Carl Johan Ljungberg skriver i Samtiden om kommunitärerna och Samtidens redaktör Jan Sjunnessons antologi om dem. Han upprepar här delvis kritik som såvitt jag minns först framfördes när Emil Uddhammar för tjugo år sedan under en period gjorde kommunitarismen till ledande filosofi hos Timbro. Noteras bör att Sjunnessons först nu utgivna volym är sammanställd respektive skriven vid samma tid.
“På 1980-talet lockade en grupp tänkare många med sin kritik av den då populära nyliberalismen. Bland dessa ”communitarians” som på svenska kom att kallas ‘kommunitärer’ eller ‘gemenskapare’ fanns namn som Alasdair MacIntyre, Charles Taylor och Michael Sandel.
Kommunitärerna ifrågasatte vad de såg som en liberal övervikt på individuella rättigheter. De hävdade att gemenskap är en primär erfarenhet och en väl så viktig källa till individers identitet. Bara i ett samhälle har de chans att utvecklas, nå välfärd och välbefinnande. Av det skälet finns det strängt taget heller inga rent individuella egenskaper och talanger.
Kommunitärerna hade vitala poänger men framförde dem på ett ganska krångligt och pretentiöst språk – påminnande om tänkare som Kant – för att driva sina teser. Man förlitade sig trots sin kritik av liberalerna därtill ofta på en logik och tankemetod som påminde om dessas. Kommunitärernas bakgrund föreföll samtidigt vara (nordamerikanskt) socialdemokratisk.” Läs mer
Jan Olof Bengtsson 