Glenn Greenwald framhåller hur långt den amerikanska konservatismen förändrats i vad man från mitt perspektiv i åtminstone ett centralt avseende skulle kunna kalla rynsk riktning i en yngre generation, och i vilken utsträckning neocons därmed förlorat greppet om den allmänna opinionen (noga att skilja från den verkliga makten).
Inte bara p.g.a. den alltmer brutalt uppenbara verkligheten i främst Mellanöstern, utan, i förening med den, genom ledande mediafigurer som Tucker Carlson och Candace Owens, som själva på representativt-paradigmatiskt sätt offentligt omprövat sina konventionella högerpositioner.
Nu tycks Greenwald också, med brett stöd i debatten de senaste dagarna, kunna visa hur även Charlie Kirk börjat förstärka sin MAGAism eller AmericaFirstism på dess svaga punkt. Och just genom att följa i Carlsons och Owens’ fotspår och acceptera de uppfattningar ifråga om den radikala krigsinterventionismen till förmån för Israel som hans otaliga unga anhängare redan länge hyst, och som på avgörande sätt fördjupats och befästs av de snart tvååriga Gazamassakrerna. Det är verkligen av stor betydelse.
Kirks vikt överdrivs nu visserligen av Trump och Vance, av Netanyahu på det sätt Greenwald beskriver, d.v.s. med döljande och förnekande av omprövningen, och även i Europa där han ju trots amerikaniseringen är mindre känd. Och det sker väl i hög grad eftersom starka krafter vill använda mordet för att legitimera nya, drakoniska inskränkningar av folkopinionens frihet.
Men hans inflytande var ovedersägligen stort, även om – eller just därför att – han bara var en vanlig, ganska enkel och ibland något grov aktivist. Han var knappast en del av vad George Nash kallade “the conservative intellectual movement”, inte någon tänkare och lärd, litterär närvaro som den andre konservative Kirk: Russell.
Jan Olof Bengtsson 