När Augustinus, fortfarande utan mer utvecklad, medveten, reflekterad förståelse och användning av själva termen, fördjupar den begreppsliga personförståelsen på Guds plan, sker detta naturligtvis genom biblisk inspiration. Från bibeln – d.v.s. även från den nu färdigredigerade nytestamentliga kanon – hämtar Augustinus också impulserna till vad som kallats hans historiefilosofi.
Denna är naturligtvis ett uttryck för bibelns allmänna exoteriska frihalsningshistoria, profetism och eskatologi, fenomen utan motsvarigheter i det grekiska tänkandet, och en följd av det mer allmänna nya historiemedvetande som Voegelin analyserar som ett av de huvudsakliga resultaten av differentieringsprocessen sådan den äger rum i den israelitiska historien. Men som Voegelin betonat vänder sig Augustinus mot läsningar som tillämpar Uppenbarelsebokens profetior på samtiden, inte minst det romerska kejsarriket, och insisterar på att vi snarare har att göra med ett transcendent mysterium än en bokstavlig futurologi.
Augustinus historiesyn sammanhänger, liksom hans betoning av viljan, också med hans nya förståelse av vad vi kallar personen och det personliga, såväl i sin upprinnelse som i sina resultat. I båda avseendena fördjupar och varierar han Filons och de föregående kristna fädernas ansats till filosofisk uppfattning av den bibliska läran om den individualiserade försynen och omsorgen om den unika skapade människan. Själva tidens mysterium, som han gör en berömd utredning av, kanske kan sägas tolkas av Augustinus i närmast “personliga” termer.
Augustinus insisterade gentemot nyplatonikerna på att, med Chadwicks ord, “the untidy flux of history is the stage of divine self-disclosure: God’s saving word to man was embodied, at its nodal and focal point, in a personal historical life, and is witnessed through and in a historical visible community. Platonist though Augustine was, he did not think salvation lay in timeless abstractions.” [Augustine (1986), 95.]
Filosofiskt uppstod förstås nya frågor med dessa med kristendomen spridda föreställningar om Guds och människans/själens personligheter, deras handlande, och deras förhållande till tiden – detta som, bland mycket annan, ingen filosofi eller vetenskap vet vad det är – och historien, och när man nu betonar dem starkare och på nytt sätt än i den tidigare judiska och kristna platonismen. Och det var naturligtvis frågor på vilka några snabba svar inte kunde ges, och vars elaboration som sådana, som filosofiska frågor, också dröjde.
Men med allt det vi finner vidarefört och ofta vidareutvecklat hos Augustinus – pejlingen av själen, dess personskap, dess unika, av Gud bestämda öde, idélärans modifikation, Guds vilja (medvetna avsiktlighet o.s.v.), Guds individualitetsinriktade verknings- och förhållningssätt, det personliga i historien och t. o. m. tiden – har han i åtminstone vissa avseenden nått en höjdpunkt och funnit en unikt djup linje i det tidiga kristna persontänkandet, även på det “mänskliga” planet, som skolastiken inte alltid skulle förmå upprätthålla trots dess bättre tillägnande av termen person.
En sida hos Augustinus uppvisar visserligen en ny inskränkthet i tänkandets historia, nämligen hans strävan – exempelvis i mycket stora stycken av De civitate Dei, att försvara en långtgående literalistisk förståelse av de residualmytologiska inslagen i främst GT, berättelser som det inte är självklart någonsin ens varit avsedda att tolkas bokstavligt. Men de bestående huvudlinjerna och filosofiska frågeställningarna i den mer fullständigt genomförda syntesen av den klassiska idealismen och den bibliska teismen börjar nu bli tydligare urskiljbara.
Jan Olof Bengtsson 