Duginistiskt minimum för höger och vänster

Det går att identifiera två positioner vars förening jag föreslår bör uppfattas som det mest väsentliga i Alexander Dugins tänkande.

Han har för det första sagt att socialismen eller kommunismen helt enkelt är idiotisk – syftande på dess existentiella innebörd, den allmänna livs- och världsåskådning som den marxistiska huvudströmningen byggde på. Om jag får utlägga innebörden av detta, eller åtminstone precisera vilken innebörd det från mitt perspektiv bör ha, syftar det på marxismen som produkt av modernitetens båda på olika sätt växelverkande och ömsesidigt förstärkande huvudgrenar i deras på 1800-talet föreliggande, typiska former. D.v.s. både den romantisk-idealistiska profanhumanismen och den föregivet vetenskapliga 1800-talsmaterialismen, hur sofistikerad den än, med hjälp av Hegels dialektik, må vara i jämförelse med de historiskt föregående, mekanistiska formerna av materialism.

Allt detta, konkretiserat i den förståelse av det mänskliga livets innehåll och mening som var påbjuden under den realexisterande kommunismen, är ren fåfänglighet, illusion, dårskap, andlig blindhet, mörker – och därmed en förblivande, giltig grund för en antikommunism. Av det Dugin uppställer mot detta, och i jämförelse med detta, är förstås den traditionalistiska skolans förståelse av andligheten, och delvis den ortodoxa kyrkan, de hållbara komponenterna.

Detta är vad de antiliberala dissidenter som insisterar på att identifiera sig som höger tar fasta på hos Dugin. Men även när deras kritik ibland också innefattar ett antikapitalistiskt moment, går detta aldrig utöver vad som ofta kunde återfinnas inom fascismen, och kan därför inte leda till en konsekvent systemkritik. De kan aldrig ta till sig den andra centrala huvudpunkten hos Dugin.

För denna andra position är att trots socialismens existentiella idioti dess påbörjade historiska revolution måste fullbordas, att detta ändå är den oundvikliga vägen till “liberalismens” övervinnande – det övervinnande som är nödvändigt för återupprättandet av traditionens väsentliga värden. Inget sådant återupprättade av och återvändande till dessa värden är möjligt inom ramen för den nuvarande, än mer destruktiva ordningen (eller icke-ordningen). Min utläggning av detta är bl.a. att historiematerialismen och dialektiken dock äger delsanningar av central betydelse, som kan avskiljas från de ohållbara, totala filosofiska anspråk som ursprungligen förbands med dem i marxismen, och inordnas i ett annat metafysiskt och åskådningsmässigt sammanhang.

Denna kvarhållna revolution, som sådan, är givetvis vad de antiliberala dissidenter som insisterar på att identifiera sig som vänster kan ta fasta på hos Dugin. Men i själva verket tycks vänsterduginisterna faktiskt också uppta mer eller mindre av Dugins andliga traditionalism och konservatism. Därmed representerar de, med hela den reella socialism som vi idag finner i den globala södern, någonting nytt: en socialism som redan reviderat marxismen på de nämnda gamla fatala punkterna. I USA, den kulturradikala reaktionens centrum, där den nya, verkliga konservativa revolutionen följaktligen är mest nödvändig, är både Caleb Maupin och InfraHaz signifikativt nog påverkade av Dugin.

I den mån vänsterduginisterna på detta sätt upptar båda huvudpunkterna är de åtminstone potentiellt ofantligt överlägsna högerduginisterna. För de kan då peka på en verklig väg framåt, medan de senare bara kan sjunka tillbaka ned i den fascistiska illusionismens återvändsgränd. Vad som under loppet av den nyliberala eran visat sig vara den totala futiliteten i att försöka verka för någon menings- och värdefull form av konservatism överhuvudtaget inom ramen för den atlantkapitalistiska imperialismens system kan bara övervinnas genom att båda huvudpunkternas affirmation och förening. Signifikativt nog betecknar Dugin i en av sina senaste artiklar den alternativa vänstern som den mest betydelsefulla politiska kraften i Europa idag, och den alternativa högern i vid mening som endast den näst mest betydelsefulla.

P.g.a. denna andra grundläggande punkt har Dugin givit sitt stöd till rent kommunistiska partier och rörelser i den globala södern, på ett sätt som givetvis är helt oacceptabelt för dem som, hur alternativa de än gör anspråk på att vara, aldrig kan identifiera sig som något annat än höger och därför i slutändan bara kan bejaka fascismens väg till liberalismens övervinnande. Liksom vår tids populistnationalism sådan den visat sig vara, och hur mycket de ibland än säger sig erbjuda ett mått av socialpolitik, satsar de bara på att mer och mer påverka den vanliga högern i sin egen riktning, med början i småborgerligheten.

Altvänstern framstår alltså som beredd att bejaka båda de duginistiska kärnpositionerna, althögern endast en av dem, och det är detta som gör den senare ohållbar och den förra till den enda framkomliga vägen. Det är en ny väg. Från konservativt perspektiv blir den kvarstående, problematiska, moderna kulturella dynamiken i den som nödvändig erkända revolutionen en tiger som måste ridas och i möjligaste mån hanteras utifrån en kreativ traditionalisms teoretiska kriterier.

I praktiken finner vi dock signifikativa hinder på denna väg. Många vänsterduginister, alltså duginister som kommer från den vanliga radikala vänstern, har i mötet med Dugin och inför den faktiska sociala och kulturella utvecklingen i västerlandet, liksom den organiserade populistdissidens som blivit dess oundvikliga följd, slutligen givit upp även den socialistiska revolutionen även som blott övervinnande av det kapitalistiska systemet. Här ser vi förstås också en följd av det allmänna opinionstrycket under den långa nyliberala eran. Altvänstern visar sig vara en exvänster, och de populistiska vänsternationalisterna blir bara nationalister. Det handlar här helt enkelt ofta om personer med bakgrund i vänstern som via Dugin mer eller mindre går över till fascismen i generisk mening.

Den svenska begynnelsen av en delvis Chantal Mouffe- och Sahra Wagenknecht-inspirerad vänsterpopulism som inte är nationalistisk, hos Göran Greider, Åsa Linderborg och några till, kommer ju undvika detta, men saknar ännu tillräcklig konturskärpa och förblir svag. Hos många som kan hänföras till en alternativ vänster finner vi förstås ett motsatt hinder: en otillräcklighet i altvänsterns omprövning av den gamla vänsterns kulturradikalism. Här kvarstår helt enkelt för mycket – ja nästan allt – av vad jag brukar beskriva som den allmänkulturella moderna panteistiska revolutionens momentum.

Att denna vänster gör motstånd mot althögern och den vanliga populistnationalismen är förstås inte bara begripligt utan även legitimt, givet vad som visat sig vara deras obestridliga fascistiska tendenser, det helhetliga, i vid mening fascistiska paradigm de är eller, som det idag ser ut, åtminstone förr eller senare kommer bli instängda i och därmed förutbestämda att agera i enlighet med. Men detta gör den också alltför försiktig i identifikationen och bejakandet av allt det berättigade i althögerns och populistnationalismens reaktion inte bara mot den historiska vänstern i enlighet med Dugins första centralposition, utan mot hela den postmarxistiska vänsterns politiska korrekthet och wokeism. Detta måste mycket mer entydigt bejakas för att fullborda den historiskt naturliga konvergensen och kanalisera den i politiskt-operativt effektiva former. Såtillvida som dessa hinder kvarstår bejakar inte heller altvänstern det duginistiska minimum jag här beskrivit.

Tomas Lindbom rapporterar om hur i Frankrike Macron samlat center-högern och center-vänstern i ett etablissemangets homogena maktblock, men hur samtidigt denna konsolidering hotas av såväl den växande höger (Le Pen) som den växande vänster (Mélenchon) som inte tillhör denna breda center och därför uppfatts som “ytterkanter”.

Endast ett visst slags ömsesidigt justerande, kvalificerad förening av dessa kanter kommer kunna rubba systemet, den centerordning som idag i Frankrike representeras av Macron, men som med endast små variationer är hela den atlantkapitalistiska imperialismens – vad som kommit att identifieras med västerlandet. Men mycket återstår för att denna förening ska bli möjlig. Vad som hittills sker är mest enskilda, om än många, övergångar i båda riktningarna, från den ena sidan till den andra. Mélenchon har dessutom långt kvar till att bli ens en altvänster av Wagenknechts typ. Och vi kan inte vara säkra på att Le Pen inte kommer gå – tvingas gå – Melonis och Åkessons väg.

Konvergensens rätta tendenser finns på båda sidorna, men den utarbetade ideologiska artikulationen saknas fortfarande. Och för dess syften, för det nya alternativ som idag behövs, den nya konservativa socialismen eller socialistiska konservatismen, är även Dugin otillräcklig. För det finns ju utöver det duginistiska minimum ett duginistiskt maximum, som är desto mer problematiskt: den specifikt ryska eskatologismen, den alltför långtgående tillägnelsen av den oformliga och instabila, i lägre-romantiska excesser utsvävande tyska konservativa revolutionen och av den franska nya högern.

Dugin är en yvig och vildvuxen tänkare, hos vilken dessa riktningar i förening med skiftande, aktuella politiska skeenden stundom, inte minst i en oöverskådlig mångfald av intervjuer, alstrar uttalanden som fördunklar och rentav kan synas motsäga det essentiella minimum jag här med s.a.s. stram klassicistisk förnuftsdisciplin försökt frilägga eller renodla till oavvislig entydighet. Där finns för mycket som på problematiskt sätt tangerar fascismen i vid mening (och redan det förhållandet att Dugin anförtror så mycket av sin internationella publicering till Daniel Fribergs Arktos är ett exempel på detta). Vad jag isolerat och belyst som den andra huvudpositionen är oftast nedtonat, dolt, ja helt enkelt frånvarande i mycket av det Dugin säger och skriver. Det väsentliga för mig är emellertid att den tydligt har formulerats av honom, och tillämpats genom hans politiska allianser.

För den ideologiska utvecklingen av det nya alternativ som historien gjort nödvändigt måste detta maximum korrigeras och kompletteras av andra tanketraditioner av den typ jag försökt peka på, bl.a. i mina inlägg om just Dugin. Endast på den vägen kan, föreslår jag, den erforderliga begreppsliga precisionen och analytiska urskillningen uppnås, varmed vi rentav kan övervinna själva de kategorier Dugin fortfarande använder, höger och vänster, utan att hamna i dagens center. Endast på den vägen tror jag vi kan nå fram till den konservatism och den socialism som verkligen låter sig förenas, en konservatism fri från högern och en socialism fri från vänstern. Och därmed till den enda rätta, framtidsöppnande revolutionen i vår historiska epok.

Men det duginistiska minimum jag här lyft fram – socialismen är existentiellt idiotisk, men det liberala systemet måste ändå övervinnas genom att den socialistiska revolutionen fullbordas – är oproblematiskt och måste godtas.