En ny nationell vänster

Nu kommer den populistnationalistiska vänstern i Sverige. Det har blivit oundvikligt på grund av SD:s dramatiska högeranpassning, som ser ut att innebära ett ganska långtgående bortkompromissande av den socialkonservativa linjen och ett utrymmande av ett politiskt fält som denna linje borde ha kunnat fullständigt behärska. Men också på grund av vänsterns minst lika dramatiska förvandling i postmarxismens tecken, en förvandling som inte bara står i globalkapitalismens tjänst utan till stor del är direkt skapad av denna.

Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcolm Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.

Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.

Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:

Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!

Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.

Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.

Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.

Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.

Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.

Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.

Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.

För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.

De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.

Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.

I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.

Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.

Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.

Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.

Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.

Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.

Systemkritisk konservatism

Socialkonservatism och blockbildning

SD och vänstern

Demokrati och populism

En ny internationalism

Socialkonservatism eller nyliberalism?

Reformisterna och vänsterpopulismen

Populism och ideologi

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

0 Responses to “En ny nationell vänster”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi