Archive Page 2

William Orpen: Mona Dunn

Orpen

Kina och globalismen

En av följderna av “västs” problematiska agerande mot Ryssland alltsedan Sovjetsystemets fall, ofta drivet till ren antirysk hets, är ju att Ryssland närmat sig Kina i stället för Europa. Denna utveckling har nu gått mycket långt.

Men som jag också har framhållit i tidigare inlägg står vi även inför frågan om Kinas ställning och roll i sammanhanget av de mer renodlat globalistiska – i den “lägre” problematiska meningen – ekonomiska, politiska och ideologiska krafter som bestämt mycket av politiken gentemot Ryssland, och som gör att jag ofta fått anledning att sätta “väst” inom citationstecken.

Hittills har dessa krafter såvitt jag vet inte intagit något som kommer ens i närheten av samma kritiska inställning till Kina som till Ryssland. Tvärtom tycks Kina, alldeles oaktat det i centrala avseenden oförändrade kommunistiska systemet, ha tänkts tilldelas en särskild uppgift just för den globala ordning de länge planerat och eftersträvat.

SvT:s Dokument Utifrån sänder en viktig dokumentär som i original sägs heta “The World According to Xi Jinping“. Den visar mycket av Kinas strävanden – som specifikt kinesiska –  under Xis ledning, och kommer kort in även på förhållandet till Putin.

Men den större och yttersta frågan om Kina och globalismen berörs ej – frågan om förhållandet till den globalkapitalism som i verkligheten är mer än en kapitalism, som snarare är en specifik, ny radikalmodernistisk maktordning som historiskt, i processen av sin framväxt, ofta understött kommunismen, eller maktutövning i kommunismens namn, när det varit fördelaktigt. Och som siktat mot en ny ideologisk syntes.

Det är knappast bara så att Kina under de senaste årtiondena lyckats ensidigt utnyttja världskapitalismen för uppbyggandet av sin ekonomi och makt inom ramen för sin egen kommunism.

Ryssland och globalismen (2014)

Francesco Caratti: Černín Palace, Prague

Caratti

Förslag till AfS, 1: Partinamn

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och genom vilken det är på god väg att kunna bli en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det går inte att vinna ned det nuvarande namnet. Men det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa.

Mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Jag förstår att det är helt orealistiskt att partiet skulle anta detta förslag, och det finns många andra utmärkta och för mig lika acceptabla namn som kan väljas. Men jag vill ändå gå så långt som att framföra detta förslag här för att åtminstone med största möjliga tydlighet markera hur viktigt jag menar att det är med en ny profil och sakpolitik i ett europeiskt sammanhang, att komma bort från vad som nu närmast framstår som en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för förslaget ska jag inte gå igenom här. Kort bör dock sägas att eftersom det ju knappast inom överskådlig tid är möjligt att helt komma bort från AfS:arnas, d.v.s. till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism, det första ledet, “Svenska”, utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart o.s.v., ger utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden måste bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.

Bryan Ferry sings Aznavour’s “She”

Live at the opening of the Cannes film festival in 2009, with Aznavour singing along in the audience. They recorded a version of this song together for Aznavour’s album Duos the year before.

Enhetslinjens slut

I mitt korta inlägg Varför jag har försvarat SDU, skrivet strax innan ungdomsförbundets ledning och därmed också vår ordförande i SD Stockholms stad uteslöts av SD våren 2015, nämnde jag ifråga om sakpolitiken bara Europa- och övervakningsfrågorna. “Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen”, skrev jag, “tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.”

Det var alltför litet, orättvist litet. Jag borde lagt till deras kritiska inställning till neokonservatismen och de interventionistiska krigen i Mellanöstern, NATO-motståndet, frånvaron av russofobi. Kanske läste jag in allt detta i vad jag ville urskilja som deras vision för det alternativa Europasamarbetet. Kanske tyckte jag att “moderpartiet” ännu inte hade börjat vackla så mycket på dessa punkter att de förtjänade nämnas som särskilt utmärkande för SDU. Att i verkligheten allt detta utgjorde skäl för mitt stöd för SDU har väl ändå framgått med stor tydlighet genom åren, men det nämnda inlägget är inte den rättvisande sammanfattning som dess rubrik kunde förleda läsaren att vänta sig. Dock fortsatte jag med några mer allmänna orsaker till mitt stöd:

“Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det ‘nya tredje’ som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl ‘bunkern’ som alltför långtgående liberal anpassning. Detta ‘nya tredje’ är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.”

