Historien och tiden

När Augustinus, fortfarande utan mer utvecklad, medveten, reflekterad förståelse och användning av själva termen, fördjupar den begreppsliga personförståelsen på Guds plan, sker detta naturligtvis genom biblisk inspiration. Från Bibeln – d.v.s. även från den nu färdigredigerade nytestamentliga kanon – hämtar Augustinus också impulserna till vad som kallats hans historiefilosofi.

Denna är naturligtvis, för det första, ett uttryck för Bibelns allmänna frälsningshistoria, profetism och eskatologi, fenomen utan motsvarigheter i det grekiska tänkandet. Men som Voegelin betonat vänder sig Augustinus mot läsningar som tillämpar Uppenbarelsebokens profetior på samtiden, inte minst det romerska kejsarriket, och insisterar på att vi snarare har att göra med ett transcendent mysterium än en bokstavlig futurologi.

För det andra är historiefilosofin en manifestation av det mer allmänna nya historiemedvetande som Voegelin analyserar som ett av de huvudsakliga resultaten av processen av differentiering sådan den äger rum i den israelitiska historien.

För det tredje sammanhänger Augustinus historiesyn, liksom hans betoning av viljan, med hans nya förståelse av vad vi kallar personen och det personliga, såväl i sin upprinnelse som i sina resultat. I båda avseendena fördjupar och varierar Augustinus Filons och de föregående kristna fädernas ansats till filosofisk uppfattning av den bibliska läran om den individualiserade försynen och omsorgen om den unika skapade varelsen. Själva tidens mysterium kanske kan sägas tolkas av Augustinus i närmast ”personliga” termer. Augustinus insisterade gentemot nyplatonikerna på att, med Chadwicks ord, ”the untidy flux of history is the stage of divine self-disclosure: God’s saving word to man was embodied, at its nodal and focal point, in a personal historical life, and is witnessed through and in a historical visible community. Platonist though Augustine was, he did not think salvation lay in timeless abstractions.” [Augustine (1986), 95.]

Filosofiskt uppstod naturligtvis också nya frågor med dessa med kristendomen spridda föreställningar om Guds och människans/själens personligheter, deras handlande, och deras förhållande till tiden och historien, när man nu betonar dem starkare och på nytt sätt än i den tidigare judiska och kristna platonismen. Och det var naturligtvis frågor på vilka inte bara några snabba svar inte gavs, utan vars elaboration som sådana, som filosofiska frågor, också dröjde.

Men med alla det vi finner vidarefört och ofta vidareutvecklat hos Augustinus – pejlingen av själen, dess personskap, dess unika, av Gud bestämda öde, idélärans modifikation, Guds vilja (medvetna avsiktlighet o.s.v.), Guds individualitetsinriktade verknings- och förhållningssätt, det personliga i historien och t. o. m. tiden – har denne i åtminstone vissa avseenden nått en höjdpunkt och funnit en unikt djup linje i det tidiga kristna persontänkandet, även på det ”mänskliga” planet, som skolastiken knappast alltid skulle förmå upprätthålla trots dess bättre tillägnande av termen person.

En sida hos Augustinus uppvisar visserligen en ny inskränkthet i tänkadets historia, nämligen hans strävan – exempelvis i mycket stora stycken av De civitate Dei, att försvara en långtgående literalistisk förståelse av de mytologiska inslagen i främst GT, berättelser som det på intet sätt är självklart att de någonsin varit avsedda att tolkas bokstavligt. Men det viktiga är att de bestående huvudlinjerna och filosofiska frågeställningarna i den mer fullständigt genomförda syntesen av den klassiska idealismen och den bibliska teismen nu börjar bli tydligare urskiljbara.

Några inlägg i den här serien är korta. Men även dessa avsnitt är innehållsligt avgränsade på ett sätt som motiverar att jag lägger ut dem separat, eftersom de senare kan utvecklas – inte bara när jag får mer tid att fördjupa mig i primärmaterialet och lyfta fram fler originalcitat, utan också när jag tillfogar fler egna kommentarer. Betydligt mer bör exempelvis i det förra inlägget sägas om viljan, och lämpligen, inte minst p.g.a. Irving Babbitts allmänna betydelse i många texter här, med hänvisning till hans analys av den i perspektivet av den grekiska och den kristna traditionen. I detta inlägg bör mer sägas inte bara om den bibliska eskatologins och frälsningshistoriens – jag har nyligen skrivit en hel del om dessa i andra inlägg – förhållande till Augustinus’ historiesyn, bl.a. med utförligare hänvisning till Voegelin, utan också om Augustinus’ kända diskussion av tiden.

Överhuvudtaget skulle de här historiska inläggen kunna mer systematiskt relateras till tematiken i de övriga inläggen i kategorin Idealism och dess underavdelningar, Personalism och Value-Centered Historicism. De huvudlinjer och frågeställningar som jag just nu tittar på har varit grundläggance och har förblivit centrala i det europeiska tänkandet, och det är de som med tiden tagit from som en personalistisk idealism eller idealistisk personalism. Jag tror visserligen inte de är tillräckliga. De behöver kompletteras med och modifieras i ljuset av ett vedantistiskt perspektiv. Men de är heller inte undgängliga. För även de som vill presentera enbart ett vedantistiskt perspektiv, skulle i väst och stora delar av den övriga världen ändå nödvändigtvis behöva göra bruk av de termer och begrepp vi här använder. Det är nödvändigt inte bara p.g.a. behovet, hos dem som inte tillägnat sig sanskritterminologin, av översättning (ett stort och svårt arbete i sig med distinkta och ännu inte alltid tillräckligt uppmärksammade problem), utan också för pedagogiska syften, och av den historiska kontinuitetens mer elementära skäl. Lättvindiga jämförelser blir ofelbart vilseledande, men kvalificerat komparativt studium kan nå fram till förenande och universella dimensioner. Det återknytande som det måste vara fråga om, återknytandet till en tradition med dimensioner som förlorats ur sikte i väst, och som pågått på bred front åtminstone sedan artonhundratalet, måste korrigera, fördjupa och vidareutveckla, inte bryta med de västerländska tanketraditioner som äger bestående giltighet och värde.

Slutligen: För mycket länge sedan lånade jag, vid trivsamma besök hos Jean Paillard i dominikanernas bibliotek i Stockholm, och under intressanta samtal, bl.a. Gilsons verk om Augustinus (och om Thomas eller thomismen). Det är gammalt, och det fanns, såvitt jag minns, några punkter på vilka man kunde invända mot hans tolkningar. Men jag skulle ändå av flera skäl vilja förnya bekantskapen med det; jag upptäcker att jag tydligen inte gjorde det under mitt bakgrundsstudium av personbegreppet och idealismen på nittiotalet – hänvisningar till honom saknas i anteckningarna.

0 Responses to “Historien och tiden”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi