teoretiska utbyggnader och komplement. Därvid framgår, om än mindre tydligt än vad som annars idag är det vanliga, hur man delvis retirerat från de anspråk Lindberg antydde, nämligen att endast den ”borgerliga” vetenskapen är relativ och att man själv, eller det framväxande proletära klassmedvetandet, är respektive kommer att vara i besittning av den objektiva och absoluta sanningen.

Hos Schmidt är detta emellertid inte en följd av den annars vanliga, i vid mening postmoderna och postmarxistiska anpassning av ideologianalysen (eller varför inte helt enkelt ideologikritiken, som det kallades förr), som visserligen medför ofantliga teoretiska svårigheter men som på intet sätt hindrar att den grundläggande politiska intentionen förblir densamma, om än mer indirekt i sin praktik. När hon exempelvis bejakar ”textmetaforen” kan det därför endast vara i den gamla strukturalismens mening. Anpassningen är snarare en variation av Althussers tema om ”ideologins” ofrånkomlighet även under kommunismen. Den göteborgska ideologianalysen förnekar också att ideologi innebär ”falskt medvetande”; ideologi är fastmer ett ”neutralt begrepp”.

Schmidt förklarar att ”ideologianalys ur metodsynpunkt är syntetisk. Den hämtar element från flera traditioner, t. ex. marxism, strukturalism, semiotik, den hermeneutik som tar sin utgångspunkt i en djuppsykologisk tradition och en rad vetenskapssociologiska perspektiv”. Men detta förändrar alltså inte den även av Schmidt klart uttalade politiska intentionen – och i denna ligger ett helt kulturellt program av radikalmodernistiskt slag som principiellt förkastar vad som anses vara blott den till förtryckets produktionsförhållanden hörande ideologiska överbyggnaden, det vill säga den egna självförståeslen hos all historiskt föreliggande mänsklig kultur.

Det förändrar den lika litet som det förändrar det nya momentet av postmodern relativism som Schmidt tar avstånd från men som hos andra oftast följer med de teoretiska utbyggnaderna, och som för dessa visat sig som nödvändiga redskap för att forcera kvarstående besvärande hinder på marschvägen genom institutionerna och vid behov dölja och maskera marschens karaktär av marsch. De postmoderna momenten av relativism förenas i sådana fall med de äldre marxistiska och anammas, delvis just därför att de avslöjar relativiteten, som ”sanna”. Jag kan här inte – jag har gjort det många gånger i andra sammanhang – fördjupa mig i den här föreliggande logiska motsägelse som ytterst tvingar till förnekande av all logik, till en i detta sammanhang, i ljuset av den lindbergska typen av kritik, paradoxal, rent ”ateoretisk” ironism, som man på i längden för de legitima motiv som här eventuellt också finns förödande sätt inbillar sig ensam kan rädda de olika politiska intressena i vad som i verkligheten kvarstår som en rent nihilistisk maktkamp.

Schmidts uppsats är hursomhelst en beskrivning av och en plädering för en distinkt, historiskt föreliggande filosofisk ståndpunkt av världsåskådningsmässig karaktär, med tillhörande värderingar, och med anspråk på att i sig utgöra och definiera vetenskapen eller vetenskapligheten som sådan. Det är allt. Liedmans och Schmidts uppfattning av idéhistorieämnet är sakligt oförenlig med Lindbergs.

– – –

Vi kommer nu till denna uppsats’ peripeti. Att av det jag hittills sagt dra slutsatsen att den göteborgska och i stor utsträckning rikssvenska teoretiska och ideologikritiska inriktningen av idéhistorieämnet bör förkastas utifrån en lindbergsk lindrothianism, nordströmianism eller mer allmän positivism eller weberianism vore förhastat. Så är nämligen ingalunda fallet.

Visserligen framstår det för mig som obegripligt att den liedmanska och schmidtska teoretiska apparaten, detta bestämda urval av historiskt föreliggande idéer, av en dominerande riktning i svensk humanistisk forskning ensam kan godtas som tillhandahållande de vetenskapliga instrumenten för övriga historiskt föreliggande idéers förståelse och förklaring (hur representativ Schmidts marxism med endast sådana kompletteringar som inte relativiserar vad som kvarstår av de egna objektivt-absoluta anspråken är, eller i hur stor utsträckning denna hos övriga fortfarande döljer sig under en blott pragmatiskt anammad postmodern utstyrsel, kan jag här inte försöka bedöma; för inte minst vissa radikalfeministiska och homosexuella kunskapsintressen synes ju den radikala konstruktionismen nödvändigt bli något annat än blott en komplettering eller modifikation av den gamla marxismen).

Schmidt gör på fullt allvar gällande att det enda verkliga och egentliga innehållet i ”all medveten mänsklig verksamhet och produkterna av mänsklig verksamhet, texter, handlingar, konstverk m. m.”, dolt i de skiftande ideologiska formerna, är ”samhällets grundläggande konflikt (den mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden)” – även om Schmidt är oense med Liedman om denna konflikts exakta förhållande till klasskampen. Det är svårt att förstå hur detta sökande efter ”ett fördolt sammanhang, ett mönster under ytan, meningar som inte är identiska med de uttalade meningarna”, som ideologianalysen har gemensam med ”marxismen, strukturalismen, semiotiken och hermeneutiken” (i det sistnämnda fallet blott en ensidig misstankens hermeneutik av djuppsykologisk typ), kan accepteras som något annat en delsanning. Det senare är ett begrepp som filosofiskt kan försvaras bortom det ”borgerliga smörgåsbordet”, eller den ”liberala pluralism” som Schmidt talar om – när man visat att man är i stånd att verkligen i åtminstone tillräcklig utsträckning förstå i dess egna termer den förmenta blotta ”yta” av uttalad mening som återfinnes i mänsklighetens stora kulturella, filosofiska och religiösa traditioner. Och när det ”djup” man uppställer gentemot detta inte, i ett större perspektiv, kan misstänkas vara till alltför stor del en produkt av lätt identifierbara utomvetenskapliga motiv, saklig okunnighet, estetisk okänslighet, moralisk analfabetism eller andlig blindhet – en misstanke som naturligtvis bör riktas i första hand mot marxismens, strukturalismens, semiotikens och den djuppsykologiska hermeneutikens lärofäder, inte mot deras efterföljares efterföljare som Schmidt.

Visserligen kan jag i stor utsträckning sympatisera med Lindbergs strävan att upprätthålla en vetenskaplighet fri från politisering och från sakligt dubiöst teoretiserande, som i omogna händer dessutom ibland är föga mer än haltlöst verbiage. Även i distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning ligger åtminstone en viktig frågeställning av förblivande aktualitet. Det är naturligtvis inte fråga om att den idéhistoriska forskningen och undervisningen kan bedrivas som något slags barnslig poängsättning eller klassificering av de historiska idéer den studerar som antingen sanna eller falska, som värdefulla eller värdelösa, eller som mer eller mindre sanna och värdefulla. Vad jag åsyftar är det samtidigt långt mer subtila och grundläggande förhållandet att redan vårt initiala val av förhållningssätt till vårt studieföremål (idéhistorien) är beroende av just detta studieföremål och att varje verklig förståelse av såväl vår egen av studieföremålet beroende utgångspunkt som av studieföremålet/ämnet självt, eller en del av det, är beroende av den filosofiska sanningsaspekten och värderingsaspekten. De är på ett komplicerat och stundom osynligt men alltid oundvikligt sätt sammanvävda.

Lindbergs och Liedmans/Schmidts oförenliga uppfattningar av idéhistorien lyckas genom det delsanna i deras kritik avslöja och ogiltigförklara varandra som helhetliga vetenskapliga sanningar, samtidigt som deras på detta sätt uppvisade ohållbarhet gör den ömsesidiga kritiken otillräcklig som vederläggning av dem själva.

Stundom tycks debatten på ett absurt sätt ha reducerats till frågan om ”teori eller inte teori” inom idéhistorien. Men teori är en självklar nödvändighet för varje kvalificerat idéhistoriskt studium. Lindberg förefaller stundom benägen att i sin reaktion mot vad han uppfattar som dålig teori vilja förkasta all teori överhuvud. Mot detta måste sägas att god teori är bättre än inte bara dålig teori, utan också bättre än ingen teori alls. Det är ovedersägligt att åtminstone några av de traditioner ideologianalysen upptar, och åtminstone i några varianter, avslöjat åtskilligt illusoriskt i den positivistiska och weberska (jag behöver här inte uppehålla mig vid de skillnader som finns mellan dessa, exempelvis Webers annorlunda uppfattning om de från fakta radikalt skilda värderingarnas roll) vetenskaplighetens objektivitet och neutralitet. Men detta är möjligt att uppvisa också från andra intellektuella traditioner och filosofiska ståndpunkter. Och det är just ett sådant tredje perspektiv som, menar jag, idag borde mobiliseras för att vi överhuvud skall kunna i grunden förstå de här involverade problemen och komma vidare till en mer rimlig uppfattning av idéhistoria som vetenskap.

– – –

Idealismen sådan den idag försvaras inom filosofin vänder sig inte bara mot positivismens och Webers alltför enkla distinktion, utan också mot den med större eller mindre rätt som “ortodoxt” marxistiska ofta förstådda historiematerialismen, den djuppsykologiska hermeneutiken, strukturalismen och postmodernismen i vid mening. Bland annat ägnar man sig åt en modifierad ”rekonstruktion” av subjektet. Men man borde också – de teoretiska förutsättningar för detta som man i princip återerövrat är mig veterligen ännu outnyttjade – kunna börja närma sig ett slags ny tentativ approximation av eller ett modifierat återupptagande av projektet att uppfatta historien och kulturen som helheter. Båda kräver revision av vår förståelse av den humanistiska vetenskapen.

På ett mer allmänt plan står vi inför nödvändigheten att erkänna att varje definition av vetenskapligheten är en filosofisk definition, att frågan om vetenskapen är en filosofisk fråga, att vad som står mot varandra i debatten inte på något enkelt sätt är vetenskap och världsåskådning, och inte heller olika uppfattningar av vetenskap som båda står i entydig motsats till världsåskådning. Vad som står mot varandra är endast olika historiskt givna filosofiska ståndpunkter, som omöjligen kan undvika världsåskådningsmässiga inslag, som dock självklart också måste vara distinkt filosofiska.

Vi står också inför nödvändigheten att erkänna att detta på intet sätt innebär att det inte skulle finnas en sanning i sig, ett i-sig perspektiv oberoende av våra redan genom våra konstitutiva begränsningar oundvikligt relativa perspektiv. Vetenskap kan, som jag ser det, endast vara det på olika sätt och med olika metoder genomförda men aldrig från filosofins teoretiska perspektiv åtskiljbara sökandet efter denna sanning, det oändliga närmandet till sanningens i-sig-perspektiv, och den kunskap som, förstådd i detta sammanhang, vi på vissa bestämda sätt kan anse oss äga.

Vetenskapen kan inte betraktas som något från de historiskt föreliggande idéerna avskilt, objektivt, neutralt. Vår egen plattform, vår egen utgångspunkt, förståelse, utsikt, är, vare sig vi vill det eller ej, vare sig vi är medvetna om det eller ej, i grunden uppbyggd och formad även av just de idéer som är föremålet för vårt historievetenskapliga studium. De historiskt föreliggande, de i den “objektiva anden” framkomna, historiskt tänkta tankarna, är i väsentliga avseenden oskiljaktiga från våra egna. Historiskt och metafysiskt är vi en del av samma helhet som uttrycks också i föremålet för vårt studium. Filosofins historia uppvisar åtminstone till en stor del i successiv elaboration och cyklisk återelaboration en huvuddel av nuets möjliga tankespektrum. Om något som för oss framstår som eller verkligen är nytt träder fram på horisonten, innebär det aldrig att det gamla en gång för alla ersätts av detta. Vad historikern kan göra är att för sig själv medvetandegöra sin nuvarande position, och därmed klargöra och bättre styra sitt och andras eventuella val av en ny och bättre position i detta oundvikliga sammanhang.

Inte bara ideologikritikens teoretiska idéer, utan också positivismens, Webers och den nordströmska traditionens uppfattningar om objektivitet, neutralitet och teorilöshet är distinkta, historiskt föreliggande idéer av den typ idéhistorien studerar. Idén om Vetenskapen är en sådan idé. Idén om ett studium av historiskt föreliggande idéer, där ”[d]en filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej – är av underordnat intresse”, och där ”[v]ärdeaspekten – vad man skall tycka om dem – är inte föremål för… studium”, är historiskt föreliggande idéer, som Lindberg filosofiskt eller konventionellt väljer att inte bara studera, utan att också anamma som sanna och värdera i konsekvens därmed.

Distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning är en distinktion av filosofiskt världsåskådningsmässigt slag. Detta innebär inte att det inte finns något sådant som vetenskap. Det innebär bara att vetenskapen nödvändigt måste förstås och definieras i filosofiska termer, och att dessa termer till stor del är givna i de historiska idéer idéhistorikern studerar. Det förhåller sig helt enkelt så att vissa historiskt föreliggande idéer är sanna eller sannare och att vissa är falska eller falskare, och att de filosofiska och värdemässiga aspekterna vid studiet av dessa idéer är oundvikliga. De är oundvikliga för förståelsen av den egna utgångspunkten, för själva definitionen av idéhistorien som vetenskap, och för förståelsen av de studerade idéerna och de större sammanhang i vilka de är insatta.

Utrymmet tillåter inte att jag här tillhandahåller alla filosofiska argument för och exempel på att så är fallet. Jag kan endast antyda att erkännandet av detta är en förutsättning för vetenskapens försvar och förstärkning i en tid av teoretisk ”kris”. Endast på denna väg kan nämligen den fördjupade förståelse och definition av vetenskapligheten som idag är nödvändig ernås. Endast på denna väg kan de brister som vidlåder såväl den positivistiska och weberska som den ideologianalytiska vetenskapssynen övervinnas. Endast på denna väg kan vi nå en vetenskaplig plattform utifrån vilken vi kan studera historiskt föreliggande idéer utan illusioner om vårt förhållande till dem, utan positivismens pseudoobjektivitet, och utan de postdialektiska filosofiska ohållbarheter som ideologianalytikerna vill låta förbli en del av det som konstituerar vetenskapligheten.

– – –

Det s.k. postmoderna tillståndet innebar förvisso positivismens upplösning, och naturligtvis i själva verket delvis också, fastän de politiska intressenas kontinuitet ofta dolde detta faktum, upplösningen av den dels alltför ensidigt förstådda, dels gradvis sig upplösande historiematerialism och strukturalism som låg till grund för ideologianalysen.

Den relativistiska avgrund som nu öppnar sig, den nihilistiska maktkamp mellan intressegrupper som hotar att ta över vetenskapens fora och institutioner och som förnekar eller åtminstone inte orkar försöka teoretiskt förstå och klargöra vad som är objektiv vetenskaplighet, riskerar att medföra att den humanistiska forskningens legitimitet (den naturvetenskapligt-tekniska kommer alltid, av uppenbara skäl, att klara sig), när den inte helt vill böja sig för den politiska maktens och det borgerliga samhällets intressen, ifrågasätts. Det kommer, hoppas jag, att bli alltmer nödvändigt för den humanistiska forskningen (och undervisningen) att våga ta sig an dessa vetenskapsteoretiska frågor och att arbeta sig fram till en hållbar filosofisk förståelse av den egna vetenskapens och vetenskaplighetens natur som kan tjäna som försvar och legitimation och helst än mer än så.

Jag håller vidare med såväl den gamla marxismen som den nya postmodernismen om att vetenskapen inte kan helt eller kanske ens till någon större del isoleras från politiken o.s.v. Men jag gör det från delvis andra teoretiska utgångspunkter, från andra filosofiska ståndpunkter, med en annan vetenskapsförståelse och ”universitetsideologi” – och därför också med andra slutsatser.

Explicita anspråk utifrån den göteborgska ideologianalysen själv på att det distinkta urval och den bestämda kombination av historiskt föreliggande idéer som den anser vara sanna och värdefulla är konstitutiva för vetenskapligheten, skulle framstå som något förfelade. Av olika skäl har det dessutom i allt högre grad kommit att heta som i slutet av Schmidts uppsats: ”Den vetenskapssyn som hittills varit förhärskande förbehåller inte sig själv ensamrätt över benämningen idéhistoria. Utan att hemfalla åt relativism eller ett liberalt pluralismideal medför transitiviteten i själva form och innehållslogiken öppenhet, liksom den i det ideologianalytiska perspektivet inneboende självreflexiviteten medför tolerans. ’Medveten’ om sin egen ideologiska natur ’beskyller’ den inte andra uppfattningar för att vara ovetenskapliga, möjligen bara sämre ideal.” Att här ifrågasätta arten av denna öppenhet och tolerans är naturligtvis överflödigt; poängen är här endast att man inte längre talar i de gamla vetenskaplighetsanspråkens termer. Vi tycks röra oss från en Althusser – eller Althussertolkning – till en annan och mer tidsenlig.

Bortser man från de specifika göteborgska preferenserna det historiska urvalet och kombinationen, kvarstår framför allt i Liedmans uppsats om Aspelin en rad viktiga formuleringar om teorins, eller ytterst filosofins, oundgänglighet i allmänhet och om det idéhistoriska studiets teori/filosofiberoende karaktär. Man lägger också märke till en förmåga till kollegial sämja som trots de i sak oförenliga vetenskapsuppfattningar i allmänhet och uppfattningar av den egna vetenskapen i synnerhet som uppvisas av Liedman och Schmidt (och även Olausson) å ena sidan och Lindberg å den andra manifesteras i flera av de här nämnda uppsatserna. Den kan vara viktig inte minst därför att den möjligen åtminstone för vissa representanter för de olika lägren ställer i utsikt ett (från de sakligt stridande parternas sida) dialektiskt övervinnande av de respektive ensidigheterna, med deras respektive delsanningar samtidigt uppbevarade – även om en ny verklig syntes i dessa sammanhang s. a. s. måste bli någonting mer än blott en syntes av just dessa moment. Hursomhelst måste man sympatisera med Liedmans tes att ”[d]et är viktigt att klargöra vetenskapliga skillnader där de föreligger utan att dessa skillnader med nödvändighet måste leda till kontroverser. Klargörandet kan rentav förebygga kontroverser eller åtminstone göra kontroverserna både vettigare och kanske t. o. m. vetenskapligt fruktbara” – en tes som Liedman uppställer som en ”norm för gott och fruktbart vetenskapligt umgänge”.

Liedman framhåller också förtjänstfullt (contra David Östlund) hur den aspelinska uppfattningen av idéhistorien skiljer sig från den nordströmsk-lindrothska. Med sina solida metodiska färdigheter, med sitt grundkrav på faktisk historisk lärdom, och med sina stilistiska ideal, förblir den senare traditionen en omistlig del av den svenska idé- och lärdomshistoriska vetenskapen. Sådan den representeras av en Lindberg med hans ”i många stycken gammaldags humanistisk[a] position” (Olausson) framstår den också som alltmer relevant och aktuell. Problemet är emellertid dess ateoretiska karaktär. Den förbisedda möjligheten är att just denna humanistiska position, och den nordströmska traditionens förtjänster, mycket väl låter sig förenas med den goda vetenskapsteori som är ett med en sant humanistisk filosofi. Intressant nog förefaller mig just den aspelinska tradition som förvisso skiljer sig från den nordströmska och som i den ”mest älskade” eleven Liedmans händer blev till den göteborgska ideologianalysen, rymma väsentliga humanistisk-filosofiska moment som mycket väl skulle kunna tillhandahålla en del av det nödvändiga komplementet.

Jag är rädd att Schmidts uppsats har tvingat Lindberg att ompröva sitt erkännande att ideologianalytikerna ändå i mycket bibehållit åtminstone de stilistiska idealen från den nordströmska traditionen. Men här är utan tvekan en balansakt av nöden. Hur skall man kunna föra en kvalificerad teoretisk diskussion om man överhuvud inte får använda de adekvata termerna därför att de innebär stilbrott? Stilen skall vara god och enhetlig och fri från osjälvständig epigonisk jargong och osmält överlastning, men den avancerade teoretiska och filosofiska textens stil, och den historiska framställning som gör bruk av sådan teori, är helt enkelt i mycket bara en annan än den Lindberg har i åtanke. Den är åtminstone inte med nödvändighet och per automatik en dålig stil.

– – –

”Lindroth uttryckte en gång”, skriver Liedman, ”sin syn på forskning med orden att det gällde att ’huvudstupa kasta sig ner i ett hav av fakta’. Aspelin krävde snarare dykarklocka med en ordentlig vetenskaplig apparatur ombord.” Jag delar här Aspelins uppfattning som naturligtvis också är Liedmans, även om dykarklockan bör vara en annan och annorlunda utrustad än främst den senares.

Men det följer också av vad jag här sagt att det är viktigt att inte fastna i den olyckliga dikotomi mellan en rent tidlös och apriorisk, på rationella grunder vunnen vetenskaplig apparatur, inklusive urvalet (m.m.) möjliggörande värderingar, å ena sidan, och den historiska empirins hav av relativa och relativiserande fakta å den andra, som präglade exempelvis nykantianernas försök till lösning av vad som uppfattades som ”historicismens kris”. Vår historievetenskapliga teoreti, såväl som vår insikt i sanningen, objektiviteten, de normerande värdena, kan vi normalt endast utveckla genom ett dialektiskt samspel med den historiska empirin själv. Om den senare uppfattades som enbart relativiserande, berodde det förvisso på bristen på avancerad filosofisk penetration och belysning, men om å andra sidan den vetenskapliga objektiviteten ansågs kunna nås i det isolerade nuet genom blott rationalistiskt filosoferande, var detta givetvis i hög grad en illusion.

Den på många sätt frustrerande inkonklusivitet som inte minst i historiska framställningar tycks prägla striderna rörande historicismen och vetenskapligheten alltifrån historicismens begynnande ”kris”, Nietzsche, nykantianerna, Dilthey, Weber, Troeltsch och fram till Heideggers framträdande, har lett till en olycklig uppgivenhet och ett alltför långtgående accepterande av nietzscheanska och heideggerianska ”utvägar”. Med den både intellektuellt krävande och tålamodsprövande urskillning som är nödvändig för att frigöra oss från de teoretiska uttrycken för de delar av den äldre historicismens historiesyn som sedan länge upplevs som ohållbara, kan vi, föreslår jag, idag också se att i arvet från dessa debatter i själva verket även ryms outnyttjade teoretiska potentialer, som idag är tillgängliga för en nyformulering av humanvetenskapernas innebörd och egenart: betydelsen av Wissenschaft. Denna tillägnelse kan dock naturligtvis inte ske utan en samtidig filosofisk nybearbetning under mobilisering av ytterligare andra teoretiska resurser. Först härigenom kan vad som hittills framstått som oförenligheter uppvisas som möjliga komplementariteter.

Aspelin var i hög grad formad av de före nypositivismens genomslag dominerade teoretiska och filosofiska debatterna. ”Aspelin blev”, skriver Liedman, ”den siste filosofiprofessor i Sverige som bedrev filosofihistoria i traditionell mening, d.v.s. en filosofihistoria som inte enbart likt den wedbergska dissekerar förflutna tankar för att framställa preparat för nutida bruk utan som har ett genuint intresse av historiska omständigheter kring tankarna.” Tilläggas kan att till den ”traditionella” filosofihistorien måste sägas höra inte blott de från de wedbergska ”rationella rekonstruktionerna” skilda ”historiska rekonstruktionerna” (för att använda den gängse terminologin), utan också den enligt ovan oundvikliga typ av filosofihistoria i vilken också, på annat sätt än i de rena rationella rekonstruktionerna, stundom för vissa bestämda syften och på visst bestämt sätt finns närvarande den filosofiska aspekten och värdeaspekten – såtillvida som själva den egna utgångspunkten och den historiska förståelsen är oskiljaktiga från denna dimension. I den lundensiska traditionen representeras den traditionella filosofihistorien också av såväl Axel Nyblaeus som Hans Larsson – och inte minst den senare visade hur sådan filosofihistoria kunde förenas med en annan typ av betonande av historiska filosofers betydelse för samtiden. Men traditionella filosofihistoriker har i Sverige sedan länge tvingats övergå till idé- och lärdomshistoria, och idag representeras kontinuiteten i Lund av Svante Nordin, som började sin akademiska karriär som filosof.