På denna allmänna nivå sammanfattade inlägget på tillfredsställande sätt orsakerna till mitt försvar. Detta, i förening med de sakpolitiska ställningstagandena såsom ovan kompletterade, har alltid, ända fram till och med AfS’ bildande och valrörelse, varit hela anledningen till mitt ställningstagande. Den viktiga poängen var att det var hela anledningen. Jag avslutade därför inlägget med följande ord: “Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det.” Det vill säga, om partiledningens anklagelser om ideologiska avvikelser och kopplingar till “radikala” grupper av den typ även jag finner oacceptabla faktiskt skulle vara riktiga, trots att inga bevis för dem presenterats, så hörde dessa avvikelser och kopplingar inte till det jag stödde; jag tog i så fall avstånd från dem.

Mycket hade varit vunnet om den enhetslinje jag försökte förespråka varit framgångsrik, om uteslutningarna hade kunnat undvikas. Även om jag också kritiserade det uppskruvade offentliga tonläget från SDU:arnas sida, handlade det då, 2015, för mig nästan enbart om att de skulle ha kunnat hålla SD på rätt kurs i de konkreta sakfrågorna och tillföra partiet alla de nämnda allmänna resurserna inför ett kommande generationsskifte – inte omedelbart, men kanske inom några år, exempelvis vid 2019 års landsdagar – i ledningen. Så sent som i maj i år försvarade jag, i inlägget Enhetslinjen idag, en uppdaterad version av linjen i form av en vision av synergi mellan SD och AfS. Ja, fortfarande besluten att vänta med kritik tills efter valet, trots onda aningar väckta av vad jag vid det laget sett av torgmötena, vidhöll jag ännu i augusti i inläggen Om grunderna för optimism och Den obegripliga konflikten enhetslinjens giltighet i den nya versionen, och att ingen saklig grund fanns för splittringen.

Nu måste det tyvärr i stället handla om just sådana grunder. Av mina inlägg Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje, som jag beklämmande nog ändå blev tvungen att skriva före valet, och Ett begripligt valresultat, min egen eftervalsanalys, framgår varför. Det står idag utom allt tvivel att de gamla SDU:arna ideologiskt avviker från SD på det sätt partiledningen hävdade 2015, och att de har just de problematiska kopplingar de anklagades för. Som för att bekräfta och illustrera allt det jag blev tvungen att konstatera i dessa inlägg lade samarbetspartnern Svegot, som partiledaren beviljade en intervju på valnatten, ut ett separat klipp på YouTube med vad de tydligen vill lyfta fram som ett särskilt värdefullt inslag från AfS’ kampanjfinal i Kungsträdgården:

“Episkt ärorikt”, skulle väl – att döma av Christoffer Dulnys av Erik Berglund i hans och Kasselstrands podd Den Kokta Grodan hyllade framfart mot en ensam tjej vid torgmötet på Stureplan i maj – Nordisk Alternativhögers järntempelgäng säga om denna behandling av några småtjejer med en prideflagga.

Den politiska omdömeslöshet och enkelspårighet som inom kort blev tydlig hos hälften av Hahnes styrelse för SD Stockholms stad, har genom AfS’ sant extrema strategi av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” stegrats till rent politiskt vansinne. Det parti som jag i inlägg efter inlägg hoppats skulle stå för den diametrala motsatsen, en ideologiskt vidareutvecklad och europeiskt orienterad typ av socialkonservatism, byggd på en seriös, selektiv tillägnelse av det bästa i den europeiska nya högerns tänkande såväl som de filosofiska traditioner jag försökt försvara, blev i sin offentliga framtoning inte bara närmast en karikatyr av demagogisk populistnationalism, utan gjorde sig helt enkelt till kloakens parti. Det lierade sig med den gamla grobiannationalismen med alla dess tröttsamt välbekanta attribut. 

