Emerson, Lake & Palmers version är självklart en kulturgärning. Jag rekommenderar dock gärna originalet, tonsättarens pianoversion, för den intresserade:
För övrigt anser jag att stycket är en lämplig kandidat för “My first classical Canon list” som jag tänker mig omfatta tio verk. Jag tänker mig vidare att denna kanon skulle ha tio exempel ur alla konstnärliga områden, alltså bildkonst, berättande litteratur, arkitektur och så vidare.
Exemplen skulle inte nödvändigtvis väljas för att de är “bäst” i sitt slag, utan för att de har lämpliga egenskaper vid introduktion av frivilliga till det grundläggande bildningsprogram de skulle behöva ta del av. Detta för att kunna hjälpa till med att renovera den västliga kulturen, och sedan ta den vidare efter modernismens och postmodernismens förbannelse och förödelse.
Tack. Tänkte först välja Repin men avstod. Ja, originalet måste självklart rekommenderas. ELP tillhör inte mina favoriter inom progressive rock. Men eftersom jag försöker framföra ett kontinuerligt argument om denna genre och dess utvecklingsbarhet (se isht inlägget om Yes’ The Remembering, men också flera andra i kategorin Progressive Rock) måste de vara med. Det går inte att förbise att de alltid nämns bland de två-tre mest kända i genren.
Jan Olof Bengtsson 
Ilya Repins porträtt av tonsättaren.
Emerson, Lake & Palmers version är självklart en kulturgärning. Jag rekommenderar dock gärna originalet, tonsättarens pianoversion, för den intresserade:
För övrigt anser jag att stycket är en lämplig kandidat för “My first classical Canon list” som jag tänker mig omfatta tio verk. Jag tänker mig vidare att denna kanon skulle ha tio exempel ur alla konstnärliga områden, alltså bildkonst, berättande litteratur, arkitektur och så vidare.
Exemplen skulle inte nödvändigtvis väljas för att de är “bäst” i sitt slag, utan för att de har lämpliga egenskaper vid introduktion av frivilliga till det grundläggande bildningsprogram de skulle behöva ta del av. Detta för att kunna hjälpa till med att renovera den västliga kulturen, och sedan ta den vidare efter modernismens och postmodernismens förbannelse och förödelse.
Enkelt uttryckt.
Tack. Tänkte först välja Repin men avstod. Ja, originalet måste självklart rekommenderas. ELP tillhör inte mina favoriter inom progressive rock. Men eftersom jag försöker framföra ett kontinuerligt argument om denna genre och dess utvecklingsbarhet (se isht inlägget om Yes’ The Remembering, men också flera andra i kategorin Progressive Rock) måste de vara med. Det går inte att förbise att de alltid nämns bland de två-tre mest kända i genren.