Detta är också något helt annat än den typ av föregiven Geistesgeschichte som Richard Rorty, på filosofiskt groteskt sätt förenande postmodernismen inte bara med den amerikanska pragmatismen utan också med fysikalismen, förespråkar. Den gamla tyska historievetenskapens förmenta eunucker som Nietzsche vände sig mot lyckades åtminstone i någon mån bevara kvinnorna i det förflutnas harem, även om den tyngande och relativiserande empiri som blev resultatet av deras arbete i åtminstone några fall förvisso kunde tendera att göra dem själva könlösa. Det är emellertid en illusion att tro att Rorty bara vill befria kvinnorna från eunuckernas beskydd och låta dem möta oss som de är. Om historicisternas epistemologiska vetenskaplighet delvis innebar en inadekvat behandling, är Rortys i själva verket en långt allvarligare sådan. För Rorty rymmer det förflutna för nuet farliga idéer. I verkligheten är det för Rorty så att det inte räcker med att oskadliggöra dessa idéer, utan de måste måste aktivt omtolkas och förvrängas för att passa nuets behov – behov av ett helt annat slag än såväl Nietzsches som Heideggers, och i flera avseenden faktiskt i själva verket betydligt närmare Wedbergs.

Det behöver inte förklaras i vilken utsträckning ett sådant projekt var främmande för en Larsson eller en Nyblaeus. Den humanistiska filosofihistorien förenade den historiska rekonstruktionen med nuets anspråkslösa beredvillighet att lyssna och lära av det förflutna. Det förtjänar i detta sammanhang också att erinras om att det betonande av oundvikligheten i våra Vorverständnisse, som Lindberg ironiserar över, också, och just genom medvetandegörandet av dessa, kan syfta till att möjliggöra just den mer elementära historiska förståelse som Lindberg själv efterlyser.

– – –

Liedman framlyfter Aspelins tidiga Historiens problem (1926), som, med Aspelins egna ord, försöker ”komma till rätta med den historiska begreppsbildningens egenart och att förstå den historiska utvecklingens problematik”, och som ”pläderar för en humanistiskt orienterad filosofi, som anknyter till sociologiska fakta och på samma gång tar hänsyn till de individuella faktorernas roll i historien”. Schmidt refererar Aspelins i senare verk formulerade uppfattning på följande sätt:

”[Aspelin säger] att man måste ta hänsyn till nationalekonomin, juridiken, statsvetenskapen, religionen och skönlitteraturen när man studerar de moraliska och politiska idéernas historia. ’Lärdomshistorien och filosofiens historia måste’, säger han, ’mötas i en allmän idéhistoria, som behandlar tankelivet i hela dess utsträckning’. På ett annat ställe tillägger han att idéhistoriens speciella forskningsfält ligger på gränsen mellan filosofins och fackvetenskapernas historia. Där väcks en rad intressanta frågor som ingen av dessa forskningsgrenar för sig kan besvara på ett tillfredsställande sätt. Tre av de viktigaste gäller vetenskapens påverkan på filosofin och omvänt filosofins påverkan på vetenskapen i en bestämd period, samt bådas inverkan på det övriga samhället, utanför akademin, inom politiken, litteraturen, religionen, ja, som Aspelin uttrycker det, i ’den värld där den allmänna opinionen skapas’. Men det finns även en fjärde viktig fråga. Den gäller förhållandet mellan dessa ömsesidiga påverkningar och samhällets materiella grundvalar. ’Idéhistorien blir en skäligen ofruktbar disciplin’, säger Aspelin, ’om man isolerar den från den allmänna samhällshistorien’.”

Håller man sig till dessa formuleringar, är det ett program som till alla delar är rimligt och kan försvaras inom ramen för det existerande universitetets av praktisk nödvändighet bestämda ämnesindelningar. Aspelins betoning av begreppsdefinitioner och -distinktioner i samband med det historiska studiet förefaller också helt central för den idéhistoriska vetenskapen, och att den också uppfattats så och förblivit det bekräftas enligt Liedman av Henrik Björcks iakttagelser. Däremot är allt detta i sig otillräckligt för den fördjupade teoretiska och filosofiska förståelsen som historikern på något sätt måste försöka tillägna sig och tillämpa inom de givna institutionella ramarna.

På annat håll framlägger ju också Aspelin sin egen större och mer allmänna tolkning och förståelse av historien. Även hos honom visar sig givetvis filosofin oskiljaktig från det historiska studiet. Göteborgarnas ideologikritik har emellertid i linje med den allmänna utvecklingen av först marxismen och sedan postmarxismen rört sig bort även från de stora, sant filosofiska hegelianska sanningarna i den marxistiska humanismens tidigare så blomstrande skola, som på vissa verklighetsnivåer rymmer sanningsmoment helt överensstämmande med idealismen och den värdecentrerade historicismen sådana jag anser att de kan och bör försvaras även som relevanta för den human- och historievetenskapliga förståelsen.

Centrala stycken av Aspelins humanistisk-filosofiska idéhistoria kan dock fortfarande frigöras från den sentida göteborgska linjen, och skulle i stället kunna kopplas till en teoretiskt återuppstramad variant av den vidare lundensiska traditionen. Att den lundensiska filosofihistorien, sådan den idag fortlever som en del av idéhistorien, kan samtidigt bejakas i sin grundinriktning och modifieras i sin övergripande historiesyn bekräftas i viss mån av den som idag är dess främste bärare, även om dennes rörelse utöver marxismen överhuvudtaget för honom vare sig inneburit något mer framträdande bevarande av den genuint (hegelianskt) dialektiska marxismens insikter eller någon rörelse i riktning mot den mer fullständig dialektiska helhetens förståelse utanför de marxistiska ramarna: ”Den lundensiska profilen markerades…ytterligare”, skriver Liedman, ”genom att Svante Nordin knöts till institutionen [avdelningen för idéhistoria]. Han är visserligen för ung för att ha haft Aspelin som lärare, men han är filosofihistoriker ut i fingerspetsarna.”

Liedman nämner inte hur profilen samtidigt modifierats. Nordins tidiga historiematerialism och gramscianism i framför allt Historia och vetenskap (1981) ligger visserligen vid sidan vid den mer fullständigt genomförda hegelianska linjen i den marxistiska humanismen, men förenades å andra sidan redan vid denna tidpunkt med ett utommarxistiskt humanistiskt arv med filosofiska rötter i en filosofisk hermeneutik, och gjorde detta på ett sätt som väl i viss mån skilde sig såväl till innehåll och åskådningsmässigt resultat från de stora och kända inympningarna av utommarxistiskt tankegods i den marxistiska humanisms tradition som samtidigt kvarhöll den hegelianska dialektiken i striktare form, inympningar som i högre grad begränsade sig till fenomenologin och existentialismen.

När man idag läser om Historia och vetenskap är det snarast kontinuiteten som är påfallande. Boken är till stor del en uppgörelse med vissa former av marxisms specifika vetenskaplighetsanspråk. Idag framstår det alltmer som att den humanistisk-filosofiska kärnan är vad som binder samman och skänker enhetlighet åt den lundensiska traditionen från tiden även före Aspelin fram till Nordin. Samhällsperspektivet från Aspelin kvarstår som en del av den allmänkulturella kringsynen och karaktäristiska idéhistoriska bredden. Den välgrundade och självklart bestående giltiga oppositionen mot nypositivismen kvarstår, såväl som vad som kanske kan kallas den allmänna teoretiska medvetenheten, men den senare är av ett vidare humanistiskt-filosofiskt slag som helt skiljer sig från den postmarxistiskt självupplösande ideologianalysens.

Det ”pessimistiska” förnuftets försvar, sådant det gestaltat sig som Nordins i konkret historiografi om än ej i genomförd teoretisk och filosofisk formulering realiserade version av den lundensiska traditionen, prisger visserligen den filosofiskt viktigaste marxistiska utvecklingslinjen. Men den utgör förvisso, och är avsedd att utgöra, en kritisk front såväl mot den dominerande, mer rigida och begränsade marxismens vetenskaplighetsanspråk – den viktiga uppsats i Det pessimistiska förnuftet (1996) som behandlar detta är ursprungligen publicerad bara två år efter Historia och vetenskap och fullföljer dess huvudtemata) som mot postmarxismens och postmodernismens fragmenterade och inte bara ateoretiska utan alogiska och i varje mening irrationella relativism.

Denna utveckling, i förening med det inte bara i Uppsala utan även i Lund och delvis tidigare i Stockholm vidareförda och på ytterligare andra sätt kompletterade arvet från den nordströmska traditionen såväl som med de kompletteringar jag här endast i knappaste antydningsform anfört eller rentav bara implicerat, öppnar en såväl teoretisk som praktisk väg för den idéhistoriska vetenskapen på vilken det borde vara möjligt att med framgång vandra vidare. Det är skillnad mellan vetenskap och icke-vetenskap, vetenskapliga framsteg är möjliga, och detta är centralt för vår civilisation. Och fastän deras rörelseriktningen för närvarande i mycket är en annan, bör det förvisso med fördel ske med samma grad av både vitt och djupt engagemang som hittills enligt samstämmiga vittnesbörd under lång tid präglat de ledande ämnesrepresentanterna. I bidragen av såväl ideologianalysens försvarare som av dess motståndare, visar, tror jag, i själva verket Göteborgsinstitutionens jubileumsskrift med all tydlighet att inte bara en sådan alternativ väg utan också en sådan grad av engagemang är en nödvändighet.

Louise de Hem: Stilleven

de Hem

Developing the Fourth Political Theory

To some extent, Alexander Dugin’s fourth political theory is the product of a collaboration with Alain de Benoist, the leading thinker of the French so-called “new right”. In some respects, “fourth political theory” can be regarded as a new name for this new right. It is clearly a better name, since the designation “new right” was introduced by the school’s opponents, is misleading, and has always been found unsatisfactory by de Benoist himself. On the othe hand, the fourth political theory, as presented by Dugin alone, goes beyond the new right in important respects.

Because of the depth and comprehensiveness of the interpretation of our current historical situation on which it is based, an interpretation which including not just its political and cultural but its spiritual dimensions, Dugin’s fourth political theory is, despite his many extreme and clearly unacceptable, more specific political pronouncements, one of the most important developments in political thought today.

Dugin presents the fourth political theory not as a finished system to be accepted or rejected, or even just selectively accepted or rejected, but by way of an invitation to a constructive dialogue, as some suggested points of departure, “a correctly posed question”. I welcome this manner of presentation and accept the invitation. In what follows, I will make some suggestions of how the fourth political theory can be further developed by way of a rapprochement to certain modern philosophical positions I have tried to point to as necessary to uphold and defend, and which can be broadly summarized as those of modern idealism, of personalism, and of so-called value-centered historicism. This will imply a certain revision of the theory as this far sketched by Dugin, modifications which would also entail a needed adaptation of his in some respects distinctly Russian version of the fourth political theory to the European and more general western mindset.

Despite the open invitation, I don’t think Dugin is very favourably disposed towards my particular kind of suggestions. His writings make quite clear and explicit the distance between his thinking and the indicated European and western currents of thought. But this does not prevent me from articulating them. For despite the fact that quite a few things are from my perspective obviously in need of being revised and modified, I am in agreement with the basic outline of the theory to such an extent that the formulation of the suggested changes seems definitely worthwhile. This is intended as constructive criticism, as a further positive development of the theory.

I will indicate the proposed development in general terms, through a discussion of the main points of conclusion of Dugin’s presentation, in the summary in the concise second part of the final chapter of his book The Fourth Political Theory, published in English translation in 2012. There is, needless to say, much more that for some purposes needs to be commented upon in this book and in Dugin’s many other books, articles, interviews etc. But this is the central text on the fourth political theory, and since it is really only the most general outline of the fourth political theory that I am interested in, it is sufficient for my purposes to focus only on these few formulations.

I will provide an overview of a general analysis of his theory from a perspective determined by the mentioned currents of modern philosophy as well as some related concepts I have used for the purposes of broader historical, cultural and political analysis, such as “soft” traditionalism, alternative modernity, and qualified pluralism. Further analysis, to the extent it is needed, can be added later: the present conspectus will indicate the main, decisive points on which I suggest the fourth political theory needs to be further developed through partial revision and modification of Dugin’s theory.

In the first chapter in the book, Dugin makes clear the fundamental difference between his positions with regard to the first political theory, liberalism, on the one hand, and to the second and third, socialism/communism and fascism, on the other. The first theory, as in a specific manner analysed and understood in the context of and as part of modernity and postmodernity, is the main enemy, “the foe”, der Feind in Carl Schmitt’s sense, having survived the second and third theories, and dominating and defining the unipolar western system of global capitalism.

Dugin significantly regards the second and third theories as having failed as “contenders for the expression of modernity’s spirit”, of “the soul of modernity”. Only liberalism, he suggests, “secured the right to the legacy behind the spirit of modernity and obtained the right to create the ‘end of history’ based on its own premisses”. The second and third theories’ “appeals to modernity and its assumptions” thereby lose their relevance, since they “lost the battle for modernity and the liberals triumphed”.

Indeed, for this reason the second and third theories can now even be seen to have been in reality rather an “eschatological version of traditionalism”, by which Dugin, more precisely, means a new version of the kind of eschatological traditionalism defended by V. S. Soloviev, and also inspired by Berdyaev and the whole, distinctly Russian kind of  messianism. Consciously or unconsciously, the representatives of the second and third theories “stood on the side of Tradition, although without drawing the necessary conclusions from this, or even not recognising it at all”.

These theories proving that “they did not belong to the spirit of modernity” led, in turn, to the “postliberal matrix”: “The kind of postmodernity which is currently being realised in practice, postliberal postmodernity, cancels out the strict logic of modernity itself – after the goal had been achieved, the steps taken to reach it lose their meaning.” Hence the retrospective assessment of the second and third theories must differ radically from that of liberalism.

They retain elements of relevance. And the most productive rethinking of them is through their “cross-reading”: “Marx through a positive view of the Right” or “Evola through a positive view of the Left”. This was the kind of thing the National Bolsheviks did. But it is not enough, for a “truly significant and decisive reading” of them “is only possible on the basis of an already established” fourth theory. Dugin thus here assumes that the fourth theory, as set forth by him in the book, is already at least sufficiently established for this purpose. This background is of course important when Dugin proceeds to some extent to undertake the rethinking, as well as for his summary conclusion in the final chapter.

The affirmation of the reality of postmodernity as seen in the cited formulations is closesly related to Dugin’s reliance on structural anthropology, to some extent a different expression of the same general philosophical position. This I identify as a central problem in Dugin’s work, because of its characteristic relativist implications. His various developments of it also reveals a dark romantic substratum in Dugin’s mental universe, which culminates in his morally ambiguous assimilation of parts of the esoteric tradition, and in the “metaphysics of chaos” that he sets forth in an appendix to The Fourth Political Theory. Over the years, it has been evidenced in his somewhat extreme and unacceptable political and other statements and interventions, which account for his marginalization in academia and have decisively limited his political influence. A similar romantic tendency, although not as extravagant, and more European than Russian, is recognizable in some of the works of the new right.

If a “higher” romanticism can be clearly identified from the perspective of modern idealism, personalism, and value-centered historicism, Dugin’s romanticism evinces many typical traits of the “lower” variety, directly connecting to the continuously evolved problematic forms of impersonalist pantheism of the nineteenth century. Dugin mobilizes this wild postmodern romanticism for the purpose of his rejection of the legacy of the Enlightenment, but it is simply not compatible with the traditionalism which is what he defends against the Enlightenment, and perhaps not even as reconceived in eschatological terms.

From my perspective, as briefly indicated above, postmodernity can only be accepted as unreality, as it were. It is not that it is unimportant as such, as illusion, only it cannot cancel the lasting primacy of the analysis of the reality of varieties of modernity in relation to tradition. Hence, although there may be partial truths in the view of some forms, aspects, or stages of the second and third theories as eschatological traditionalisms, it hardly represents the whole truth about them, for the simple reason that they did in fact in central respects belong to the spirit of modernity, and the logic of modernity has not been entirely cancelled.

This, I submit, becomes evident in light of the understanding of the specific version of an alternative modernity (there are other versions, in the fascist tradition) that I have tried to point to – a modernity that is reconcilable with a “soft” traditionalism, but not with the “hard” one which Dugin generally seems to represent, even as eschatological. But the illusion of postmodernity may certainly facilitate a “hard” traditionalist view of modernity, and, in combination with it, elicit partial insights into it. The fact that the full truth about the first three political theories cannot be reached in this way does not detract from those insights.

The chronology of literalist eschatology in general, and not just in the Russian orthodox tradition and in modern Russian thinkers variously interpreting it, is notoriously vague and differs considerably between the authorities. As such, the value or at least the precise meaning of its application in this kind of analysis appears somewhat doubtful. The same holds for Dugin’s eschatologism as related to the distinctly traditionalist – in René Guénon’s sense – sources of this thought: the traditionalist conceptions of cyclical ages of the world. This imprecision is evidenced when the motif returns in Dugin’s summary, where he uses it as a partial explanation of why “all the previous anti-liberal ideologies” failed in their attempt to “fight liberal capitalism”: “at the end of time, it is evil that prevails”.

For this reason, only the second partial explanation adduced can be backed up with the kind of more conventional empirical evidence that is required for Dugin’s general evaluation: that the failure of those ideologies is due to “their inner contradictions and limitations”. And that judgement is certainly true. The basic reasons for the need of a fourth political theory in the first place are well established. And that theory being also in fact established at least to a sufficient degree, Dugin proceeds to summarize the “truly significant and decisive reading” of them from its new vantage-point.

Socialism/communism and fascism have “positive sides”, which “should be accepted and integrated into a future ideology”, i.e., into the fourth political theory. (The question of the relation between ideology and political theory is, incidentally, an important one, and has been problematized in some respects by Michael Freeden in Ideologies and Political Theory: A Conceptual Approach.) It is important to note that Dugin does not pay much attention to the various forms of socialism, but concentrates on what he calls “the classical form of Communism”, by which he clearly means that of the Soviet Union in the Stalin era. It should also be observed that Dugin uses “Third Way” as an alternative appellation for generic fascism. The term is less felicitous, since it is more often used for a certain development of liberalism and social democracy in the 1990s. What Dugin means is, I think, normally called the “third position”, although, as I understand it, that is today a still broader and more inclusive category than generic fascism.

With sweeping generalizations, Dugin identifies the “positive sides” which should be retained: these ideologies, or earlier political theories, were all “anti-capitalist and anti-liberal, as well as anti-cosmopolitan and anti-individualist”. The generalizations do serve some clarifying or, perhaps, pedagogically simplifying purpose in Dugin’s argument, or at least his rhetoric. But for the purposes of the reception and acceptance of the fourth political theory in the west, some central distinctions and some nuance must be introduced.

First of all it must be pointed out that, while capitalism and liberalism are, in a sense, rightly rejected, they both define a whole historical epoch, which cannot in any sense that is meaningful for contemporary politics or political theory be rejected as such. A more historicist approach will seek to replace them because history has moved on, because they are obsolete and no longer valid and adequate under current circumstances. They cannot be rejected as abstract items in the isolated present, as dishes on a smörgåsbord with many more to choose from. Their historical results cannot be ignored, and must be properly understood and managed not just by current political practice but also by new political theory.

And this includes due discernment. Rejection of capitalism, for instance, and especially of monopolistic finance capitalism in its current development as a globalized imperial system, should clearly not imply rejection of a limited, subordinate, and properly controlled and regulated market sector, shaped by and embedded in a community with a sound moral and cultural ethos. That is something different, and something that not least the historical experience of communism teaches us should be accepted. Dugin may agree with this, but it nevertheless needs to be pointed out, since such understanding of the place of the market mechanism is also a part of the historical legacy of the liberalism – broadly conceived – which he seems to reject in its entirety.

Second, as Dugin is of course aware but elects to ignore, fascism can certainly not be said to be generally anti-capitalist. Both fascism and national socialism did have partly socialist versions and tendencies of their own kind, but in both cases they were strongly played down or relinquished once those movements gained political power. Of course, it could be said that fascism favoured only the national capitalists of the fascist countries, and hence their pre-globalist imperialism. But this is not an objection. Also in America, the biggest capitalists supported American fascism, for the purpose of using it against Roosevelt when he was seen to move towards socialism.

Third, socialism and communism are obviously not generally anti-cosmopolitan. This Dugin himself points out, contradicting his inclusion of them under this designation for all the anti-capitalist and anti-liberal ideologies. The resultant ambivalence in his understanding of them is perhaps due to his own National-Bolshevik backgrond and the fact that his principal reference in this field is the development of the Soviet Union under Stalin – “the classical form of Communism”. In terms of historical references, the criticism of cosmopolitanism would perhaps better be supported by what Dugin seems to regard as the main “positive side” of fascism, namely aspects of nationalism, the stress on national sovereignty, against globalism – while at the same time he rightly rejects the “narrow” aspects of its nationalism, along with its racism, xenophobia and chauvinism, as unacceptable to the fourth theory.

Here too, however, a central distintion needs to be made between different forms of cosmopolitanism, namely the distinction found in the work of Claes Ryn, and must fully developed in his book A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World. From the philosophical position of value-centered historicism, and its central analysis of the relation between universality and particularity, as partly based on the idealist notion of the concrete universal, a higher form of cosmopolitanism is clearly identified and affirmed by Ryn, as distinct from the lower one of abstract, liberal globalism. Such cosmopolitanism is an essential element of the right kind of alternative modernity.

Socialism/communism and fascism are also anti-individualist, Dugin rightly says. Yet even from a distinctly anti-capitalist and anti-liberal point of view, their opposite positions of collectivism can be equally problematic. And here again, and not only from a more western perspective, it is rather a rectification of individualism than its outright rejection that is required. The correct modification and transformation is achieved by another of the essential elements of the true alternative modernity, namely personalism, to which Russian thinkers too have historically contributed, and in which individuality is taken up and acquires genuine value as part of the larger conception of the person and of persons in relation.

To the “positive sides” of socialism and communism that should be preserved in the fourth political theory Dugin rightly counts their social solidarity, social justice, and “general holistic attitude to society”. These are for Dugin “good, in and of themselves”. Here it is not least important to stress that the holistic view of society is a legacy of idealism, of what I suggest is the increasingly relevant legacy, rediscovered and explored by scholars in recent decades, of modern, nineteenth century idealistic philosophy, both in general, and, in this connection, especially its political philosophy and theory of the state. Recourse to this rich tradition of thought, which also shaped much of Russian philosophy, could substantially deepen this particular legacy of socialism/communism, and also contribute greatly to the necessary revision and adjustment that is needed as it is admitted and affirmed by the fourth political theory. Finally, with regard to the these ideologies, it should be added that the fact that the needed critical corrective for the analysis of fascism is readily available in them must also be counted as a positive side.

It is when listing the negative sides of socialism and communism that Dugin says that they are cosmopolitan, along with “modern, atheist, materialist”. All of this, he says, should be “thrown out”. Surely no one will misunderstand what Dugin means; no objections can be made here even with regard to cosmopolitanism and modernity in general, if by them are meant the lower – abstractly universal etc. – cosmopolitanism and what could be called the mainstream of modernity, the one analysed by Dugin as having led to and culminated in global capitalist liberalism. And the atheism and materialism of these ideologies as they emerged, as distinctly context-specific, out of the intellectual configuration of the mid- to late nineteenth century, are certainly their central and fatal weakness, along with the general cultural radicalism that normally followed from a onesided interpretation of Marxist historical materialism. In Western Marxism, postmarxism, the CIA left, what the populist and “alternative” right call “cultural Marxism” and the American journalist and Marxist political commentator Caleb Maupin calls “the synthetic left”, this cultural radicalism is today often all that remains after the originally decisive analyses of the economic base were relinquished.

“If we free socialism from its materialist, atheistic and modernist features”, Dugin concludes his brief summary of the new reading of the second and third theories, “and if we reject the racist and narrow nationalist aspects of the Third Way doctrines, we arrive at a completely new kind of political ideology. We call it the Fourth Political Theory, or 4PT, the first being liberalism, which we essentially challenge; the second being the classical form of Communism; and the third being National Socialism and fascism.” But significantly, he notes that the proximate result of these theoretical steps is not 4PT itself. The latter’s “elaboration starts at the point of intersection” of the second and third theories, but after this start we first “arrive at National Bolshevism, which represents socialism without materialism, atheism, progressivism, and modernism, as well as the modified Third Way theories”. Indeed, Dugin still regards National Bolshevism, along with Eurasianism, as a valid “secondary variation” of the fourth theory.

Here again, some dichotomization is needed, since Dugin introduces progressivism as another element of socialism. Here too, the dichotomization, with regard to the definition of progress and the differentiation between various areas of progress, of possible progress, and of impossible progress, is already in general available within the parameters of modernity alternatively defined, in the philosophical current of idealism.

The fourth theory fully emerges only with the addition of its unique – in relation to the previous three – and most characteristic element, beyond the “first approximation and preliminary approach” that is the “mechanical addition of the deeply revised versions of the anti-liberal ideologies of the past”. This element is the “appeal to Tradition and to pre-modern sources of inspiration”. That is what represents the “very important development” beyond “the National Bolshevik synthesis”. “There we have”, Dugin specifies, “the Platonic ideal state, Medieval hierarchical society, and theological visions of the normative social and political system (Christian, Islamic, Buddhist, Jewish or Hindu).”

It is one of the most striking features of the idea of a fourth political theory that it does not reckon with conservatism as one of the earlier theories. Conservatives, or at least some traditional conservatives and so-called paleoconservatives, could, at least prima facie, plausibly object that there is no need for a fourth theory, since conservatism is already what that theory claims to be, fills all the needs it points to, has been there as a profound critical opponent from the beginning of the emergence of the first theory, liberalism, and can easily be updated in all required respects for today’s purposes.

Yet even if we accept conservatism as another earlier theory, so that the fourth theory becomes in fact the fifth, one of the things that still clearly sets the latter apart is its partial assimilation of the “positive sides” of the distinctly modern anti-liberal ideologies that we have discussed. Another such thing is perhaps the appeal specifically to the traditionalist conception, in the Guénonian sense, of the pre-modern sources. This is seen not least in the inclusiveness of the appeal. We should, Dugin insists, “strongly oppose any kind of confrontation between the various religious beliefs – Muslims against Christians, the Jews against Muslims, the Muslims against the Hindus and so on”. The dramatic and suggestive, yet not least in this pluralistic context somewhat impressionistic eschatology is again brought in: “The inter-confessional wars and tensions work for the cause of the kingdom of the Antichrist who tries to divide all the traditional religions in order to impose its own pseudo-religion, the eschatoogical parody.”

Given the scope of religious diversity, some critical standard of discernment – possibly also one that could be worked out from within traditionalism in the “soft” version, the version which can accommodate partial truths of modernity – seems to be required here, however. In terms of comparative theology and the theology of religions, I have suggested that a position beyond the existing ones of exclusivism, inclusivism and pluralism is needed, a position I have called qualified pluralism. The qualification is called for in this connection for the same reason that makes it necessary to reject Dugin’s general embracement of structural anthropology.

Yet these ingredients – the “positive sides” of the second and third theories, as carefully specified, and traditionalism – not only clearly separate the fourth theory from all forms of conservatism as they have historically existed in the west. They also represent an unambiguous intellectual advance in relation to them. Dugin can without any reservation be said to be right when he claims that, politically, “we have here an interesting basis for the conscious cooperation of the radical Left-wingers and the New Right, as well as with religious and other anti-modern movements, such as the ecologists and Green theorists, for example.” It is not least Dugin’s clear recognition, in contradistinction to all leading conservative thinkers today, of the fact that liberal capitalism has turned out to be a greater threat to still valid traditional ideas and principles than socialism, that accounts for the relevance of his fourth theory also in the west today.

In terms of traditionalism, Dugin’s analysis seems to presuppose a very different interpretation and evaluation of the historical class structure of the west and its successive transformations than the one found in the work of the non-eschatological “hard” traditionalist Julius Evola. But Evola did not live to see the further, globalized degeneration of the bourgeois (dis)order in the last four decades. The distinctiveness of Dugin’s position is clearly seen in his seemingly unambiguous support, as a consequence of the application of this insight, for revolution and socialist and communist political parties and regimes around the world. Conservatives might wonder how this is congruent with the traditionalist appeal. But for Dugin the answer is simple. If traditionalist values are to have any real place, a place that makes a difference in society and not just for a few, isolated individuals, capitalism must first be overcome, and at least this far no other major political force than socialism aims for that radical goal.

A “conservative revolution” in this sense is one of the counterparts in political praxis of the fourth political theory as a development of National Bolshevism; but significantly, it in no way precludes Dugin’s support also for the right-leaning populist nationalists in Europe. As we have seen, the traditionalist motivation does not mean that Dugin reduces socialism/communism to an instrument for its purpose, to be discarded as soon as the goal is reached. He explicitly affirms also some of socialism’s own essential positions. Elsewhere, however, he has clearly rejected other major apects of it. For this reason, the question of how and to what extent, after liberal capitalism, the reconstruction of traditionalism within the new socialism is to take place is left open and undecided. This too calls for further development of the fourth theory, as does of course also the question of the nature of the transition from the current state of political affairs in the west.

While clearly not making the fourth theory unnecessary, conservatism of the right kind can nonetheless contribute some much needed cautionary advice and exercise some restraining influence when it comes to the inclusion of the elements of socialism – or classical communism – and fascism in the fourth theory. “The only thing we insist on in creating such a pact of cooperation”, Dugin says with reference to his left-right alliance, “is to put aside anti-Communist, as well as anti-fascist prejudices. These prejudices are the instruments in the hands of liberals and globalists with which they keep their enemies divided. So we would strongly reject anti-Communism as well as anti-fascism. Both of them are counter-revolutionary tools in the hands of the global liberal elite.”

These are weak and problematic formulations, which impede the reception of the fourth political theory outside of rather small and extreme circles. Of course, both communism and fascism are complex wholes with different and distinguishable ideological components. But Dugin’s attitude to them as shown here alerts us to an urgent need for caution, discrimination and rigorous moral judgement if proper obstriction of elements from these ideologies in the new larger whole of the fourth theory is to be at all possible. Anti-communism and anti-fascism are not just prejudices, just like anti-capitalism and anti-liberalism are not. And again, Dugin’s position relies too heavily on the understanding of fascism as anti-capitalist.

The implicit discounting of conservatism as one of the political theories can here clearly be seen as a weakness. For of course communism and fascism are objected to not only by liberals and the global liberal elites, but also by conservatives, and their objections should be taken into account for the sake of badly needed modifications. This is so even as we grant that their inability to apprehend how their values are undermined by capitalism, and consequently to oppose the latter, is increasingly absurd, to a considerable extent still reveals the reducibly class-based nature of conservatism, and to that same extent its limited validity.

It is the fact that, with few exceptions, even the best of conservatives are, at the end of the day, so easily assimilable to the liberal-capitalist camp, that makes Dugin’s whole venture of presenting the fourth theory in terms of the assimilation of the positive sides communism and fascism possible today. And as he has rightly analysed the situation, it is more than possible; it is viable. For all over the world, Dugin has a very considerable following of former communists and socialists as well as former fascists and semi-fascists. The upside of this is that while, as we have seen, they must not, as regular followers, be anti-communist and anti-fascist, and must have set aside their prejudices of each other, they are all “former”: they have realized the limitations of the second and third theories, and the need to go beyond them, the need for a fourth. And to the extent that Dugin has converted conservatives or even liberals, it is not to communism and fascism that he has converted them, although they will somehow have had to give up their prejudices against them.

Some critics on the left will dispute this. They contend that the fourth theory serves primarily the far right, including the so-called alternative right, and indeed quite unreformed fascists; they see sinister networks of such people on all continents, controlled by Dugin. The fourth theory is for such critics just a version of the “third position”. But it is a fact that persons with seemingly impeccable leftist credentials, like the Brazilian journalist Pepe Escobar, work to some extent with Dugin even while still remaining leftists. And since the modifications I propose, based on my own criticism, are clearly such as would make this kind of interpretation and application of the fourth theory impossible, I feel discussion of this often somewhat sectarian criticism can legitimately be left out here. This holds, a fortiori, for the criticism from liberals.

Dugin also summarizes his argument for Dasein as the subject of the fourth theory. His use of Heidegger is a counterweight in his thought to the “hard” traditionalism, but the questions this gives rise to probably do not have to be dealt with for my general purposes here. Some of them are, inevitably, about the relationship between his reading of Heidegger and the romanticism discussed above.

Again, the fourth theory has been conceived by Dugin as an unfinished, ongoing, and collaborative project. But already as it has this far emerged, in his own work, as suggested points of departure, a correctly posed question, it captures, in broad outline, much of the essence of the human condition as it relates to world politics at our present point in time. And it indicates, equally broadly, the only possible way out of the predicament that this condition in reality is, the predicatment which the “first” political theory, liberalism, as inextricably bound to globalized, financial, monopoly capitalism in its present stage of development, has put us all in.

Dugin concludes that “we need to unite the Right, the Left and the world’s traditional religions in a common struggle against the common enemy. Social justice, national sovereignty and traditional values are the three main principles of the Fourth Political Theory. It is not easy to put together such a varied alliance. But we must try if we want to overcome the enemy.” This is the barest outline. At least some of what, more precisely, it means, and what it will mean as sufficiently revised and freed from sweeping exaggerations and simplifications, as well as from the ambivalent imaginative excesses of Dugin’s postmodern romanticism, will now, I hope, have been made clearer from my discussion.

The strength, and indeed the whole point of the fourth political theory, is that it is distinct from, different from, the three preceding theories, while at the same time it preserves their partial truths as transformed in a new whole. Had Dugin been more attuned to Hegel, he might have described the new status of those truths in the fourth theory as aufgehoben aber aufbewahrt. Or he might have seen the preceding theories in their respective entireties as subordinate dialectical moments in the emerging totality on a higher level.

But the main weaknesses that necessitate the kind of development that is also a revision should have become clear too. Liberalism and capitalism also contain partial historical truths, they too can be seen as dialectical moments. And above all, conservatism, which many important thinkers have rightly distinguished as a “theory” clearly set apart from the Dugin’s first, second and third ones, must be added to the latter as another force that is transcended yet whose lasting truths are in a certain way preserved. Much of the missing balance, proportion and moderation of which the fourth theory stands in need could be supplied by this particular influence. For many purposes, I find it sufficient to speak of a “socialist conservatism” or “conservative socialism” instead of a fourth (or fifth) political theory, although the latter is certainly what such a position amounts to.

With the suggested development, and if the specifics of the fourth theory are worked out in culturally somewhat more adjusted ways for the different sensibilities of the different parts of the world, the discovery of its deeper congeniality and universal importance will, I think, be greatly facilitated. My suggested development should make it dovetail somewhat better at least with the current European and American modalities of thought that come closest to it and tend on a general level to converge towards it.

Since Europeans are directly addressed by Dugin’s Eurasianism, it seems to me especially important that Americans are not left out. Dugin himself realizes that, and has addressed the American people separately. For America, or the United States, cannot of course be reduced to and identified only with what Dugin, too uncompromisingly not least in some historical respects, opposes as “the foe”: unipolar, global capitalist liberalism. If this principal and still dominant form of modernity is to be overcome, it must surely be through a process at work also within that country.

Hermann von der Hude & Julius Hennicke: Hotel Kaiserhof, Berlin

Wilhelmplatz

15th ICP: Photo

I recently received some photos (by Ewa Smołka, or perhaps by Ewa Barczentewicz, and sent to me by Ewa Smołka) from the 15th International Conference on Persons in Israel last year. Here I am with Spanish personalist Juan Manuel Burgos.

15th ICP

Bokköparens utlämnadhet på nätmarknaden

Nu har det hänt igen. Fel bok har levererats.

Vad det oftast handlar om är att nätboklådorna helt enkelt ignorerar vilken specifik upplaga av en viss bok man beställt. Trots att boklådan ifråga på sin hemsida tydligt och klart har separata under-sidor för de olika upplagorna. De bryr de sig helt enkelt inte om att kunden beställt den ena och inte den andra. De skillnader – omslag, nya förord, omarbetningar – som föranleder kunden att beställa den ena och inte den andra lämnas utan avseende.

Det har hänt ofta. Hur är det möjligt, när säljaren själv tydligt annonserat de olika upplagorna separat, som två olika produkter, med varsin klickbar titel, på varsin sida? I några fall kanske säljaren, i synnerhet om det är en liten säljare, ett antikvariat, helt enkelt är slarvig och ouppmärksam, förbiser hur han själv på klart åtskilt sätt lagt ut två – eller kanske ännu fler – upplagor på sidan, och bara går och hämtar en bok med den beställda titeln.

I andra fall, och här misstänker man framför allt de större nätbokhandlarna med högre grad av logistisk automatisering, kan säljaren ha en avsiktligt införd rutin eller funktion som gör att man, när den beställda upplagan är slut, fastän detta inte angavs på sidan, försöker tjäna pengar genom att ändå leverera den andra. Man hoppas då att kunden inte ska misstycka, i stället för att meddela kunden att den beställda boken är slut. Mitt intryck är att denna misstanke är välgrundad och därmed mycket allvarlig.

Den felaktiga leveransen är en ny och stor olägenhet för kunden, som inte fanns på den tiden hon köpte böcker i och beställde böcker genom den vanliga, fysiska bokhandeln. Det är en olägenhet inte bara därför att hon inte får den beställda – och ofta betalade – boken, eller upplagan, vid den tidpunkt hon tänkt sig. Utan också, och framför allt, därför att säljaren, när hon meddelar denne om den felaktiga leveransen, kräver att hon ska returnera boken.

Alla gör det inte. De riktigt stora tycks anse sig ha råd att inte kräva detta. När jag exempelvis meddelat Amazon att de gjort en felaktig leverans, har de bara beklagat misstaget, sagt att jag ska behålla den felaktiga upplagan, och antingen skickat den beställda eller informerat mig om att denna inte längre finns i tryck.

Men alla andra säljare, från de medelstora till de små, insisterar på att kunden, på grund av deras eget misstag, ska underkasta sig det mödosamma och tidskrävande arbetet att returnera den felaktigt levererade upplagan: gå och köpa emballage, emballera boken, skriva adress på emballaget, gå och köpa frimärken, och slutligen ibland gå ytterligare lång väg och leta efter den sällsynthet som en brevlåda idag är.

Jag har verkligen ingen större sympati för jätten Amazon än för de mindre nätbokhandlarna, och i synnerhet inte de små antikvariaten. Icke desto mindre anser jag att det här beskrivna fenomenet är en oacceptabel försämring för kunden. En försämring som givetvis är särskilt kännbar för den som köper mycket böcker, och därför ofta drabbas av denna leverantörernas bristande kundhänsyn och professionalism.

Det har hänt så ofta att jag för egen del har börjat tänka åtminstone två gånger innan jag beställer en upplaga av en bok när säljaren också annonserar en annan upplaga som jag inte är intresserad av (det har också hänt att en helt annan bok än den beställda levererats, men det är ovanligt). Man vill inte riskera att utsättas för allt det som en retur innebär. Inte heller ska man behöva avsätta tid och energi för att i samband med beställningen/köpet skriva till säljaren – telefonservicen har han ju avskaffat – och, utöver den tydlighet som redan är förhanden i det att man beställt en helt glasklart specifik produkt på en av säljarens sidor och inte en annan produkt på en annan sida, ytterligare förklara att det är den ena och inte den andra man vill ha.

Problemet har i min erfarenhet varit så stort och ofta förekommande att jag de senaste gångerna valt att lägga tid och energi på en utförlig, långdragen korrespondens med respektive säljare om det, i stället för att lägga dem på returneringen. Det har faktiskt gett resultat. Efter att chefer på högre nivåer kopplats in gav en medelstor nätbokhandel med sig, och uppgav kravet på retur. Det gjorde också ett antikvariat. Den större nätbokhandeln kan möjligen rentav ha anat att det låg något i mina argument.

Det är säljaren som i denna bransch måste ta kostnaden för sina egna fel. Jag föreslår att detta gäller alla vanliga böcker – ifråga om mycket ovanliga och dyra antikvariska böcker gör ju säljaren förstås inte fel. Det ligger i branschens eget generella intresse att man slutar straffa kunden för att man själv gjort fel, genom det orimliga kravet att kunden ska avsätta all den tid och energi som en returnering kräver. Kunden ska inte behöva vara utlämnad till säljaren på detta sätt. Övergången till näthandel ska inte behöva innebära en så stor försämring.

Kusum Sarovar, Govardhan

Kusum Sarovar Govardhan

Foto: Willy Pfändtner

Det tycks ofta vara svårt att fotografera Indien. Platser av historiskt och i synnerhet andligt intresse förefaller i allmänhet så fyllda av människor att övrigt innehåll i motivet inte fullt kommer till sin rätt. Man måste exempelvis göra ganska skarpa avgränsningar till delar av arkitekturen. I vissa miljöer och interiörer blir vad många uppfattar som basar- och kitschestetiken ofta ett problem. Av dessa skäl verkar det svårt att fånga något slags visuella motsvarigheter till de stora djupen och perspektiven i Indiens andliga tradition, och de distinkta värdena i dess historiska kultur som är förbundna med dessa. Här har dock Pfändtner lyckats väl. Den enda svagheten hos denna bild är att ingenting syns av vattnet.

Socialism with Chinese Characteristics

Lecture by Wenhong You in New York, September 2019.

The term “socialism with Chinese characteristics” was prominently used by Deng Xiaoping, but Chinese characteristics were there from the beginning in the socialism of the People’s Republic. Even strong elements of a managed market economy of the kind Deng is known for having accepted were in fact there in the 1950s.

Socialismens konservativa effektivitet

Troligen en inte helt oriktig framställning:

Konservatismen 2020

Bra panelsamtal med P. J. Anders Linder, Mattias Karlsson och Susanna Popova på Timbro 3:e mars, på temat ‘Hur ser den politiska konservatismen ut 2020‘.

Timbro

Linder åberopar första ledet i Russell Kirks första “canon of conservative thought” från The Conservative Mind (1953): “Belief in a transcendent order…”. Nytt (eller: ett återupptagande av sådant som Carl Johan Ljungberg tilläts hålla på med på Timbro på 80-talet), och rätt. Flera bra poänger av Karlsson, även om jag ju måste tycka att han lägger sig – och SD, och nya tankesmedjan Oikos – alltför nära M och KD. Popova lyfter föredömligt fram personalismen.

Saraswati

Saraswati

Photo: Willy Pfändtner

Staten, Gud och pandemin

Coronaviruset uppkom, på okänt sätt, i Kina. Men enligt rapporter har Kina snabbt fått kontroll över pandemin i Wuhan och Hubei-provinsen. På några få dagar byggde man ett antal stora, tillfälliga sjukhus. Igår stängde de. De sista patienterna skrevs ut. Endast ett fåtal nya sjukdomsfall registrerades.

Det är svårt att veta hur säkra rapporterna är. Men klart står att Kina har ett system där staten kontrollerar samhället i en utsträckning som möjliggör ofantligt mycket mer långtgående och effektiva åtgärder än vad som är fallet i den liberalkapitalistiska demokratins västländer.

Vissa svenska media tog redan från början fasta på de extremaste värsta fall-scenarierna, och har försökt upprätthålla ett konstant psykologiskt tryck av skräckrapporter. Det beror delvis, i synnerhet i så kallade alternativmedia, på en av politiska skäl motiverad vilja att framställa regeringens och den nuvarande statliga administrationens brist på åtgärder i ett så negativt ljus som möjligt.

Men det beror också på rädsla. Denna rädsla märker man nu på många håll. Normalt dolda sidor av människor blir plötsligt synliga, och visar sig oerhört starka. Folk är helt enkelt rädda för att dö. Varför är, i största allmänhet, en människa rädd för att dö? Därför att hon är djupt nedsjunken i en egoistisk sinnlighet, har en ytlig och felaktig förståelse av verkligheten, och har levt på ett sätt som inte står i överensstämmelse med sund andlig, religiös och moralisk undervisning.

Allt det som vår radikalsekulära kultur begränsar oss till och håller oss kvar i, den existentiella omognaden, den andliga blindheten, de små drömmarna om livet, de futtiga världsliga planerna, de enfaldiga egoistiska strävandena och målen, hela den fundamentala missuppfattningen om livet och om vad det innebär att vara människa, gör att chocken inför verkligheten, när den tränger sig på så som nu sker, blir särskilt stor. Skräckscenarierna ställer många inför en ny gränssituation där ingenting av det de trott på hjälper.

Verkligheten är sådan att inte ens den starkaste, mest välorganiserade och vetenskapligt kvalificerade statsmakt någonsin kan vara tillräcklig för att hantera och avvärja alla faror som hotar samhället och medborgarna. Staten delar rent principiellt människans egna begränsningar. Även den måste därför relateras till och hänvisa till det större mysterium som också den är underordnad, till den helhetliga uppfattning av tillvaron som innefattar Gud eller den andliga och metafysiska dimensionen.

Men en stark, välorganiserad och moraliskt och vetenskapligt kvalificerad statsmakt kan göra ofantligt mycket mer än vad exempelvis den svenska och amerikanska gjort de senaste veckorna. Alternativmedia har förvisso rätt: handfallenheten, den förlamade dekadensen är plågsamt uppenbar. Redan meddelas att man i Sverige inte längre ens kan göra provtagningar. Det blir därmed omöjligt att veta hur många som drabbas. I flera veckor hörde vi från ansvariga myndigheter mest nervösa, defensiva undanflykter, ursäkter för att man inte gjorde något. Hela sättet att resonera, hela den grundläggande inställningen var fel.

Givetvis är det av vikt att förebygga panik. Men kontrasten mellan informationen om smittspridningen i Italien och Iran, om den oavbrutna, frekventa flygtrafiken därifrån, om obefintligheten av kontroller av inresande, å ena sidan, och myndigheternas påståenden om den låga risken och onödigheten av fler åtgärder, gav ändå ett helt groteskt intryck.

Hade agerandet berott på en avsiktligt försök att hindra panik bland befolkningen, var det misslyckat i sin naivitet och genomskinlighet. Var och en kunde nämligen omedelbart förstå att de hade fel. Vad vi hörde var i verkligheten dels på ett närmast kuriöst arrogant sätt ansvarslösa, dels rädda, svaga röster. I båda fallen påmindes vi om att de moraliska och karaktärsmässiga egenskaper, den förmåga till realistiskt ledarskap som kännetecknar en stark och kvalificerad statsmakts företrädare, saknas.

Personer i ansvarig ställning lever liv, typer av liv, den liberalkapitalistiska demokratins typer av liv, som gör att de lika lite kan klara av att vidta nödvändiga åtgärder vid en snabb smittspridning som de förmår komma till rätta med det barbariska våld som tar över samhället till följd av den massinvandring och mångkultur de själva genom samma fatala egenskaper tillåtit.

Vi må tycka vad vi vill om den kinesiska socialismen. Men de som inte tidigare förstått betydelsen av den starka staten för Kinas ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utveckling, innebörden av dess förmåga att styra och behärska marknaden, företagen, det influtna kapitalet, använda dem för sina egna syften, borde åtminstone kunna förstå dess betydelse för förmågan att vidta adekvata åtgärder i den nu uppkomna situationen.

Vi vet ännu inte hur omfattande pandemin kommer bli. Den kan bli begränsad, som de många andra som kommit och gått de senaste årtiondena. Men den kan också bli betydligt större, och ser såvitt jag förstår ut att bli det. Vi vet inte hur stor en pandemi av detta slag kan bli i vår tid. Klart är i alla fall att redan dess hittillsvarande utbredning gör vissa såväl politiska som andligt-kulturella reflektioner motiverade, ja påkallade. Redan nu bör den möjliggöra viktiga insikter.

Om dess utbredning fortsätter och blir mycket stor, beror det åtminstone i hög grad på det västerländska samhällssystemet, den liberalkapitalistiska demokratin. Därmed kan den också få en stor politisk betydelse. Den kan framtvinga en politisk omprövning. I så fall är den en tragedi som, trots allt, gör den framtida mänskligheten en tjänst. En riktig teologi eller metafysik skulle rentav kunna träda in och lära ut att även det onda på sitt sätt tjänar människans andliga utveckling.

Vi har inte Kinas förutsättningar att hantera situationen. Vi tror ju på öppenhet, gränslöshet, fri rörlighet. Myndigheter och experter har i dagarna själva förklarat det, talat i termer av vad “vår typ” av samhälle överhuvudtaget kan göra, till skillnad mot Kina. Men vad detta innebär är att vi har svikits av den liberalkapitalistiska demokratins intressenter, av dekadenskulturens profitörer.

Måste inte vänstern nu sätta åt sidan sitt oändliga, bortskämda politisk-korrekta trivialpyssel i kapitalets tjänst? Vad säger libertarianerna? Att de är utopister har förstås alltid varit uppenbart för de klarsynta. Men i vår omtöcknade tid har alla inte varit klarsynta. Hälsa och sjukvård är för libertarianerna enbart individens sak. Det får inte ens finnas en statsmakt av det slag som skulle kunna göra något. I USA har många inte råd med läkarbesök när de nu blir sjuka, och eftersom de inte får någon sjukersättning måste de gå till jobbet.

Libertarianismen är en utopi, men även utan beaktande av den påträngande verkligheten i form av en av naturen individöverskridande pandemi är det bättre att beskriva den som en dystopi: så framstår dess samhällsvision nämligen redan där den delvis förverkligats, såväl som i dess egna framställningar, exempelvis hos den gamle amerikanske centralbankschefen Alan Greenspans och talmannen i USA:s representanthus Paul Ryans helt avgörande läromästare, Ayn Rand – som även är en favorit i det svenska näringslivets tankesmedja. Det är lättare att se idag.

Det här är inte ett alarmistiskt debattinlägg. Sådana har vi sett för många av. Men det jag säger måste sägas. Vi har inte Kinas resurser att stoppa coronaviruset, och vi har inte heller den andliga, kulturella och psykologiska beredskapen inför dess härjningar.

Socialismen och konservatismen förenas i förståelsen av staten, av nödvändigheten av den stat som är tillräckligt stark för att kunna vidta adekvata åtgärder åtminstone långt utöver vad den liberalkapitalistiska demokratin förmår. Det är den stat som förmår tillhandahålla den intelligenta, medvetna allmänna styrning som är nödvändig för att överhuvudtaget kunna tjäna samhällets och mänsklighetens fortsatta utveckling och framsteg – i den mening i vilken sådana är möjliga – utöver den stagnation och det förfall som idag i alla avseenden, inklusive det andliga, präglar den västerländska civilisationen.

The Western Wall

The Western Wall

Två slags socialkonservatism

En distinktion som blir allt viktigare att lyfta fram och betona är den mellan de två olika betydelserna av termen socialkonservatism. Det blir viktigare framför allt därför att SD idag alltmer orienterar sig mot den amerikanska konservatismen. Där betyder social conservatism nämligen i stor utsträckning något annat än socialkonservatism i Sverige och Europa, något annat än vad SD menade när man 2011 lyfte fram begreppet som det som främst definierade partiets profil och den egna ideologin.

Jag skriver “i stor utsträckning”, för gränslinjen är inte alltid skarp, den ena typen uppvisar i vissa fall inslag från den andra. Men normalt och primärt definieras den angloamerikanska eller främst rent amerikanska socialkonservatismen i termer av kulturkriget mot vänsterns – i synnerhet den postmarxistiska vänsterns – och vad SD ofta föredrar att kalla socialliberalismens olika radikala positioner och politiska korrekthet. Det sociala hör här främst till det civila samhället, som är slagfältet för detta kulturkrig. Det är där de socialkonservativa i denna mening vill värna vad som förstås som traditionella västerländska kulturella och moraliska värden, på familjelivets och sexualitetens område, på utbildningens och kulturlivets. Även bevarandet av det civila samhällets etablerade lokala institutioner, företrädesvis vad sociologen Robert Nisbet kallade de mellanliggande grupperna (intermediary groups), små lokala gemenskaper, mellan staten och individen, som föreningar, kyrkor, idrottsföreningar, klubbar, skolor, är en central angelägenhet för detta slags socialkonservatism.

Men dess traditionalism, denna kultur- och moralkonservatism, förenas i den angloamerikanska socialkonservatismen generellt med ett stark tro på den så kallade fria marknaden, det vill säga med den klassiska liberala ideologin i såväl dess politiska som ekonomiska aspekt, och ett avvisande av den kontinentaleuropeiska och skandinaviska välfärdsstatens modell, av det sociala i de betydelser som riskerar att komma i närheten av vad som kan uppfattas som någon form av socialism. Inte sällan är positionen här rent libertariansk. Den anglosaxiska liberala, kapitalistiska och parlamentarisk-demokratiska förståelsen av friheten ska förenas med den civilsamhälleligt skapade eller tillhandahållna gemenskapens ordning och de värderingar den kräver.

Denna förståelse av socialkonservatismen skiljer sig från den svenska och i Europa dominerande. Denna senare står inte i motsats till det väsentliga i de kulturella och moraliska värden som den angloamerikanska socialkonservatismen försvarar: ofta för den samma kulturkrig mot samma motståndare. Inte heller behöver den på något sätt avvisa de civilsamhälleliga värden, de lokala gemenskaper, som denna typ av socialkonservatism vill värna. Men till skillnad från den amerikanska socialkonservatismen förstår den det sociala också i termer av den moderna välfärdsstaten och dess socialpolitik, i termer av socialstaten i ny och uppstramad form.

Den europeiska socialkonservatismens begrepp bygger på distinkta filosofiska, sociologiska och ekonomiska tankeriktningar alltifrån 1800-talet. De är inte minst tyska, men återfinns också i mer allmänna, karaktäristiskt europeiska former på annat håll, inte minst i Frankrike. Och att skiljelinjen inte alltid är entydig visas bland annat av det faktum att Storbritannien – som trots allt ligger på den europeiska sidan av Atlanten – också uppvisat vad som kan betecknas som en stark socialkonservativ strömning i europeisk mening alltifrån 1800-talet, där det dock i hög grad var den tyska idealistiska filosofin och statsläran som upptogs och modifierades i enlighet med de inhemska tanketraditionerna, och gav upphov till en konkret socialpolitik av den europeiska socialkonservatismens typ.

Men det är också missvisande att, såsom sker hos Republikanerna och dem närstående tankesmedjor, reducera USA:s hela politiska identitet och egenart till “liberalkonservatismen”, de olika mer eller mindre instabila och motsägelsefulla kombinationerna av klassisk-liberal ekonomi och politik å ena sidan och kultur- och moralkonservatism å den andra. Den amerikanska konservativa rörelsen som sedan mycket länge, och inte minst på grund av neokonservatismen, i hög grad är ett etablissemangsfenomen, har naturligtvis haft ett intresse av att sprida en sådan nationellt-ideologisk självförståelse och historiografi. Därmed har den också velat dölja de mer eller mindre “socialistiska” idéernas närvaro i USA, och deras stundom avsevärda politiska genomslag.

När SD nu inte bara i sina internationella politiska allianser orienterar sig mot USA och atlanticismens politisk-ekonomiska system, utan också eftersträvar ett “konservativt” parlamentariskt block med den svenska borgerligheten, skulle den definitionsmässiga oklarheten hos begreppet socialkonservatism kunna tänkas få en särskild betydelse. När partiet lyfte fram termen som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning var det alltså primärt den andra betydelsen man åsyftade. Men när det nya atlantiska samarbetet och det eftersträvade borgerliga blocket kräver en anpassning av den egna politiken, en nedtoning av dess distinkta socialpolitiska moment, av socialkonservatismen i europeisk mening, skulle den kvarstående terminologiska identitet som döljer olika begreppsliga innebörder kunna komma väl till pass. Utan att behöva sluta använda termen socialkonservatism, skulle man ju nämligen på bekvämast och diskretast tänkbara sätt kunna börja föra in ett nytt innehåll under den oförändrade beteckningen, byta definition. Man kunde helt enkelt övergå till att med socialkonservatism åsyfta det amerikanska och inte längre det europeiska slaget.

Ännu har jag inte sett att man gjort det. Då och då betonar man fortfarande det distinkt europeiskt socialkonservativa, och även på trovärdigt sätt. Men å andra sidan har man i allt högre grad övergått till att tala bara om konservatism, utan prefix. Även det underlättar naturligtvis den atlantiska anpassningen, ja i ännu högre grad såtillvida som den för många naturligen kvarstående tolkningen av termen socialkonservatism i partiets tidigare europeiska mening undviks.

Genom att säga sig stå endast för konservatismen rätt och slätt, inordnar sig SD än lättare som bara ännu ett vanligt borgerligt europeiskt parti bland andra i atlanticismens alltmer uppenbart ohållbara unipolära världsordning. Man vill uppnå och förmedla en bild av ett enhetligt, konservativt “väst”, som står samlat mot nattsvart onda socialistiska och andra diktaturer. Men vi vet vad detta handlar om. Vi vet vilket det sociala, eller asociala, resultatet blir. De moralistiska paroller och ideal i vars namn detta försvar av “väst” sker är i verkligheten inte ens konservativa. De är den förmenta socialliberala motståndarens. Och man rustar för nya anfallskrig. Om SD inte vänder om, riskerar de att bli en del av den destruktiva makt i världen som de en gång såg ut att erbjuda ett svenskt och europeiskt socialkonservativt alternativ till.

Men allt samarbete med amerikansk konservatism är inte fel. Bortom den katastrofala imperialismens ny- och pseudokonservatism med dess enkla propaganda finns de värdefulla dimensionerna av den äldre, mer genuina och filosofiska amerikanska konservatismen, den traditionella konservatism och så kallade paleokonservatism som definieras just av att den från sina egna utgångspunkter tar avstånd från denna imperialism, från just det som vänstern bekämpar från sina. Och återigen: viktiga element i den amerikanska socialkonservatismens försvar av traditionella värden är givetvis förenliga med och äger motsvarigheter i den europeiska socialkonservatismen.

Hôtel International, Tirana

Hotel International Tirana

Platonskt, kristet, nordiskt

Tegnér och Geijer representerar på många sätt vad som senare kom att kallas ny- eller kulturprotestantismen, utmärkt av distinkt idealistiska liberalteologiska inslag som skiljer den från den lutherska ortodoxin. Politiskt och allmänkulturellt kunde den förgrenas i en konservativ riktning som hos den sene Tegnér och en liberal som hos den sene Geijer. [1] Beteckningen kulturprotestantism är relevant och adekvat såtillvida som den religiösa omprövningen är fundamental, men i den delvis ur denna härrörande åskådningsmässiga helheten sammanflödar en mångfald historiska idé- och inspirationsflöden som också går utöver det i snävare mening kristna.

I synnerhet hos en historiker som Geijer, men delvis också i den allmänna åskådning vi kan utläsa hos en diktare som Tegnér, kan vi tydligt se ett beslutsamt genomfört försök till vad vi idag är benägna att betrakta som en modernitetens – i vidare mening – historiska, moraliska, politiska och även religiösa självlegitimering. Detsamma gäller naturligtvis i eminent grad också den tyska idealismen, i synnerhet i dess hegelska utgestaltning. Den svenska personlighetsidealismen kan i detta avseende, och under sin tidiga fas, den som Axel Nyblaeus behandlar i sitt stora arbete om den svenska filosofins historia, lättare än i vad gäller de i snävare mening filosofiska frågor (främst arten och graden av Boströms rationalism i förhållande till sina föregångare) på vilka Svante Nordin fäster uppmärksamheten i sin partiella kritik av Nyblaeus betraktas som ett avrundat uttryck för en enhetlig och helhetlig åskådning, som förenar religiösa, filosofiska, moraliska, historiska och politiska element till ett samlat försvar för en i nuet fortgående utveckling och ett historiskt redan uppnått resultat.

Det är inte minst historikerna, i Sverige representerade av Geijer, som sätter in sin energi i ett klarläggande av en självbild och historisk-kulturell identitet som ska förklara det nödvändiga, det rätta och det ”högre” i den historiska insats det egna folket representerar och den kulturella, politiska och religiösa position det kommit att inta. Men även diktarna och filosoferna bidrar till detta. Atterbom sätter exempelvis i sitt historiska perspektiv på frågan om den svenska filosofin denna i samband med hela den historiska, religiösa och politiska utvecklingen, och det är denna grundansats som oförändrad kvarstår ännu hos Nyblaeus.

Förvisso hade det av platonismen i grunden formade ”alexandrinska världsschema” som historiker fokuserat på i detta sammanhang (det är, sådant det rekonstruerats av historikerna och sådant det uppträder under den här aktuella perioden, format av platonismen i vid mening alldeles oavsett den idag omstridda frågan om graden av platonsk påverkan på de alexandrinska kyrkofäderna) icke kunnat återkomma på det sätt det gjorde utan den av reformationen åtminstone på längre sikt möjliggjorda frigörelsen från den ortodoxt-dogmatiskt kristna människosynens begränsningar. Men delvis var det också just den reformation som möjliggjorde detta som samtidigt, i en annan aspekt, även omöjliggjorde den nya platonismens överensstämmelse med den gamla. Trots att Atterbom liksom den tidige konservative Geijer betonar vikten av det medeltida arvet för den historiska kontinuitetens skull, har den katolska kulturen i Atterboms historieskrivning över huvud aldrig egentligen på allvar nått Sverige. Oaktat katolicismens teologiska positioner hägnade den ju formellt och institutionellt ett religiöst liv som Gustav Vasas excessiva angrepp på klosterkulturen, slottsbranden 1697 och en historieskrivning av Atterboms typ tillsammantagna bringade på sådant avstånd att sekulariseringens krafter däri icke kunde möta något som helst motstånd.

Till den i den svenska 1800-talstraditionen uttolkade identiteten hör  också – inte bara hos Geijer och Tegnér, utan också i Atterboms utläggningar om den svenska filosofins historiska bakgrund – inslag som härrör från den göticism som, först uppblomstrad under stormaktstiden, nu återuppväcks som medel för nationell kraftsamling och instrument för historisk självprövning. Kyrkans makt, även med dess ortodoxa eller nyortodoxa läromässiga utformningar, förblir stark, och starkare i Sverige än i jämförbara men större länder, något som i en mening bidrar till den kulturellt åskådningsmässiga enhetligheten: kyrkolärans gränser kan visserligen stundom vara ganska vida, men de finns dock och de är dragna på bestämda ställen. Utöver dem kan fram till religionsfrihetsreformernas genomförande varken filosofin eller den götiska kulturinspirationen ostraffat röra sig, och dessas representanter markerar därför under denna period ibland nogsamt att de på intet sätt hyser några sådana intentioner. Samtidigt är spänningen uppenbar, och religionsfrihetsreformerna i hög grad en produkt av just den strömning de representerar.

Den ryske mentalitetshistorikern och före detta strukturalisten Aaron Gurevich vill se väsentliga rötter till det moderna västerlandets individualism i en specifikt nordisk och germansk mentalitet, som alltifrån germanernas kristnande under ytan stått i opposition till det konformistiska och uniformistiska tryck som den katolska kyrkoorganisationen övade, en mentalitet som ursprungligen präglats av en självständig, väsensegen, på särpräglat sätt gestaltad syntes av respekt för den enskilda individen och samhällets moraliska krav. [2] Detta skulle i någon mån kunna sägas vara en variant av en del av den typ av historiska och kulturella analyser som vi har att göra med åtminstone alltifrån Geijers och Tegnérs tid.

Som längst går denna typ av tolkning, eller vissa sidor av den, hos en humanist som H. A. Korff, författare till Der Geist der Goethezeit, 1-2 (1923-1930), som ville se hela den moderna kulturen, från renässansen och reformationen över den engelsk-franska upplysningen till den tyska idealismen, som uttryck för den germanska världstillvända livsbejakelsens gradvis allmer framgångsrika kamp för frigörelse från kristendomens världsfördystring och livsförkymring, i riktning mot och kulminerande i en sublim, inomvärldslig idealism, tillbakagripande på den befryndade klassiska antiken. Detta är naturligtvis extremt och ensidigt och förbiser den problematiska kulturella dynamiken i modernitetens huvudströmning. Men Gurevichs bok visar att tänkandet kring och diskussionen om flera av de här antydda, för den svenska 1800-talstraditionen centrala frågorna är i hög grad pågående och oavgjord. De måste dock också i några avseenden relateras till analysen av germaniseringen redan av den tidiga medeltida kristendomen, [3] i vars ljus den moderna kulturutvecklingen inte på samma sätt utgör något avlägsnande från denna kristendoms föreställningsvärld.

– – –

Nyblaeus talar om ”det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess verldshistoriska handlingar”. [4] Detta präglar den “så att säga specifikt nordiska eller åtminstone svenska verldsåsigten”. Att de svenska personlighetsidealisterna uttalat ”den uppfattning af lifvet och verlden, som innerst rörer sig hos Nordbon”, tycker sig Nyblaeus kunna sluta ”af den anda, som genomgår den nordiska mythologien, af denna mythologies djupa medvetande…derom, att allt timligt är ett försvinnande, och att en evig frid skall efterträda striden”. [5]

Likafullt återstår det kanske att undersöka om inte betydelsen av det fornnordiska inslaget i den svenska idealismen och personlighetsfilosofin något underskattats eller dess innebörd i viss mån missförståtts. Ofta tycks argumentationen ha haft som huvudsaklig uppgift att bekräfta att också i äventyrliga fall respektive tänkare eller diktare trots allt till sist var en god kristen. Så är i högsta grad fallet exempelvis med Elgs ovan nämnda verk om Rydberg. De flesta förblev utan tvekan något slags kristna, men detta är inte alltid helt självklart. Rydberg var länge ett tveksamt fall; även Tegnér tillhör denna kategori. Och såväl åtalet mot Geijer för hans formuleringar om treenigheten som Boströms temperamentsfulla förkastande av helvetesläran är ju välkända. Men när just detta görs till en huvudfråga, förbises lätt innebörden och vikten, även inom den kristnade kontexten, av det fornnordiska. Icke blott parnassen, utan även Midgård och Valhalla inpressas vid denna tid i den kristna kyrkan. Och det kan trots allt inte hjälpas att murarna därvid stundom sprängs.

Det är inte bara så att i kulturprotestantismen det klassiskt antika bildningsarvet och i första hand en romantiserad platonism på nytt sätt upptas i en gradvis alltmer liberaliserad och individualiserad kristendom. Det klassiskt antika, romantiserat idealistiska bildningsarvet förenas också med den fornnordiska individualismen och det fornnordiska hjälteidealet. Har kristendomen historiskt etablerat förståelsen av individens värde, så har det här också ofta ansetts vara den frihetliga, germanskt utformade protestantismen som, i förening med den tyska nyhumanismen, idealismen och historicismen såväl som göticismen (och även exempelvis vissa aspekter av nytolkningar av Homeros och Shakespeare alltifrån 1700-talets förra hälft), återupprättat denna princip ur det medeltida dogmatisk-hierarkiska, antiindividualistiska förfallet.

Men denna germanska anda kom också att uppfattas som befryndad med den förkristna, idealistiska metafysiken och med det alexandrinska världsschemat. I sista sången i Frithiofs saga kan vi, som Thure P:son Wärendh framhåller i Tegnér och teologien (1939), se hur det fornnordiska hjälteidealet förenas med det alexandrinska schemats försoningstanke. För Atterbom är den fornnordiska religionen en av de före Kristus givna uppenbarelserna av urvisdomen vid sidan av Platons, Indiens, den persiska ljusreligionens och Moses’. Och den bild av kristendomen som blir resultatet av att den ses som en ny och fullständigare uppenbarelse av samma urvisdom som dessa traditioner representerar, är romantiskt gnosticerande. Atterbom vill finna ett vittnesbörd om ”svenska folkets ursprungliga ställning till speculatif verldsbetraktelse” i ”djupet af Edda-lärans natur- och religions-vishet”. [6] Vi finner här en åskådningsmässig komponent som sammantolkas med den på annat håll ur-uppenbarade metafysiken.

Den platoniserande mystiken räknar till skillnad från den kristna ortodoxin i alla dess former (jag tillåter mig här att använda den något förenklande sammanfattande beteckningen ”den kristna ortodoxin”) med en gudomlig väsenskärna hos människan, en ursprunglig delaktighet i det oskapade (eller, i de kristna platonisternas kompromiss, i det som ”skapats” som en del av den högre, immateriella världen i gudomen, kanske rentav ”av evighet”). ”Gudsbelätet”, som Nyblaeus samtida och filosofiskt närstående Rydberg kallar det, måste därför under platonskt inflytande förstås på nytt sätt. Men samtidigt befrias gudagnistan i människan också genom den av reformationen och göticismen återupprättade individualismen från den även från den ursprungliga platonismen skilda karaktär den erhållit i mystikens under hela medeltiden marginaliserade men dock ofta tolererade tradition. Den blir inte längre blott ett opersonligt fragment av den stora all-enheten, bestämd att slutligen uppgå i och återförenas med denna.

Det är lätt att se den idealistiska kulturprotestantismen som uteslutande profanhumanistisk, liberal sekularisering. Men denna förståelse förbiser det förhållandet att den humanistiska bildningsaspekten och ”självskapandet” här liksom under renässansen mycket ofta är förbundna med en uppfattning av människans natur som på ett sätt som inte alltid kan förstås som blott romantiserad omtolkning upptar moment av en platonsk åskådning ifråga om ”människans” eller själens identitet. Men detta är, som jag ovan framhållit, inte en lära som är ägnad att i borgerlighetens framväxande samhälle i praktiken efterlevas på samma sätt som i det traditionella samhället eller ens exempelvis det romerska kejsardömet. I utspädd och oändligt varierad form är det dock en lära som är i hög grad ägnad att ingå i den moderna människans ”privatreligiositet”, i det förhållningssätt som Geijer betecknade som att vara ”kristen på egen hand”. [7]

Att den praktiska efterlevnadens rigör i den nya historiska situationen nästan oundvikligen bortfaller innebär inte att själva åskådningen restlöst kan klassificeras som profanhumanistisk. En platonsk uppfattning kan genomgå en romantisk, inomvärldslig, liberal och modernt humanistisk transformation, men denna blir aldrig, inte ens hos de mest långtgående liberaler vi inom denna svenska tradition möter, entydig, exklusiv, alltöverskuggande, definitiv. Skillnaden märks förvisso i jämförelsen med det alexandrinska schemat sådant det historiskt förelegat under antiken. Men – och detta är lika viktigt – likheten med det märks i jämförelse med den kristna ortodoxin.

– – –

Än tydligare än Tegnér och Geijer avslöjar fallet Viktor Rydberg åtskilligt som så att säga rör sig under ytan hos föregångarna eller i latent form kan påvisas i deras verk.

På ett mer allmänt plan är Rydberg på många sätt typisk för den svenska 1800-talsidealismen – ja för 1800-talets svenska personlighetsidealism – i dess liberala variant. Det signifikativa faktum att han är en av Nyblaeus’ favoritförfattare och denne åskådningsmässigt ytterligt närstående, [8] och att Nyblaeus ofta inordnar honom i den självklara förlängningen av den linje han tecknar fram till Boström, gör att det finns all anledning att uppmärksamma honom i detta sammanhang. Man skulle kunna säga det är först med Rydberg som den fulla innebörden av vissa icke helt oväsentliga aspekter av den typ av åskådning för vilken Tegnér och Geijer i Sverige var banbrytande, med full klarhet framträder.

Den unge Rydberg vill värna den hellenska friheten och idealismen mot vad han menade vara den förfallna dogmatiska kristendomens dystra personlighetsförtryck, den kristendoms som med ortodoxins och påvedömets etablering korrumperats på samma sätt som det romerska kejsardömet. I själva verket är det ju det senares organisation som kyrkan helt enkelt övertagit, en organisation som för Rydberg blivit i allt väsentligt jämförbar med de orientaliska despotier som den hellenska och romerskt-republikanska andan alltid bekämpat. Det hellenska kommer därför för Rydberg också att representera den sanna individualismen.

Men naturligtvis representeras denna för Rydberg också, och rentav i vissa avseenden primärt, av vad han uppfattar som det äkt- och urkristna, det som reformationen – dittills – endast ofullkomligt återupprättat. Elgs åsikt att det är denna kristendom allena som innerst nödvändiggör Rydbergs långtgående politiska radikalitet och hans hårda uppgörelser även med den lutherska ortodoxin, är nu, så långt den når, en i det väsentliga plausibel tolkning. Det alexandrinska världsschemat, Clemens’ och Origenes’, är vid tiden för Den siste athenaren (1859) verkligen i Rydbergs föreställningsvärld på ett helt okomplicerat sätt förbundet med reservationslös tilltro till den hedlundska Göteborgsliberalismen: friheten, framsteget, naturvetenskapen och tekniken ska avhjälpa människornas nöd och frigöra deras högre andlighet.