Hade jag därför fel om SDU:arna 2015? Kanske. SD:s partiledning förtjänar erkännande åtminstone såtillvida som en potential i den riktning som nu aktualiserats i AfS måste ha funnits hos dem redan då. Men jag har fortfarande inte sett några bevis för att den potentialen skulle ha varit förverkligad vid den tiden. Såvitt jag kan se är det den nya beundran för Donald Trumps bullrande framfart 2016 som fått SDU:arna att tappa koncepterna – en beundran som går långt utöver Trumps hoppingivande sakpolitiska löften under presidentvalskampanjen. Detsamma skedde med dem som med delar av nyhögerkretsarna i Sverige, som kunde ha blivit ett värdefullt ideologiskt stöd. Trump och hans altright-stödtrupp fick dem alla att avvika från den rätta väg jag tidigare tyckte att de befann sig på, släppa alla spärrar, tro att allt var tillåtet, blotta tidigare osynliga avgrunder. Förfallet är en följd av ännu en förfelad amerikanisering.

Vad jag därför nu tänker kunde ha vunnits med enhetslinjens framgång är lika mycket att “moderpartiet” skulle ha kunnat hålla SDU:arna på rätt kurs som tvärtom. SD har ju inte dragits med i den vulgärpopulistiska Trumpkulten. Med den bevarade enheten hade SDU:arna tvingats hålla sig inom de ramar partiet uppställt i andra avseenden än de enstaka sakfrågorna, och därmed hindra den banala regression vi nu sett. Detta skulle ha varit ett lika viktigt moment i den förening, den syntes jag tänkte mig av SD:s partilednings nödvändiga uppstädning och vad jag ville se som SDU:s mer hållbara politik.

Det är tråkigt att behöva skriva det här, och det finns också en personlig dimension. Jag gillade verkligen Kasselstrand, Hahne, Berglund och de andra jag lärde känna eller åtminstone träffade. De har aldrig någonsin, åtminstone mig veterligen och offentligt, ställt sig avvisande till mig eller mina idéer och analyser. De har enbart uttryckt positivt intresse och stor uppskattning. De har bjudit in mig till många av AfS’, och det blivande AfS’, möten och evenemang. De erbjöd mig vänligen en plats på riksdagslistan. Jag trodde på dem. De sakpolitiska positioner jag inledningsvis beskrev, såväl som de egenskaper jag läste in hos dem, förblir av helt central betydelse. Det finns inte heller något fel med exempelvis deras återvandringspolitik i sig. Det är enbart invandringen, med de lätt identifierbara krafter som orsakat den, som är extrem och orealistisk. Sverige har, liksom hela Europa, en moralisk skyldighet att genomföra en rimlig återvandringspolitik inte minst som åtgärd mot invandringens bakomliggande intressen.

Men med strategin av avståndstagande från avståndstagande, de allianser den tillät, och de följder detta givetvis omedelbart fick, svek de mångas förtroende. Och eftersom de tydligen inte har några rådgivare som förklarar dessa saker, måste jag åta mig det. Om man inte har något att säga om att torgmöte efter torgmöte domineras av troglodytnationalister som vrålar “ut med packet” och ger sig på enstaka protesterande småtjejer, om man nästan låter likadant själv i sina tal, om man klistrar antisemitiska näsmärken på tunnelbanan och låter sig filmas med kommentarer av det slag en styrelseledamot och riksdagskandidat gav, om man samarbetar med alternativmedia som hyllar en sådan aktion – då har man, liksom exempelvis organisationen Nordisk Ungdom som hällde grisblod på Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, ställt sig utanför den civiliserade parlamentariska politiken och politiska debatten. Under de få månader som gått sedan partiet lanserdes har AfS lyckats skaffa sig just det jag trodde att de skulle ha fördelen att sakna: en belastande historia av det slag SD ägnat årtionden åt att befria sig från.

När AfS kör i avgrundsdiket på det här sättet förlorar vi en viktig kraft som skulle kunnat hålla SD på rätt kurs. Liksom 2015 års genom SDU tillkomna Stockholmsstyrelse i SD genom de egna felgrepp jag p.g.a. dess otroliga anonyma smutskastning blev tvungen att ta upp i tidigare inlägg omöjliggjorde den påverkan på partiet som jag och många andra hoppades den skulle kunna utöva, har AfS genom de här beskrivna och långt allvarligare misstagen förlorat motsvarande möjlighet. SD började visserligen anpassa sitt budskap under valrörelsen för att inte förlora väljare till AfS, vilket visar att de effekter som var den modifierade enhetslinjens mål är möjliga. Men samtidigt tog Mattias Karlsson naturligtvis fasta på den flagranta näsaffären, och såg sin gamla kritik i rikaste mått bekräftad. Sunknationalistiska partier är helt enkelt inte framgångsrika i Sverige. AfS’ valresultat gör att ingen fortsatt sakpolitisk efterföljd från SD:s sida är att vänta. Snarare torde de ha fått ytterligare ett incitament att fortsätta röra sig i fel riktning.

Vad krävs nu för att rädda AfS? Vad måste nu till för att de ska kunna bli det parti som faktiskt skulle behövas? Svaret är: så stora förändringar att det är nästan otänkbart att partiledningen kommer genomföra dem. Skulle det i förhållande till kampanjretorikens förväntningar mycket dåliga valresultatet kunna göra att de nu besinnar sig och självkritiskt omprövar? Att de läser, lyssnar på och tar intryck av sådana som delar de här framförda uppfattningarna?

När det visar sig att de under alla dessa år inte gjort det i större utsträckning än att det vi sett under valrörelsen blivit möjligt, är det inte sannolikt. Och hittills tyder heller ingenting på det. Tvärtom. Man anser sig ha gjort allt väsentligt rätt, och bara behöva på samma sätt fortsätta “framåt, framåt, framåt”, som det heter i titeln på första avsnittet av Kokta Grodan efter valet. Kasselstrand säger där att han är “otroligt stolt och nöjd med allt vi har gjort det här året”, och att han inte känner “att vi kunde gjort så mycket annorlunda”. Berglund påstår till och med att “ingen har pekat på något konkret fel eller misstag vi har gjort”!

Om detta är AfS’ eftervalsanalys har enhetslinjen nått sitt slut. Det går då inte längre att se hur den skulle kunna uppnå sitt mål, inte ens sådant jag tvingats omformulera det som en opinionsbildningsmässigt och parlamentariskt fördelaktig dynamik mellan SD och AfS. Men som del av en fortsatt och nu rent apologetisk förklaring av mitt hittillsvarande ställningstagande ska jag ändå försöka återkomma om åtminstone några saker som det nya partiet enligt min mening skulle behöva göra.

Andrea Schroeder: Helden

2014

Benedikt Kaiser: Querfront

Antaios, 2017

KaiserSeit Jahrzehnten kursiert ein Begriff, der nur selten klar definiert wird: Querfront. Zu ihren Akteuren zählen mittlerweile so viele Personenkreise, daß man keinen gemeinsamen Nenner mehr finden kann. Was hat es also auf sich mit der Querfront: historisch, politisch, ideell?

Benedikt Kaiser fordert eine undogmatische Herangehensweise und eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis.

Benedikt Kaiser ist Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Sein Forschungsschwerpunkt gilt den Faschismus- und Totalitarismus-Studien, der geopolitischen Lage in der Levante sowie dem Themenkomplex der “sozialen Frage”.

Kaiser unterstützt die redaktionelle Arbeit der Zeitschrift Sezession, publiziert regelmäßig in der österreichischen Quartalsschrift Neue Ordnung und arbeitet als Verlagslektor.

Sein Band Querfront erschien 2017 in der reihe kaplaken; in diesem fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den mannigfaltigen politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

François Boucher: Euterpe

Boucher

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts

Jungeuropa Verlag, 2018

Buchbeschreibung

KaiserKarl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.

Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.

Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.

Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?

Mit einem Vorwort von Philip Stein.

Über die Autoren

Benedikt Kaiser:

Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).

Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der “sozialen Frage”. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.

Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.

Alain de Benoist:

Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).

Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.

In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen “aufhebt”. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.

Diego Fusaro:

Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).

Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.

2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.

Carl Stöhr: Regina-Palast-Hotel, München

Stöhr

Stoppa sosseriet?

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt Handels-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritisk till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. l TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetarmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Ivan Aivazovsky: Dusk on the Golden Horn

Aivazovsky

Tage Lindbom: I Frithjof Schuons fotspår

Prisma, 2003

Baksida:

LindbomVilket budskap har världsreligionerna i dagens värld? Har de spelat ut sin roll eller kan de bidra med en andlig förnyelse? Har alla religiösa uppenbarelser en gemensam kärna eller avviker de rentav från varandra i sina grundantaganden?

Hur har sekulariseringen inverkat på vår förståelse av det heliga? Har metafysiken någon framtid och vilken roll fyller den i så fall i dagens filosofi?

Frågor av detta slag behandlas i föreliggande bok, vars syfte är att introducera och diskutera några huvudlinjer inom den religionsfilosofiska riktning som brukar gå under namnet philosophia perennis. Tage Lindbom ger här synpunkter på denna lärdomstradition och den visdom som utmärker en av dess nutida företrädare, den schweiziske metafysikern och mystikern Frithjof Schuon.

Inledningen har skrivits av Ashk Dahlén, f. 1972, som disputerade 2002 med en avhandling om den nutida diskussionen om muslimsk kunskapsteori i Iran. Han har även givit ut tolkningar av Jalal al-din Rumis dikter på svenska, Vassflöjtens sång.

Främre skyddsomslagsflik:

Frithjof Schuon (1907-1998), schweizisk religionsfilosof, sufier och författare till många internationellt uppmärksammade böcker om religiös mystik och filosofi, däribland De l’unité transcendante des religions, i vilken han utvecklar en lära om världsreligionernas gudomliga kärna. Schuon räknas till en av vår tids främsta språkrör för philosophia perennis och hans tänkande tillhör en samlad intellektuell tradition som går tillbaka till islams mystiker samt Platon, Shankara och Mäster Eckhart.

Bakre skyddsomslagsflik:

Tage Lindbom (1909-2001) var filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han gav ut en rad böcker om religionsfilosofi, politisk filosofi och europeisk kulturhistoria, däribland Västerlandets framväxt och kris. Lindbom är mest omtalad för sin konservativa modernitetskritik och sin intellektuella uppgörelse med socialismen. Hans tänkande riktar sig mot det moderna sekulära kunskapsbegreppet från en religiöst präglad utgångspunkt och anvisar en väg ut ur vår tids andliga och intellektuella kris.

Lindbom har ägnat ett livsverk åt att introducera philosophia perennis i Sverige, där den förblivit en nästan okänd intellektuell tradition.

JOBs kommentar:

Denna bok utgavs posthumt av den föredömligt intellektuellt öppne och nyfikne Alf W. Johansson i hans serie på Prisma, i vilken också publicerades Carl Johan Ljungbergs översättning av några texter av Irving Babbitt och min inledning till och översättning av en av Eric Voegelins böcker.

Muhammad

Muhammad

Martin Lings: Muhammad

His Life Based on the Earliest Sources

The Islamic Texts Society, 2005 (Allen & Unwin, 1983); 2006 Inner Traditions edition on Amazon

From the Back Cover:

Lings“Before the appearance of this book, Western languages lacked  almost entirely a comprehensive and authentic account of the life of the Prophet Mohammad…Now, Lings…has produced a superb narrative that, in its sobriety and dignity of style and its scrupulous and exhaustive fidelity to authentic and reliable sources, constitutes a major addition to Islamic literature in English. While remaining close to the Arabic sources he cites, Lings shows himself able to render Arabic speech in comprehensible and idiomatic English that is neither markedly archaic nor jarringly contemporary, thus conveying what is, for Muslims, the essential timelessness of the events related. Highly recommended.”  Hamid Algar in Religious Studies Review

“Despite the vastness of the subject, this biography makes easy and absorbing reading for anyone interested in religion as such. For those interested in Islam in one way or another it is mesmerising.”  Seyyed Hossein Nasr in Parabola

“Muhammad is a true work of art, as enthralling and engrossing as the best of novels with the difference that this is no fiction but fact. With the magic of his pen, the author makes all the historical personalities of his book come alive…The skill of narration is enhanced throughout the book with the most regal and dignified English, inspiring the sense of majestic grandeur essential for any literary work dealing with Divine and Eternal Truths.”  The Islamic Quarterly

“This great book is a classic.”  Frithjof Schuon

“There is a freshness, clarity and gripping suspense throughout the book…As a text in the how and the why and the when of various revelations – both Koranic and Prophetic traditions – it is enlightening and authoritative…Our author’s familiarity with all the complicated inter-family links of tribal Arabia gives us the certainty that he knows his material thoroughly…This work should be translated into Arabic so that the whole Arab world may drink from it.”  Muslim World (Cape Town)

“A living and enthralling book. After reading it we put it down with the feeling that we have actually witnessed all the events.”  Hadi Sharifi in Nashr-i-Danesh

“I read it straight through, then re-read it, almost in its entirety, fascinated.”  Titus Burckhardt

About the Author:

Wikipedia

Martin Lings

Lings2

Photo: Pakboy26

Tage Lindbom: Västerlandets framväxt och kris

Norma, 1999

Baksida:

LindbomTage Lindbom har en unik position i svensk idéhistoria och idédebatt. Under många decennier har han uthålligt diskuterat konsekvenserna av värdenihilism och ohejdad materialism i både socialistisk och kapitalistisk skepnad.

I den föreliggande boken Västerlandets framväxt och kris går han till de filosofiska och teologiska rötterna för den västerländska kulturen. Han gör därefter en genomgång av den europeiska idéhistoriens mest djupliggande strömningar ända fram till Europas utveckling under det sena 1900-talet.

Det hela formar sig till en synnerligen kvalificerad och unik studie av grundvalarna för förståelsen av det västerländska självmedvetandet.

JOB:s kommentar:

Detta är den sista bok Lindbom utgav under sin livstid. Baksidestextens beskrivning av dess innehåll passar för de flesta av hans böcker från det tidiga 1970-talet och fram till denna. Flera innehåller en del upprepningar i “genomgångarna av den europeiska idéhistoriens mest djupgående strömningar”, även om alla också utgör variationer, har olika tonvikter, och tillför nya perspektiv. Denna vid nära nittio års ålder skrivna bok är emellertid anmärkningsvärd i det att den innehåller så ovanligt mycket nytt. Den är av detta skäl en av hans allra bästa. Ja, kanske skulle den helt enkelt vara den bästa – med undantag för Sancho Panzas väderkvarnar, som dock är svår att jämföra med eftersom den i mycket är en annan typ av bok, inte en systematisk historisk genomgång som denna och så många andra av hans senare – om det inte vore för det bristfälliga redaktionella handhavande av manuskriptet som, till skillnad från böckerna utgivna på Norstedts från början av sextiotalet till början av åttiotalet, präglar de flesta av de sena böckerna utgivna av Norma. Dessa är dock brister som lätt kommer kunna avhjälpas i en ny upplaga. Lindbom säger hursomhelst här plötsligt en mängd nya saker om exempelvis den grekiska filosofin, och framställningen av den tidiga kristendomen skiljer sig i vissa icke oväsentliga avseenden från hans tidigare analys. För första gången anas också, vill jag föreslå, i någon mån ett islamiskt perspektiv på den västerländska historien, som går utöver författarens vanliga sufistiska referenser i linje med den traditionalistiska skolans – ett perspektiv som han mycket länge måste ha omfattat, men av delvis oklara orsaker aldrig formulerade och tillämpade i sina tidigare böcker.

Leo von Klenze: Neue Eremitage, St Petersburg

Klenze

Ett begripligt valresultat

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.

Om Namah Shivaya

Krishna Das Live Kirtan 2013

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Åtta idéhistoriska essäer

Norma, 1996

Baksida:

LindbomTage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.

För första gången utges här i bokform en serie essäer, ursprungligen publicerade i Coeckelberghs kulturtidskrift Jakobs stege.

I fem av dessa betraktelser över västerlandets historia sedan den franska revolutionen, porträtterar Lindbom några av denna utvecklings klarsynta – och av eftervärlden ofta försummade – iakttagare.

Boken innehåller också tre mer tematiskt orienterade essäer, i vilka författaren diskuterar fenomen som socialism, konformism och konservatism.

I vår förvirrade och vilsna tid, när så ånga av modernismens projekt havererat, torde Lindboms lärda och inträngande analyser vara mer angelägna än någonsin.

Boken har tillkommit med stöd av Konservativa Sällskapet och Arvid Lindmans 60-årsfond. Den är försedd med förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas De Geer.

John Singer Sargent: The Boboli Gardens

Sargent

SD, AfS och EU

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker tydligt hävdade att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emelletid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som syterpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarabetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Swexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Swexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.

Lucia Popp: Una donna a quindici anni

1971


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi