Archive Page 2

Bryan Ferry: This Love

Craig Armstrong. From the album Slave to Love: The Best of the Ballads (2000).

Det amerikanska valresultatet och dess innebörd

Sohrab Ahmari skriver i NYT om det amerikanska valresultatet, under rubriken Why the Red Wave Didn’t Materialize – alltså varför de republikanska framgångarna blev mycket mindre än man väntat sig.

Resultatet, sådant det med all sannolikhet korrekt analyseras av Ahmari, är en bekräftelse av min fleråriga argumentation att atlanthögerns sociala populism i hög grad är en bluff, och att den egentliga populistnationalismens allians med den därmed är feltänkt och måste misslyckas. Åtminstone om denna populistnationalism vill vara något annat än ett neo-generisk-fascistiskt instrument för denna i verkligheten oförändrade höger – något som dock tyvärr alltmer kan betvivlas.

Även Boris Johnsons fall, och framför allt vad han faktiskt politiskt åstadkom med hjälp av nya f.d. Labourväljare i norr, visar arten av pseudopopulisthögern. Liksom förstås den patetiska neothatcheristiska Torykollapsen under Liz Truss gör det ännu mer. Ingen kan väl efter detta tro att en höger ledd av en Goldman Sachs-bankir och hedgefond-manager som Rishi Sunak skulle kunna erbjuda något av det populistnationalister hoppades på hos Johnson. Hela konceptet är vid det här laget löjeväckande.

Jag generaliserar rörande den västerländska högern, men mutatis mutandis gäller det sagda entydigt också Sverige och Tidöregeringen. Om SD ska ha en meningsfull framtid och bli det de såg ut att kunna bli när jag upptäckte dem på 00-talet, måste de kravla sig upp ur den NATO-högerns återvändsbrunn de lurats ned i. Ahmari skriver: “In 2022, ‘defending capitalism’ without reservation” – som flera av de republikanska kandidaterna faktiskt gjorde – “means upholding the very forces these populists claim to oppose: Big Tech and ‘woke’ capital and deindustrialization.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är inte själva några Wall Street-moguler, men de reservationer de numera eventuellt säger sig ha är långtifrån tillräckliga.

Alternativet, när SD förhoppningsvis kommer upp i ljuset, är den nya, självständiga socialkonservatism jag försökt föreslå, och som Ahmari och hans tidskrift Compact nu i någon mån förespråkar i USA. En egentlig “post-paleokonservatism”, en vidareutvecklad och fördjupad socialkonservatism i både amerikansk och europeisk mening, en ny socialism baserad på en de överordnade värdenas konservatism.

Sven Wallander: Birger Jarlsgatan 104

Sverige och Ukrainakriget

De svenska regeringarna, riksdagspolitikerna, akademiska och militära experterna och stats- och oligarkmedia propagerar inte bara samtliga den nästan ofattbart omogna åsikten att Ukraina helt enkelt måste “vinna kriget” och att det enda vi bör göra är att leverera mer vapen.

Det är också helt normalt för dem att hoppas inte bara att Putin avsätts, utan att Ryska federationen bryts upp, att Ryssland sönderfaller, att Ryssland upphör som stat. Det börjar t.o.m. bli vanligt att de accepterar ett kärnvapenkrig för dessa syften.

Och väst anses fullständigt utan skuld. Detta är nästan hela den svenska offentlighetens intellektuella, moraliska och allmänkulturella nivå. Vad är orsaken till att det kunnat bli så? Den generella historiska regression som kallas nyliberalismen.

Hasselbergsvägen

Huset i nybyggda Södra Ängby där farfars hörna återfanns vid mitten av 30-talet.

Kritisk teori, vetenskap och filosofi

I en utmärkt artikel i Compact beskriver Jacob Shell, professor i geografi vid Temple University, i samband med Bruno Latours bortgång den dramatiska förändring som vad han på det karaktäristiskt amerikanska, litet svepande sättet kallar den “kritiska teorins” uppfattning om vetenskapen genomgått under de senaste årtiondena.

Den typ av analys av vetenskapens objektivitetsanspråk och produktionen av dess fakta som Latour ägnade sig åt på 80- och 90-talet var en del av en stor rörelse som utvecklades ur den “vanliga” vetenskapsteorin, den analytiska filosofins inre upplösningsprocess, vetenskapssociologin, strukturalismen, poststrukturalismen, den “nya vänsterns” modifierade marxism, Foucault, vad som kom att kallas postmodernismen, Frankfurtskolans kritiska teori i inskränkt mening, och en rad individuella tänkare som inte så lätt kan hänföras till en enda större riktning. Att sammanfatta allt detta – och alla underavdelningar till varje riktning – som bara “kritisk teori” blir väl lätt lite för inexakt, och inte minst när Shell också uppfattar hela denna “kritiska teoris” företrädare som härstammande från 60-talets “motkultur”.

Men i mycket av denna teoretiska miljö (“many post-1960s intellectuals”) fanns förvisso “a lingering aversion…to various institutional and technological projects associated with Cold War-era ‘Big Science’”, som “had been linked with the military-industrial complex and the West’s pursuit of geopolitical dominance”. De var formade av motståndet mot “Fordist mass production, technocratic administration, the development of nuclear weaponry, and the figure of the ‘obedient engineer’”. Mot, kan man också säga, hela den borgerliga liberalismens dominerande, ideologiska rationalism och positivism. Detta präglade förvisso också den egentligt politiskt medvetna motkulturen.

Men låt oss här ändå, för diskussionen av just hans artikel, acceptera Shells benämning av det samlade inflytandet från alla de nämnda riktningarna som kritisk teori.

Även om Latours aktör-nätverk-analys och alla andra kritiska analyser av de institutionella och sociala sammanhangen bakom vetenskapens fakta var i striktare mening filosofiskt ytliga och problematiska när det gällde de djupare dimensionerna av de allmänna frågorna om vetenskap, fakta och sanning som sådana, ägde de andra delsanningar, och en hel del viktiga bakomliggande incitament, i motståndet mot en viss typ av vetenskap vid en viss tid och i ett visst sammanhang.

På 80- och 90-talen hade, förklarar Shell, den kritiska teorin “obvious appeal to critical theorists in the social sciences and humanities, who also needed to persuade institutions and funding bodies of the value of their work”. Men på kort tid har denna vetenskapskritik förfallit, ja med ett viktigt undantag, könsskillnadernas biologi, övergått i sin motsats, ett okritiskt accepterande av den samtida vetenskapen. Latour själv ändrade sig, när han upptäckte att klimatfrågan krävde den vetenskapliga objektivitet han ifrågasatt och att forskningen om den inte var en del av kalla krigets “Big Science” och det övriga negativa som vetenskapen associerats med. Tvärtom: klimatforskarna “aligned themselves with activist causes that originated in the counterculture, and saw themselves as fighting on behalf of humanity as a whole and against the fossil fuel industry and other industrial juggernauts. Hence, to join with the forces critiquing climate science would be a tactical error that mistook the struggles of the early 21st century for those of the previous century.”

Latour förfärades av hur klimatskeptiker och konspirationsteoretiker kunde använda argument liknande hans egna. Nu gällde det i stället att “lita på vetenskapen”: “In recent years”, noterar Shell, “the need to ‘trust the science’ has nearly become an article of faith among college-educated elites, regardless of how much critical theory they studied in college.”

Liksom vetenskapen och dess utövare utsätter sig för kritisk-teoretisk analys, gör även den kritiska teorin och dess utövare själva det. Även de har sitt institutionella, sociala, politiska sammanhang. Shell fäster uppmärksamheten vid hur den nya okritiska hållningen har lett till en mindre fördelaktig position för de kritiska teoretikerna själva: “One objective of late 20th century critical theory had been to maintain the intellectual sovereignty of the social theorist and of the institutional and livelihood trappings around this figure. A theorist who doesn’t merely ‘trust the science’ has his or her own type of work to do, and thus has solid ground on which to assert intellectual autonomy.” Men vilka uppgifter återstår för de kritiska teoretiker som givit upp denna hållning gentemot vetenskapen? “After all, this attitude places such a figure well downstream from the social arena Latour spent the prime of his career critiquing: that of science and its social, technological, and monetary support systems.” En sådan kritisk teoretiker väntar då bara passivt på att motta “truths worked out in advance somewhere upstream”. Som bäst lägger denne kritiske teoretiker bara till “some intellectual polish – or develops a hermeneutic to stigmatize skeptics.”

