Personen som empirisk kombination: Renaut om Hume

Hume valde en annan väg än Berkeley, en väg som ansetts ha lett tillbaka till ett tillstånd av skepticism delvis liknande det som occamismen tillfälligt försatt filosofin i innan den åter gavs nya grundvalar av Descartes’ rationalism, av empiristerna, och av Leibniz’ förnyade och varierade men partiella “traditionalism”.

Hume ställer sig överhuvudtaget inte frågan hur jaget skiljer sig från sina föreställningar och idéer. Renaut vill visa hur monadologins radikala individualism återkommer i ny variant även hos honom:

“L’impression fonctionne donc, dans la pensée de Hume, comme un atome, atome psychique, préciserai-je, constituant ‘une unité indépendante, subsistant en elle-même et complète’, si l’on préfère: une monade par rapport à laquelle toutes les idées, y compris celle du Moi, sont à l’impression ce que les phénomènes, dans la monadologie leibnizienne, sont aux principes monadiques. Si le vocabulaire de la monadologie ici paraissait usurpé, il suffirait, pour se convaincre de sa pertinence, de considérer à quel point l’impression concentre sur elle-même toutes les déterminations constitutives de la monade”,

nämligen “la simplicité ou l’indivisibilité“, “l’unicité ou l’individualité“, “l’auto-suffisance ou l’indépendance“, och “l’unité et la clôture sur soi“. [L’ère de l’individu, 181 ff.; citatet ur M. Malherbe, La Philosophie empiriste de David Hume (1976).]

Hume ägnar ett särskilt kapitel i A Treatise of Human Nature åt den vid denna tid oundvikliga frågan om “personal identity”. Hans huvudintresse rör frågan om hur människans empiriska personlighet uppbyggs, hur hennes mänskliga natur konstitueras genom lagarna för hennes föreställningars och idéers inbördes kombinationer och förändringar. Det är den rent empiriska kombinatorikens process och resultat i form av enskilda mänskliga naturer eller karaktärer som Hume vill förstå utifrån de allmänna lagar som måste förutsättas, men det karaktäristiska är förstås att vi i detta icke finner någon enhetsprincip för den empiriska karaktär eller personlighet som blir det tillfälliga resultatet:

“[L]a genèse de la nature humaine s’accomplit selon certains principes qui règlent l’association des représentations d’après des critères simples (ressemblance, identité, contiguïté); ces associations engendrent des habitus, des façons de se comporter, telle représentation finissant par en appeler telle autre, tel sentiment s’accoutumant à être suscité par un certain type de situation. C’est ce jeu des associations qui, peu à peu, construit un sujet structuré, créant ainsi l’impression d’une activité de l’esprit.” [Ibid. 180.]

Hume talar t.o.m. uttryckligen om dessa principer och lagar – som också möjliggör också olika slags konsensus mellan de empiriska förnimmelse- och idéknippen som är Humes personer – som ett slags preetablerad harmoni mellan naturens förlopp och våra idéers succession, med Renauts ord “une communication sans sujets ni véritable intersubjectivité“. [Ibid. 186.] Vad som främst skiljer Leibniz’ och Humes monadologier är därför blott att den individuella förnimmelsen ersatt Descartes’ cogito och det tänkande monad-självet som erfarenhetens och kunskapens yttersta förutsättning.

Det gives för Hume varken någon andlig eller mänsklig natur som allmän essens, men heller inte någon individuell väsenskärna av något slag som bestämmer individens utveckling. Ingen direkt självmedvetenhet, ingen omedelbar intuition av självet, nej inte ens någon “klar och tydlig” idé om självet kan finnas, ty det finns helt enkelt inget distinkt själv: detta är endast en illusion, en fiktion, en fantasiskapelse. Jaget är endast en kombination av enskilda förnimmelser: “le sujet n’est qu’un ‘effet’ de l’individualité impressionnelle” [Ibid. 185.] Det vi kallar “mind”, hävdar han, är ingenting annat än “a heap or collection of different perceptions, united together by certain relations, and suppos’d, tho’ falsely, to be endow’d with a perfect simplicity and identity”; [Historisches Wörterbuch, ‘Person’.] “mind” är blott “a bundle or collection of different perceptions, which succeed each another with an unconceivable rapidity, and are in a perpetual flux and movement”. [Ibid.]

Till Locke anknyter följande formulering: “Had we no memory, we never shou’d have any notion of causation, nor consequently of that chain of causes and effects, which constitute our self or person.” [Ibid.] Intrycket av permanent, oavbruten och oföränderlig identitet uppkommer endast genom den ofattbara snabbheten i intryckens succesion och genom likformigheten och kontinuiteten i succesionens, rörelsens, förändringens och kombinationens lagar. Renaut skriver med anledning av Humes liknelse med en teater (medvetandet som “a kind of theatre, where several perceptions successively make their appearance”): “on ne saurait davantage faire du sujet le lieu fictif d’une unité vide, comme le théâtre des impressions, mais un théâtre se réduisant aux acteurs qui y défilent, théâtre sans scène, illusion d’un théâtre ou d’un lieu qui n’est autre, en réalité, que le flux de ce qui s’y succède.” [Ibid. 185.]

Men Hume måste likafullt medge att “‘Tis evident, that the idea, or rather impression of ourselves is always intimately present with us, and that our consciousness gives us so lively a conception of our own person, that ’tis not possible to imagine, that any thing can in this particular go beyond it”, och i sitt appendix till tredje delen av Treatise medger Hume själv att hans försök att förklara den personliga identiteten misslyckats. Om det inte omedelbart stod klart att detta tänkande var motsägelsefullt och självupplösande skulle Kant och idealisterna – i vilkas efterföljd Renaut befinner sig – snart med all tydlighet uppvisa detta.

Bortser vi emellertid från det omöjliga förnekandet eller överhoppandet av det medvetna subjektet kvarstår ändå de intressanta aspekterna av Humes analys av den empiriska karaktärens uppbyggnad. Här stod hans intresseinriktning i överensstämmelse med den hos många av den radikala upplysningens tänkare, som gick utöver den på sitt sätt rigorösa humeska empirismen i riktning mot en ren materialism och vad som ibland kallats “sensualism”. I hög grad uppmärksammade dessa nämligen just den nu alltså rent mänskliga, empiriska naturen och dess formatering till karaktär, processen för, förändringarna i och resultatet av denna strikt empiriska bildning i samspelet mellan människan, hennes sinnen, hennes psykologi å ena sidan, och den yttre naturen och den sociala omgivningen å den andra.

0 Responses to “Personen som empirisk kombination: Renaut om Hume”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi