I västkyrkan skulle efter de långdragna patristiska striderna och kyrkomötenas avgöranden inte någon rent fideistisk-literalistisk linje etablera sig som den dominerande, trots motståndet mot filosofin. Alltjämt skulle filosofin ha en plats inom den kristna läroutformningen, och det var alltså just detta som skapade vad vi kallar teologin i västerlandet. Inom denna nya ram kunde platonismen i vid mening delvis fortleva, hos Augustinus och senare medeltida riktningar, och framför allt i de ortodoxin minst närstående riktningarna, som hos Pseudo-Dionysios och Scotus Eriugena, där den emellertid genomgick andra icke oviktiga förändringar.
Från de fideistiskt och literalistiskt inriktade tidiga fäderna upptog ortodoxin dock lärorna om frälsningens natur och den kroppsliga uppståndelsen. Den filosofi som kunde användas av den nya kristna ortodoxin måste därför underordnas och tjäna dessa dogmer. Senare visade det sig att aristotelismen tjänade dem bättre än platonismen. Detta innebar emellertid mest att nya teoretiska redskap tillfördes för den allmänna och principiella förklaringen av “kroppspersonlighetens” och “själspersonlighetens” nödvändiga förening, och kanske inte något nytt erkännande och betonande av den unika individualiteten av det slag som i övrigt följde med dessa läror.
Men filosofin måste också underordna sig den grundläggande, bokstavligt-exoteriskt förstådda läran om skapelsen. Den platonska uppfattningen om det högsta som höjt över varat avfärdas som oförenlig med Gudsuppfattningen: Gud som det högsta varat blir istället den kristna uppfattningen, vilket naturligtvis motsvarade den gamla den bibliska läran (Septuagintas ὁ ὤν). Men stundom började genom filosofiskt inflytande skapelsens vara nu anses bero av delaktighet i Guds vara inom en enhetlig varaordning. Gränsen blir ibland mindre skarp mellan å ena sidan den åskådning som etablerar ett nödvändigt sammanhang mellan skapelsen som manifesterad ur Guds väsen, och därmed Gud som del av denna helhetsordning, och å andra sidan vad som kan utläsas som den bibliska läran enligt vilken Gud visserligen förlänar världen vara, men i sin radikala “personliga” frihet gör detta i en skapelse ur intet genom sin blotta viljeakt.
Skillnaden mellan Gud och det skapade betonades i den senare alltså inte bara starkare utan på annat sätt, på annan åskådningsmässig grund. Nedtoning av den så förstådda olikheten kunde misstänkas dölja människoförgudande eller Gudsförringande irrläror. I vissa former kunde den ontoteologiska kontinuitetsläran förvisso vara oförenlig med den personliga, teistiska Gudsuppfattningen – hur vag den än vid denna tid fortfarande var i sin teologiska utformning – och leda till en deterministisk panteism. Men i andra kunde såväl denna teism som den ontologiska kontinuiteten bibehållas. Så exempelvis hos både Augustinus och, långt senare, Thomas av Aquino.
Jan Olof Bengtsson 