Latour insåg dock att den kritiska teorin för att bevara sin autonomi måste äga “some kind of value system more fundamental than science”, och sökte finna en utväg hos Heidegger, vars distinktion mellan autentisk och alienerande erfarenhet “Latour hoped to repurpose as a mechanism to help a new generation of critical theorists distinguish ‘good’ from ‘bad’ science.”

Detta, framhåller Shell, har inte fungerat. Vad han kallar en “coalitional logic” – ett viktigt begrepp som även i denna artikel skulle behövt utredas åtminstone litet närmare – har i stället lett till att inte bara vetenskapen själv, och inte heller bara de stiftelser som fondar de kritiska teoretikernas arbete, utan också politiska partier och aktivister avgör vilken vetenskap som ska accepteras som god respektive dålig. De kritiska teoretikerna väntar alltså bara, som “coalitionally subordinate”, efter att ha förlorat sin autonomi och prestige, på deras instruktioner. Därmed har de “largely settled into the role of rubber-stamping the latest ideological fads of cultural liberalism. Critical theorists’ relinquishment of their critical stance has kept them comfortably ensconced in academia at the expense of the intellectual autonomy they once enjoyed.”

Vid det här laget, på 2020-talet, har situationen ytterligare förvärrats i och med att de f.d. kritiska teoretikerna också gett sig in i kampen mot “misinformation” (Shell menar väl även “disinformation”): “This alignment amounts to being even more credulous about claims of stable, non-political distinctions between truth and falsehood, since such distinctions are necessary to determine what counts as ‘misinformation’.” Ja, liksom de nyligen fördömde Agambens kritik av Covid-forskningen, skulle de, tror Shell på goda grunder, sannolikt reagera mot Latours användning av Heidegger “with instant suspicion about its reactionary connotations”.

Latour sträckte sig alltså mot filosofin för att hantera den nya situationen. Filosofiska inslag fanns givetvis i hela den gamla vetenskapskritiken, om än mer i vissa riktningar än andra. Men de var otillräckliga. Och p.g.a. denna brist riskerade de giltiga delsanningarna hela tiden att gå förlorade genom en implicit relativism som i de mer långtgående, postmoderna formerna på nytt sätt bejakades som central och definierande. Bortom delsanningarna kvarstod de viktigaste frågorna om vetenskap, fakta och sanning som orörda av de sociala och institutionella ramarna, aktör-nätverksrelationerna, intressenas spel.

De kritiska teoretikerna behövde förvisso “some kind of value system more fundamental than science”. De ägde långtifrån ett fullt hållbart sådant. Det mått av filosofi som ingick i den kritiska teorin kunde inte tillhandahålla det. Och det gör inte heller Heidegger. Från mitt perspektiv beror alla här uppkomna problemen på den utsträckning i vilken man helt enkelt glömt bort de egentligt filosofiska insikter som var centrala för idealismen – omedelbart den moderna, under 1800-talet utvecklade, men i vidare mening eller på ett djupare plan också idealismen i allmänhet – i dess främsta former. Fenomenologin har, föreslår jag, med tiden visat sig alltmer uppenbart otillräcklig.

Idealismens analyser av den erfarenhetsmässiga helheten, av olika typer och nivåer av erfarenhetens modaliteter såväl som av rationalitet, begreppsbildning, dialektik och pragmatism är alltfort relevanta, ja de relevanta, de som fortfarande behövs, de som man måste arbeta vidare utifrån. Och de behövs både för att rädda den kritiska teorins delsanningar på den sociologiska nivån undan deras bristande teoretiska underlag, och för att rädda en riktig allmän förståelse av vetenskapen i sig och i relation till de av den kritiska teorin belysta sociologiska sammanhangen. Och det handlar om mer än mer fundamentala värdesystem. Det finns ingen egentligt teoretisk vetenskap utan filosofi. All vetenskap är en kontinuerligt självkorrigerande process av objektivitets-, totalitets- och absoluthetsapproximation, förutan vilken man alltid måste befinna sig lika mycket i relativitetens utmarker som man gjorde från början.

Farfars hörna

Partiell rekonstruktion av farfars hörna från 30-talet, sådan jag minns den från när jag var liten. Samtliga möbler från Stockholmsutställningen 1930. Bordet och fåtöljen av Carl Hörvik. De främsta skillnaderna är att fåtöljen klätts om (den hade från början mörkblå klädsel med diskret, småskaligt, gråvitt rutmönster), att mattan inte är den ursprungliga, och att ett lågt, runt, modernistiskt askfat av mörkgrå-vit marmor från samma tid, använt för cigarrerna som låg i lådan på bordet, och som jag starkt förknippar med hörnan, saknas. Tavlorna byttes ofta genom åren. Jag glömde lägga några konstböcker i stort format på “undervåningen” på bordet. Farfar samlade modernistisk konst och arrangerade utställningar bl.a. på entréplanet i HSB-huset på Fleminggatan, inte minst med samtida av konst.

Begreppet folkutbyte

Debatten om “folkutbytet” blir ständigt alltmer närvarande. Och delvis tröttsam, eftersom den synes mig ofta bygga på ett missförstånd.

Renaud Camus, som lanserade begreppet (“le grand remplacement”) vid början av 10-talet, menar att utbytet är avsiktligt genomfört av en global elit. Redan därför anses det förstås handla om en konspirationsteori. Men uppfattningen att det är fråga om en sådan förstärktes oerhört när alternativhögern vid demonstrationen i Charlottesville skanderade “You will not replace us”, och möjligen rentav “Jews will not replace us” (jag minns inte om de verkligen ropade det senare eller om det förra bara felhördes som det senare). Det är utan tvekan i hög grad detta faktum som gör begreppet så kontroversiellt.

Men menar verkligen alla som använder det samma sak som Camus? De flesta har ju inte läst honom. För initierade kritiker av användningen är det just Camus’ specifika mening som åsyftas, och som, inte minst i ljuset av Charlottesville, anses så upprörande och förkastlig. Men kan inte många andra bara mena att antalet svenskar eller européer i en entydig trend minskar och antalet personer tillhörande andra folk med samma entydighet ökar, med uppenbart slutresultat om trenden fortsätter? Måste de mena att denna process i dess helhet är avsiktligt styrd och kontrollerad, att det är fråga om en konspiration? Måste detta s.a.s. ligga i själva ordet utbyte?

Hur är det i så fall, frågar man sig, med ett annat ord som också kunde användas för skeendet: “ersättning”, “folkersättning”? Det motsvarar väl något mer exakt “remplacement”. Även detta ord kan givetvis användas utan betydelsen av intentionell agens; vore så inte fallet skulle det vara svårt att naturligt beskriva många opersonliga skeenden. Och vid sidan av Camus’ finns också en till synes etablerad, annan teori om s.k. “replacement migration”, som inte alls äger samma grad av kontroversialitet.

Som debatten förs åtminstone i Sverige kan man också lätt få intrycket att många kritiker, när de säger att folkutbytet är en myt eller en konspirationsteori, syftar på mer än Camus’ analys. Att de menar att den beskrivna demografiska processen i sig och dess resultat, som jag uppfattar som det enda som många som använder ordet avser, överhuvud inte pågår, att den är overklig, en ren illusion. Att detta är vad som menas visas, tycks det mig, av att många åtminstone tidigare helt enkelt förnekat att det förekommer en massinvandring, insisterat att detta är ett missvisande ord.

Och inte minst i beaktande av invandringsdebatten i övrigt ligger det då också nära till hands att se förklaringen till en sådan kritik som inte bara gäller betydelsen av medveten, planerad agens, utan en ordets opersonliga, agensfria mening, i att den i själva verket inte gäller ordet utbyte, utan ordet folk. Den måste handla om att det är fel att överhuvudtaget skilja mellan svenskar och européer, å ena sidan, och andra folk å den andra.

De andra folk som kommer hit måste anses därmed omedelbart bli svenskar och européer, eller kanske aldrig ha varit något annat, eller svenskar och européer måste anses aldrig ha varit svenskar och européer utan samma folk som de andra folken, eftersom det bara finns en enda mänsklighet, utan olika folk.

Utan att förneka eller undervärdera den viktiga mänskliga universaliteten är det lätt att konstatera att ett sådant förnekande och en sådan undervärdering av den mänskliga partikulariteten är groteskt orealistiska och att de därför, i praktisk tillämpning, oundvikligen måste skapa ofantliga problem av den typ de som klagar över folkutbytet avser.