Tyvärr förbiser emellertid Elgs tolkning, när den utsträcks över Rydbergs hela fortsatta karriär, en hel annan dimension i Rydbergs tänkande, nämligen just hans fornnordiska inspiration. Inte minst förbiser den vad som kanske kan anas vara den verkliga innebörden av denna. Även bortsett från Rydbergs sekulära liberalism och humanism och de mer eller mindre (men snarare mindre än mer) medvetna omtolkningar av äldre läror som betingas av dessa, kan nämligen hans fornnordiska perspektiv liksom hos Atterbom sägas vara sammanvävt inte bara med hans uppfattning av den sanna kristendomen, utan också, och än mer, med hans gnosticerande platonism.

Unik i hela Rydberglitteraturen är i framhållandet av detta, ja i själva förståelsen av detta överhuvud, såvitt jag kunnat finna Knut Hagbergs Viktor Rydberg (1928). [9] Rydberg vidhåller visserligen alltid betydelsen av den sanna kristendomens bidrag till individualitetsförståelsen, till personlighetsidealismen. Med tiden tenderar han också att i yttre mening partiellt försonas med kyrkans män bakom den idealisternas och inte längre bara de liberalteologiska kyrkomännens gemensamma slutna front, som bildas inför naturalismens förstärkta attacker. Men parallellt med detta fördjupas både Rydbergs platonska och fornnordiska åskådning. Och, lika väsentligt: de tenderar att ingå en ny förening – en förening som alltmer bekräftar bådas motsats mot vad Rydberg alltfort uppfattar som den falska typen av kristendom.

Om den unge Rydberg hade sett den orientaliska despotin och impersonalismen som hotet mot den hellenska och äktkristna friheten och individualismen, ett hot som förnyats av medeltidens falska, orientaliserade kristendom (och, icke minst, dess konservativa arvtagare i den svenska samtiden, företrädesvis i Svensk kyrkotidning), börjar han nu, under arbetet med Undersökningar i germansk mytologi, [10] alltmer se den hellenska och nordiska idealismen som en enhet, sprungen ur det gemensamma orientaliska, indoeuropeiska urhemmet. De börjar nu framstår som i sin mytologi och allmänna världsuppfattning överensstämmande med orientaliska motsvarigheter, till vilka hör den centrala uppfattning av ”människans” eller själens identitet som är oförenlig med den exoteriska abrahamitiska teologins syn på människan som uteslutande en skapad, jordisk varelse.

Just den orient som en gång sågs som motsatt såväl friheten som den individuella personligheten börjar nu istället uppfattas som det gemensamma urhemmet för både den alternativa platonska (naturligtvis fortfarande inklusive platonismens humanistiska aspekt) och den fornnordiska läran. Den förra har han alltid omfattat, den senare har han först nu konsekvent börjat fördjupa förtrogenheten med. Och först nu anser han sig genetiskt riktigt ha förstått dem båda.

Till skillnad från exempelvis Warburg och Elg, som tenderar att missförstå eller rentav bagatellisera Rydbergs studier i germansk mytologi, [11] har Hagberg börjat förstå vad som kan vara den fulla innebörden för Rydbergs eget tänkande också av dessa samband. När Rydbergs fornnordiska studier öppnar sig mot orienten, hamnar han i en ståndpunkt som i väsentliga avseenden är oförenlig med den liberalism han tidigare omfattat. Rydberg kan inte längre rangeras bredvid John Stuart Mill eller Macaulay (för att inte tala om Marx) med deras eurocentricitet och framstegstro, och det är själva hans idealism som driver honom bort från dem.

Rydberg är särskilt intressant i detta sammanhang av det skälet att han mot slutet driver sina fornnordiska studier så mycket längre än Atterbom eller någon annan i den svenska romantisk-idealistiska traditionen, med deras mer begränsade tillgängliga material. Den frågeställning man har skulle kunna införa är emellertid om inte just hans ståndpunkt med viss nödvändighet ligger i förlängningen också av Tegnérs och Geijers. Tegnérs Frithjof och Geijers Viking, Manhem och Odalbonde har alla något att säga om den svenska personlighetsidealismen och dess genealogi. Detta är alltså ett område där det måste sägas återstå en del att klarlägga. Man kan tills vidare kanske antyda något om perspektivet och dess möjliga innebörd.

– – –

De nykonfessionella kyrkomännen vid tiden för Boströms och Rydbergs framträdande insåg, liksom de nyfideistiska teologerna efter det första världskriget, att det alltid funnits en spänning mellan den idealistiska filosofin och kristendomen. Att den förra under den nya tiden utbyggts med en distinkt ny epistemologi med utgångspunkt från subjektet och medvetandet hindrade inte att kyrkans män här, i den mån de försvarade den distinkta kristna ortodoxa dogmatiken, stod i samma motsättning till filosofin som kommit till uttryck delvis redan i Paulus’ kritik mot gnostikerna och framför allt i Irenaeus’ och Tertullianus’ senare kritik mot gnosticismen, platonismen och den grekiska filosofin överhuvud.

Vad som är mindre trivialt är att denna motsättning, oavsett huruvida den är möjlig att upplösa genom framtolkandet av en alternativ, ”sann” ur- och äktkristendom eller ej, konsekvent utförd möjligen borde leda till en polarisering mellan den ortodoxa kristna dogmatiken och, utöver den platonskt gnostiska, en Rydbergs orientaliska metafysik och fornnordiska spekulationer. Att det är mindre trivialt i detta sammanhang borde inte behöva innebära att det är kontroversiellt; inom religionshistorien framstår ofta skillnaden mellan den orientaliska metafysiken och dess västerländska utlöpare å ena sidan och den från början hebreiska läran i dess ursprungliga form och i dess senare ortodoxa utgestaltningar inom judendomen, kristendomen och islam å den andra som fundamental.

Samtidigt som han fortsätter att bejaka den kristna individualismen, sträcker sig Rydberg i sin idealistiska åskådning utöver den kristna skapelseontologin i dess tillämpning på frågan om människans identitet, utöver den gnosticerande platonismen, i riktning mot den orientaliska filosofin via tolkningen av den fornnordiska religionen. Därvid överger han emellertid icke personlighetsidealismen. Istället för att, som man utifrån de inom den svenska personlighetsidealistiska traditionen alltifrån början gängse tolkningarna av den orientaliska filosofin skulle kunna antaga, nedsjunka i den österländska panteismen och monismen, finner han snarare just i den ”germansk-ariska” åskådningen stöd för densamma. Vad vi häri bevittnar tycks vara något som avslöjar en djupt liggande men hittills dold innebörd i den gamla motsättningen mellan äldre och nyare idealism och kristen ortodoxi, en innebörd som är förhanden också i den mindre explicita spänningen hos övriga svenska personlighetsidealister.

Enligt den tolkning av de vidare platonska och ”sant gnostiska” kristet-platonska strömningarna som i en rad böcker framförts av René Guénon och Frithjof Schuon nyformulerar och varierar dessa ett antingen ursprungligen orientaliskt eller, i de fall respektive riktning icke är genetiskt härledbar till orienten, ett med det orientaliska i det väsentliga i sak överensstämmande, ”traditionellt” åskådningsinnehåll. [12] Men varken under den klassiska antiken eller 1800-talet uppmärksammar i allmänhet västerlandet att den indiska filosofin i sig rymmer inte bara de monistiska och panteistiska riktningarna, utan även de teistiska och pluralistiska, och att de senare likaväl som de förra är idealistiska i den mening som skiljer även den västerländska idealismen, i den mån den närmar sig den striktare platonsk-gnostisk-alexandrinska åskådningen, från den kristna skapelseteologin i dess tillämpning på frågan om ”människans” eller själens identitet.

Den ursprungliga vedanta-filosofin är exempelvis tydligt metafysiskt pluralistisk, om än icke teistisk; teismen finns dock lika tydligt redan i upanishaderna; båda riktningarna utvecklas vidare i kritiken av Shankaras vedanta-tolkning från 1000-talet och framåt; här är det tillräckligt att hänvisa till vilket som helst av standardverken om indisk filosofi. Den teistiska vedantatraditionen framhålles med stor emfas i Eric Lott, Vedantic Approaches to God (1980) och i senare forskning. De jämförande perspektiven på västerländsk och österländsk filosofi är av stort intresse ifråga om just den ”personlighetsidealistiska” dimensionen, vars närvaro – mutatis mutandis – i den österländska traditionen i västerlandet alltså länge förbisågs.

Den filosofiska innebörden av dessa traditioners ståndpunkter uppfattas icke heller av Guénon och Schuon, men den livaktiga forskningen inom komparativ filosofi och filosofihistoria har skapat goda förutsättningar för studiet av detta ämne, som också alltmer börjat uppmärksammas. Trots den stora skillnad som markeras av de distinkta moderna, humanistiska, historicistiska och liberala inslagen i 1800-talets västerländska idealism, är, tror jag, de teistiska, pluralistiska och ”personalistiska” vedantariktningarnas kritik av de radikalmonistiska i vissa avseenden en lärorik och belysande parallell till striderna mellan den idealistiska filosofins olika riktningar under 1800-talet. I ljuset av dagens komparativa filosofihistoriska forskning framstår också de positivistiska och analytisk-filosofiska försöken att vederlägga idealismen i allmänhet och ”metafysiken” alltmer som spatiotemporalt provinsiella.

– – –

Redan hos Platon själv och i nyformuleringarna hos vissa av de senare platonikerna, hos nypythagoréerna och hos Filon återfinns emellertid läran om själens andliga individualitet som egentligt tillhörande den gudomliga verkligheten bortom den fysiska. Inte bara andra utan stundom i någon form även detta element upptas i de alexandrinska kyrkofädernas lära. Fastän vissa hellenistiskt idealistiska moment blir bestående inslag även i den västliga teologin, kan sådana dock icke accepteras på den punkt som rör ”människans” identitet. Läran om den alltid redan givna gudomliga väsenskärnan förblir efter ortodoxins fasthamrande under kristendomens fortsatta historia icke-ortodox, liksom inom den exoteriska judendomen och islam hänvisas den till mystikernas ofta som problematiska uppfattade och endast till hälften tolererade domäner.

När kyrkans makt under den nya tiden gradvis minskar gör sig emellertid det alexandrinska, ursprungligen delvis orientaliska världsschemat åter gällande inom filosofin, om än i varierande doser uppblandad med till det framväxande nya samhället hörande åskådningsmässiga nyheter, och undergående av dessa betingade modifikationer i enlighet med vad jag ovan beskrivit. I den mån denna tids personlighetsfilosofi är idealistisk i denna strikta mening, det vill säga är idealistisk i själva uppfattningen av den personliga identiteten som exempelvis en evig, levande idé i Guds medvetande, som också i sig är ett väsen, en verklig, evig del av den eviga världen, står den i strid med den kristna ortodoxins lära, och överensstämmer snarare med den som ursprungligen återfinns i den av den platoniserande och gnosticerande filosofin och teologin åtminstone partiellt nyformulerade orientaliska traditionen.

Abstraherar vi från de moderna nyheterna når vi således stundom fram till vissa väsentliga grunddrag i en sådan åskådning också inom den svenska personlighetsidealismen. Av påvisbara historiska orsaker har innebörden av detta emellertid nästan aldrig tänkts ut i sina fulla konsekvenser vare sig av de svenska personlighetsfilosoferna själva eller av de som historiskt studerat dem. Den traditionsimmanenta utläggningen såväl som den externa historiska tolkningen har i stor utsträckning varit bestämda av uppfattningen om den med kristendomen delade motsättning mot den monism och panteism som de båda finner de främsta uttrycken för i den tyska idealismen och den indiska filosofin.

Fortfarande tycks det vara den nyfideistiska teologiska kritiken som kommit närmast förståelsen av den fulla innebörden av att såväl den äldre som den nyare idealismen och till och med den i kyrkan upptagna liberalteologin i  uppfattningen av den ”mänskliga” identiteten, i själva personuppfattningen, med undantag för sådana ofta skäligen oklara modifikationer som i lika hög grad är betingade av äldre och nyare humanism som av kristen ortodoxi, på det djupaste planet står i viss motsättning mot kristendomen – även om man icke förstått överensstämmelsen med förbisedda aspekter av de traditioner man tenderar att med orätt avfärda en bloc som panteistiska.

Det inexakta begreppet ”nyfideism” är dock mindre lämpligt här eftersom det är nödvändigt att vidga omfånget av den riktning som efter det första världskriget framhöll de med vad jag här kallar den kristna ortodoxin oförenliga inslagen i idealismen utöver den så kallade dialektiska teologin av Barths typ. Redan 1914 utkom Karl Dunkmanns Idealismus oder Christentum? Andra typiska uttryck för denna uppgörelse med idealismen var Wilhelm Lutgerts Die Religion des deutschen Idealismus und ihr Ende, 1-3 (1923-1926) och Helmut Groos’ Der deutsche Idealismus und das Christentum (1927); mer nyanserad var Emmanuel Hirschs Die idealistische Philosophie und das Christentum (1926). Den svenska motsvarigheten till dessa uppgörelser är naturligtvis Anders Nygrens och Gustav Auléns, som jag ska återkomma till. Inom loppet av fem år skrev de varsin generaluppgörelse i Svensk Teologisk Kvartalsskrift med identiska titlar: ”Kristendom och idealism” – Aulén 1932, Nygren 1937.

Nykonfessionalismens och nyfideismens avståndstagande från idealismen var bara ännu en akt i ett drama för vilket ridån gick upp redan före Clemens’ och Origenes’ tid. Och som vi sett hade under de 1500-åren före genombrottet för den typ av idealism som Nyblaeus studerar skapelseortodoxin, oaktat vilka maktmedel som stått till dess förfogande, endast ofullkomligt lyckats förtränga de ständigt ånyo och i många nya former och varianter frambrytande forntida lärorna. Den tidige Atterbom bekände sig mer oreserverat till dem, och den sene Atterbom kämpade för att bringa dem i samklang med den specifikt kristna teismen. Stundom är de till och med under hans tid nära att, i någon form, accepteras som ortodoxa. ”Sekulariseringen” i betydelsen frigörelse från kyrkans lära på denna punkt, i sin tur möjliggjord av frigörelsen från kyrkans allmänna, av den världsliga armen sanktionerade grepp, innebär en åtminstone principiell möjlighet till genombrott på bred front för läror som har det gemensamt med de forntida att de just här tenderar att gå emot ortodoxins lära. Detta inslag kvarstår även i den senidealistiska spekulativa teism som i övrigt utmärks av närmande till sådana aspekter av den kristna uppenbarelsen som är av betydelse för den personalistiska tematiken och kritiken mot den impersonalistiska panteismen.

– – –

Vi har sett vilka gränser eller vilken typ av gränser den i vid mening idealistiska åskådningen står inför i det framväxande borgerliga industrisamhället. Rydberg, Nyblaeus samtida och meningsfrände, vars kampanjer var avgörande för religionsfrihetsreformerna, blir ingen asket, ingen visman, inget helgon; han förblir en modern människa av ett slag som inte finner några nya vägar för att fullt uppta sådanas egenskaper och verksamhetsformer.

Vill han visa att den fornnordiska åskådningen delvis överensstämmer med den orientaliska, ger hans tonvikt på den förra dock fortfarande utrymme åt en typ av inomvärldslig livsbejakelse som delvis är av ett förblivande radikalt-emancipatoriskt slag. Oavsett vad man vid denna tid ville intolka i det ariska urhemmet, och oaktat kristendomens specificiteter, var en sådan knappast förhanden exempelvis i den traditionella brahmanismen. Detta var, måste vi komma ihåg, också tiden för Frödings drömmar om det naturliga, sinnligt fria ariska arkadien, för Ola Hanssons pangermanistiska, nietzscheanska personlighetsfilosofi, och för Ellen Keys lära som väl kan sägas ha befunnit sig någonstans mitt emellan dessa – allt åskådningar som stod i kontrast också mot centrala inslag i den av Nyblaeus historiskt framställda äldre svenska personlighetsidealism som Rydberg in i det sista i vissa allmänna drag bekänner sig till.

Även H. A. Korff erkänner att den religiösa transcendensens dimension, som den medeltida kristendomen försvarat, när allt kommer omkring är nödvändig och oförneklig och slutligen ibland kom att erkännas som sådan även av de från de medeltida strukturerna frigjorda moderna germanerna – nämligen av de fullgångna romantikerna. Men här måste tilläggas att den transcendens man då erkände inte alltid var den ortodoxt kristna. Kristendomens eller den bibliska lärans särdrag blev alltmer tydliggjorda i det nu mer allmänt tillgängliga större historiska perspektivet, inte minst dess typ av dualism. Det var i hög grad därför som diskussionerna om panteismens väsen vid denna tid var så avgörande inte bara inom religionen utan också inom filosofin. Inte ens de nya spekulativa teisterna och personlighetsidealisterna tog avstånd från panteismen på den ortodoxa kristendomens sätt. De bejakade den partiellt, och insisterade endast på att filosofin måste övervinna den så att säga inifrån, först gå igenom den för att kunna gå utöver den, kvarhålla dess delsanning. Transcendensen kunde med andra ord uppfattas på olika sätt.

Vi kan i Rydbergs i detta klimat bibehållna trohet mot den svenska personlighetsidealismen se att hos honom, fastän han förblir modern och fastän omtolkningarna och nyheterna därmed kvarstår, de sistnämnda trots hans kvarstående relativa radikalitet icke blir lika omfattande och långtgående som hos andra i hans samtid. Ett tillräckligt mått av teoretisk disciplin kvarstår, som tillåter väsentliga moment till och med i de äldre lärornas ursprungliga innebörd att bibehållas mer intakta i jämförelse med vad som nu var på väg. Sannolikt på grund av att Hagberg sätter detta i samband med vad han menar vara tendenser till konservativa reaktioner inför samhällsutvecklingen hos den sene Rydberg – liberalismen som återvändsgränd och socialismen som oacceptabel utväg – blev hans bok föremål för en ursinnig recension från den ”rättrogne” liberale rydbergianen Sven Lönborg. [13]

Rydberg kan lika litet som Nyblaeus sägas vara en representant för det idealismens partiella naturalistiska och rasistiska förfall, som i Tyskland vid denna tid kan studeras, enheten av bayreuthisk bombasm och impressionistisk-opportunistisk biologism. Bakom den materialism som hotade den tyska idealismen fann man nu allt oftare ytterst en enda orsak: judarna. Inte minst här skulle på 1920-talet nyfideismens representanter se vidöppna avenyer för sina ortodoxa attacker. För att vi skall kunna vinna ett fullständigare perspektiv på den svenska personlighetsidealismens åskådningsmässiga profil vill jag här med viss utförlighet anföra Gustaf Auléns för detta sätt att se typiska formuleringar i hans triumfatoriska recension av Isak Krooks Viktor Rydbergs lära om Kristus. De gäller nämligen inte bara Rydberg utan i stor utsträckning samtliga svenska personlighetsidealister:

”Det i detta sammanhang framför allt viktiga är att konstatera, att det inom den s.k. religiösa liberalismen föreligger en förbindelse mellan kristna tankar och en från kristendomen artskild religiositet samt att fastställa av vilken art denna senare är…Det för den antropologiska betraktelsen avgörande är teorien om det gudomliga i människan, som man ville anknyta till läran om människans Gudsbeläte: människan äger en ursprunglig och oförlorbar väsensgemenskap med Gud. Isak Krook sammanfattar det för Rydbergs antropologi avgörande i följande ord om människans ’metafysiska’ beskaffenhet: ’Till sitt väsen är människan oförgänglig och tillhör den översinnliga världen. Andens förening med kroppen är endast tillfällig. Huru lågt hon än står på den andliga rangskalan, har hon dock ett oförstörbart gudsbeläte, en högre natur, som under jordelivets strider skall utdanas till fullkomlighet. Den slutliga försoningen vilar på människoandens förmåga av utveckling’ (sid. 139).

Själva nerven i den religiositet, som här möter oss, ligger däri att den är en tro på det gudomliga i människan. Det är från denna synpunkt väl förklarligt, att Rydberg under sitt senare skede med oerhörd intensitet skulle vända sig mot den ’naturalistiska’ åskådning, som så starkt trängde sig fram. Han måste i ’naturalismen’ se en makt, vilken antastade och ville förinta det som för honom var det religiösa centrum, kring vilket allt kretsade. I själva verket torde det kunna ifrågasättas, om motsättningen var så djupgående som Viktor Rydberg och många med honom menat – det finns dolda sammanhang, som senare tiders skickelser efter hand avslöjat.”

Aulén följer bland de skickelser han har i åtanke utöver nazismens också kommunismens – båda står enligt honom i samband med idealismen och liberalteologin:

”Man påminnes om vissa religiösa strömningar i nutidens Tyskland, när man hör Rydberg beskriva hur ’den kristianiserade hellenismens ädlaste män’ strävade för att lösgöra kristendomen från gammaljudiska förbindelser, från den judiska andan, för att istället förbinda det kristna och det hellenska (i det nutida Tyskland har man visserligen i detta sammanhang hellre talat om det germanska än det hellenska – i båda fallen har man emellertid besläktade religiösa företeelser i sikte)…Vår tid har som bekant bevittnat framkomsten av tvenne religionsbildningar, den germanska i Tyskland (deutsche Glaubensbewegung) och den bolschevikiska i Ryssland. Att den förstnämnda står i omedelbart sammanhang med de tankegångar vi nyss skisserat ligger i öppen dag. Också inom den germanska religiositeten är tron på det gudomliga i människan det centrum, kring vilket allt kretsar. Skillnaden är blott den att detta gudomliga nu icke så mycket lokaliseras till den enskilda människan utan – på grund därav att den gamla individualismen vikit för ett kollektivistiskt betraktelsesätt – mera till folket och rasen: den avgörande ’uppenbarelsen’ är ’eine Offenbarung in Blut und Rasse’. Men också mellan den idealistiska religiositetens antropologi och den bolschevistiska religiositeten torde det finnas ett sammanhang, vilket f. ö. rent historiskt låter sig demonstrera via Hegel, Feuerbach och Marx. Det kunde visserligen med tanke på bolschevismens livligt förfäktade ’materialism’ och ’ateism’ synas som om motsättningens [sic] skulle vara radikal. Men vid närmare granskning är förbindelsen påtaglig nog. Den förändring som skett består egentligen blott däri att man strukit bort talet om det gudomliga i människan, men man har samtidigt behållit det som var det allra viktigaste i detta tal, nämligen teorien om människans ’naturliga godhet’ såsom det brukade heta på 1800-talets språk. På denna teori vilar ytterst tron på det kollektivistiska ideal- och lyckorike, som skall byggas upp genom ’proletariatets diktatur’. Det kan tilläggas, att också tron på detta rent inomvärldsligt tänkta nya rike i sin mån förberetts därigenom att den idealistiska religiositeten under 1800-talet, även om den icke helt eliminerat kristendomens eskatologiska utblick, dock förlagt ’gudsrikets’ tyngdpunkt inom den inomvärldsliga sfären.” [14]

Auschwitz och Gulag tillhandahåller på detta sätt än idag åtskilligt av argumenten också för den moderna och postmoderna skepticismens, relativismens och ironismens moraliska legitimitet, och alltfort omtolkas all tidigare mänsklig historia och kultur i ljuset av det aulénska perspektivet. Trots att fascismen och nazismen själva byggde på samma långtgående relativism och nihilism, och trots att kommunismen i sin långtgående kulturradikalism i mycket var en ren värdeinversion, har även beredvilligheten att tolerera all slags dekadens, såväl som motiveringen och legitimeringen av den, ofta sin grund i hänvisningen till de moderna totalitära systemens förmenta alternativ, eller åtminstone nazismens: det vore ”omänskligt”, så att säga i alltför hög grad ett anspråk i namn av det högre, gudomliga självet, att inte förstå, att inte acceptera dem.

Idag har vi dock nått en historisk punkt där det är nödvändigt att börja kunna se att den typ av analys Aulén gör också rymmer distinkta historiska och teoretiska svagheter som icke är mindre än dem som delvis kan accepteras som förefintliga hos Nyblaeus. Även Aulén är trots allt fortfarande präglad av 1800-talets egna anakronismer. Han framstår som oförmögen att – med Irving Babbitts termer – skilja mellan idealism och pseudoidealism; som oförmögen att förstå innebörden av de förändringar som den långa historiska utvecklingen fört med sig. En Hitler och en Stalin hade varit omöjliga inte bara under den kristna medeltiden, utan också i hellenismens storriken, i det forntida Norden, och i den gamla orienten. Här måste vi hålla i minnet skillnaden mellan Voegelins åtminstone i hans tidigare författarskap otillräckligt förstådda och analyserade fördifferentiella samhälle och den moderna panteismens specifika dynamik och väsen. Till den del den konvergerar mot dessa kulturers åskådning är 1800-talsidealismen helt enkelt inte en orsak till den moderna så kallade “totalitarismen”. Och omvänt: i de stycken i vilka den anses kunna visas på olika sätt ha lett fram till denna, beror det på att den upptagit läror som är oförenliga med dessa kulturers.

Ty till det pseudoidealistiska hör också illusionerna, de omedvetna omtolkningarna och missuppfattningarna, eller de i mauvaise foi företagna medvetna förvrängningar som vi obestridligen också har att göra med på ett långt framskridet ideologiserande stadium. Hur viktig Auléns typ av analys än är som delsanning och hur oumbärlig den historiska roll än varit som den spelat kan vi idag allt mindre undgå att se att de brister den rymmer nu snarare börjar få till följd att det västerländska tänkandet på ett vanskligt sätt låses fast: vi finner oss stå i en återvändsgränd, inte bara i våra egna positiva ståndpunkter utan i hela vår historiska förståelse. I det Auléns analys skär av oss från hela den idealistiska tanketraditionen gör den oss i längden försvarslösa också mot de makter den själv vill rädda oss från. Redan innan vi ger oss in i diskussionen av de fantastiska oklarheterna och vagheterna i Auléns “eskatologiska utblick” och dess av honom förträngda kopplingar till ”’gudsrikets’ tyngdpunkt inom den inomvärldsliga sfären” är detta illa nog.

– – –

I konflikten mellan Auléns typ av fideism och idealismen har vi inte att göra endast med frågan om ”människans” eller själens identitet som skapad eller oskapad. Vi har att göra just med den idealistiska filosofin i allmänhet, inom vilken allena den enligt Aulén med kristendomen oförenliga läran i denna fråga ofta återfanns även under 1800-talet. Inte bara på grund av att denna för Auléns kristendom problematiska punkt tillhörde idealismen, utan även på grund av andra positioner ansågs idealismen mer eller mindre direkt och på olika sätt länkad till de “totalitära” systemen. Den allmänna åskådningsmässiga motsättningen mellan teologerna och de liberala positivistiska och empiristiska filosoferna har länge fördunklat det faktum att båda lägren i just denna fråga var fullständigt eniga. Nygren förblev på flera områden Hägerströms elev, och såväl Nygren och Aulén var ense med Tingsten och Hedenius rörande likheterna mellan Platon och Hitler. [15]

Personlighetsidealismen profilerar sig gentemot båda dessa riktningar i mycket på samma sätt som den kan sägas profilera sig mot postmodernismen och dess föregångare. När Ben Pimlott i en introduktion till Orwells Nineteen Eighty-Four i en upplaga från 1989 – året för Berlinmurens fall – skriver att bokens ”message is a permanent one: erroneous thought is the stuff of freedom”, [16] känner vi igen en vanlig och problematisk liberal syn. Om den orient, och den samtida kristna ortodoxi, som Rydberg i sin ungdom tänkte sig som despotisk, ansåg att inte bara det större, inte ens det största, utan rentav det enda var att ”tänka rätt” (för att parafrasera en av Nyblaeus’ hjältar, Thorild) – oavsett om de verkligen var i besittning av det rätta eller ej – så har västerlandet drivit sin radikalism till den punkt, där ”tänka fritt” inte bara är stort, inte bara större, inte ens bara störst, utan det enda. Därmed har hela den ursprungliga, självklart underförstådda frågan, den fråga som inte handlar om förhållandet mellan ”tänka rätt” och ”tänka fritt”, utan om förhållandet mellan ”tänka rätt” och ”tänka fel”, uppgivits. Det är inte längre fråga om att undersöka de olika tänkesättens anspråk i ljuset av frågan om deras sanning: ”tänka rätt” och ”tänka fel” måste nu uteslutande förstås ironiskt.

När vissa postmoderna teoretiker identifierar ironismen med idealismen, innebär detta att man reducerar idealismen till just den form som Nyblaeus och den svenska filosofiska tradition han skriver om, såväl som dess partiella tyska motsvarigheter, vände sig mot som den idealistiska panteismens nihilism i vad vi kan kalla dess subjektivistisk-narcissistiska fas eller variant. Nyblaeus och hans föregångare skulle omedelbart ha instämt i att denna idealism är ironistisk. Men detta är en högst speciell användning av termen. [17] I själva verket blir den totala ironismen till en ironismens nya totalitarism, som i längden underminerar både den frihet som tänker rätt och den som tänker fel. Och då blir det snart inte längre fråga heller om att ”tänka fritt”, utan det enda som kvarstår blir, noga taget, och som postmodernismen bekräftar: ”tänka makt”.

Sanningen själv börjar uppfattas som ett hot, eftersom den kan stå i vägen för vissa intressen. Istället för att som Höijer klappa på när sanningen leder i riktning mot porten till alltför helvetiskt obekväma eller ofördelaktiga insikter, väljer man att pragmatiskt omdefiniera eller postmodernistiskt bortdefiniera sanningen för att slippa undan. Alltsedan Sokrates och Platon uppträdde mot sin tids delvis motsvarande dekadens har den västerländska akademiska tradition de initierade präglats av deras övertygelse att det är möjligt att tänka både fritt och rätt. När Thorild hävdar att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt vittnade det om att den filosofiska traditionen åtminstone ännu inte på denna punkt dukat under för den moderna pragmatismen – även om den djupaste innebörden i den sokratiska hållningen väl ännu hellre torde uttryckas med formuleringen ”att tänka både fritt och rätt är störst”. Ännu under Nyblaeus’ boströmianske ämbetsbroder Sahlins rektorat hyllades ju Thorilds devis genom att uppsättas över entrén till Uppsala universitets nya aula – och den motsvarade avgjort också Nyblaeus’ egen uppfattning.

Om det traditionella samhället var i besittning av det rätta tänkandet kunde detta dock alltid korrumperas av makten, varför det kritiska perspektiv som endast friheten, eller ett tillräckligt mått av frihet, kunde tillhandahålla var nödvändigt. Tvivlet, skepticismen och ironin var dock nödvändig endast som den negation som öppnade för nyprövning, icke som en alternativ positiv ståndpunkt (något som de också omöjligen kan vara). Denna tillhandahölls istället av Sokrates och Platon genom det fria tänkandes positiva tillämpning. [Här avviker min tolkning något från Guénons, Schuons och Lindboms.] Eller rättare: de etablerade en ny hållning av – idealt sett – kontinuerligt fortskridande rörelse, under kritisk urskillning, mot den sanning, den rätthet som vi åtminstone kunde förstå fanns, även om vi på grund av vår konstitutiva ändlighet aldrig var eller kunde vara i full besittning av den. Femhundra år senare strävade åtminstone några kyrkofäder att, contra tidens fideister, förena den nya uppenbarelsens auktoritet med den grekiska traditionen av fritt tänkande. I en liknande situation som Sokrates och Platon stod tvåtusen år senare Kant, som också gjorde en liknande insats – varmed grunden lades till Nyblaeus’ form av 1800-talsidealism. Och även vi själva står i en liknande situation idag. [18]

Aulén analyserar den 1800-talsidealism vi här studerar utifrån en ”ortodox” kristen ståndpunkt, men även positivister och postmodernister (och de senares föregångare) har alltså instämt. Med generös hand lämnade också Aulén och hans teologiska åsiktsfränder över vetenskapen och kulturen till positivisterna och empiristerna, alltunder det de kvardröjande idealister som från början förutsåg den positivismens självupplösning som i hög grad är vad vi benämnde det postmoderna tillståndet var en gång för alla komprometterade och utdefinierade ur det legitima samtalets av tysta – om än åtminstone till en början också på grund av smärtsamma gemensamma erfarenheter begripligt tysta – gränser definierade frihetsrum. I synnerhet efter andra världskriget associerades, ja likställdes idealismen nästan per definition med totalitarism, diktatur, fascism, om än stundom ”aristokratisk”, och redan under det första världskriget skyndade de idealister som tenderat åt den liberala vänstern att entydigt demokratisera sig till ofarlighet. På rätt sida gränsen kunde därför inte bara de radikalmodernistiska omprövarna utan också de själva tillåtas bidra till skrivandet av den historia som efterkrigstidens generationer formats av.

I längden räckte det emellertid inte med tysta överenskommelser om gränserna: den teoretiska motsägelsen gick inte att dölja, och när de problematiska överskridanden som den dialektiska historiematerialismen och dess politiska uppbackning stått för rullats tillbaka var tiden sedan länge mogen för den inifrån framvuxna självupplösningen. De senaste årtiondena har det varit få som sett någon väg tillbaka till vare sig positivismen eller marxismen, deras flottars säkerhet har tyckts bedräglig, de har dekonstruerats och sjunkit i den herakleitiska panteismens flöde. Men när barbariets (eller vad vi idag ska kalla det; ett bättre ord behövs) praktiker på sina håll – och allt närmare – obekymrat fortgår och vi avhänt oss till och med den moraliska och värdemässiga objektiviteten, ja sanningen själv, i kraft av vilka vi hittills kunnat försvara oss, då borde det vara hög tid att uppvakna till vissa teoretiska och historiska omprövningar. Vi behöver inte finna något i den här angivna meningen “gnostiskt” samfund, eller bli hinduer eller Asa-troende, även om det är  lättare idag än på 1800-talet. Men vi måste se att det finns brister i Auléns typ av analys av 1800-talsidealismen och att det finns risker i dess konsekvenser. Vi måste vinna den nödvändiga klarsyn vi nu, i vår specifika historiska position, också borde kunna vinna med ny lätthet.

– – –

Nyblaeus’ 1800-talsidealism tillhör entydigt, vad vi än i övrigt må tycka om dess slutsatser, den tankehistoriska linje som bejakar både det fria tänkandet och strävan till det rätta tänkandet som nödvändigheter, som sätter det senare som det högsta, och som även rent teoretiskt vill förklara och försvara denna hållning. Dess idéhistoriska studium kan i dagens situation än mindre än övrigt sådant undgå att också vara vår egen hermeneutiska insiktsterapi. Jag vill, även om vi här lämnar därhän frågan om vart vägen sedan går, påstå att vi inte kan dra oss undan just denna behandling: åtminstone den måste vi gå igenom om vår väg inte ska leda till nya katastrofer.

Viktor Rydberg är trots allt, liksom Nyblaeus, in i det sista trogen det centralt humanistiska och – däri måste man ge Elg rätt – även vad han vill uppfatta som det äkt- och urkristna. Det är, på det hela taget, först på 1900-talet som, i den svenska traditionen, denna typ av hållning i några fall börjar vackla. Vi kan inte veta vilken väg Nyblaeus och Rydberg skulle ha följt om de levt, säg, ytterligare femtio år: Hans Larssons? Vitalis Norströms? Ellen Keys? Rudolf Kjelléns? Andra och helt egna? Frågan saknar inte intresse, men vi måste här lämna den. Knut Hagberg och Sven Lönborg var hursomhelst inte eniga om svaret i Rydbergs fall.

När vad jag här något förenklat betecknar som fideisterna och positivisterna var positivt inställda till de svenska idealisterna, berodde det i hög grad på att några av idealisterna själva, med två av de tyngsta namnen, Geijer och Wikner, i spetsen, själva verkligen på största allvar brottas med svårigheterna i den kristna trons och den idealistiska filosofins förening, och även, åtminstone som man gärna ville se det i det icke-idealistiska lägret, med svårigheterna i den ”empiriska” eller ”realistiska” vetenskapens och den idealistiska filosofins förening. Den mer renodlade idealisten Boström hade icke ensam tillåtits monopolisera traditionen. Boström röner kristen uppskattning bara under den mellanperiod vid 1800-talets slut och 1900-talets början, före nyfideisternas framträdande, när stundom även icke-liberala teologer inom ungkyrkorörelsen anslöt sig till idealisterna i gemensam kamp mot naturalismen. När denna strid började upplevas som förlorad ansåg andra teologer att ingenting mer fanns att vinna på alliansen, och man vände sig åter mot den tillfällige vapenbrodern och därmed också mot kyrkans egen tidigare hållning. Att detta i vissa avseenden helt enkelt innebar en övergång till fiendelägret, någon gång med rent opportunistiska inslag, har överskuggats i historieskrivningen, eller åtminstone i det allmänna medvetandet, av den otacksamma behandling teologerna med tiden kom att utsättas för i den forne fiendens sällskap.

Trots att det fideistiska, dialektisk-teologiska eller uppenbarelseteologiska perspektivet i sig, och möjligen också det positivistiska, om inte annat genom sin distans rymmer vissa förutsättningar för upptäckandet och klarläggandet av frågorna om förhållandet mellan det platonska, det kristna, det nordiska och kanske i viss mån även det österländska, står något helt tillfredsställande sådant klarläggande ännu icke att finna i den föreliggande forskningen. Vi bör idag kunna se att Auléns exempel visar varför. Historikern binds med nödvändighet av sin tillgängliga horisont, och hans förhållande till sitt material är bestämt av denna; såväl han själv som hans föremål intar mer eller mindre relativa positioner inom den större gemensamma, alltid närvarande helhet som är andens värld och som han ur en synvinkel studerar som det som framträder som idéernas och filosofins historia. Den enda skillnaden gäller perspektivens olikhet inom denna, och den objektivitet och sanning som för historikern är möjlig kan inte nås på annat sätt än i och genom historien och dess idéer, i och genom nuets och det förflutnas olika konstruktioner, genom ett djupare inträngande och en ständigt fortgående kontextvidgning mot en allt större anteciperad helhet. Att tro sig kunna stå fri från detta och utifrån studera historien, är en illusion. [19] Det är på denna väg som vi måste söka överskrida begränsningarna i den tidigare forskningen om den svenska 1800-talsfilosofin. I denna strävan kan vi idag se såväl Nyblaeus som Aulén som på bestämt sätt situerade i denna framväxande helhet. Denna deras belägenhet betingar specifika och endast från andra positioner inom samma helhet uppenbara och förklarbara brister.

Med viss rätt uppfattade de svenska idealisterna själva sin åskådning som stående i skarp motsats inte bara till den tidigare tyska idealismens panteism, betraktad som slutlig ståndpunkt, utan också till den österländska – enkannerligen den indiska – filosofin med dess förment konstitutiva monistiska och panteistiska karaktär. Naturligt nog påpekades också sambandet mellan dessa: romantikernas intresse för det orientaliska tänkandet. Här uppfattade sig de svenska filosoferna, även när de kunde acceptera åtminstone vissa delar av de romantiska oriententusiasternas historiska förståelse, som stående på den kristna, teistiska och personalistiska ståndpunkten i opposition mot äldre och nyare monistisk-panteistisk spekulation och mystik, även om Grubbe inte vill erkänna radikalmonismen som orientens ursprungliga lära. Till och med Atterbom, som tidigare tillhört det orientaliserande romantiska lägret, inrättar sig med tiden i detta avseende i det svenska personlighetsidealistiska huvudlägret.

Denna självförståelse upptas och bekräftas såvitt jag kan se undantagslöst av all senare traditionsimmanent utläggning och all historisk forskning, om än med olika tonvikt (forskarna tenderar exempelvis av vissa i deras egna teoretiska utgångspunkter liggande orsaker att helt enkelt oftast uppmärksamma andra saker). Som uppfattning av de svenska tänkarnas självförståelse är den riktig, och även i sak är den riktig så långt den sträcker sig. Vad såväl diskussionen om skillnaden mellan äldre och nyare idealism som fallet Rydberg (och delvis hans föregångare, som Tegnér och Geijer) illustrerar är emellertid att den icke sträcker sig tillräckligt långt. Varken för tänkarna själva eller historikerna blir den innebörd i spänningen mellan de kristna och icke-kristna inslagen som jag här sökt belysa tillräckligt klar.

Samtidigt som den kyrkliga ortodoxin i tillräcklig utsträckning – åtminstone i Sverige – kvarhåller sitt grepp för att detta alltfort ska kunna förklara åtskilliga modifikationer, tillkommer emellertid med sekulariseringen ett nytt, uppenbart hinder för denna förståelse i och med livets nya materialistiska orientering. Den ”platonska” idealismens genombrott är delvis en optisk villa. Just den med skapelseontologin oförenliga läran om människans högre själv tolkas, som Aulén framhåller, som stöd för den inomvärldsliga materialistiska perfektionssträvan. Anpassningarna är legio, och till den grad att det nya personlighetstänkandet stundom till mer än hälften måste sägas vara en beståndsdel av rent moderna, sekulära, politiskt liberala idéer från upplysningen och Rousseau. Men dessa anpassningar var icke blott den ”platonska” idealismens utan i lika hög grad kristendomens. Spänningen mellan idealism och ortodox kristendom, en spänning som i viktiga avseenden ytterst är en oförenlighet, finns dock närvarande i den svenska personlighetsfilosofin alltifrån dess första början.

Det är inte upptagandet av kristendomen på det sätt som sker i det ”alexandrinska världsschemat” som gör att 1800-talsidealismen är oförenlig med den rigorösa platonismen; inte heller är det säkert att alla inslag i den moderna filosofin, såsom vissa aspekter av subjektivitetsförståelsen och medvetandefilosofin, som sådana är oförenliga med det kristet-platonska schemat. Men trots detta är 1800-talsidealismen ett nytt fenomen som på avgörande punkter skiljer sig från det alexandrinska schemat. Varken de gamla hellenistiska kulturerna, det forna Norden, eller det orientaliska ur-Arien kan återuppstå i den framväxande borgerliga kapitalismens värld. Inte ens nyklassicisternas och –humanisternas Athen eller de katolska reaktionärernas medeltid kan det. Endast deras fragmentariska rekonstruktioner kan figurera i romantisk nostalgi, i ideologiska konstruktioner, i lärdomens isolerade enklaver, i det offentliga livets kulissvärld, alltid i förvirrad uppblandning. Eller som vapen i antiliberala rörelsers tjänst, som till vissa delar är reaktiva, till andra griper framåt med stöd av i sak inkompatibel radikal modernitet. Och även hos entydigt förblivande liberaler eller konservativa sidoordnas de element som stundom upptages undantagslöst med distinkt moderna inslag i en ny, kontextspecifik helhet.

Romantiken och den moderna idealismen är redan från början uppbundna vid upplysningsprojektet och den borgerliga liberalismen. De utgestaltningar de uppvisar under den konservativa och restaurativa fasen visar sig i längden innebära blott övergångs- och mellanformer: därefter tar de subtila begreppsliga förskjutningarna, och de allt annat än subtila historiska realiteterna, åter ut sin rätt. Det dröjer inte länge förrän de metafysiska terminologin entydigare än i något historiskt föregående fall står i tjänst hos vad som ibland är att beteckna som en rent sekulär-immanent utopism, liberal eller socialistisk. Det är de av de moderna nyheterna betingade omtolkningarna och rena missuppfattningarna allena som förklarar att läran om det med Gudomen befryndade högre självet – noga taget närmast själens i den högsta betydelsen av vad en fransk forskare kallat ”l’âmedaimon – kan komma att betyda människans – noga taget den tillfälliga, förgängliga kroppens och de av denna betingade mentala fakulteternas  naturliga godhet. Något sådant har vare sig hellenismen, orienten eller väl ens det gamla Norden lärt. Några av Auléns egna formuleringar vittnar om att inte heller han själv övervunnit 1800-talets begreppsförvirring. I själva verket är det ju hans egen ortodoxa ontologi, en sann skapelsemonism, som från början alstrat denna.

Jag har svårt att se hur man från Auléns position kan förneka detta. Den exoteriska judiska (och, mutatis mutandis, kristna och i viss mån islamska) traditionen är med sin tonvikt på den Goda Skapelsen, på Människan, på Folket, på Löftet och på Landet (allt detta som man ännu idag slåss om på Västbanken och i Gaza), och med sin till dessa föreställningar knutna eskatologi redan från början, om allt detta inte med eller utan hjälp av andra traditioner och filosofier avlockas esoteriska innebörder, principiellt inomvärldslig i sin messianism och öppen för ren utopism. Såväl idéhistoriskt som teoretiskt är det helt enkelt oriktigt att se den inomvärldsliga utopin som en konsekvens av den för kristendomen ”artfrämmande” typen av metafysik. Visst räknar denna – trots Rydbergs tal om monism – också med en annan dualism än den kristna. Men den förnekar i sin ursprungliga form knappast vad som utgör en motsvarighet till den judisk-kristet etiska dualismen: det gör bara 1800-talets rousseauanska pseudoidealism i sina allra ytligaste former. Det torde vara ganska lätt att historiskt visa att alla kulturer som byggt på den icke-kristna metafysiken präglats av avsevärd realism i vad gäller denna världen, under det den judisk-kristna skapelseontologins potentiellt utopiska messianism ständigt inspirerat modernitetens ”progressiva” diktaturer och deras föregångare. När Aulén försvarar ”kristendomens eskatologiska utblick” genom att vända sig mot att ”’gudsrikets’ tyngdpunkt” (märk den hopplösa vagheten) förläggs ”inom den inomvärldsliga sfären” är det givetvis ett autentiskt uttryck för hans tro. Men åskådningsmässigt förblir detta helt enkelt outredbart. Idealistiska läror av olika slag försvarade i verkligheten ofta en långt mer entydig ”utomvärldslig” sfär, alldeles oavsett förhållandet mellan dess förståelse och värdering av den inomvärldsliga i olika avseenden och kristendomens.

Inför de materiella bekvämligheternas framsteg förslappas emellertid under 1800-talets lopp det andliga motståndet, och även intresset för de teoretiska distinktionerna i dessa frågor minskar. Nya intressen, ny materialism, nytt förytligande tar över. Men insikterna i den kulturella halten hos den utveckling inför vilken den striktare romantisk-idealistiska reaktionen kapitulerat, liksom de katastrofer denna utveckling i sin tur leder till, framtvingar självfallet också periodvis förnyad klarsyn, en klarsyn som också tar sig uttryck i filosofiska omprövningar. Den ”idealismens kris” som Mats Persson studerar i Förnuftskampen. Vitalis Norström och idealismens kris (1994) framstår i första hand som en kris för den från upplysningen övertagna och modifierade, progressivistiska varianten av den moderna idealistiska historiefilosofin. Idag studeras på sina håll 1800-talsidealismen i olika former med förnyat intresse och med tillgång till större perspektiv av filosofer och idéhistoriker. Och framför allt: först idag kan vi se hur 1900-talet, inte minst genom den så kallade traditionalistiska skolan i dess olika varianter, i själva verket lagt grunden till en långt djupare förståelse av alla de här diskuterade frågorna än vad som var möjligt på 1800-talet.

[1] Om begreppet nyprotestantism, dess ursprung i Troeltschs analyser, och dess svenska genombrott, se exempelvis Einar Elg, Viktor Rydbergs religionsuppfattning (1918) och Viktor Rydbergs ställning till religion, kristendom och kyrka (1928); Rydberg får kanske anses som den mest typiske svenske representanten för denna strömning.

[2] Gurevichs resultat och analys sammanfattas i The Origins of European Individualism (1996), 16-20, 87 f., 251, men upptar en stor del av bokens framställning; se också min review article, ‘Forgotten Roots of Individualism’, Humanitas, 10:2 (1997).

[3] Se James C. Russells uppmärksammade The Germanization of Early Medieval Christianity (1994).

[4] Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, I:1, förord.

[5]

[6] Studier till philosophiens historia och system (1835), 301.

[7] Brev till Frances von Koch 19/2 1843, Skrifter XIII (Landquist), 657.

[8] Exempel ur Nyblaeus och Rydbergs korrespendens återfinns i Fredrik Wulff, utg., Ur Axel Nyblaei korrespondens (1921), och ämnet Rydberg återkommer ofta på annat håll i Nyblaeus’ skrifter och otryckta brev.

[9] Edvard Rodhe upprepar dock delvis Hagbergs rön i Den religiösa liberalismen (1935).

[10] I-II (1886-1889).

