Texter om det mesta på det fenomenella planet kan nu lätt promptas fram från AI. Det viktiga och intressanta blir då givetvis sådana som säger det AI inte så lätt kan “tänka”, och gör det på ett annat sätt, formellt och stilistiskt, än vad som kan promptas.
Mindre språk som det svenska blir än mer utsatta. Det är beklagligt av många skäl. Som jag skrev i ett tidigare inlägg:
“Svenskan är ett potentiellt mycket resursrikt språk, liknande tyskan i sin flexibilitet och öppenhet för ny- och fortbildningar och därmed för den precision och subtilitet som filosofin och den humanistiska kulturen behöver. Engelskan är ett rikare språk än de andra stora europeiska såtillvida som det, med Jorge Luis Borges’ något överdrivna ord, är ‘both a Germanic and a Latin language’. Det uppvisar givetvis en ständig, levande och kreativ allmän utveckling och stora poetiska värden. Men samtidigt känns det märkligt nog, åtminstone för mig, kanske p.g.a. att det är format av en annan kulturell särart och mentalitet, som att dess naturliga förmåga till och precision på de nämnda och för mig centrala områdena inte är lika stor som tyskans.
Men hur det än är med detta har svenskan och den mångfald den och andra europeiska språk erbjuder ett egenvärde. Vi har i själva verket bara börjat använda svenskan, bara börjat förverkliga dess potential, ja bara börjat skapa den! Ska vi överge den nu? Carl-Henning Wijkmark ansåg att den nådde sin högsta utveckling på 40-talet, d.v.s. att därefter en tillbakagång skedde.”
Denna tillbakagång accelereras nu av AI-slopp 😉 .
Mer generellt gäller att endast det distinkta, unikt humanistiska och andliga liv som bara kan förverkligas av oss som medvetna subjekt tycks kunna förbli undandraget den opersonliga mekaniska ström som alla som inte tar del av det kommer dras med av, föras bort av.
Jan Olof Bengtsson 