Det framstår som uppenbart att många som använder ordet folkutbyte i sin kritik av invandringspolitiken inte avser detsamma som Camus, att de utelämnar agensbetydelsen (konspiratorisk eller ej), att de bara syftar på och är mot processen som sådan, och sådan de direkt upplever den i sin vardag, oavsett dess orsak. Ja, ofta tycks mig debatten från båda sidor föras utan referens till, närvaro av, och ens medvetenhet om Camus’ definition.

Rationaliteten i kritiken av Camus’ begrepp, av den konspiratoriska agensbetydelsen i “utbytes”-ledet, är fullt begriplig: denna fråga kan på meningsfullt sätt undersökas, prövas, avgöras. Men när kritiken i stället handlar om de andra möjliga innebörderna, att det inte förekommer någon process av svenskars och européers minskande antal och andra, från svenskarna och européerna skilda och olika folks ökande, eller att det överhuvudtaget inte finns några ökande och minskande folkandelar eftersom det bara finns ett folk, är den helt enkelt absurd, en ren verklighetsförnekelse.

Förvisso har oerhört många idag blivit konspirationsteoretiker av det problematiska slag som, delvis på missvisande sätt, uteslutande avses med denna benämning, och många som inte är det är på annat sätt medvetna om globaliseringens agenter. Såtillvida är det säkert så att de flesta, i någon allmän form, delar uppfattningen om avsiktlig agens. Men jag har i alla fall ett intryck av att många bara använder termen som en av flera i motståndet mot massinvandringen som sådan.

Och fler frågor inställer sig givetvis. Måste de många motståndare mot massinvandringen som förvisso använder ordet i Camus’ fulla mening och inkluderar en globaliserande “elit” som orsaksförklaring nödvändigtvis vara konspirationsteoretiker? Måste de, även om de inte behöver anses vara konspirationsteoretiker, ha fel? Måste detta vara en myt och en illusion?

Utan tvekan förekommer alltså många problematiska konspirationsteorier rörande en global elit, som bara stör och förvrider den seriösa behandlingen av dessa frågor. Men vad man med säkerhet kan säga, och jag sagt många gånger sedan början av 10-talet när Camus lanserade sitt begrepp, är att massmigrationen under flera årtionden varit en följd av nyliberalismen och globaliseringen, och att den som sådan rymmer både personlig agens från ett flertal grupper och många individer utöver migranterna själva, och mer opersonliga faktorer som orsaker. Och att dessa olika orsaker dialektiskt samverkar.

En sådan analys är givetvis fullt normal och realistisk, och behöver inte involvera något som helst problematiskt konspirativt moment. Alla nödvändiga fakta är inte bara lätt tillgängliga utan välkända. Tvärtom är en kvalificerad, fördjupad analys av detta slag det enda sättet att nå fram till en riktig förståelse av folkutbytet eller folkersättningen och dess orsaker. Och en sådan förståelse är i sin tur förutsättningen för en adekvat politisk hantering av de problem de skapat.

Den politiska hantering av dem som idag helt dominerar är tyvärr alltför präglad av populistnationalismens blott spontana och ofta lägre sida, den sida som saknar en riktig analys och en därav följande verklig förståelse, eftersom båda är föga politiskt gångbara. En förändring är här nödvändig, hur svår den än är.

Caravaggio: San Francesco in estasi

Ivar Arpi och begreppet generisk fascism

Ivar Arpi vänder sig i en replik, ‘Fascism fyller idag samma funktion som Satan gjorde förr’ (DN 5/10), på historikern Mikael Nilssons artikel ‘Därför hånas och hatas den liberala intellektuella eliten’ (DN 4/10) med rätta mot den illegitimt utvidgade, politiskt motiverade användningen av termen fascism: “Den som inte accepterar sammanblandningen av exempelvis högerpopulism och konservatism med fascism anklagas för att gynna fascismen. Det här är vad psykologen Nick Haslam kallat ‘concept creep’, vilket innebär att ett begrepp med tiden omfattar allt fler fenomen. Diskussionen rör sig också från vetenskapens område till moralens – ordet fascism blir bara ett sätt att benämna allt man uppfattar som ondska. Fascismen fyller i dag, tillsammans med nazismen, samma funktion som Satan gjorde under tidigare epoker.”

Det här är givetvis ett centralt ämne för SD, och vad Arpi säger om det är viktigt för detta parti, eftersom det i sådan utsträckning givit upp den egna, självständiga ideologin och den ambition att modifiera och vidareutveckla den som vi såg en lovande begynnelse till när det i det nya programmet 2011 gick över till att använda “socialkonservativ” som primär ideologisk självbeteckning. Denna strävan fortsattes med Mattias Karlssons utmärkta formuleringar om socialkonservatismen som en självständig position 2015, formuleringar som också gjordes i samband med en kraftfull, intern antifascistisk kampanj.

Men därefter lades kursen om helt. Och därför är det inte bara för att man anser sig behöva anpassa sig till högern, kompromissa med högern, gå högern till mötes för den parlamentariska blockbildningens och regeringsbildningens skull som de ledande partiföreträdarna i många år främst åberopat borgerliga, liberalkonservativa debattörer. De gör det också för att de helt enkelt inte längre har något eget, självständig tänkande att uppvisa. Ideologiskt har de direkt förenats med de högerborgerliga i tänktanken Oikos, i en gemensam, allmän “konservatisms” namn. SD har där uppgivit det sociala och högerborgerligheten det liberala. Arpi medverkar vid dess evenemang.

Problemen med detta för SD:s del är uppenbara, och de visar sig tyvärr också när Arpi i sitt korta inlägg ska ge sin kritik av missbruket av termen fascism en teoretisk och historisk underbyggnad. Här slår han nämligen in på althögerledaren Daniel Fribergs väg och avfärdar det centrala begreppet generisk fascism.

Arpi påstår att detta begrepp “förenklat innebär att man kan läsa in olika grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”. Detta är inte bara förenklat, utan på flera sätt fel. Termen generisk fascism må härröra från Roger Griffin, som Arpi nämner, men begreppsligt handlar det bara om föreställningen att det finns en generell fascism som går utöver den italienska. Denna föreställning har funnits med alltifrån fascismens början, tidigast kanske hos marxistiska forskare, men inom kort även hos andra. Vid 60-talets början ligger det till grund för den konservative historikern Ernst Noltes arbete på detta område.

Såtillvida är det fullt förenligt med den ståndpunkt som Arpi säger att “[d]e flesta seriösa historiker är överens om”, nämligen att fascism endast är “ett historiskt fenomen under mellankrigstiden, där Adolf Hitlers NSDAP och Benito Mussolinis PNF är de mest kända och framgångsrika exemplen på fascistpartier”. Förutom den tyska nationalsocialismen fanns ju redan under mellankrigstiden många andra, mindre “kända och framgångsrika” exempel på generisk fascism. Arpi borde inte ha några invändningar mot begreppet om en generisk fascism i sig, en generell, allmän fascism, en fascism i vid mening. Det behöver inte per definition omfatta “grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”, utan kan mycket väl begränsa sig till mellankrigstiden på det sätt det givetvis gjorde för mellankrigstidens egna forskare, och även fortsatte göra för många under efterkrigstiden och senare.

Vad Griffin gör är ingenting märkligt. Hans begrepp om den generiska fascismen är helt enkelt en idealtypisk rekonstruktion på grundval av gemensamma eller liknande drag i ett flertal olika politiska riktningar. Han vill därvid skilja mellan denna otillräckliga metod, i Webers efterföljd, och en strikt definition av fascismen, under det att andra som laborerar med ett allmänt fascismbegrepp, även med liknande metod, snarare eftersträvat en sådan. Stor oenighet finns mellan olika forskare som använder det generiska begreppet om hur idealtypen eller definitionen ska se ut. Men det hindrar inte att de är fullständigt eniga om att en generisk idealtyp eller definition är både möjlig och nödvändig.

Vad Arpi ogillar hos Griffin, som han påstår “avviker från mittfåran” av fascismforskare, är alltså egentligen bara att det generiska fascismbegreppet utsträcks till att, mer eller mindre, omfatta och tillämpas på “samtida ideologier och rörelser”. Fascismen uppstod “i en specifik tid, och blev ofta stark just där kommunismen också hade avsevärt inflytande”, konstaterar han riktigt, men på ett sätt som möjligen är signifikativt säger han ingenting om arten av det historiska sambandet mellan fascismen och kommunismen. Och “[e]fter andra världskriget förbjöds fascistpartier i en rad länder och kraften i rörelsen försvann från världsscenen”. Ledande fascismforskare som använder det generiska begreppet men inte vill utsträcka det till vår samtid saknas inte, och hade kunnat åberopas av Arpi för att, i motsats till avfärdandet av detta begrepp, stärka hans argumentation.

Det är tvivelsutan riktigt att de som missbrukar termen fascism har fel i att generellt stigmatiseringsklistra den på vanliga konservativa och högerpopulister, även om det, liksom under mellankrigstiden, finns många sådana som är latent mottagliga för och öppna i riktning mot fascismen. Som högerborgerlig liberalkonservativ talar Arpi här hellre om högerpopulister än nationalistpopulister, och vill säkert hellre se SD som det förra än det senare, och allra helst som bara konservativa – liksom numera de själva. Arpi har rätt i att missbrukarnas motiv är politiska. Men det är även hans egna. Hans ärende är att försvara den existerande högern, som nu inkluderar populistnationalismen, och han gör ingen distinktion mellan de fall där det handlar om “concept creep” och de där medels en tillräckligt skarp begreppslig definition av den generiska fascismen man verkligen kan peka på en potentiell eller aktuell förefintlighet av fascism.

Utsträckningen av det generiska fascismbegreppet till att omfatta också tiden efter – och för den delen också en del av tiden före – mellankrigstiden är en av de teoretisk-analytiska och historiografiska fördelar som begreppet medför. Och detta trots de olika innehållsliga definitionerna. Ofta är flera av dem giltiga, och snarare komplementära än oförenliga; i mycket är de överlappande och skillnaderna blott partiella. Vissa är bara ensidiga och ofullständiga, och lägger tonvikten på fel ställen, utan att för den skull vara felaktiga. Griffins egen idealtyp är från mitt perspektiv primärt ofullständig och sekundärt felaktig, och hans teoretiska och historiska analys i motsvarande mån relativt ytlig och missvisande. Men det innebär inte att de aspekter av fascismen han på riktigt sätt fäster uppmärksamheten vid är oväsentliga.

Även hans definition av ett generiskt fascismbegrepp tillåter oss att se både djupare och längre, att se utöver mellankrigstiden och identifiera fenomenets förekomst “i olika grader” även i “samtida ideologier och rörelser”. Att tro att “kraften i rörelsen försvann från världsscenen” är tyvärr ett betydligt ytligare påstående än Griffins fortsatta identifikation av dess närvaro på grundval av en otillräcklig och delvis felaktig beskrivning. När Arpi något grumligt säger att vänstern genom att “identifiera sig med Sovjetunionens seger över Nazityskland” har kunnat använda termen fascism “om kapitalism, liberalism, konservatism såväl som för faktisk nynazism”, är det tyvärr inte bara en legitim kritik av politisk motiverad concept creep, utan också ett uttryck för en oförståelse eller ett fördöljande av den konstellation av krafter och intressen i vilken den adekvat generiskt förstådda fascismen tar form.

Även högerliberale Arpis debattmotståndare Nilsson är, som tydligt vänsterliberal, en politiskt motiverad polemiker. Utan förtrogenhet med hans övriga publikationer kan jag inte bedöma om concept creep generellt förekommer i hans fall; Arpi går långt när han säger att Nilsson snarare ägnar sig åt en “religiös väckelse” som bekämpar Satan än inte bara forskning utan även journalistik (till vilken ju kan höra politisk opinionsjournalistik av Arpis eget slag).

Men det faktum att Nilsson ansluter sig till Griffin, och bl.a. den uppräkning av ledande fascismforskare medels vilken han, trots deras olikheter, i sitt svar till Arpi (‘Ingen historiker använder Ivar Arpis hemmasnickrade definition av fascism’, DN 7/10) med rätta vederlägger dennes påstående att “seriösa forskare”, forskare i “mittfåran”, “inte håller med” Griffin och Nilsson ifråga om fascismbegreppets genericitet eller grad av genericitet (dess utvidgade tillämpning), skulle kunna indikera att inte heller han fullständigt uppfattar fascismens genererande nexus av historiska faktorer, sådana de ovedersägligen kvarstår i samtiden. Listan rymmer exempelvis Timothy Snyder, den i högsta grad politiskt motiverade historiker som bl.a. såvitt jag förstår är involverad i EU:s och NATO-västs förnyade strävan (den inleddes för NATO:s del redan vid kalla krigets början) att minimera skillnaden mellan fascismen och kommunismen, att likställa dem, ja i viss mån ursäkta och försvara den förra; en strävan som i år blivit dramatiskt förstärkt p.g.a. Rysslands krig i Ukraina.

Om blicken skärps genom att Griffins idealtyp kompletteras och korrigeras blir det hursomhelst lätt att se fascismens potentiella förnyade kraftutveckling i samtiden. Det blir då omöjligt att avfärda det generiska fascismbegreppet och dess tillämpning utöver mellankrigstiden på det sätt Arpi gör med Griffins, som “en fritt svävande gestalt, som uppträder i olika förklädnader i olika tidsperioder”. Det handlar inte om att “läsa in” fascism i “samtida ideologier och rörelser”. Det handlar om att se hur fascismen som potential och, i olika grader, aktualitet, levde vidare under efterkrigstiden och kalla kriget, och gör det än idag, i det nya kalla krig som nu har börjat. Den är verkligen inte fritt svävande. Arpis politiska agenda tillåter honom inte att se detta.

I sin politiska polemik vänder sig Nilsson mot SD. Han anför fascismforskaren Robert Paxtons “fem stadier som fascistiska rörelser går igenom: 1. Skapelsefas; 2. Etablering i det politiska systemet; 3. Makttillträde; 4. Maktutövning och 5. Radikalisering eller avmattning.” Det är säkert en riktig indelning, som dock inte som sådan, eller som blott formellt formulerad som här, säger något substantiellt väsentligt om fascismen. Men när Nilsson direkt tillämpar den på SD och hävdar att SD nu har “avverkat 1–3 och är på väg in i fas 4”, håller jag inte med. Här förbiser Nilsson de nya, kontextspecifika faktorer som förklarar framväxten populistnationalismen under den nyliberala eran och som inte var för handen under den mellankrigstid som i det väsentliga måste förbli paradigmatisk även vid det generiska fascismbegreppets utvidgade tillämpning.

När jag sagt att SD inte är ett fascistiskt – ett generisk-fascistiskt – parti och inte har fascistiska eller generisk-fascistiska, nazistiska rötter, har jag menat att dess explicita politiska program, och den strävan jag tyckt mig se under de år jag följt partiet, inte i sig själva i någon rimlig mening kan förstås i sådana termer, trots de icke få fascistiska individer som dragits till det och t.o.m. var involverade i dess grundande. Det finns såväl historiskt som i nuet massor av olika varianter av nationalistiska, konservativa, auktoritära och reaktionära politiska riktningar som enligt den idealtypiska konstruktion av den generiska fascismen som jag är benägen att acceptera uppenbart inte är fascistiska. Det generiska fascismbegreppet måste vara mer precist och konkret, mindre “fritt svävande”. Inte ens Griffins “palingenetiskt ultranationalistiska” myt håller som primär eller mest allmän bestämning.

Däremot håller jag med när Nilsson hänvisar till Paxtons påpekande att “fascismen hittills aldrig kommit till makten utan hjälp av konservativa eliter”. I eget intresse, i det intresse jag menar att de borde ha och trott att de faktiskt haft, måste SD fördjupa sin förståelse av fascismen, inte, hur opportunt det än må synas, slappt överta högerborgerlighetens felaktiga – om denna sedan är felaktig i god eller ond tro. Problemet är att SD-ledningen sedan ganska länge förstår hela sitt intresse på ett nytt och problematiskt sätt. I förbluffande utsträckning har den definierat om det, identifierat det med just den gamla vanliga högerborgerlighetens, som Arpi på det nya, populistnationalismen “tillmötesgående” och för egna syften införlivande sättet representerar. Det är därför som SD nu, för första gången, riskerar att bli ett parti som, i likhet med hur partier av deras slag alltid har kunnat göra under vissa historiska betingelser, faller in i fascismens sant definierande mönster och politiska roll, även om formerna blir nya. De betingelser som idag råder är inte sådana som omöjliggör det.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi