Hume valde en annan väg än Berkeley, en väg som ansetts ha lett tillbaka till ett tillstånd av skepticism delvis liknande det som occamismen tillfälligt försatt filosofin i innan den åter gavs nya grundvalar av Descartes’ rationalism, av empiristerna, och av Leibniz’ förnyade och varierade men partiella “traditionalism”.
Han ställer sig överhuvudtaget inte frågan hur jaget skiljer sig från sina föreställningar och idéer. Renaut vill visa hur monadologins radikala individualism återkommer i ny variant även hos honom:
“L’impression fonctionne donc, dans la pensée de Hume, comme un atome, atome psychique, préciserai-je, constituant ‘une unité indépendante, subsistant en elle-même et complète’, si l’on préfère: une monade par rapport à laquelle toutes les idées, y compris celle du Moi, sont à l’impression ce que les phénomènes, dans la monadologie leibnizienne, sont aux principes monadiques. Si le vocabulaire de la monadologie ici paraissait usurpé, il suffirait, pour se convaincre de sa pertinence, de considérer à quel point l’impression concentre sur elle-même toutes les déterminations constitutives de la monade: – La simplicité ou l’indivisibilité… – L’unicité ou l’individualité… – L’ auto-suffisance ou l’indépendance… – L’unité et la clôture sur soi…” [L’ère de l’individu, 181 ff.; citatet ur M. Malherbe, La Philosophie empiriste de David Hume (1976).]
Hume ägnar ett särskilt kapitel i A Treatise of Human Nature åt den vid denna tid oundvikliga frågan om “personal identity”. Hans huvudintresse rör frågan om hur människans empiriska personlighet uppbyggs, hur hennes mänskliga natur konstitueras genom lagarna för hennes föreställningars och idéers inbördes kombinationer och förändringar. Det är den rent empiriska kombinatorikens process och resultat i form av enskilda mänskliga psykofysiska naturer eller karaktärer som Hume vill förstå utifrån de allmänna lagar som måste förutsättas, men det väsentliga är förstås att vi i detta icke finner någon enhetsprincip för den karaktär eller personlighet som blir det tillfälliga resultatet:
“[L]a genèse de la nature humaine s’accomplit selon certains principes qui règlent l’association des représentations d’après des critères simples (ressemblance, identité, contiguïté); ces associations engendrent des habitus, des façons de se comporter, telle représentation finissant par en appeler telle autre, tel sentiment s’accoutumant à être suscité par un certain type de situation. C’est ce jeu des associations qui, peu à peu, construit un sujet structuré, créant ainsi l’impression d’une activité de l’esprit.” [Ibid. 180.]
Hume talar t.o.m. uttryckligen om dessa principer och lagar – som också möjliggör olika slags konsensus mellan de empiriska förnimmelse- och idéknippen som är Humes personer – som ett slags preetablerad harmoni mellan naturens förlopp och våra idéers succession, med Renauts ord “une communication sans sujets ni véritable intersubjectivité“. [Ibid. 186.] Vad som främst skiljer Leibniz’ och Humes monadologier är därför bara att den individuella förnimmelsen ersatt Descartes’ cogito och det tänkande monad-självet som erfarenhetens och kunskapens yttersta förutsättning.
Det gives för Hume varken någon andlig eller mänsklig natur som allmän essens, men heller inte någon individuell väsenskärna av något slag som bestämmer individens utveckling. Ingen direkt självmedvetenhet, ingen omedelbar intuition av självet, nej inte ens någon “klar och tydlig” idé om självet kan finnas, ty det finns helt enkelt inget distinkt själv: detta är endast en illusion, en fiktion, en fantasiskapelse. Jaget är endast en kombination av enskilda förnimmelser: “le sujet n’est qu’un ‘effet’ de l’individualité impressionnelle“. [Ibid. 185.] Det vi kallar “mind”, hävdar han, är ingenting annat än “a heap or collection of different perceptions, united together by certain relations, and suppos’d, tho’ falsely, to be endow’d with a perfect simplicity and identity”; [Historisches Wörterbuch, ‘Person’.] “mind” är blott “a bundle or collection of different perceptions, which succeed each another with an unconceivable rapidity, and are in a perpetual flux and movement”. [Ibid.]
Till Locke anknyter följande formulering: “Had we no memory, we never shou’d have any notion of causation, nor consequently of that chain of causes and effects, which constitute our self or person.” [Ibid.] Vems minne? Vad i det Hume beskriver är det som minns? Intrycket av permanent, oavbruten och oföränderlig identitet uppkommer endast genom den ofattbara snabbheten i intryckens succesion och genom likformigheten och kontinuiteten i succesionens, rörelsens, förändringens och kombinationens lagar. Uppkommer för vem? Renaut skriver med anledning av Humes liknelse med en teater (medvetandet som “a kind of theatre, where several perceptions successively make their appearance”): “on ne saurait davantage faire du sujet le lieu fictif d’une unité vide, comme le théâtre des impressions, mais un théâtre se réduisant aux acteurs qui y défilent, théâtre sans scène, illusion d’un théâtre ou d’un lieu qui n’est autre, en réalité, que le flux de ce qui s’y succède.” [Ibid. 185.]
Hume måste medge att “‘Tis evident, that the idea, or rather impression of ourselves is always intimately present with us, and that our consciousness gives us so lively a conception of our own person, that ’tis not possible to imagine, that any thing can in this particular go beyond it”, och i sitt appendix till tredje delen av Treatise tillstår han att hans försök att förklara den personliga identiteten misslyckats. Om det inte omedelbart stod klart hur detta tänkande var motsägelsefullt och självupplösande skulle Kant och idealisterna – i vilkas efterföljd Renaut befinner sig – snart med all tydlighet uppvisa detta.
Bortser vi emellertid från det omöjliga förnekandet eller överhoppandet av det bevetna subjektet kvarstår ändå de intressanta aspekterna av Humes analys av den empiriska karaktärens uppbyggnad. Här stod hans intresseinriktning i överensstämmelse med den hos många av den radikala upplysningens tänkare, som gick utöver den på sitt sätt rigorösa humeska empirismen i riktning mot en ren materialism och vad som ibland kallats “sensualism”. I hög grad uppmärksammade dessa nämligen just den nu alltså rent mänskliga, psykofysiska, empiriska naturen och dess formatering till karaktär, processen för, förändringarna i och resultatet av denna bildning i samspelet mellan människan, hennes kroppsliga sinnen och psykologi å ena sidan, och den yttre naturen och den sociala omgivningen å den andra. Personlighetens, i betydelsen maskens, maskpersonlighetens, uppbyggnad och förändringar.
Detta kan man naturligtvis ägna ändlös forskning, och det är vad den senare personlighetspsykologin gör, vad som blivit ett huvudsakligt användningsområde för person- eller snarare personlighetskategorin. Det är ett legitimt studium. Men liksom allt lägre-empiriskt sådant måste det alltid förbli endast ett irrande i relativitetens utmarker så länge det företas från Humes utgångspunkter, så länge man inte har förstått det mest centrala om verkligheten i övrigt och i allmänhet, och i synnerhet inte det som är allra närmast relaterat till det: subjektets verklighet som varvaro, som givetvis är vad som är det nödvändigt operativa eller av den psykiska nivån operationaliserade även i detta studium. Det blir ett hopplöst bökande omkring nere i det ständigt och oändligt föränderliga flödet av den fenomenella manifestationens lägre mångfalds dunkel, där man inte ens kan entydigt fastställa hållbara kriterier för vetenskapligt framsteg. Kunskapen saknar subjekt, det enda som finns är en tillfällig del av föremålet för studium som tillfälligt studerar en annan tillfällig del. Man är Herakleitos’ flod och ingenting annat.
Jan Olof Bengtsson 