Vad som kommit att förstås som den klassiska ideellt-formella och i såväl Platons som Aristoteles fall icke endast metafysiska utan i lika hög grad etiska generalismen, och som övertagits av den medeltida skolastiken, hade alltså börjat ersätts av en de nya fysiska naturlagarnas generalism. Och med denna nya generalism förenades en metafysiskt nygammal atomism, vars samhällsfilosofiska tillämpning nu dock blev större än under antiken.
Vi syntes därmed stå inför en helt ny verklighetsuppfattning. Men den tilltagande differentieringen, komplexiteten och pluralismen i den moderna kulturen förbjuder redan vid denna tid den entydighet och enhetlighet som visserligen icke heller under tidigare epoker kunnat göra anspråk på att vara fullständig och uttömmande, men som likafullt – om än delvis blott på grund av de till antalet mer begränsade och mer lättöverskådliga källorna – där ägde större giltighet. I själva verket lever det mesta av det i västerlandet traditionella vidare, och endast om- och nytolkas: den klassiska idealismen, humanismen, kristendomen. Ett större mått av kontinuitet synes därmed vara för handen än vad som verkligen finns där. Modernitetens problematiska tendenser ger ge gamla tankeriktningarna ett nytt innehåll. Samtidigt finns inte bara också viss reell kontinuitet, utan också utveckling och fördjupning av de gamla tankeriktningarna som i vissa avseenden måste sägas innebära sakliga åskådningsmässiga framsteg.
Idéhistoriska strömningar som på oborttänkbara sätt skulle bidra till att framföda, bestämma och inspirera den romantiska rörelsen har sitt ursprung inte bara i reformationen, utan också delvis i den äldre mystiken och den mer allmänna esoteriska traditionen, och dessa strömningar fortlever och utvecklas även under 16- och 1700-talen även inom rationalismens ramar. Även den klassiska generalismen fortlever under denna tid, såväl i den metafysiska formen – gärna just i olika “pansofistiska” föreningar med såväl nytida vetenskapstro som äldre mystik – som i den t.o.m. förment förstärkta och renodlade form som den huvudsakligen från 1600-talets Frankrike utgående klassicismen uppvisar.
Vad som huvudsakligen skiljer klassicismens estetik från romantikens är ju dess strikta underordning under vad man ville uppfatta som den klassiska generalismens stränga krav. Den klassicistiska konsten vill i och genom sin drift till regelmässig form och enhetligt decorum uppställa och uttrycka ett etiskt ideal för samhället, och vi kan därför i den avläsa vidden och djupet av det fortverkande allmänkulturella inflytandet av en typ av generalism som, fastän delvis med avsevärda förvrängningar, sökte upprätthålla de antika idealen och som därmed var av helt annat slag än den nya fysikens naturlagar.
Les anciens hävdade att samtiden icke nådde upp till samma kulturella nivå som den klassiska antiken, och de var förvisso de strängaste klassicister. Men bland les modernes återfanns såvitt jag förstår icke blott cartesianska rationalister utan åtminstone till en början också sådana som helt enkelt hävdade att överlägsenheten hos vad som skulle komma att kallas le grand siècle helt enkelt bestod i att det s.a.s. överträffade de antika klassikerna i deras eget spel. Romantiken var icke blott en reaktion mot den ensidiga upplysningens universellt mekaniska rationalism och atomism, utan också mot denna klassicism som i sina tidigare former i likhet med den kristna medeltidens världsåskådning också sakligt stod i den skarp motsats till den utilitaristiska, materialistiska och i modern mening rationalistiska upplysningen. Klassicismen kunde dock förstås också förenas med cartesianismen, och även på karaktäristiskt sätt, ju längre 1700-talet framskrider, förfalla till vad Irving Babbitt kallar pseudoklassicism, med de olika ytliga föreningar den ingick med upplysningens nya lyckomoral.
Såväl etymologiskt som i viss mån sakligt finner vi också rötter till romantiken i den medeltidens frodiga folkliga legendflora som tillhandahåller en motbild till, och kanske delvis en förvrängd reaktion mot, den officiella teologiska och institutionella generalismen. Vi har också sett hur ett av renässansens mest framträdande drag, oaktat dess antikinspiration, är den nya känsla för individualitet och personlighet för vilken den beredde plats. Vi har också sett hur snabbt den ensidiga medeltida generalismen tenderade att i vissa renässanspersonligheter slå över i den motsatta ytterlighetens reaktion i form av en stundom även till det vildvuxet oproportionerliga driven individualism.
Samtidigt är exempelvis Cellini disciplinerad i själva sin excentricitet; han uppnår en enhetlig och helhetlig artistisk gestaltning av hela sitt liv, som, fastän ofta brytande mot såväl klassiska som kristna riktningsgivande normer och ideal, också ovedersägligen var en manifestation av en reell personlig väsenskärna och dess nödvändiga, oemotståndliga uttryck i ett mänskligt öde och ett konstnärligt och litterärt verk. Ett bättre uttryck för den klassicistiska humanismens motsats, det mer odisciplinerat vildvuxna och vulgärt individualistiska, är kanske därför snarare Rabelais.
Hursomhelst, estetiskt, och delvis programmatiskt, dröjde det inte länge innan renässansens individualism tog sig uttryck i marinismens och gongorismens intellektuella fantasteri, i barocken, i vissa inslag i det elisabetanska dramat, hos de engelska “metafysiska” poeterna o.s.v. Det är inte omotiverat att benämna stora stycken av detta som en romantik, om än huvudsakligen blott ifråga om den höga värderingen av det individuella i form av det abnorma och extraordinära. Denna intellektualistiska romantik låg förstås långt från de romantiska ansatserna i medeltidens folkliga legendflora. Samtidigt hade ju redan i 1500-talets Italien klassicismens program grundlagts åtminstone i teorin. De individualistiska excesserna framfödde en reaktion, och under 1700-talet hade dessa strömningar över hela Europa i stor utsträckning undanträngts av den segrande franskklassicismens generalism.
Jan Olof Bengtsson 