Archive Page 2

Guns N’ Roses: Estranged

Live 1992. From their album Use Your Illusion II, 1991.

Hårdrocken och postmodernismen

Flera gånger har jag tagit upp den “vanliga” rockmusiken i kritiska termer. Nu ska jag gå vidare till den så kallade hårdrocken, och vad som kallas “metal”, “heavy metal” o.s.v.

Postmodernismen i den vida, allmänkulturella meningen föreskriver att det är otillbörligt att formulera en normal, negativ, allmän kritik av denna musik. På sin höjd kan postmodernismen kvarhålla ett mått av distans i form av sin lekfulla ironism, men endast som ett underordnat moment i sin generella och från dess egna utgångspunkter nödvändiga popkulturella affirmation.

Men kanske finns det fortfarande faktiskt åtminstone några få, till och med yngre, väl ofta med kulturellt “privilegierad” uppväxt, men också bara med en självständigt gestaltad utbildning och en ovanlig personlig sensibilitet, som hyser ett mått av allmänt kritisk uppfattning av hårdrocken. Men de artikulerar den i så fall inte. De låtsas att en sådan artikulation skulle vara naiv, felaktig, fördomsfull, elitistisk och förtryckande. Kanske tar de dock bara i minimal utsträckning själva till sig det som inte får kritiseras.

Vad dessa möjliga residuala personlighetstyper i verkligheten tycker och för egen del agerar i enlighet med måste, om de finns, vara – jag vet att det en gång var det för många, och det är minnet av detta som tillåter mig att spekulera om en rättfärdig kvarleva, s.a.s. – att hårdrock och metal nästan alltid och i alla avseenden är ett långt över gränsen till det löjliga grov, öronbedövande, over the top, övertydlig och banal underhållningsgestaltning av våld, blod, död, machismo, rus, brott, sex, mörker, patologi, ondska och destruktion, allt i industriell maskintappning. Att de är närmast inbegreppet av vulgaritet, eller åtminstone en sida av vulgariteten. Förvisso, skulle de medge, reduceras vulgariteten något i de fall den är medvetet utstuderad och inte bara naivt spontan. Men inte mycket. För oaktat postmodernismen invändningar är det vulgärt även att medvetet utstudera vulgaritet av det slag vi här har att göra med.

Men inget av detta går alltså längre att utsäga. Postmodernismen dikterar att vulgaritet tvärtom är just att utsäga det. Därför översvämmas vår civilisation av hårdrocken i alla dess former och vidareutvecklingar utan att ens äga förmågan – mycket mindre viljan – att beskriva och artikulera vad det är som sker. Den sedan århundraden av den lägre romantiken formade panteistiska revolutionen bryter fram i sådana våldsamma nya flodvågor att det inte ens – som i tidigare stadier av denna kulturella utveckling – finns kraft, insikt och perspektiv nog att prestera någon minsta liten cerebral, reflekterande respons. I bästa fall saknas bara mod. Mänskligheten och kulturen dränks. I den mån vårt samhälle fortsatt att fungera beror det enbart på att många inte har något djupare och bestående intresse heller för denna typ av musik, och därför med åren slutar lyssna på den och bara absorberas i sitt arbete och, fortfarande i några fall, familjelivets vardagliga åligganden, sådana dessa idag ser ut.

Banden, redan från tidigt 70-tal. Black Sabbath. Judas Priest. Kiϟϟ. Whitesnake. Scorpions. AC/DC. Motörhead. Saxon. Iron Maiden. Slayer. Metallica. Skivorna: Sabbath Bloody Sabbath. Sin After Sin. Killing Machine. Hotter than Hell. Dressed to Kill. Destroyer. Love Gun. Animalize. Slide It In. Virgin Killer. High Voltage. Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Let There Be Rock. Powerage. Highway to Hell. Back in Black. Overkill. Bomber. Iron Fist. Wheels of Steel. Denim and Leather. Killers. The Number of the Beast. Powerslave. Reign in Blood. Metal Up Your Ass. Kill ‘Em All. Man kunde gå vidare till låtarna. Till texterna. Till skivomslagen. Till konserterna. Till bandmedlemmarnas utseende och klädsel. Man kunde ta många fler, och nyare, exempel.

Men det behövs inte. Om man använder sådana namn och titlar har man gjort klart att det inte finns någon seriös artistisk intention, eller, som bäst, i några få fall, endast en ytterst begränsad sådan. Allt är bara en elektrifierad masskulturell skrattspegel av den tidiga romantikens utsvävningar i det demoniska. Men sedan länge tas det ändå på största allvar. Till och med Roger Scruton kände sig tvungen att göra det. Sedan ett halvsekel formar det, generation efter generation, på avgörande sätt ungdomars känslor, fantasi, karaktär, kulturella standard, ja deras hela liv. Och därmed, generation efter generation, vuxnas. Vår civilisation som helhet. Väst. Demokratin. Liberalismen.

Motsvarande fenomen finns ju på andra områden, som kan studeras separat från hårdrocken, och där likaledes det postmoderna tolerans- och acceptansdiktatet har befriat från känslan av otillräcklighet inför oförmågan att göra något åt dem. Filmen. Datorspelen. Pornografin. Våldtäkterna. Drogkulturen. Gängen. Våldsbrottsligheten. Tatueringarna. De psykiska problemen. Den praktiska nihilismen, helt enkelt. Föräldrar, exempelvis, som själva levt och fortsätter att leva hårdrockens liv kan ju knappast tillräckligt ingripa för att sätta gränser för sina barn, innan dessa går förlorade i allt detta och till slut tar livet av sig. Vilka ska hjälpa dem? Psykiatrikerna? Deras människoförståelse är formad av Destroyer, Virgin Killer och Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Black metal. Death metal. War metal. Thrash metal. Doom metal. Stoner metal. Funeral metal.

Givetvis började det i mycket långt tidigare och långt oskyldigare, med jazzåldern. Men vad som började med den var en snabbt accelererande och kumulativ utveckling. Jag tror det är rockmusiken som har åstadkommit det mesta av vad som kan identifieras som kulturell nedgång i västerlandet under de senaste 70 åren, genom en total omstöpning av vår sensibilitet i alla avseenden. Mycket av det övriga är följder av den. Det är den som satt tonen, för att använda ett här särskilt lämpligt uttryck. Inte minst med den extrema hårdrocken blir detta uppenbart. Rocken är elefanten i rummet. Dess historiska period må gå mot sitt slut, men dess inflytande kommer bli bestående, och vad som ersätter den (och det finns anledning att återkomma till det) är hittills inte bättre, och kommer knappast kunna bli det om ingen större kulturell och politisk förändring sker. Generationer har gjort våld på och dödat sin sunda intuition och estetiska, allmänkulturella och moraliska sensibilitet för att utan hinder kunna hänge sig åt hårdrockens bottenlösa råhet.

Försommarkvällar har jag kunnat höra mullret från den fullsatta Stadion. Inte bara Springsteen. Även Kiss. AC/DC. Och jag har vetat att i publiken finns den smakuppbärande övre medelklassen. Höga chefer på alla områden. Kultureliten. Prästerna i våra kyrkor. Lärarna i våra skolor. Professorerna vid våra universitet. Miljoner hem och hemkulturer har förhärjats av de maskinella ljudmassakrerna och vrålade monsterbudskapen från tonårsbarnens – inte längre bara pojkarnas – rum. En gång väluppfostrade flickor av s.a.s. god borgerlig familj vadar, som välbetalda yrkeskvinnor, genom hela sin medelålder halvnakna i leran och narkotikaångorna på hårdrockfestivaler ute på landet, i hämningslös dionysisk utlevelse. Alla musiker, kritiker och andra som ägnar sig åt s.k. klassisk musik lyssnar också på rock, rock, rock. Alla. Det finns inte ett enda undantag. Oftast gillar de rocken lika mycket. Även hårdrock och metal. Många av de nya konservativa är, i likhet med sina föräldrar och far- och morföräldrar, metalheads. Hårdrocken står för deras livs verkliga innehåll och sanna värden, det de egentligen älskar, deras själsliv. Tanterna som ungdomar fortfarande tror heter Agda (de har trott det i långt över ett halvsekel) har varit fans. Groupies. De är de “unga” som framlyftes av media som den progressiva amerikanska framtiden, och som de “gamla” konservativa förlöjligades för sitt ogillande av.

Även av mycket näraliggande yrkesmässiga och rent sociala och personliga skäl kan ingen kritiker problematisera hårdrocken. Gjorde någon det skulle hon inte bara bli hatad av alla fans, utan också förlora sin eventuella anställning och sina publiceringsmöjligheter, ja även sina vänner. De skulle bli sårade och förolämpade. Eller är det kanske inte längre så? Kanske skulle de numera överhuvudtaget inte bry sig. Kritikern skulle bara framstå som konstig, udda, kuriös. Ingen att ta på allvar. Metal är idag normen. Kulturen. Etablissemanget. Blackened death metal. War black metal. Death doom metal. Stoner doom metal. Funeral doom metal. Deathcore. Goregrind.

De sociala klasskillnaderna på detta område har försvunnit. Det finns inte längre någon “hög”- eller “fin”-kultur bortom metal. Inte i något samhällsskikt. I den mån den överhuvudtaget finns, finns den bara tillsammans med metal.

Hur bör man då förhålla sig till detta? Går det verkligen inte att göra något åt det? Här gäller detsamma som på många andra områden av den samtida kulturen. Man måste åtminstone försöka. De kvarvarande, kritiska personlighetstyperna jag inledningsvis nämnde måste, om de existerar, ta sig samman och säga vad de tycker. Och detta försök måste involvera en utmaning av hela det postmoderna värderingsklimatet. Ett insisterande på urskillning och på distinktioner, inklusive i centrala avseenden hierarkiska sådana.

Men att dessa som förmår det bara öppnar andra och vidare musikaliska och kulturella horisonter räcker inte. De måste visa en mer näraliggande väg för alla de hundratals miljoner som bara utgår från den hårdrock de i grunden är formade av, en väg som endast gradvis börjar leda utöver den. Till att börja med skulle den behöva gå genom andra former av rock, och helst, skulle man vilja föreslå, så kallad progressiv rock. Det finns viktig progressiv rock, som uppfyller alla kriterier för musikalisk kvalitet och artistisk seriositet, därför att den progressiva rockens egenart ligger just i tendensen att progrediera utöver rocken som helhet. Och det finns metal-musiker som själva tagit det steget. Men de för uppgiften kvalificerade kritikerna måste också börja urskilja olika nivåer inom hårdrocken själv, och inom rockmusiken överhuvudtaget, peka på sådant som är bättre än annat och försöka förklara varför. Genom detta, i dettas förlängning, skulle det kanske vara möjligt att börja övervinna de värsta grovheterna, nå utöver det direkt dåliga som dominerar genren.

Kritikerna bär en stor del av ansvaret för hårdrocken. Det är slående hur oförmögen rockkritiken även i allmänhet, kritiken av alla slags rock, i många fall varit att identifiera det som är bra, att urskilja och bedöma de verkliga kvaliteterna; hur den helt enkelt lyft fram och hyllat det som är dåligt. De flesta kritiska omdömena har varit rent förbluffande. Robert Christgau är ett av de främsta exemplen. Detta förekommer givetvis även ifråga om annan musikkritik, men när det gäller rocken och i synnerhet hårdrocken måste förhållandet sägas vara extremt. Kritikerna hör helt enkelt fel, och det är svårt att förstå deras märkliga dövheter, ensidigheter och idiosynkrasier. Och när de hört rätt, har de alltför ofta saknat det fullorglade språk, den precisa terminologi och vida musikaliska och allmänkulturella referensram som skulle krävas för att beskriva och förklara mer exakt hur och varför det som är bra är bra och det som är dåligt dåligt.

