Month: April 2012

Ett exempel på hur de gamla trinitariska striderna om personbegreppet sedan länge betraktades som avslutade genom de av Calvin övertagna och bibehållna konciliära dogmatiska besluten är det förhållandet att Miguel Servet brändes som kättare på grund av att han i sin kritik av treenighetsläran i De trinitatis erroribus – anslutande sig till föregångare under de ännu oavgjorda stridernas tid – åter mobiliserade den äldre betydelsen av personbegreppet: Gudpersonerna var blott olika roller. [Trendelenburg, ’Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien 13 (1908), 13.]

I vad gäller den reformerta riktningen i övrigt påminner Weintraub om att Webers analys av den protestantiska etiken och kapitalismens anda är en analys av en personlighetstyp (i modern mening). Såväl frälsningsovissheten som den rationalitet denna typ utvecklar kräver ett stramt inre förenhetligande av personligheten som centralt moment i en allmän metodisk systematik. Puritanismen avsätter rikhaltigt självbiografiskt vittnesbörd om den förnyade inre självprövningen.

Självkännedom är nu verkligen inte längre tillräckligt, som det var hos Montaigne. I stället krävs ånyo självperfektion, moralisk fullkomning. Och därmed kommer åter ett personlighetsideal in i bilden. Somligt känns igen från den personlighetstyp kristendomen redan sedan länge framfostrat i Europa; härvid är det bara fråga om en fortsättning och variation av den kristna traditionen, förbi renässansen. Men somligt är också nytt, främst den tämligen radikala individualismen inom ramen för den “inomvärldsliga asketismen”. Frigjord från den institutionaliserade traditionen är individen i frågan om frälsningsvissheten hänvisad till sig själv, och även tonvikten på den individuella kallelsen kräver en ny typ av som koncentrerad enhetlig helhet i specifika uppgifter starkt engagerad och hårt arbetande personlighet.

Grunden för den stabila samhällsordningen blir den personliga disciplinen, självkontrollen och det personliga ansvaret för det egna livet, och denna samhällsordning måste nu alltmer uppfattas som ägande sin legitima grund endast i det mellan sådana personligheter fritt ingångna kontraktet: det är, med Taylors ord, “an order of those who rule themselves in their own personal lives”. [Taylor, Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (1989), 229.] Men denna personlighet blir oundvikligen ensidig. Först vissa riktningar inom den tyska pietismen återställer, inom dessa kristna ramar, känslans, fantasins och estetikens personlighetsdimensioner.

Anmärkningsvärt är kanske att Taylor i sitt framhållande av den “överdeterminerade” karaktären hos det instrumentella förhållningssätt som denna människa utvecklar till världen och dess ting, och av den teologiska innebörd detta förhållningssätt får i ljuset av reformationens läror om det mångfaldiga arbetets värde och om det rätta bruket av världen och dess ting i Guds tjänst, inte nämner att Augustinus’ teologiska utläggningar om det riktiga förhållningssätt som också hos honom kan kallas instrumentellt – trots att Taylor, som vi sett, så precist har analyserat övriga aspekter av just denne kyrkofaders tänkande. Förhållningssättet framstår istället hos Taylor helt och hållet som en nyskapelse av den puritanska teologin i förening med den baconska vetenskapen. [Ibid. 231 f.] Skillnaderna och nyheterna är obestridliga, men en direkt och indirekt påverkan från Augustinus måste väl här också föreligga.

Weintraubs kommentarer rörande Webers protestantiska personlighetstyp utmynnar i en problematisering av individualismen, som kräver ytterligare ett rent semantisk klargörande. För Weintraub är individualism inte den ensidiga överdriften av individualiteten på bekostnad av en gemensam moralisk, kunskapsmässig o.s.v. ordning. Det är istället endast produkten av den puritanska personlighetens – och huvudsakligen i dess sekulariserade variant – samhällssystem och -teori: den abstrakta, atomistiska individens, den tekniska vetenskapens, det upplysta egenintressets, industrikapitalismens, utilitarismens, den reducerade samhälleliga och statliga kontrollens. Men en sådan individualismens sociala teori är i sig inte detsamma som individualitetens hävdande – tvärtom är den ett hinder för denna. Den

“does not by itself predicate a preference for individuality. For all the free individuals may adhere to the same model of the personality – such as the ideal of the truly rational man. In the Puritan personality there were actually many barriers to individuality. Its religious version was still strongly affixed to the model of the hero of faith…Experience must still fit a script. The cultivation of emotional richness, the fulfillment of aesthetic needs, the opportunity for spontaneity and irrational urgings was sacrificed for the benefit of an extraordinarily efficient personality. Indeed, it was as a countervailing force to the restrictions imposed by the purpose-rational system…which the Puritan personality helped to create, that modern man came in time to invoke the ideal of individuality.” [The Value of the Individual: Self and Circumstance in Autobiography (1978), 259 f.]

De gamla idealens kvardröjande, deras puritanska variation, och inte minst det nya rationella idealet breder således generalistisk konformitet över den programmatiska individualismen i denna mening. Begreppsligt-sakligt är denna Weintraubs distinktion icke oviktig, men som vi skall se finns här inte någon enighet ifråga om terminologin.