[11] Se i synnerhet Warburg, Viktor Rydberg: En levnadsteckning, II (1900), 472, 498.

[12] Utöver Guénons och Schuons många böcker, för olika synpunkter på dessa frågor exempelvis Hajime Nakamura Parallell Developments: A Comparative History of Ideas (1975); Jean W. Sedlar, India and the Greek World: A Study in the Transmission of Culture (1980); Kenneth Reagan, Relations of Indian, Greek and Christian Thought i Antiquity (1979); The Religious Dimension of Socrates Thought (1979); David B. Claus, Toward the Soul: An Inquiry into the Meaning of psyche before Plato (1981); R. Baine Harris, ed., Neoplatonism and Indian Thought (1982); Peter Hofrichter, Im Anfang war der ’Johannesprolog’ (1986); Wilhelm Halbfass, India and Europe (1988), kap 1; Mark L. McPherran, The Religion of Socrates (1996). Som dessa verk ger vid handen, finns ingen enighet om den närmare arten av förhållandena mellan det österländska och det tidiga västerländska tänkandet. Åtminstone som ”mjukare” formulerad är dock en uppfattning av Guénons och Schuons typ icke kontroversiell.

[13] Svensk tidskrift 1929.

[14] ’Religionssynkretismen i Sverige under 1800-talet’ (rec. av Krook och av Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen – Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner (1935), Svensk Teologisk Kvartalsskrift, 4, 1935.

[15] En av de få filosofer som omedelbart genomskådade det ytliga och ohistoriska häri var Georg Henrik von Wright, i uppsatsen ’Paideia’ i Tanke och förkunnelse (1955), nu i samlingsvolymen Att förstå sin samtid (1994).

[16] Penguin Books, xii.

[17] Hayden White anser exempelvis i Metahistory (1973) att den ironi som alstras av vad han analyserar som historiografins arbiträra men intrinsikalt koherenta, tropologiskt prefigurerade konstruktionerns inkommensurabla parallellitet är idealismens.

[18] I vad gäller Orwell och hans budskap, se Russell Kirks uppsats ’George Orwell’s Despair’, i Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics (1969 (1984)), 133-40.

[19] Detta gäller på grund av våra egna konstitutiva begränsningar även om vi räknar med tillgång till exempelvis en transcendens i metafysisk mening, och även om vi, med exempelvis Oakeshott, menar att själva förståelsen av historien som sådan – som något som åtminstone för oss endast föreligger som rekonstruktion i nuet – oundvikligen är filosofisk och inte i sig historisk.

Ivan Aivazovsky: Winter landscape

Aivazovsky

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen

Svante Nordin föreslår som korrektiv till Axel Nyblaeus’ i Den filosofiska forskningen i Sverige (I-IV, 1879-97) alltför starkt eller åtminstone ensidigt betonade kontinuitet en uppdelning av den tidsperiod den senare täcker i tre huvuddelar. Den första av dessa sträcker sig från mitten av 1790-talet till 1809, representeras huvudsakligen av Höijer, och är starkt inspirerad av Kant, Fichte och i viss mån den unge Schelling och Hegel. Vi möter

”en handlingsfilosofi där friheten och den moraliska lagen står i centrum och…en ännu övervägande subjektiv idealism. Kunskapsteoretiskt tror den på människans autonoma förnuft, moralfilosofiskt på den frihet som endast lyder sin egen lag. Religionsfilosofiskt tenderar den att uppfatta Gud som en ’moralisk världsordning’, i den politiska teorin betonar den fristaten och konstitutionalismen, den i Kants mening ’republikanska’ författningen. I Sverige liksom i Tyskland hör den hemma i den franska revolutionens epok och utgör i viss mening ett försvar för 1789 års ideal.” [1]

Bestående över gränsen till nästa huvudperiod blir av dessa insatser, utöver 1809 års författning (som dock tolkas i konservativ riktning), inte mycket mer än grundläggningen av den idealistiska filosofin i högst allmän mening. Ty med den andra huvudperioden inträder reaktionen, inte bara politiskt utan även filosofiskt:

”Fosforisternas schellingianism är visserligen radikal, ja revolutionär såtillvida att den väntar sig en ny guldålder, en ny himmel och en ny jord. Men politiskt befinner den sig i sympati med reaktionens Europa, godtar furstemakten och kan till och med kokettera med en sympati för påvemakten och medeltidens samhällsordning. Dessutom leder det oansvariga och extravaganta i fosforismens idéer snart till en motreaktion. Kyrka och myndigheter vänder sig mot de unga kättarna. Dessa, som aldrig velat vara upprorsmän mot samhällsmakten, faller till föga och dämpar tonen. Fosforismen uppgår snart i ’trosfilosofin’, den ’Nya skolan’ i den ’Historiska’. En filosof som Biberg, som aldrig haft några sympatier för fosforismen, spelar därvid en stor roll. Snart står de ledande filosoferna i Uppsala – Biberg, Grubbe, Geijer, Atterbom, Schröder och andra – på samma linje. Höijers frihetsfilosofi ersätts av ett betonande av människans osjälvständighet och beroende. Framför subjektiviteten och autonomin framhålls de objektiva auktoriteterna. Framför ett självständigt förnuft – uppenbarelsen. Framför Gud som moralisk världsordning – Gud som en över människorna upphöjd auktoritet. Framför subjektiv frihetsmoral – lydnad för Guds heliga vilja. Framför civism och fristatsidé – staten som instiftad av Försynen och legitimerad av historisk tradition. Den idealistiska grundkonceptionen både bibehålls och omdefinieras. Det avgörande kunskapsorganet är fortfarande förnuftet, men detta förklaras vara ett förnimmande. Den yttersta verkligheten är ideell, men inte subjektiv. Den relativa verkligheten emanerar ur den absoluta, men inte via en dialektisk process begriplig genom den filosofiska konstruktionen utan genom en skapelse känd genom uppenbarelsen.” [2]

Den tredje huvudperioden inleds med framträdandet av hegelianismen och Boström:

”Nu återtar förnuftet sin hegemoni över tron, men inte längre som Vilja utan som Tänkande, som objektiv rationalitet snarare än som subjektiv aktivism. Detta stadium svarar mot en konsolidering av ämbetsmannastaten och en avveckling av ett flertal feodala kvarlevor. Den rationella, reglerade byråkrati och lagbundna frihet inom bestämda gränser för individen, som hos Höijer framfördes som ideal, har nu i inte oväsentlig utsträckning realiserats. Hur mycket som återstod att göra kunde dock naturligtvis bedömas olika. Hos vänster- och centerhegelianer betonas framför allt det som ännu var ogjort – förnuftsstaten som fordran. Hos högerhegelianerna och hos Boström framhålls det som redan förverkligats – förnuftsstaten som faktum. Alla är de ense om att staten och dess ämbetsmän intar en rangposition samtidigt som de bredvid staten erkänner ett civilt samhälle eller en privat sfär. Utom hos vissa bland högerhegelianerna får tron, teologin och kyrkan stå tillbaka för förnuftet, filosofin och staten. Den filosofi det därvid gäller betraktas dock som kristendom i rationell form, en kristendom för de bildade där den kyrkliga ortodoxin är kristendomen för folket.” [3]

Det är under dessa tre perioder som vad som kom att kallas den svenska personlighetsfilosofin eller – mindre vanligt allteftersom 1900-talet framskred – personlighetsidealismen utvecklas. Nordins perioduppdelning äger samma förtjänster som hans framlyftande av skillnaderna mellan Boström och hans föregångare och är av samma innebörd. Den utgör en nödvändig motvikt till Nyblaeus, som skriver under vad som kanske kan betecknas som en fjärde period, inför vars framträdande nya historiska krafter – den slutligen politiskt framgångsrika liberalismen, naturvetenskapen, den materialistiska filosofin, kulturradikalismen, den nya nationalismen, socialismen – skillnaderna mellan de föregående perioderna avsevärt förbleknar, och element från dem alla kan sammanställas till en mer enhetlig idealistisk och i viss mening konservativ, om än på många sätt frihetligt konservativ, front.

Kanske kan man beskriva Nyblaeus’ och Nordins framställningar som två fruktbara ensidigheter. Men vi måste titta litet närmare på allt detta. Med hänsyn till frågan om Uppsalaidealismen och dess snabba utveckling till en viktig huvudform av vad jag kallat den tidiga personalismen kan, föreslår jag, dels deras perspektiv nyanseras, dels några andra perspektiv introduceras som går utöver bådas.

– – –

Benjamin Höijer uppvisar sin tids nya karaktäristiska, radikala idékonstellation, rousseauism, kantianism och romantiserad nyklassicism i franska revolutionens, Napoleontidens och det vaknande tysknationella motståndets anda. Med detta program uppställer han en idealistisk front mot nyttofilosofi och materialism, varvid inte heller den förmildrade och förädlade variant av upplysningsfilosofin som Nyblaeus vill framställa som den som dominerade  i Sverige undantas.

Det medförde problem. Den reuterholmska regimens liberalism hade varit selektiv och på det hela taget icke betydande, något som Thorild hade fått erfara. Under Gustaf Adolf blir “junta”-medlemmen Höijer aktivt motarbetad i sin akademiska karriär. Nu är emellertid romantiken redan på stark frammarsch, och Höijer har själv introducerat den. I sitt personliga uppträdandes världsmannaskap fortfarande, som Birger Liljekrantz påpekat, i mycket en gustavian, [4] har Höijer i Tyskland träffat och delvis knutit vänskapsband med Goethe, Schiller, bröderna Schlegel, Fichte, Schelling.

Liljekrantz och Olof Höijer har på basis av Höijers brev till grevinnan von Rosenstein [5] sökt rekonstruera hur Höijer under sin långa vistelse i Paris år 1800, snabbt tvingad i exil efter återkomsten från Tyskland med de obekväma idealistiska åsikterna, blir desillusionerad. [6] Höijer beundrar de av Napoleon hemrövade konstverken från antiken och renässansen, men reagerar mot osjälvständig antikimitation vid teatern. Men framför allt uppvisar fransmännen inte de klassiska republikanska medborgardygder Höijer hyllat. Efter skräckväldet har de istället givit sin njutningslystnad fria tyglar, fram träder det krassa egenintressets dekadenta arrivister som saknar sedligt allvar, riktning på det inre livet, känsla för personlighetens moraliska värdighet, sannings- och skönhetssträvan – den tyska idealism, som ursprungligen delvis inspirerats av franska revolutionen i vad Höijer uppfattat som dess förnuftiga ursprungsfas, är nu oförstådd och förkastad. Den politiska pressen är opportunistisk, filosofin alltfort präglad av ytlig sens commun, och smaken lika ytlig inte minst i sitt förkastande av och sin oförståelse inför Shakespeare.

Hyllande, med Olof Höijers ord, idealet om en “vidsynt förståelse mellan den europeiska civilisationens olika stater”, [7] ogillar han den franska nationalismen. Paris börjar likna Rom under kejsardömets dekadens, och under trupprevyerna vid Tuilerierna kan han på nära håll studera den nyblivne förste konsuln i aktion. Höijer reagerar som Beethoven gjorde först vid budskapet om kröningen i Notre-Dame, och är snabbt klar över sin dom: han stod inför “mannen, vilken förberedde det galliska kejsardömets restauration efter Karl den stores mönster”. [8] Det var inte längre hoppet om den lagbundna friheten som spreds från Frankrike till Europas folk. Höijer måste nu samtidigt vända sig mot vad han förvisso hade anledning att uppfatta som Gustav Adolfs legitimistisk-absolutistiska förtryck och den revolutionens olyckliga produkt i form av den neo-caesariska imperialismens hot, som Frankrike numera ställde Europa inför. Han återvänder till Tyskland.

Den senaste forskningen går kanske alltför långt i strävan att uppvisa att Höijer icke var den farlige jakobin som Palmblad och andra kom att utmåla honom som: “Allt talar för, att Höijer i grunden var en djupt konservativ person…Det konservativa och revolutionsfientliga i Höijers tänkande framstår som uttryck för hans sanna och egentliga personlighet.” [9] Men med sina nyvunna insikter har Höijer redan snabbt bringats i stor närhet till den åskådning som skulle omfattas av det följande skedets ledande män i Uppsala.

Först efter 1809 erhåller han genom regeringens ingripande sin professur. Den lärda världens och “juntans” egna ledande män ansluter sig till, ja utarbetar i hög grad själva den nya konstitutionella ordningen. I sin omutliga förnuftstro är Höijer emellertid i mycket oförändrad, och genom den bringas han småningom i närhet också till Hegel och dennes nya typ av rationalistiskt motstånd mot romantiken. I den nya motsatsställning till de rena Uppsalaromantikerna – hos vilka nu framväller tysk romantisk panteism, romantiserad platonism, och romantiserad gnosticism – i vilken han därmed hamnar, föregriper han, oaktat skillnaderna i övrigt, Boström, under överhoppande av det mellanliggande åtminstone mer eller mindre romantiskt påverkade skedet. Klassicismen stramas upp efter Goethes och Schillers linjer.

Genom sina rektioner på den jakobinska rebublikanismens terroristiska konsekvenser, utvidgade med insikten om neo-caesarismens hot, bidrog Höijer,  trots de olägenheter han själv fick utstå genom Gustav Adolfs regim, själv till att åvägabringa övergången från det första till det andra av Nordins huvudskeden. Med Karl Johans vändning mot Napoleon måste de nya frihetsidéerna och den nya konstitutionella ordningen otvetydigt förstås i mer konservativ anda. De idealistiska impulserna från Höijer och från Tyskland omvandlas nu vidare, utöver Höijers desillusion, i kristen och konservativ riktning till ett nytt positivt alternativ.

Den svenska utvecklingen följer här, om än med vissa icke oväsentliga nationella variationer, den internationella. Höijer får icke, som Beethoven, uppleva Napoleons fall och Wienkongressen. Men den furstemakt som nu ”godtas” har dock förändrats. Hade absolutismen, generellt sett, en gång lierat sig med de borgerliga “intellektuella”, eller vad vi nu ska kalla dem [10], eller med de intellektuella som i övrigt huvudsakligen anslutit sig till borgerligheten, contra kyrkan och aristokratin, kunde de nu, när den gamla absolutismen trots de restaurativa ansatserna på det hela taget var på tillbakagång, i viss mån försona sig inte bara med kungamakten i de nya konstitutionella formerna utan också med kyrkan och aristokratin.

Vi står inför den medvetandegjorda konservatismens framträdande. De nya klassicistiskt liberala idéerna markerar emellertid, om än i alltmer romantiserad form, i Sverige en irreversibel nyorientering: här möter vi i den konservativa tendensen ingen strikt restaurativ reaktion av kontinentalt snitt. Ett oklart och inexakt språkbruk (”ultraism”, delvis också ”den historiska skolan”), som i stridens hetta introducerats av den liberala oppositionen, har här inte sällan fått till följd sakliga missförstånd även bland historiker. Nordin framhåller med rätta det centrala förhållandet att även de konservativa fosforisternas schellingianism åtminstone genom sin eskatologism har revolutionära drag. [11]

– – –

Biberg, Grubbe, Geijer och Atterbom tillhör alla Nordins andra huvudperiod. Geijer omfattar i sin ungdom den 90- och 00-talsliberalism av Höijers typ som i Sverige under denna tid är politiskt omöjlig. [12] Även under sin konservativa mellanperiod hyllar han Höijer som en vördad mästare. Det är nu Geijers skrifter mot aspekter av upplysningen tillkommer.

På den positiva sidan elaborerar denna periods tänkare bildningsidéer från inte minst Schiller, uppstramande den förromantiska Sturm-und-Drang-individualismen och Rousseau enligt den alltfort romantiserade men dock tydligare klargjorda nyklassicismens riktlinjer. Men också, och inte mindre, motsvarande idéer från Schelling. Allt detta dessutom i förening med egen ny-göticism.

I vad som i ljuset av dess större självständighet i förhållande till Nytt ’ett och annat’ (1822) [13] kan betecknas som Geijers konservativa huvudverk, Feodalism och republikanism (1818-19), ansluter sig författaren till den frihetliga traditionen från 1688 års engelska revolution, och försvaret för 1809 års svenska konstitutionellt-monarkiska ordning som ett värn för friheten ligger indirekt till grund för hela hans konservativa författarskap. Inte ens den sene Hans Järta övergav den linje som man således även med den konservativa exegesen ville se förkroppsligad i 1809 års ordning. [14]

Den form idealismen under Nordins andra huvudperiod erhåller innebär naturligtvis i väsentliga avseenden någonting annat än såväl den klassiska platonska idealismen som äldre tiders teism. Men den är också av ett helt annat slag än och oförenlig med den revolutionära idealism som åtminstone delvis avspeglas hos den tidige Höijer, och som i sin extrema form kulminerar hos en Robespierre som den abstrakta, generalistiska rationalismens terror i dygdens och nyklassicismens skrud.

I sina allmänna tendenser är den andra huvudperiodens världsåskådning allmänt utbredd i tiden och motsvarar tidens krav och politiska och allmänkulturella ordning. Som försök att vidareföra centrala, klassiska huvudtemata i den europeiska kulturen bildar den en stark kontrast till vad vissa idéhistoriker länge ville se som det senare 1800-talets  “nya upplysning”: till vad man kanske kan kalla det under Nordins tredje huvudperiod i det övriga Europa och under Nyblaeus’ tid – vad jag vill se som den fjärde huvudperioden – även i Sverige framträngande, om än aldrig dominerande, radikala 1800-tal, som, mer eller mindre, och icke sällan varje tänkare för sig och på sitt eget sätt, anser sig för första gången ha upptäckt sanningen om människan och verkligheten. Men den post-napoleonska reaktionens tänkande gestaltar sig också olika i olika länder, inte minst beroende på religiösa skillnader.

Biberg, Grubbe och Geijer godtar romantikernas kritik av väsentliga aspekter av upplysningen, men kan, till skillnad från Atterbom, aldrig acceptera hela romantiken som sådan. Såväl den första huvudperiodens radikala idealism som fosforisternas yviga schellingianska avvisas. Grubbe kan liksom Nyblaeus ge sitt erkännande till åtminstone de främsta gustavianerna. Samtidigt som man helt enkelt kvarhåller kristendomens ursprungliga och inte minst protestantismens värdering av individen, tillägnar man sig den nya individualitetsförståelsen från Rousseau och förromantiken (bibehållen, om än uppstramad, även i Goethes och Schillers klassicism), från den fullgångna romantiken, och delvis från Schleiermacher.

Därmed har man upptagit både upplysningens nya individualitetsvärdering, luttrad åtminstone enligt romantikens negativa kritik från materialism och utilitarism, och de därmed ursprungligen sammanhängande nya individuella frihetsprinciperna, konservativt och organicistiskt tempererade och modifierade. Upplysningen, dess individualism såväl som dess radikala klassicism, omformas under inflytande av selektiv romantik. Biberg, Grubbe och Geijer strävar att rädda vad de betraktar som väsentliga värden i den nya universalitetsförståelsen, samtidigt som de vill genom metafysisk, etisk, religiös och samhällelig fördjupning dels förena den med en ”högre” individualism, dels länka den bort från vad de uppfattar som liberal atomism och förflackning.

Romantiken tuktas icke genom upplysningsrationalism, och icke genom estetisk eller ens etisk nyklassicism, utan framför allt genom den fördjupade förnuftsuppfattning som framvuxit icke endast genom tysk transcendentalfilosofi och så kallad trosfilosofi, utan också, i synnerhet hos Biberg men i hög grad också hos Grubbe, genom försök till grundligare, direkt historisk tillägnelse av den platonska idealismen. Trosfilosofi är faktiskt ett missvisande begrepp, inte minst i ljuset av vår tids forsknings fördjupade bild av den i detta sammanhang inte minst i Sverige centrale Jacobi. Och denna fördjupade förnuftsuppfattning möjliggör både en praktisk-filosofisk och en teoretisk-filosofisk fördjupning. Det praktiska förnuftet har rentav ett avgjort primat: vad det är fråga om är en etisk-religiös fördjupning, förutan vilken teoretisk-filosofiska framsteg icke anses kunna göras.

En aspekt av det klassiska arv som även den sena radikala upplysningen och den tidiga radikala romantiken hyllat, platonismen, bringas nu, vidaretolkad, att direkt, och hos Biberg alltifrån början på annat sätt än hos Schelling, tjäna den nya post-napoleonska åskådningen. Redan Kant hade såväl i sin etik som i sin politiska filosofi stramat upp de tvetydiga impulserna från Rousseau. Biberg borrar sig i sina filosofihistoriska studier förbi den romantiserade platonismen i Shaftesburys och Schellings anda fram till åtminstone Cambridgeplatonisternas Platonförståelse. Förvisso tolkar eller vidareutvecklar också han Platon, men detta har hos honom mer att göra med det personlighetsfilosofiska än med det romantiska – Biberg tar bestämt, ja rentav något nedlåtande, avstånd från Schellings Platontolkning.

Även Grubbe föreläser dock utförligt över filosofins historia, och halvhegelianen Erik August Schröder utger en egen kortare filosofihistoria. Detta historiska studium kan kanske även hos Grubbe och kanske till och med Atterbom i viss mån sägas utgöra något slags idealistisk fördjupning, en mer genomtänkt förening av den post-kantianska transcendentalismen, kristendomen, och den klassiska platonismen. [15] Det är framför allt härigenom som en gränslinje tidigt dras mellan de ledande svenska filosoferna och de renodlade romantikerna, en gränslinje som gör det möjligt för Boström och Ribbing att i sinom tid uppträda mot dessa med samma skärpa som Hegel i Tyskland. Hegel själv spelade dock en underordnad roll inte bara för Boströms föregångare, utan även, tror jag, för Boström själv, om än hans betydelse här förvisso var större.

Samtidigt blir det möjligt att liksom Hegel närma sig den kristna ortodoxin, om än på annat sätt än denne, i bejakandet av den personliga Gudsuppfattningen, men med bevarad distans till ortodoxins specifika trinitariska formuleringar och redan före Boström också i viss mån till den literalistiskt förstådda skapelseläran. Det är inte heller fråga om att erkänna den blott yttre, traditionellt kyrkliga, objektiva auktoriteten. Autonomin får en ny innebörd när Kants och Fichtes uppfattning om moralens och religionens inbördes förhållande omtolkas, men man vinnlägger sig om att bibehålla den. Uppenbarelsen gives inte i det yttre eller förvaltas inte av de yttre auktoriteterna allena, utan är given i det inre, ja i just det självständiga men fördjupat uppfattade förnuftet.

Ytterst är det de religiösa skillnaderna som gör att det svenska tänkandet under denna konservativa period på dessa viktiga punkter skiljer sig från den ofta i hög grad katolskt inspirerade restaurationsideologin på kontinenten. Sympatin med reaktionens Europa och det ofta esteticistiska katolicerandet sträcker sig aldrig på allvar över den gräns som uppställs av den svenska historiskt vunna identitet som nu, före hans ”avfall”, narrativt elaboreras och sanktioneras i Geijers historiska verk, och som inte ens under enväldet i detta avseende överensstämde med vad som nu stod på de europeiska legitimisternas program.

Lika litet som den kungliga absolutismen kunde godtagas var, tror jag man kan säga, egentligen för denna periods tänkare Gud en ”över människorna upphöjd auktoritet” i den ortodoxa meningen. Religionen förstås istället av dem som människans liv i Gud och Guds liv i människan. Filosofins uppgift blir att förena människans självständighet och frihet med hennes liv ”i” teismens likaledes självständiga och fria Gud. Frihetsmoralen och lydnaden för Guds heliga vilja skall bringas att sammanfalla. Det är detta som ligger i det samtidiga bibehållande och omdefinierande av den idealistiska grundkonceptionen som Nordin omtalar. Schleiermachers religiösa beroendekänsla spelar förvisso en roll, men också den är ju någonting distinkt modernt och delvis pietistiskt, skilt från den yttre kyrkliga auktoritetens institutionella band.

– – –

Biberg, till större delen Atterbom och till viss del även Grubbe representerade en modernitet som så att säga ännu inte alltid riktigt var eller ville vara medveten om sig själv som sådan. Med vissa tyska romantiker indelade de historien i den forntid som kulminerade i den klassiska grekiska och romerska kulturen, [16] och den samtid, som började med kristendomens seger; det kan ibland se ut att ha gått mycket snabbt att övervinna upplysningens mer distinkt sekulärt-moderna självförståelse, och framstegstanken fortlevde ofta endast i väsentligt förändrad form som idealismens etisk-estetiska bildningsprocess mot det metafysisk-religiösa perspektivets bakgrund.

Fastän tydligt igenkännbara moment från upplysningen och den helt nya, samtida romantiken upptagits, var det tvivelsutan så att forntidens alexandrinska teologers frågor åter i väsentlig utsträckning stod  på dagordningen. Och så skulle det förbli i den svenska personlighetsfilosofiska traditionen ända till de sista boströmianerna och i övrigt åtminstone till och med Rydberg och Wikner.

Detta hindrade emellertid inte att distinkta nya tankeferment tillfördes under tiden. Vad som skiljer Rydbergs och Wikners brottning med frågan om det rätta förhållandet mellan kristendom och platonism från Bibergs och Grubbes är att på de förras tid den moderna liberalismen i långt större utsträckning och i nya aspekter är accepterad, och att därmed också ett mått av ny, modern självförståelse är tillagd. Rydberg och Wikner representerar tillsammans med Nyblaeus vad jag ovan betecknade som den fjärde huvudperiod, som kan läggas till Nordins tre.

Men denna liberalism återknöt i viss utsträckning till den tidiga revolutionära idealism som i sina politiska aspekter en gång utmanade den absoluta furstemakten delvis under åberopande av historisk sanktion. Nu var det dock inte längre främst den romerska republiken och dess medborgardygd som var aktuell; den hellenska nyklassicismens liberalism hade blivit alltmer dominerande, och det är just denna förädlade liberalism vid vilken Rydberg söker klamra sig fast. Efter den konservativa mellanperioden förenas åter den klassiska idealismen med politisk radikalism.

Men samtidigt kan Rydberg i längden inte undgå att se den förädlade liberalismens svårigheter att överleva i Grottekvarnens värld. Det är här vi finner den främsta skillnaden mellan Rydberg och Nyblaeus. Men även om Rydberg av dessa skäl mot slutet måste ompröva sitt optimistiska förhållningssätt är han under hela tiden, till skillnad från Biberg och Grubbe, tydligt medveten om modernitetens specifika realitet. Rydbergs reaktion inför Grottekvarnens nya verklighet är signifiktativ. Hans radikalism blir inte bara en reaktion mot de gamla politiska formerna, utan också mot de nya industriella intressena. Men bekämpande såväl ”manchesterliberalismen” som socialismen ser inte ens den sene Rydberg hur trots allt också hans egen typ av radikal liberalism bidragit till att släppa fria de krafter som med nödvändighet frambringat Grottekvarnen. Rydberg ser inte att förädlingen går under i den otyglade radikala liberalismens värld.

De tidiga, konservativa svenska personlighetsfilosoferna kan inte sägas illustrera någon tidig europeisk version av vad den amerikanske sociologen David Riesman kallade den “traditionsorienterade” människan, emedan deras konservatism var just frihetligt-personalistisk; icke heller kan de senare, liberala personlighetsfilosoferna sägas exemplifiera en motsvarande version av Riesmans “inre-orienterade” människa, den amerikanska uppebarelseformen av den viktorianske liberalen av John Stuart Mills typ, eftersom deras individualism i högre grad var balanserad av det klassiskt-humanistiska och religiösa arv i och genom vars kontinuerliga tolkning själva deras liberalism ännu i den sena fasen tog form.

Men 1900-talet vittnar om hur snabbt detta arv kunde glömmas. Även efter den kris som markeras av Pontus Wikners metafysiska och Vitalis Norströms kunskapsteoretiska nyorientering fortsätter i den svenska personlighetsfilosofiska traditionen till och med den tidige Alf Ahlberg att liksom flera sena boströmianer försvara ett slags balans av det kulturellt konservativa arvet och den liberala individualismen, som, menar han, skall låta sig förenas med en Hans Larssons liberala krav och även, på visst sätt, arbetarrörelsens. Men inte heller han kan, uppväxt med och i grunden formad av Rydberg, undgå att uppleva en begynnelse av den verklighet Riesman skulle beskriva som de “andraorienterades” (och även vad han kallar de “autonomas”) som en verklighet som helt enkelt icke låter sig förenas med personlighetsfilosofins ideal. [17] Som alltmer principiellt radikalmodernistiska, utan vissa av de distinkt konservativa principer som kännetecknade den ursprungliga personlighetsidealistiska synopsen, kunde liberalismen och socialismen helt enkelt inte – i Sverige lika litet som i de andra länder med vilka Sveriges politik och ekonomi var sammanvävd – motstå att ur de krafter som de själva urskillningslöst släppt fria utvecklades vad Norström tidigt kallade ”masskulturen”.

– – –

Den sene Geijer var en banbrytare för medvetenheten om de nya samhälleliga realiteterna. Efter vad han själv betecknar som sitt avfall från sin tidigare politiska ståndpunkt och den historicism med vilken denna var förenad, markerar han en väsentlig tidig förändring av den svenska personlighetsidealismen vars innebörd icke framkommer i Nordins periodindelning.

Åtminstone temporärt ansluter sig Geijer nu till en ibland tämligen simplistisk laissez-faire-liberalism i hoppet att den skall avhjälpa fattigdomen. Under denna fas undslipper han sig ytligheter av ett slag som låter hans senare åskådning framstå som ett märkvärdigt steg tillbaka i förhållande till hans forna mogna balans mellan individens och samhällets rätt. [18] I namn av den politiska personlighetsprincipen har Geijer, synes det, åtminstone delvis också släppt individualismen fri i just de yttringar av förflackad ”atomism” som han tidigare, med Biberg och Grubbe, ville undvika.

Lika viktigt, och sannolikt det för tiden allra mest signifikativa, är emellertid att han just under denna period också tar avgörande ytterligare steg i riktning mot fördjupning av den tidigare, med Biberg och Grubbe delvis gemensamma förståelsen av personlighetsbegreppet på vad som kanske kan kallas det metafysiska planet. Man kan tala om en andlig och religiös personlighetsprincip som kompletterar den politiska. Om man med Harald Höffding tycker sig i den sene Geijer kunna se den självständigt framvuxna svenska motsvarigheten till den typ av i den egna andliga livsautenticiteten förankrad indvidualism som representeras av tänkare som Carlyle, Sibbern och Kierkegaard, [19] kunde man möjligen tala om en den svenska personlighetsfilosofins andra fas (liksom dess första belägen inom Nordins andra, mer allmänna huvudperiod), representerad av den sene Geijer.

Det är inte bara uppenbart att Geijer genom radikaliteten i sin nya liberalism skiljer sig från Uppsalakollegerna. Man kan heller inte förneka att i hans självständiga, orädda och ibland okonventionella personlighetstyp framträder ett autenticitetskrav, som i viss mån verkligen kan erinra om de nämnda tänkarnas. Så snart man övergår till att närmare specificera Höffdings jämförelse blir den emellertid problematisk. När det gäller religionen är det såvitt jag kan se endast fråga om en tämligen obetydlig gradskillnad, som kommit att överdrivas på grund av det spektakulära i tryckfrihetsåtalet mot Thorild. Även tidigare var Geijers ställning till den kristna ortodoxin, liksom Bibergs och Grubbes, relativt fri, och kunde vara det med hjälp av allehanda teoretiska manövrer. Jämförelsen mellan Geijer och åtminstone Carlyle och Kierkegaard måste väsentligt nyanseras för att överhuvud bli meningsfull. Trots den bestående pieteten gentemot Höijer representerar Geijer en helt annan typ av idealism än Carlyle, och även hans sena politiska ståndpunkt skiljer sig dramatiskt från dennes. Geijers hela anda, psykologi och livshållning förefaller mig också i mycket motsatta Kierkegaards. Men Höffding har en poäng i att ett slags mer allmän, tidstypisk individualism förenar dem.

Till det självständiga, i betydelsen för honom specifika, i Geijers enligt Höffding självständigt framvuxna variant av denna individualism hör framför allt hans tydliga kvarhållande, även under den liberala perioden, av de centrala, icke-konstruktionistiskt idealistiska ståndpunkterna. Fastän Geijer politiskt rör sig från helhetstänkande till individualism, kvarstannar han, som Aleksander Radler framhåller, i sin filosofiska åskådning i allt väsentligt inom romantikens och idealismens gränser. [20] Hos Geijer är det endast den samhälleliga motvikten mot individualismen som uppgivits – den metafysiska förankringen inte bara fördjupas ytterligare, utan fördjupas dessutom på sådant sätt att när samhälleligheten förloras på det politiska planet, är det så att säga just denna som i Geijers filosofi vinnes eller förstärkes på det metafysiska, i en andlig ömsesidighetens kommunitet av personligheter. Den ”realistiska” påverkan Geijer här enligt Elsa Norberg har rönt dels från det förnyade Aristotelesintresset hos en Trendelenburg, dels från Feuerbachs filosofi, torde av henne, som Radler framhåller, avsevärt ha överdrivits. [21]

Här finns ett drag som tydligt skiljer Geijer åtminstone från Kierkegaard. [22] Frågan uppstår då om – som Geijer tänker sig – denna metafysiska fördjupning, som i sina samhälleliga konsekvenser, i sin samhälleliga orientering eller dimension, i allmän mening fortfarande är i linje med de forna Uppsalakollegornas tänkande även om de saknade Geijers distinkta ömsesidighets- och jag-du-perspektiv, är tillräcklig för att uppväga vad som enligt några forskare med visst fog ansetts vara förytligandet i samhällssyn och statslära (och i den sistnämnda gäller det mer än representationsfrågan).

Till skillnad från Biberg och Grubbe blir alltså Geijer med sin större internationella erfarenhet och utblick snabbt medveten om konsekvenserna av den borgerliga kapitalismen och industrialismen, och det dröjer inte länge förrän han börjar orientera sig i riktning mot den kooperativistiska socialism som han redan före avfallet med intresse studerat som lösning på vad han förstod även i Sverige måste komma att bli de med den framväxande arbetarklassens situation sammanhängande problemen. [23] Geijer är akut medveten om tidens rörelser och följer framsynt nya strömningar, men han gör det utan att någonsin ge avkall på den religiösa djupdimensionen som alltså tvärtom just nu förstärks.

Men just häri kan vi väl också se avspeglad Geijers otillräckliga förståelse av skeendet. Även han är trots allt alltför förankrad i sin tidiga Uppsalavärld och dess tänkesätt för att riktigt kunna se vilka krafter som släppts lösa av tidens nya rörelser. I eftervärldens perspektiv kan hans tro att de nya idéerna i förening med de nya politiska och ekonomiska förhållandena skulle kunna helt generellt förenas inte bara med ideell lyftning utan med en religiös förnyelse och fördjupning knappast framstå som annat än önsketänkande, om än moraliskt rakryggat och väl den enda möjliga hållningen för en man som bejakat de förra men i sitt samvete var övertygad om att de endast kunde legitimeras genom de senare. Det skulle dröja länge innan det nya problemläget i dess helhet kunde överblickas och därmed behovet av ett mer adekvat och realistiskt tänkande rörande förhållandet mellan mer traditionella andliga, moraliska och kulturella värden å ena sidan och den mångförgrenade materiella moderniseringen å den andra började inses.

– – –

Som vi sett är även den tyska idealismen i väsentliga avseenden förenad med liberalismen, om än en distinkt tysk liberalism, skild från den engelska av åtminstone utilitarismens och John Stuart Mills typ. När Geijer utan att uppgiva idealismen tar till sig engelska nationalekonomiska och andra perspektiv, innebär detta blott att denna tyska idealism helt enkelt förs ett steg närmare den engelska liberalismen. Överhuvud finns ingen generell motsättning mellan idealism och liberalism vid denna tid. Det förhåller sig ingalunda så att idealismen uteslutande uppträdde tillsammans med konservatismen och liberalismen uteslutande i förbund med realismen: det främsta beviset på detta i Sverige är kanske den just vid denna tid framträdande Viktor Rydberg. Boström och hans skola är härvidlag om inte ett undantag så dock långtifrån ensamma representanter för det normala – och åtminstone teologiskt var ju också Boström liberal. Snarast är det så att den nya liberalismen ofta upptog den tidiga, höijerska radikala idealismens ansatser. [24]

Sven-Eric Liedman kontrasterar konservatismen och liberalismen med hänsyn till romantiken på följande sätt:

”[I] Sverige kom romantikens ideologiska dagsida att dominera. Den ljusa och harmoniska ordningen i Platons idévärld åberopades oavlåtligen, Bruno, upprorsanden, om vilken Schelling skrivit en dialog, var inte lika populär. Idealismen kröp in i ett jordiskt hölje av idel beskedlighet. Efter Höijer fanns det ingen verkligt anstötlig figur inom traditionen från Kant. Alltifrån det sena 10-talet var den bångstyriga radikalismen i Sverige huvudsakligen icke-romantisk, merkantil och journalistisk. Det drömmande Uppsala ställdes mot det nyktra Stockholm.” [25]

Denna beskrivning är enligt min mening otillräcklig. Den tidiga, anstötliga höijerska radikalismen, den nyklassiska ”upplysnings”idealismen, stod långt från den senare romantikens nattsida, även om också Höijers idealism var klart romantisk. Även de konservativas Platon, den Platon som dominerade under Nordins andra huvudperiod, hade ofta introducerats av Schelling och var i hög grad fortfarande Schellings Platon. Till och med i Uppsala var den utpräglade romantiske idealisten Pontus Wikner senare entydigt liberal, stundom över gränsen till anstötlighet. Och den långt mer bångstyrige liberalen Almqvist i Stockholm var i högsta grad romantiker och formad av idealismen. Den inte mindre bångstyrige Viktor Rydberg fortsatte att drömma i Stockholm ända till 1890-talet. Och de stockholmska reformbanketternas anda, August Blanche punschmosig på bordet på Operakällaren – var det inte ett slags romantik? Var det inte ett slags idealism?

Den typ av romantik och idealism som runtom i Europa präglade 1848 års revolutioner hade förvisso sin svenska motsvarighet, och denna typ var lika representativ för 1800-talet som Bibergs eller Boströms lärda rigör och konservatism i Uppsala. Liedman, som vill se liberalismen som huvudsakligen realistisk, måste enligt min mening kompletteras med Irving Babbitts och Folke Leanders insikt att romantiken och realismen icke är motsatta utan komplementära företeelser, att realisten icke är någonting annat än ”romantikern på alla fyra”.

Frågan är emellertid hur mycket Geijer under sina sista dagar egentligen såg. Han överger även den kooperativistiska socialismen och återgår två månader före sin död med en märklig gest som låter ana ett klart medvetande om det illusoriska och utopiska häri till den ekonomiska liberalismen. [26] Det är lättare att tro på Geijers kritik mot de forna Uppsalavännernas rigiditet, omedvetenhet och oförmåga att hantera de nya realiteterna än på hans eget positiva alternativ. Jag är benägen att hålla med Per Meurling om att Geijer trots de idealistisk-religiösa likheterna i hela sitt väsen och delvis till och med under hela sin karriär uppvisar ett drag av distinkt demokratisk, modernt-liberal radikalism som skiljer honom från kollegerna. [27] Geijer tycks inte ha förstått i hur stor utsträckning liberalismen frigjort krafter som inom kort skulle vända hela kulturen mot de religiösa värden han själv intensivare än någonsin, kanske kompensatoriskt intensivt, hyllade även efter avfallet. Han tycks inte ha förstått vidden av den kommande radikalmodernistiska kultur som skulle se de religiösa värden som var det han ytterst försvarade och innerst levde för som blott tyngande bojor, fördomar och förtryck.

Geijer utvecklar ingen kristen sociallära av katolsk typ; men inte heller den tanke som vid seklets mitt alltmer började dominera i de ledande europeiska länderna – tanken att det i långt högre grad kanske skulle ha kunnat tänkas vara just den typ av syn på samhället och staten som han omfattat under sin tidigare konservativa period, vidareutvecklad och anpassad till de nya förhållandena, som ensam hade kunnat både hantera de nya historiska realiteterna och bevara de traditionella värdena – framstår som ett möjligt alternativ för Geijer. Med just de humanistiska, moraliska och frihetliga principer och restriktioner han själv uppställt och med just den betoning av “mellanmakternas” uppgift han själv gjort sig känd för under sin tidigare karriär, synes han annars ha haft alla förutsättningar att kunna utforma en hållbar variant av detta alternativ, som kunde undvikit den senare tyska konservativa katedersocialismens brister och risker. Men de forna Uppsalakollegernas delvis småsinta reaktioner mot hans avfall tycks ha gjort en sådan kontinuitet psykologiskt omöjlig. Beaktar vi att Rydberg först femtio år senare insåg vidden och innebörden av de samhällsförändringar han stod inför är det inte svårt att förstå att den antydda lösningen eller utvägen dessutom, trots Geijers vidsyn, var svårskönjbar med hänsyn till den för honom tillgängliga horisonten.

Med den sene Geijer har den svenska personlighetsidealismen, samtidigt som den i sin bildningssyn, sin samhällssyn och sin statslära i vissa avseenden förflackas, i vissa avseenden nått en metafysisk, andlig och religiös höjdpunkt. Men därmed är också sagt att Geijers sena tänkande i jämförelse med hans tidiga är osammanhängande. Vad vissa forskare velat se som hans ”realism” är i själva verket ofta snarare en bristande verklighetskontakt. Med alla hans sympatiska instinkter, med hans beundransvärda kamp för klarhet och med hans kompromisslösa sökande efter den rätta vägen under moralens, humanitetens och religionens ledstjärnor, framstår Geijers oavgjorda politiska slutpunkt ändå som märkligt intellektuellt otillfredsställande.

Boström kan i sina åthävor och i vissa av sina anspråk stundom något erinra om 1800-talets radikalmodernister som braskande gör anspråk på att för första gången säga sanningen om tillvaron – ofta nog var och en sin egen sanning. Och som Nordin och senare Liedman visat är han i likhet med Hegel, och utan tvekan i detta avseende under inspiration från denne, med sin rationalism och sitt ämbetsmannaideal obestridligen tidstypisk och ett led i moderniseringsprocessen, i konsolideringen av ämbetsmannastaten.

Samtidigt ville han i sin åskådning huvudsakligen representera en mer traditionell idealistisk, humanistisk och religiös linje, om än oundvikligen i väsentligt förnyad och varierad form. Boström återvänder till Uppsala från tjänsten som lärare på Stockholms slott där den traditionella politiska maktens formspråk ännu fortlever, och han förblir trots allt ganska fjärran åtminstone från ämbetsverkens och den framväxande modernitetens vardag. Vad han gör bör i ett avseende kanske närmast beskrivas som att han försöker etablera de konservativt förstådda upphöjda idealen och det metafysiska djupet i den väldiga apparat som är den rationaliserade modernitetens statsmakt. Det var kontinuiteten med det föregående som, alltifrån Nyblaeus, idealisterna under det hårdnande radikalmodernistiska och naturalistiska trycket i allt högre grad tog fasta på och förstärkte i sin bild av Boström. Men redan hos Boström själv finns avgjort inslag som gör det motiverat att säga att det föreligger både en skillnad och en kontinuitet inte bara mellan Nordins första och andra huvudperiod, utan också mellan hans andra och tredje.

[1] Romantikens filosofi (1987), 415.

[2] Ibid. 416.

[3] Ibid. 417.

[4] ’Benjamin Höijer, ett hundraårsminne’, Ord & Bild 1912.

[5] Även omtalad som baronessan von Cederström (Henriette eller Henrietta), gift von Rosenstein.

[6] Liljekrantz, Benjamin Höijer. En studie över hans utveckling (1912) 271-82; Höijer, ’Benjamin Höijers intryck från Paris år 1800’, Ord & Bild 1936.

[7] Ibid.

[8] Ibid.; citat från B. Höijer.

[9] Olof Hägerstrand, “Juntan” som realitet och hörsägen: Makt och opinioner kring Uppsala universitet under 1790-talet (1995), 289.

[10] Begreppet medför olägenheter när vi, som under denna period, har att göra med personer som delvis omprövar den radikala, liberala upplysningstradition vars försvar såväl före som efter det kommunistiska 1900-talet kommit att uppfattas som tillhörande dess essentiella definition. En konservativ motsvarighet till denna exempelvis i Julien Bendas La trahison des clercs (1927) formulerade syn på de intellektuella och deras uppgifter är Thomas Molnars The Decline of the Intellecutals (1961). Problemet är dock att jag inte tycker Molnar klart etablerar sin begreppsliga definition av den bibehållna termen, och att missförstånd lätt uppkommer om icke tämligen utförliga historiska distinktioner görs, något som Molnar, från sina katolska utgångspunkter, blott till hälften lyckas med.

[11] Det märkliga förhållandet mellan konservativt kristet (främst katolskt) tänkande och idealistisk historiefilosofi har utretts med hänsyn till läget i Bayern av Paul Gottfried i Conservative Millenarians: The Romantic Experience in Bavaria  (1979).

[12] C. A. Hessler, Geijer som politiker, I (1937), del 1, ’Den tidigare ”liberala” perioden’.

[13] Om detta Edvard Rodhes argument i Geijer och samhället (1942), 2:3.

[14] Sigfrid Wallengren, Hans Järta som politisk teoretiker (1906); Lydia Wahlström, Svenskar från förra seklet. Biografiska studier. I. Benjamin Höijer – Hans Järta (1915), 107 f., 134-41.

[15] John Cullberg framlyfter åtminstone vidden av Grubbes bemödanden härvidlag i Samuel Grubbe. En studie i transcendental religionsfilosofi (1926).

[16] Åtminstone Grubbe och Atterbom räknade, med romantikerna, dock som vi skall se med ett kulturens ursprung i ett orientaliskt samhälle präglad av en religiös uruppenbarelse eller ”intellektualreligion”.

[17] Riesmans typologi återfinns i The Lonely Crowd (1952).

[18] I mild form kommer denna uppfattning till uttryck i S. E. Rodhe, Geijer och samhället. En studie i svensk tradition (1942), och Sven Stolpe, Geijer. En essay (1947). Långtgående konservativ kritik mot Geijers avfall och hans efter avfallet utvecklade politiska åskådning saknas naturligtvis ej, icke heller långt efter Atterboms och Palmblads tid; under en period av 1900-talet kunde den i vissa avseenden kanske rentav förstärkas, som i J. A. Eklunds uppgörelse Erik Gustaf Geijer. Anteckningar (1942).

[19] Ledende tanker i det nittende aarhundrede (1920), 137-40.

[20] Peregrinatio religiosa. Studien zum Religionsbegriff in der schwedishen Romantik. Teil 1. Die christliche Persönlichkeitsphilosophie Erik Gustaf Geijers (1988). Denne forskare har nyligen, anmärkningsvärt nog, sagts ha varit agent för STASI.

[21] Ibid. 15 f., 40, 50 ff.

[22] Jfr Thure Stenström, Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900-1950 (1984), 43.

[23] Radler undrar om Geijer skulle ha – eller snarare, tycker att Geijer borde ha – utvecklat en katolsk sociallära och förklarar på flera stället att han misslyckats med detta!

[24] Frederick Beiser har utmärkt framlyft den ofta förbisedda vidden av de postkantianska idealisternas ungdomliga radikalism i Enlightenment, Revolution, and Romanticism: The Genesis of Modern German Political Thought, 1790-1800 (1992); jfr också Franz Gabriel Nauen, Revolution, Idealism, and Human Freedom: Schelling, Hölderlin and Hegel and the Crisis of Early German Idealism (1971) och Frank Thakurdas, German Political Idealism (1980).

[25] Att förändra världen – men med måtta: Det svenska 1800-talet speglat i C. A. Agardhs och C. J. Boströms liv och verk (1991), 68.

[26] Artikeln ‘En ekonomisk dröm’, Dagligt Allehanda, 26/2 1847.

[27] Geijer och Marx (1983), passim.

Jean de Sismondi

Sismondi

Verklig och overklig fascism

Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.

Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.

Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.

Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.

Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.

En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.

Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)

Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).

Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.

Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.

I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.

Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.

Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.

Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.

Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.

Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist. 

Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”

Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.

En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.

Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.

På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.

Gran Vía, Madrid

Madrid

Nej till “konservativa” blocket

Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokratiet växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.

Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.

Åkesson utlovar nu i Ekots lördagsintervju stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.

Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.

Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för V.

Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.

Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.

Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.

Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.

Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.

Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.

Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.

Roxy Music: The Battle of Britain

From their album Roxy Music (1972).


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi