Från deras nya album Livsgaranti.
Nu har jag hört hela Orkans nya album.
Som jag nyligen konstaterade är de, och ser de sig själva, som en proggrupp i den distinkt svenska meningen, identifierande sig med den svenska proggrörelsen från första hälften av 70-talet. Tydligast blir det i den tvådelade låten ‘Vägrar vara tyst’. Genrens särdrag att frångå sånglyriken till förmån för texter som, fullt medvetet och avsiktligt, inte är mer än tonsatta politiska tal eller debattartiklar om aktuella frågor, lever här vidare helt oförändrat efter 50 år.
Det kanske har sin charm, och säkert en funktion i vissa sammanhang; även andra genrer av rent politisk musik finns ju. Men redan hos vissa av de gamla proggbanden av detta slag fanns resurser att gå utöver genrens begränsningar, vilket kunde göra gränsen mot den progressiva rocken i den internationella meningen flytande.
Det är, som jag också kunde konstatera efter att ha hört den första låten, ‘Urskog‘, detta som i högsta grad är fallet även med Orkan. Hos dem är de sidor av både deras musik och texter som förklarar tidskriften Progs missförstånd, hänförandet av dem till progressiv rock i den mening som måste betraktas som den mer egentliga, lika tydliga. Inte bara i ‘Urskog’, utan även i den här låten, den sista, ‘Pangea’. De är helt jämförbara, på samma nivå. De har precis samma kvaliteter, och i det att de är så lika, uppfattar man nu också klarare den egna och enhetliga stil som Orkan är på väg att utbilda.
I båda är temat vårt avskiljande från och våldförande på naturen, moder jord. Denna naturtematik är ju också i hög grad svensk, och givetvis kan man även inom den fokusera på en politisk dimension. Men den låter sig också gestaltas i rent lyriska termer på annat sätt än många politiska frågor.
Det mesta av den internationella progressiva rocken i de senare “vågorna” alltifrån 80-talet skiljer sig från den första vågen under det sena 60-talet och 70-talet i det att den saknar den senares melodiska och kompositoriska intelligens och disciplin, och i stället huvudsakligen består endast av en kvantitativt enorm produktion av formlösa, komplexa ljudmassor inspirerade av endast en del av den första vågens musik. Man känner den ofta enorma, ibland krampaktiga ansträngningen att åstadkomma något liknande, men det är sällan det lyckas, helt enkelt eftersom tillräcklig musisk grace saknas. Endast undantagsvis närmar sig enstaka, mindre delar av allt som skapats under nu mer än 40 år den tidigare och mer allsidiga och kompletta progressiva rockens nivå.
Men i ‘Urskog’ och ‘Pangea’ tycks Orkan äga de talanger som är nödvändiga för detta, äga förutsättningar att skapa en mer fullödig prog i den internationella meningen. Själv skulle jag förstås önska att de renodlade sin i denna mening progressiva musik, och inte avstod från den helhetliga konstnärliga gestaltningen.
I ‘Pangea’ hörs ett kort inslag av elektronisk klaviatur; troligen finns den svagt i bakgrunden i några av de andra låtarna också. Det är märkligt såtillvida som jag ingenstans kan se någon information om vem av medlemmarna som spelar den. Men det är också lovande. Om Orkan kunde fortsätta på den vägen, tona ned den elektriska gitarren, byta den nuvarande klaviaturen mot en än mer progenlig sådan och kraftigt lyfta fram den, utvidga användningen även av den flöjt som hörs mot slutet av andra delen av ‘Vägrar vara tyst’, ja om möjligt lägga till ytterligare icke-rockiga instrument, skulle, att döma av vad de redan uppnått, vägen kunna vara öppen mot en mycket intressant, egentlig progframtid.
Olle Bengtsson 