Men vet inte riktigt var jag ska börja. Håller med om det mesta i de första två styckena. Gillar dock inte IKEA. IKEA är möblernas svenska schlager. Intressant med etnopop-bidragen, är inte förtrogen med den subgenren, ska lyssna. Tror definitivt det var bättre i flera avseenden på 50- och 60-talet, men erkänner att jag har högst ofullständig överblick. Är tveksam i vilken utsträckning det är meningsfullt att invända mot L’amour est bleus texts banalitet, eftersom genren nästan konstitutivt, per definition, är banal. Vad kritiken måste göra är därför att beakta vad man gör med eller av banaliteten, inom dess ramar, inte uteslutande eller primärt bedöma efter kriteriet banalitet vs icke-banalitet. Och då gives möjligheten att bejaka att åstadkommandet av något särskilt med en högre grad av banalitet kan vara av större intresse än något mindre särskilt med en lägre grad av banalitet. Jag föreslår att Vicky Leandros’ sätt att framföra den banala texten ger det hela drag av ett slags originalitet, som dock – och detta menar jag är förtjänstfullt – samtidigt inte avviker från det för genren karaktäristiska utan tvärtom bygger helt på och renodlar detta.
Jan Olof Bengtsson 
Tack för bra kommentar. Jag återkommer med svar sssm!
Men vet inte riktigt var jag ska börja. Håller med om det mesta i de första två styckena. Gillar dock inte IKEA. IKEA är möblernas svenska schlager. Intressant med etnopop-bidragen, är inte förtrogen med den subgenren, ska lyssna. Tror definitivt det var bättre i flera avseenden på 50- och 60-talet, men erkänner att jag har högst ofullständig överblick. Är tveksam i vilken utsträckning det är meningsfullt att invända mot L’amour est bleus texts banalitet, eftersom genren nästan konstitutivt, per definition, är banal. Vad kritiken måste göra är därför att beakta vad man gör med eller av banaliteten, inom dess ramar, inte uteslutande eller primärt bedöma efter kriteriet banalitet vs icke-banalitet. Och då gives möjligheten att bejaka att åstadkommandet av något särskilt med en högre grad av banalitet kan vara av större intresse än något mindre särskilt med en lägre grad av banalitet. Jag föreslår att Vicky Leandros’ sätt att framföra den banala texten ger det hela drag av ett slags originalitet, som dock – och detta menar jag är förtjänstfullt – samtidigt inte avviker från det för genren karaktäristiska utan tvärtom bygger helt på och renodlar detta.