Därför är det för det mesta inte kritikerna som fäst uppmärksamheten på det värdefulla, utan detta har lyssnaren själv fått upptäcka, och därmed också upptäckt hur kritikerna missat det i sina recensioner: YouTubes kommentarfunktion har idag ofta visat hur många lyssnare det hela tiden funnits som hört rätt, hört det kritikerna inte hört, både vad gäller det bra och det dåliga. Det har också ofta nästan framstått som om de formellt av tidningarna eller andra media anställda kritikerna samtidigt arbetat för skivbolagen och från dem övertagit färdiga, grundlösa positiva formuleringar eller åtminstone värderingar för marknadsföringens syfte – i större utsträckning än man misstänkt att litteraturkritikerna varit knutna till bokförlagen. Men den negativa kritiken – den negativa kritik som postmodernismen tillåter – har i lika hög grad som den positiva varit missvisande och byggt på dubiösa eller helt felaktiga grunder. Mer generellt kan man säga att kritiken s.a.s. har rört sig på samma plan som sitt föremål, musiken, och därför varit lika grov som denna.

Hela detta sakernas tillstånd har givetvis ytterligare förvärrats av postmodernismen. Vad en förändring till att börja med kräver är en kompromisslös teoretisk brytning med det allmänna de gustibus nonnandet och hela den postmoderna kritiska regimen. Det är främst den negativa kritik som postmodernismen inte tillåter som är nödvändig.

Konstantin Korovin: On the Balcony, Spanish Women Leonora and Amparo

Dugin och fascismen

Efter terrordödandet av Alexander Dugins dotter Daria rycker grovmynte filosofen @InfraHaz nu knullsvärande (denna gång förmår han inte lika framgångsrikt som i de presentationer jag nämnde här lägga band på sig när det gäller språkbruket, utan återfaller delvis till den stil som präglar hans “strömmar”) ut med en litet längre YouTube-polemik mot dem som påstår att Dugin är fascist.

Man får åtminstone säga att polemiken är kraftfull och effektiv. Sakligt är den klar och pedagogisk. Från mitt perspektiv är det hela visserligen ensidigt såtillvida som han inte tar upp de problematiska sidor av Dugins tänkande som inte är orelaterade till det aktuella ämnet (och som jag pekat på i mina inlägg om honom; det senaste av dessa behandlades f.ö. i ett paperpersonalismkonferensen i Mexico City härom veckan, som i mycket delade min analys, men gick längre i kritik på några punkter och, naturligt nog i detta sammanhang, fokuserade mer på den specifikt personalistiska kritiken). Men hans syfte är här alltså begränsat till frågan om fascismen. I denna fråga tror jag den ganska djupgående och precisa framställning han ger av utvecklingen av Dugins tänkande, dess olika faser, dess politisk-historiska kontext, förhållandet till den tyska konservativa revolutionen och den traditionalistiska skolan o.s.v. är tillfredsställande, trots att han inte går in på den bakomliggande problematiken med den “lägre romantiken” som i mycket sträcker sig till och innefattar även den för Dugin och delvis också för @InfraHaz själv centrale Heidegger.

Design for the House of the Soviets, Luhansk

Uppdatering om konservativ socialism i USA

En begreppslig distinktion skulle kunna göras mellan socialistisk konservatism och konservativ socialism, även om jag inte brukar göra det utan använder båda utan åtskillnad. Man kan definiera socialistisk konservatism som primärt en konservatism, som rymmer en socialism som ett underordnat moment, och konservativ socialism som primärt en socialism, som rymmer en konservatism som ett underordnat moment. För vissa syften eller i vissa sammanhang kan detta vara befogat, även om jag är osäker om den begreppsliga distinktionen kan sägas indikeras redan av termernas språkliga konstruktion, av att socialistisk i ena fallet formellt är en bestämning till konservatism och i det andra konservativ formellt är en bestämning till socialism. Det kan mycket väl vara så att man även i första fallet talar om en konservatism som är ett moment i en socialism (det socialistiska) och i det andra om en socialism som är ett moment i en konservatism (det konservativa).

Om distinktionen görs, med de definitioner jag först angav, är hursomhelst vad jag försökt förespråka en socialistisk konservatism: konservatismen i min mening, en de “överordnade värdenas” konservatism, ytterst och primärt förankrad i den andliga traditionalismen, men också i vissa distinkta filosofiska riktningar, är för mig entydigt överordnad den typ av socialism jag är beredd att bejaka. Det är därför det också är lika naturligt för mig att tala om en ny och utvecklad socialkonservatism.

De socialister och kommunister som kommer från den marxistiska traditionen men som idag vänder sig mot postmarxismen och wokeismen, ja ibland avfärdar hela vänsterbegreppet, och bejakar mer eller mindre av traditionella värderingar och, konkret, visst samarbete med populistnationalister och populistkonservativa, kan däremot, och bör väl, om distinktionen görs, benämnas konservativa socialister, eftersom för dem det motsatta gäller. Mellan dessa positioner finns utan tvekan lika stora skillnader som likheter.

P.g.a. vad som kvarstår av USA:s unipolära hegemoni är vad som sker i USA ofta det viktigaste av vad som sker i dagens värld. Därför, och eftersom vi själva är så amerikaniserade, har jag diskuterat några amerikaner som kan inordnas i den ungefärliga och vida kategorin konservativa socialister. @InfraHaz är en av dem. Han gör normalt s.k. “streams” som är långa som knull, inte sällan över fyra och ibland fem timmar, ja någon gång sex, helt extemporerade. Och framför allt fulla av svordomen/könsordet “fuck” i alla dess former och användningar. Det är svårt att förstå att folk kan sitta och följa dessa, i synnerhet som han gör dem så ofta. Man frågar sig varför han inte gör fler kortare klipp med utdrag från dem, med de många delar av dem som kan fungera som självständiga, sammanhängande helheter. Rimligen missar han även genom den oformlighet som beror på att strömmarna är helt bestämda av andras respons på nätet möjligheten att verkligen nå ut till många, på det sätt innehållet ofta förtjänar.

För @InfraHaz har nu verkligen börjat utveckla och i olika avseenden precisera sin version av en konservativ socialism. Om Caleb Maupin är en slipad och polerad agitator med stora kunskaper om i synnerhet den amerikanska kommunismens historia, och även journalist hos RT, är @InfraHaz något så originellt som en grovmynt filosof. Han kommer ångvältsrullande med avsevärda kunskaper om 1900-talets och samtidens kontinentaleuropeiska filosofi, som han använder både för rekonstruktionen av paleokommunismen och för sin våldsamma knullspråkliga polemik mot vänstern. Med undantag för språket går @InfraHaz längre än Maupin i anammandet av traditionella värderingar och anknytning till populistnationalism, populistkonservatism och Dugin.

Maupin har nyligen angripits av tidigare anhängare som bl.a. hävdar att han haft ett löjligt sexliv med dem. Om man får tro dessa personer har den konservativa tendensen inte hjälpt mycket: missbruken och den allmänna osämjan tycks även i detta socialistiska sammanhang ha visat sig vara desamma som i hela den gamla sekteristiska bokstavsvänstern. Detta trots att Maupin med skarpaste sarkasm förkastat denna vänster som bestående av fullständigt betydelselösa småpartier centrerade kring och ledda av uppblåsta narcissistiska ledare – av detta skäl startade Maupin heller inte något parti utan en tänktank, Center for Political Innovation. Han har också hävdat att den gamla bolsjevikiska avantgarde-strategin med ett demokratisk-centralistiskt parti av ny typ är överspelad i dagens sociala mediesamhälle.

Kanske vittnar anklagelserna mot Maupin bara än en gång om det principiellt hopplösa i den marxistiska socialismens profanhumanism och materialism som samhällsgrundande etik och världs- och livsåskådning, eller i detta fall åtminstone otillräckligheten i omfattandet av endast en till överensstämmelse med marxismen modernistiskt radikalomtolkad kristendom. Om den utopistiska socialismen förstört sig själv genom sin långtgående rousseauansk-romantiska människosyn, har den marxistiska socialismen gjort det genom den åtminstone alltför långtgående och feltillämpade historiematerialismens reduktionistiska avfärdande av de kulturella, moraliska och andliga värden och sanningar som den ser som restlöst knutna till successivt övervunna, klassbestämda ideologiska överbyggnader. Men Maupin säger att hans svar är på väg; innan det kommit kan man inte med tillräcklig säkerhet bedöma hur välgrundade anklagelserna är (de två huvudsakliga är anonyma), eller om och i så fall i vilken utsträckning det handlar om ett etablissemangsinitererat förtalsangrepp av den typ Maupin länge ansett sig vara utsatt för och förutsett skulle starkt intensifieras.

Gabriel Rockhill är jämförbar med både @InfraHaz och Maupin i sin paleosocialism (att Maupin, med flera andra, talar om “twenty-first century socialism” står inte i motsättning till anknytningen till vad jag kallat paleosocialismen i de här aktuella avseendena, d.v.s. det konservativa momentet) och sitt fokus på den CIA-dirigerade antikommunistiska socialismen och idag den postmarxistiska och “postmoderna” vänstern. Med sin formellt-akademiska bakgrund inom vad som i USA nu reducerats till att kallas endast “fransk teori” är Rockhill oöverträffbart kvalificerad för denna analys. Dock saknas hos honom den konservativa och populistiska tendensen. Han ser något paradoxalt ut att delvis ansluta sig till kretsen kring det relativt nya Party for Socialism and Liberation (en avknoppning från Sam Marcys märkliga Workers World Party, som Maupin lämnade i protest), där Brian Becker är en ledande kraft.

Denna gruppering, som även tidigare Grayzone-medarbetaren Benjamin Norton står nära, kännetecknas av att den samtidigt som den bejakar paleosocialismens politik även kvarhåller stora sjok av den allmänna wokeismen, kritiserande endast dess imperialistiska användning men inte dess innehåll i sig. Tvivelsutan ser de wokeismen som endast en naturlig vidareutveckling av paleosocialismens ofta obestridligen starka element av kulturradikalism. Såtillvida tillhör de den den vanliga vänstern och är irrelevanta för en socialistisk konservatism. The Grayzones Max Blumenthal går däremot i viss mån på @InfraHaz’ och Maupins linje, bejakar till stora delar populismen, och samverkar med dem i olika protestevenemang och mediala sammanhang.

Men det är alltså beklagligt att @InfraHaz’ fördjupning av sin politiska åskådning äger rum i de fullständigt olyssningsbara, mångtimslånga knullströmmarna. Som det är, måste dessa, i stort, vara bortkastad tid och energi, annat än för vad som knappast kan vara mer än en mycket begränsad typ av intresserade. Då och då gör han korta klipp med utdrag, men alldeles för sällan. Hans artiklar, som länkas till på Infrareds nätplats, är hittills inte många, men lovande: denna, exempelvis, som signifikativt nog uppmärksammats av Duginkännaren Michael Millerman, är betydande.

Ibland tar han sig rentav ytterligare samman och gör korta, väl förberedda presentationer, senast i två uppdateringar med rubrikerna We Are Being Ruled by Criminals respektive This Is How We Beat Them. Givetvis finns även i dessa en hel del att diskutera, ifrågasätta, eller bara gå djupare in på. Såsom vilken grad av självständighet Ryssland och Kina uppnått i förhållande till den allmänna och i mycket från atlanticismen utgående globaliseringen, vem som dödade Daria Dugina, arten av den ukrainska regimen. Annat kunde ytterligare skärpas och förtydligas, som analysen av samexistensen av användningen av “fascism” som stämpel mot personer som den övernationella atlantkapitalistiska regimen vill tysta, och det alltmer fascismliknande i vissa av denna regims egna metoder, ja dess eget behov av hjälp från mer eller mindre verkliga fascister enligt välkänt historiskt mönster.

Givetvis återstår också, på ett mer allmänt plan, från mitt perspektiv mycket att göra när det gäller revideringen av det allmänna marxistiska idéarvet som sådant och därmed även paleosocialismen som sådan. Av de ovan nämnda är @InfraHaz här den som kommit längst, inte minst genom att inte tillbakaskräckas från den helhetliga modernitetsanalysen, och genom att han äger ett avsevärt mått av verklig förståelse även av det relevanta, verkliga konservativa tänkandet och t.o.m. den traditionalistiska skolan. Och i de nämnda presentationerna säger han knull endast en gång – man får intrycket att han försöker lägga band på sig, att han märker att han mot sin (tillfälliga) avsikt återföll till det vanliga strömknullandet den enda gången han råkar uttala ordet.

Om vi håller oss till de stora linjerna i hans argumentation (här och i de tidigare videos jag kommenterat) kan vi ändå, trots hans radikalism, identifiera en i det mesta korrekt allmän analys och åtminstone vissa viktiga bidrag till en sådan meningsfull socialkonservatism som jag försiktigtvis har försökt förespråka. En socialistisk konservatism, som till skillnad från den västerländska populistnationalismens, sådan den idag ser ut, den populistnationalism som gått förlorad i den vanliga högern, och till skillnad från fascismen i alla dess äldre och nyare former, förmår korrekt och i tillräcklig omfattning identifiera de verkliga orsakerna till de samhällsproblem som denna populistnationalism vänder sig mot, och därmed ensam har möjlighet att komma till rätta med dem.

Jag föreslår:

Knulla högern – för konservatismens skull.

Knulla vänstern – för socialismens skull.

Paleosocialismen
Konservatismen som kommunism
Öppna frågor om den konservativa socialismen

Guillaume Guillon-Lethière: Le jugement de Pâris

Keith Ward om medvetande

Bland de många böcker Ward utgivit sedan jag senast diskuterade honom här är jag, av naturliga skäl, inte minst benägen att nämna hans korta sammanfattning av sin åskådning förra året i den nya serien My Theology, betitlad Personal Idealism. Redan vid den 12:e International Conference on Persons i Lund 2013 försvarade han sin position i termer av personalistisk idealism, och idag behandlar han den utförligare i samma termer även i andra böcker, som Sharing in the Divine Nature: A Personalist Metaphysics, från 2020.

Abortfrågan

Den svenska abortdebatten handlar om många mer eller mindre (mest mindre) rimliga saker, men aldrig om det som primärt föranleder abort. Till skillnad från vad som är fallet i de flesta andra länder verkar alla i det extremsekulariserade och kulturradikala Sverige, eller, mer exakt, alla svenskar i Sverige, eniga om att abortfrågan sedan länge inte är och inte bör vara en sexualmoralisk fråga.

Abort föranleds primärt av att folk har könsumgänge utan avsikt att inom väl fungerande äktenskap alstra välkomna och älskade barn som får växa upp och erhålla en god uppfostran i ordnade hem med tillräcklig ekonomi.

16th International Conference on Persons

The 16th International Conference on Persons, having been postponed one year because of Covid, was held last week at Anahuac University in Mexico City. It was at the same time the first Congreso Mundial de Personalismo, organized in collaboration with the Asociación Española de Personalismo and the Asociación Iberoamericana de Personalismo. Among the organizers was also the Hildebrand Project of the Franciscan University of Steubenville. More information here and the programme here.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi