Historien och tiden

När Augustinus, fortfarande utan mer utvecklad, medveten, reflekterad förståelse och användning av själva termen, fördjupar den begreppsliga personförståelsen på Guds plan, sker detta naturligtvis genom direkt bibliskt inflytande. Från bibeln – inklusive den nu färdigredigerade nytestamentliga kanon – hämtar Augustinus också impulserna till vad som kallats hans historiefilosofi.

Denna sammanhänger naturligtvis med Bibelns allmänna, exoteologiska Skapelse- och Människofokus; den är ett uttryck för dess exoteriska frihalsningshistoria, profetism och eskatologi, fenomen utan motsvarigheter i det grekiska tänkandet, som på avgörande sätt bidrar till det mer allmänna nya historiemedvetande som Voegelin analyserar som ett av de huvudsakliga resultaten av den västerländska differentieringsprocessen. Men som Voegelin betonar vänder sig Augustinus mot läsningar som tillämpar Uppenbarelsebokens profetior på samtiden, inte minst det romerska kejsarriket, och insisterar på att vi snarare har att göra med ett transcendent mysterium än en bokstavlig futurologi. Vad Voegelin är mest känd för är formuleringen att man inte får “immanentisera eschaton”. Men försöken att på detta sätt bortförklara den abrahamitiska eskatologins och hela den bibliska åskådningens bokstavliga mening genom att förvandla det till ett ofattbart mysterium med strikt transcendent mening förmår knappast med framgång upphäva hela den läro- och trosdynamik som i allo pekar och rör sig i rakt motsatt riktning. Vad som tros är den Gudsskapade, jagmänskliga helhetens andefrälsta, uppståndna fortliv i dess motsvarande värld.

Men Augustinus’ historiesyn sammanhänger, liksom hans betoning av viljan, också med just hans nya förståelse av vad vi kallar personen och det personliga, såväl i sin upprinnelse som i sina resultat. I båda avseendena fördjupar och varierar han Filons och de föregående kristna fädernas ansats till filosofisk uppfattning av den bibliska läran om den individualiserade försynsomsorgen om den unika skapade Människan. Själva tidens mysterium, som han gör en berömd utredning av, kanske kan sägas tolkas av Augustinus i närmast “personliga” termer.

Augustinus insisterade gentemot nyplatonikerna på att, med Chadwicks ord, “the untidy flux of history is the stage of divine self-disclosure: God’s saving word to man was embodied, at its nodal and focal point, in a personal historical life, and is witnessed through and in a historical visible community. Platonist though Augustine was, he did not think salvation lay in timeless abstractions.” [Augustine (1986), 95.]

Filosofiskt uppstod förstås nya frågor med dessa med kristendomen spridda föreställningar om Guds och människans/själens personskap, deras handlande, och deras förhållande till tiden – detta som, bland mycket annat, ingen filosofi eller vetenskap vet vad det är – och historien, och när man nu betonade dem starkare och på nytt sätt än i den tidigare judiska och kristna platonismen. Det var naturligtvis frågor på vilka några snabba svar inte kunde ges, och vars elaboration som sådana, som filosofiska frågor, också dröjde.

Men med allt det vi finner vidarefört och ofta vidareutvecklat hos Augustinus – pejlingen av själen, dess personalitet, dess unika, Gudsbestämda öde, idélärans modifikation, Guds vilja (medvetna avsiktlighet o.s.v.), Guds individualitetsinriktade verknings- och förhållningssätt, det personliga i historien och t.o.m. tiden – har han i åtminstone vissa avseenden nått en höjdpunkt och etablerat en unikt djup linje i det tidiga kristna persontänkandet, även på det “mänskliga” planet, en linje som skolastiken inte alltid skulle förmå fortsätta trots dess, som vi ska se, bättre tillägnande av termen person och därmed vidareutvecklande av begreppet.

Med anammandet av det massiva abrahamitiska paketet av med den platonska filosofiska traditionen oförenliga, ofta primitivreligiösa idéer uppvisar visserligen Augustinus med hela den nya kristendomen en ny inskränkthet i tänkandets historia, kanske på mest frapperande sätt exemplifierad av den strävan jag nämnt i stora stycken av De civitate Dei att krystförsvara en långtgående literalistisk förståelse av de såväl residual- som nymytologiska inslagen i främst GT. Men de bestående huvudlinjerna och filosofiska frågeställningarna i den resulterande, mer fullständigt genomförda syntesen av den klassiska idealismen och den bibliska teismen börjar nu bli tydligare urskiljbara.

Unknown's avatar

Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Leave a Reply