Jag har många gånger nämnt Svante Nordins bok Historia och vetenskap: En essä om marxismen, historicismen och humaniora från 1981 som (möjligen med undantag för hans doktorsavhandling) den enda – jag tror åtminstone att detta ännu gäller – i hans stora produktion där han, fortfarande verksam vid filosofiska institutionen i Lund, ännu inte den idé- och lärdomshistoriska, framträder uteslutande som filosof i egen rätt.
Redan detta har alltid gjort den särskilt intressant i mina ögon. Men det tycks mig som om den dessutom med åren bara blir mer väsentlig än vad jag redan uppfattade den som när jag med stor uppskattning första gången läste den under min tid i Uppsala, nyutkommen i sällskap med och lyssnande till oavbruten, lärd politisk monolog från viktige, ännu ej disputerade historikern Trotte-Petter (Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham: Utvecklingslinjer i svensk folkundervisning mellan feodalism och kapitalism, 1809-1860, 1992) inköpt på dåvarande jättelika, sedan länge mycket saknade boktemplet LundeQ i hörnet Drottninggatan/Östra Ågatan med tre eller var det rentav fyra våningar och rulltrappor, jämförbart med Blackwells i Oxford om man inte räknar in den relativt sena utvidgningen the Norrington Room en trappa ned.
Det ytterligare ökade intresset hänger för mig särskilt samman med min under det senaste årtiondet accelererande omprövning av högern i ljuset av den samtidshistoriska och politiska utvecklingen (jämför mitt inlägg Svante Nordin som filosof från 2015). För det är inte så att den marxism Nordin fortfarande med kritisk urskillning omfattade gör den mindre aktuell, utan precis tvärtom: den gör den idag mer relevant.
Men inte heller är det så att boken p.g.a. denna marxism saknar de viktiga, kulturkonservativa insikter och positioner som några år senare på 80-talet gjorde författaren känd som ledande kritiker av den länge rådande vänsterhegemonin inom humaniora, och som jag främst betonat i mina tidigare inlägg om den. För mycket av det filosofiskt väsentliga i detta, eller mycket av detta väsentliga som filosofiskt formulerat, är i själva verket, om än ibland endast i fröform, förhanden redan här, tillsammans med och i och genom diskussionen av marxismen och historicismen.
Denna kombination, och dess specifika art, gör, föreslår jag, att den 45 år gamla “essän” – i själva verket ett stort antal små essäetter uppdelade i fem större “avdelningar” – förtjänar att återvändas till och ånyo på flera punkter kommenteras som ett viktigt svenskt teoretiskt dokument från denna tid. Jag har länge velat försöka göra det från perspektivet av de ståndpunkter som anges av namnen på underavdelningarna till filosofikategorin i denna blogg.
Svante Nordin: Historia och vetenskap
Jan Olof Bengtsson 