Några aspekter av den nytida klassicismen och individualismen

Vad som kommit att förstås som den klassiska ideellt-formella och i såväl Platons som Aristoteles fall icke endast metafysiska utan i lika hög grad etiska generalismen, och som övertagits av den medeltida skolastiken, hade alltså börjat ersätts av en de nya fysiska naturlagarnas generalism. [Jag är inte säker på att termen ”generalism” är den bästa eller överhuvudtaget särskilt lämplig för vad jag åsyftar, men jag har hittills inte kommit på någon bättre. ”Universalism” blir för stort och omfattande inte minst när vi nu kommer in på klassicismens nytida manifestationsformer.] Och med denna nya generalism förenades en metafysiskt nygammal atomism, vars samhällsfilosofiska tillämpning nu dock blev större än under antiken.

Vi synes stå inför en helt ny verklighetsuppfattning. Men den tilltagande differentieringen, komplexiteten och pluralismen i den moderna kulturen förbjuder redan vid denna tid den entydighet och enhetlighet som visserligen icke heller under tidigare epoker kunnat göra anspråk på att vara fullständig och uttömmande, men som likafullt – om än delvis blott på grund av de till antalet mer begränsade och mer lättöverskådliga källorna – där ägde större giltighet. Det förhåller sig ju inte bara så att idéhistoriska strömningar som på oborttänkbara sätt skulle bidraga till att framföda, bestämma och inspirera den romantiska rörelsen har sitt ursprung inte bara i reformationen, utan också delvis i den äldre mystiken och den mer allmänna esoteriska traditionen, och att dessa strömningar även under 16- och 1700-talen fortlever och utvecklas även inom rationalismens ramar. Det förhåller sig också så att den klassiska generalismen fortlever under denna tid, såväl i den metafysiska formen – gärna just i olika “pansofistiska” föreningar med såväl nytida vetenskapstro som äldre mystik – som i den t.o.m. förment förstärkta och renodlade form som den huvudsakligen från 1600-talets Frankrike utgående klassicismen uppvisar.

Vad som huvudsakligen skiljer klassicismens estetik från romantikens är ju dess strikta underordning under vad som uppfattades som den klassiska generalismens stränga krav. Den klassicistiska konsten vill i och genom sin drift till regelmässig form och enhetligt decorum uppställa och uttrycka ett etiskt ideal för samhället, och vi kan därför i den avläsa vidden och djupet av det fortverkande allmänkulturella inflytandet av en typ av generalism, som, fastän delvis med avsevärda förvrängningar, ville upprätthålla de antika idealen och som därmed var av helt annat slag än den nya fysiskens naturlagar.

Les anciens hävdade att samtiden icke nådde upp till samma kulturella nivå som den klassiska antiken, och de var förvisso de strängaste klassicister. Men bland les modernes återfanns såvitt jag förstår icke blott cartesianska rationalister utan åtminstone till en början också andra klassicister, som helt enkelt hävdade att överlägsenheten hos vad som skulle komma att kallas le grand siècle helt enkelt bestod i att det s.a.s. överträffade de antika klassikerna i deras eget spel. Romantiken var icke blott en reaktion mot den ensidiga upplysningens universellt mekaniska rationalism och atomism, utan i lika hög grad en reaktion mot denna klassicism som, inspirerad av en strikt etisk universalism, i sina tidigare former i likhet med den kristna medeltidens världsåskådning stod i den skarpaste motsats mot både den utilitaristiska, materialistiska och i modern mening rationalistiska upplysningen å ena sidan och romantiken å den andra, även om ett av de mest uppenbara sätt på vilket denna moderna klassicism förfaller till vad Irving Babbitt kallar pseudoklassicism – och detta ju längre 1700-talet framskrider – är de olika ytliga föreningar den sedermera ingår med upplysningens nya lyckomoral i vissa uttryck för rokokons nya, tidsegna kulturbildning.

Såväl etymologiskt som i viss mån sakligt finner vi också rötter till romantiken i den medeltidens frodiga folkliga legendflora som tillhandahåller en motbild till, och kanske delvis en förvrängd reaktion mot, den officiella teologiska och institutionella generalismen. Vi har också sett hur ett av renässansens mest framträdande drag, oaktat dess antikinspiration, är den nya känsla för individualitet och personlighet för vilken den beredde plats. Vi har också sett hur snabbt den ensidiga medeltida generalismen tenderade att i vissa renässanspersonligheter slå över i den motsatta ytterlighetens reaktion i form av en stundom även till det vildvuxet oproportionerliga driven individualism.

Viktigt är dock, som jag försökt framhålla, hur exempelvis Cellini samtidigt är oerhört disciplinerad i själva sin excentricitet, hur han uppnår en enhetlig och helhetlig artistisk gestaltning av hela sitt liv, som, fastän ofta brytande mot såväl klassiska som kristna riktningsgivande normer och ideal, också ovedersägligen var en manifestation av en reell personlig väsenskärna och dess nödvändiga, oemotståndliga uttryck i ett mänskligt öde och ett konstnärligt och litterärt verk. Ett bättre uttryck för den klassicistiska humanismens motsats, det odisciplinerat vildvuxna och vulgärt individualistiska, är väl därför snarare Rabelais.

Hursomhelst, estetiskt, och delvis programmatiskt, dröjde det icke länge innan renässansens individualism tog sig uttryck i marinismens och gongorismens intellektuella fantasteri, i barocken, i vissa inslag i det elisabetanska dramat, hos de engelska “metafysiska” poeterna o.s.v. Det är inte omotiverat att benämna stora stycken av detta som en romantik, om än huvudsakligen blott ifråga om den höga värderingen av det individuella i form av det abnorma och extraordinära. Denna intellektualistiska romantik låg emellertid långt från de romantiska ansatserna i medeltidens folkliga legendflora. Samtidigt hade ju redan i 1500-talets Italien klassicismens program grundlagts åtminstone i teorin. De individualistiska excesserna framfödde en reaktion, och under 1700-talet hade dessa strömningar över hela Europa i stor utsträckning undanträngts av den segrande franskklassicismens generalism.

0 Responses to “Några aspekter av den nytida klassicismen och individualismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi